måndag 27 april 2009

Roliga timmen.

I en tidigare text så nämnde jag Roliga Timmen, ett minne från skoltiden som inte alltid var så roligt.
En lektion varje vecka, oftast under fredagar, avsattes till lek och trams. Ibland skulle man sätta upp fåniga sketcher eller så var det någon unge – oftast tvingad – som skulle framträda inför klassen och visa sina färdigheter inom något som hon eller han hade lärt sig under hot och tvång.
När jag gick i lågstadiet så fanns det en kille som hette Jonas, han bodde utanför stan och fick åka skolbuss till skolan varje dag. Han var en bondunge och bara det var tillräckligt för att han skulle få stryk av de andra ungarna. Men det räckte inte, i all sin visdom så hade föräldrarna bestämt att han även skulle ta fiollektioner. Därmed så var det hugget i sten att Jonas skulle få minst ett kok stryk varje dag av sina klasskamrater.
Ibland kunde man se Jonas komma springande över skolgården med fiolfodralet i handen. Efter kom det ett helt gäng med ungar.
-”Stanna, din jävel!”
-”Nu ska du få stryk, din tönt!”

Tänk att föräldrar aldrig lär sig.
Vid vilken ålder glömmer de bort hur det var när de själva var barn?
Lärare är lika blinda.
Min lågstadielärarinna var maniskt religiös och mycket svag för elever som spelade något gammalt fint instrument. Detta var under sjuttiotalet. Religiösa lärare var ovanligt. De flesta var vänsterflummare och hippies som trodde på dalt och fri uppfostran. Naturligtvis så fick jag en lärarinna som trodde på motsatsen till detta under mina två första skolår. Min lärarinna var ung och frireligiös. Hon ansåg att rockmusik, hippies och okunskap skulle bekämpas med psalmer och aga, gärna ackompanjerat med något vackert stycke fiolmusik.
När Jonas dök upp i hennes klass så blev hon alldeles lyrisk. Hon förstod inte att om Jonas hade fått välja så hade han använt fiolen till brasved. Jonas ville hellre spela elgitarr. Han var som alla andra ungar vid denna tid, han gillade Deep Purple och Kiss.
Men liksom Jonas föräldrar så fattade vår lärarinna ingenting.

Hon hette Karin. Jag avskydde henne. Hennes recept mot bångstyriga ungar som var ointresserade av skolarbete var att dra dem i öronen.
Hon drog mig i öronen varje dag.
Jag lovar, det hjälpte inte. Jag öppnade inga böcker. Jag gjorde inga läxor. Hon kunde dra mig i öronen så mycket hon ville, jag var inte där frivilligt och tänkte inte lära mig något. Än idag så händer det att jag brister ut i eder och förbannelser så fort någon nämner ordet skola. Det är en naturlig reflex. Skolan har knäckt många människor för livet.
Men om min avsky mot skolan och lärare är stor så måste Jonas avsky vara av monumental storlek.
Han blev tvingad till att spela fiol under Roliga timmen.
-”Var inte blyg nu Jonas! Visa dina klasskamrater vad fint du kan spela!”
Sade Karin.
Så det var bara för Jonas att gå fram och ställa sig inför klassen med sin fiol. Under tiden som han spelade så satt fröken och log mot Jonas. Så vackert! Tänkte hon. Vad skönt att det åtminstone finns några skötsamma gossar kvar i denna värld av moraliskt förfall.
Resten av klassen log också, de hånlog. Christer och hans svans av översittare mätte Jonas med blicken. De stirrade honom stint i ögonen och flinade elakt. Jonas visste vad de tänkte. Han skulle få springa igen. Denna gången snabbare än någonsin.
Svetten rann av Jonas under tiden som han spelade. Christer och gänget spände sina onda ögon i honom. Jonas visste vad de tänkte.
Vänta du bara! Tänkte de. Idag är det en stor dag, du ska få stryk för hela nästa vecka.
Och Fröken Karin, hon bara stod där och log. När Jonas var klar så blev vi uppmanade till att ställa oss upp och applådera. Det gjorde vi. Vi stod upp och applåderade och alla ville ge honom stryk. Jonas visste om det.
Du ska få stråken i röven!
Tänkte Christer och hans gäng samtidigt som de log och tittade honom i ögonen. Och det skulle inte förvåna oss om du gillar det.
Efter den lektionen så sprang Jonas så som han aldrig hade sprungit förr. Men det hjälpte inte. Vid busshållplatsen för bondungar som bodde utanför stan stod Christer och hans gäng och väntade, plus några till.
Det blev en riktig fest.
De hoppade på honom samtidigt. Det var skolväskor i huvudet, sparkar och slag om vartannat. Det utbröt t o m några mindre skärmytslingar bland de andra som försökte att komma fram till Jonas bland hopen av ungar som sparkade och slog.

Det var mycket som man kunde få stryk för när jag gick i skolan. Att ha mössa på sig till skolan när det var kallt renderade omedelbart ett par smällar. Därför så gömde man alltid sin mössa i häcken innan man gick in på skolgården. Om det regnade och modern fick för sig att tvinga sitt barn att gå med paraply till skolan så blev man stämplad som bög - Dags att inkassera ytterligare ett par smällar. Oftast så var häcken utanför skolgården full med kvarglömda mössor och paraplyer.
Kom man till skolan nyklippt så levde man farligt. En ny frisyr betydde att man trodde att man var något och då jävlar. Då skulle man ha stryk.
Jag minns en nyklippt kille som gick omkring hela skoldagen med tröjan uppdragen över huvudet. Allt för att slippa få stryk. Alla ville slå en kille som gick med en tröja uppdragen över huvudet.
Man förlorade hur man än gjorde.
Men det värsta, det absolut värsta som kunde hända var när föräldrarna fick för sig att klä upp ungarna innan de gick till skolan. Då var det kört. Helkört. Då gällde det att smyga fram i korridorerna och hoppas att man slapp att möta Christers gäng eller sportfånarna.
Jag minns när jag gick i andra klass. Morsan hade fått för sig att klä upp mig. Hon hade tröttnat på att ständigt se sin son i jeans och t-tröja. Hon sydde en kostym i något slags mossgrönt filttyg som påminde om sådan där grå vadmal som gamla hemvärnssoldater bar för länge sedan. Det stacks något infernaliskt.
Gröna kostymbyxor med pressveck och tillhörande kavaj. Som om det inte skulle räcka så hörde det till en matchande grön väst som skulle bäras under kavajen.
Jag såg inte klok ut.
Jag skulle få mer stryk än jag någonsin hade fått tidigare.
Jag var död.
Jag kom smygande till skolan på fredagsmorgonen. Jag hade tur. Just den veckan så hade det börjat en ny kille som hette Jan. Christer och sportfånarna hade fullt upp med att smiska upp honom. De såg mig inte.
Efter varje lektion så låste jag in mig på toaletten och väntade in nästa lektion. På så vis klarade jag mig hela dagen utan att dra till mig någon uppmärksamhet från Christer och hans polare.
Men så var det dags för Roliga timmen.
-”Åh så fint klädd du är idag!” Sade fröken Karin och spände blicken i mig. Nu var det färdigt.
-”Kom fram så att alla andra får beundra dina fina kläder!”
Än idag så vet jag inte om hon var medvetet elak eller om det var av okunskap. Men hon kan inte ha varit omedveten om hur det gick till bland ungarna ute på skolgården. Ingen lärare kan vara det. De har ju för helvete själva varit barn! De har ju en fin utbildning bakom sig i både pedagogik och psykologi. Fattar de ingenting?
Jag kommer alltid att se lärare som mina naturliga fiender.
-”Visst är han fin?”
Sade fröken.
-”Joo… Jättefin!”
Sade de andra ungarna och hånflinade. Och du kommer att vara en ännu finare pojke när vi är färdiga med dig, din jävla tönt!
Tänkte Christer.
När jag kom hem den eftermiddagen så var det i stort bara kragen av kavajen kvar. Resten hängde i trasor.

Något senare så blev jag förflyttad till OBS-klassen, till Specialen som den kallades. Det var bättre. Vi slapp Roliga timmen.
Vår lärarinna hette Fröken Jägermann och var stenhård. Det behövde hon vara. Hon gjorde sig inga illusioner om oss. Specialen var enbart en förvaringsplats och inget annat. Hon visste att vi var en samling slöfockar som aldrig skulle tyngas av några studieskulder i framtiden. Ingen idé att slösa något krut på oss. Det tyckte vi var skönt.
Fröken Jägermann var något så ovanligt som en realistisk lärarinna utan några naiva vanföreställningar. Hon inbillade sig inte att alla barn var goda och ivriga att lära sig innerst inne. Hon förkastade de flummiga idéerna om att det inte fanns några dåliga barn, bara dåliga inlärningsmetoder.
Hon visste att vissa av oss var lata, andra var rädda och några var galna. Hon visste även att det fanns ungar som var korkade sedan födseln. De skulle växa upp till värdelösa dumskallar, gifta sig med någon annan dumskalle, avla nya dumskallar och sedan dö en anonym död utan att ha fått någon kläm på vare sig alfabetet eller förstått innebörden av preventiva barnbegränsningsmetoder.
Sedan skulle allt börja om igen i en evig cirkel.
Detta var ett obestridligt faktum som inte gick att göra någonting åt. Fröken Jägermann kände till detta. Hon kom till klassrummet, hon såg och hon förstod att detta inte var något gott. Lika bra att anpassa kartan efter terrängen.
Jag tycker att hon gjorde rätt.
Hennes uppgift bestod mest i att se till så att de största och äldsta ungarna inte slog ihjäl de minsta och svagaste. Översitteri bestraffades omedelbart. Jag tycker att hon gjorde ett bra jobb. Det var mer än man kunde säga om Fröken Karin och många andra lärare.
När jag var barn så trodde jag att lärare var onda. Idag är jag inte längre så säker på det. Jag tror snarare att de är naiva och det är illa nog. Det är denna förbannade naivitet som möjliggör misshandel och pennalism bland eleverna.
Jag är helt övertygad om att det finns människor som föds onda. Jag stötte på flera av dem under min skoltid och ingen av dem kom från dåliga hem, hade klent självförtroende eller något annat problem som är så enkelt för pedagoger och andra flummare att skylla på när det hettar till ute på skolgården.
Det kommer alltid att finnas elaka människor och det kommer alltid att finnas mindre och rädda människor som inte kan försvara sig. Det enda man kan göra är att hålla ständig uppsikt och genast bestraffa dem som visar tendenser till översitteri.
Fröken Jägermann gjorde ett bra jobb.

9 kommentarer:

Anonym sa...

Ännu en gång räddar du måndagen! Jag är f.ö. bjuden att hålla med, vissa människor är bara elaka av någon outgrundlig anledning.

När får vi se en "GHs samlade verk volym 1" då? Jag skulle antagligen köpa 20 ex och ge till alla som prompt skall ha en julklapp när de tiderna kommer :)

Kzmonova sa...

Visst är de härligt med barn som fostrar barn. Det måste till ett barn för att veta vad ett barn behöver. Jag satt och nickade förnöjt när jag läste det. Jag får säga som min far, Fanjunkaren sa: "Det som inte dödar härdar..."

Anonym sa...

Lärare läser inte psykologi, knappt någon pedagogik heller. Mycket av tiden går åt till att diskutera filosofer som ältar huruvida det ena eller det andra är bättre.

Vore mycket bättre med gamla tiders OBS-klasser där de ungarna får lära sig vettiga saker som att gräva diken eller hur man rengör dass. Eftersom dem som hamnar där garanterat inte kommer längre.

//Plutten

papperskatt sa...

Barn är onda. Visst, det finns helt underbara ungar, men många tänker inte.

Jag råkade inte ut för fysisk misshandel, utan psykisk. Oftast utan större anledning.

Jag hoppas vuxna lär sig se sånt, för det är många stjärnor som faller pga andra. Det är inte rättvist.

Du, GH, är en stjärna. Det är jag rätt säker på.

Underbar blogg!

Anonym sa...

ja de e bara att hoppas and fienderna inte lyckas skada en tills det inte finns något att rädda... dö mobbare!!!!

Anonym sa...

Visst är det så att vissa föds med ett stråk av ondska i sig som poppar upp så fort det ges ett tillfälle. Och medicinen är lika gammal som enkel. Ont skall med ont förgås. Rent konkret innebär det att när man var liten fick man freda sig med nävarna och nu när man är "vuxen" får ge igen med verbala tjyvnyp. Det fungerar lika bra varje gång!

Anonym sa...

Jag är en "ny" fan av Gammal Hårdrockare. Jag läste första storyn på Flashback bara för ett par år sedan angående hur gott groggen smakade klockan 8 på morgonen. Jag kände igen mig direkt i hela historien. Nu nyligt dök jag på denna blogg. Har läst det mesta och det är obegripligt hur väl man känner igen sig på nästan allt. Nästan skrämmande! En del saker som att 80 talet hade bra musik skär sig direkt förstås. Det var det sämsta årtiondet någonsin. Fast jag tillhör ju Jerry Lee Lewis och Chuck Berry, alltså riktig rock & roll. Men i övrigt så stämmer allt!

Ha det bra Mr GH, och hoppas få läsa mer roliga historier, gillar speciellt inläggen om hur hemskt arbete är och hur frusterande skolan var. Känner igen mig EXAKT!
Kanske för att vi är jämnåriga?

Ville skriva nåt, så du vet att jag läser ivrigt!

Perk : )

Anonym sa...

Hej du verkar ha en ganska skön inställningen till livet. Personligen har jag dock någon form av akademiska ambitioner, det beror nog snarare på mina föräldrar än mig.

Men det verkar lite skrämmande att bli gammal jag upplever det själv vid 24 års ålder att kompisar börjar banga och man sitter där och super själv. Jag vill verkligen inte ha någon sambo och bli en del av det tråkiga svensson livet. Varför måste folk bli så nedrans tråkiga när det skaffar sambo och skit. Det var klart mycket roligare när man var 18-bast. Frågan är hur det kommer att bli när man blir gammal och vänner skaffar barn, vem ska man supa med då?

Anonym sa...

Lite inspirerad av Charles Bukowski tror jag visst..
Älskar din blogg G.H..
Mvh Mats Nilsson.