onsdag 8 april 2009

Sagofarbrorn - Del 1.

Jag tror inte att jag är ensam om att ha ljugit mig till ett jobb. När jag skriver ljuga så menar jag inte när man sitter där under en anställningsintervju och hävdar att man gillar att se snabba resultat, att man ser jobbet som sitt andra hem och sådan skit. Det är självklara lögner. Sådant tror jag alla drar till med.
Nej, jag syftar på förfalskade intyg och telefonnummer till tidigare arbetsgivare som kan ge dig fina referenser men som leder till en god vän som mer än gärna ställer upp för dig.
-”Jaså, Peter! Ja, det var en bra kille det! Den bäste vi har haft!”
Jag vet att jag inte är ensam om att köra med dessa knep. För flera år sedan så var det någon avdelningschef från en större möbelkedja som ringde till mig och ville ha referenser om en Tommy Larsson.
-”Tommy…? Ja, Tommy! Honom saknar vi verkligen. Faktum är att hela firman stod och föll med honom. Ingenting är sig likt sedan han slutade.”
Tommy fick jobbet direkt.
Jag kände denna Tommy. En kille som jobbade på samma företag som mig. Tills han åkte dit för stöld. Han hade ägnat sina dagar åt att sova på jobbet och stjäla så mycket han kunde bära med sig från sin arbetsgivare. Han fick till slut välja mellan att sluta på egen begäran eller bli åtalad för grov stöld.
Det blev sig inte likt sedan han slutade.
Företaget gick helt plötsligt med vinst igen.
Jag syftar även på när man överdriver sina egna kunskaper och kvalifikationer, ja när man hugger till med att man har kvalificerade kunskaper inom ett yrke som man inte vet ett dyft om. Som ung så var jag bra på att ljuga för arbetsgivare. Det berodde inte på ett gott självförtroende, för det hade jag inte. Nej, jag struntade helt enkelt i om det gick åt helvete. Det värsta var ju om jag blev av med jobbet. Arbetslös, det var jag ju redan när jag sökte jobbet.
Vad kunde hända egentligen?
Jag hade allt att vinna, inget att förlora. Ibland gick det bra, ibland gick det sämre.

De sökte en bibliotekarie. Ett vikariat. Jag tyckte det lät som ett trevligt jobb. Som barn tillbringade jag många dagar på biblioteket. De som jobbade där verkade mest sitta bakom en disk och glo rakt fram. Ibland kom det någon som ville låna en bok. Det verkade vara det värsta som kunde hända dem.
Det verkade som ett mycket trevligt jobb.
Ett stort problem var att bibliotekarier hade lång utbildning bakom sig. Några sådana betyg skulle jag inte kunna förfalska. Nu skulle jag bli tvungen att dölja min lögn genom att vara uppriktig.
I min ansökan så bifogade jag ett långt personligt brev. Jag skrev att jag saknade utbildning, men att jag hade ett brinnande intresse för litteratur. Jag skrev att jag verkligen ville pröva på jobbet som bibliotekarie och att jag närde en önskan om att få föra ut de stora författarna till folket. Jag ville dra mitt strå till stacken för finkulturen.
Jag fick med en jävla massa skit, jag minns inte allt.
Jag skrattade när jag skrev det där brevet.
Döm om min förvåning när jag faktiskt blev kallad till anställningsintervju.
Ett tag funderade jag på att klä mig som en välutbildad fjant med kostym, slips och hela baletten. Det föll på att jag inte ägde några sådana kläder. Har aldrig ägt och kommer aldrig att äga.
Det gick bra ändå.
Det var en kvinna som höll i anställningsintervjun.
-”Ja, du verkar väldigt hängiven och intresserad. Men dessvärre saknar du utbildning. Vi har många sökanden!”
Jag visste att jag hade fångat deras intresse. Annars hade de aldrig brytt sig om att kalla mig till intervju. Jag sade att jag förstod dem, att de naturligtvis inte kunde anställa en fullkomligt outbildad person. Men jag ville i alla fall försöka. Jag var glad och stolt över att de i alla fall hade slösat sin dyrbara tid på mig. Sedan drog jag till med att jag hade en dröm. En måhända omöjlig dröm, men en fin och fantastisk dröm som fick mig att orka gå upp om morgonen.
-”Jag drömmer om att söka in till bibliotekshögskolan Borås!”
Jag hade svårt att hålla mig för skratt. Vad mig anbelangade så drömde jag inte ens om att söka in på Grundvux första nivå: Hör och härma i Fittslickeby, Dalsland.
Jag fick jobbet.
Det var ett vikariat på tre månader och jag blev tvungen att pendla sex mil enkel resa varje dag till Filipstad. En riktig jävla håla. En mörk, dyster och deprimerande stad. Sedan två år tillbaka bodde jag i en annan håla, Kristinehamn. Jag såg ingen idé att flytta från en håla till en ännu värre håla. Därför bodde jag kvar och valde att pendla. Jag skulle ändå flytta ifrån Kristinehamn. Det var bestämt. Under tiden körde jag med lite tillfälliga ströjobb.

Jobbet var inte vad jag hade hoppats på. Biblioteket öppnade klockan tio. Jag skulle börja klockan sju. Varje morgon var jag tvungen att gå omkring med en fånig vagn och ställa upp böcker i rätt hyllor.
Det var inget kul alls. Jag ställde böckerna lite här och där, som det föll sig. De enda som drabbades av det var låntagarna.
Jag sket i låntagarna. Jag var där för min egen skull, jag ville ha det så bekvämt som möjligt. Den inställningen har följt mig genom åren alla de gånger som jag har tvingats till att jobba inom något serviceyrke.
Klockan tio så skulle jag sitta vid upplysningsdisken och svara på dumma frågor från ännu dummare människor.
-”Jag söker Öster om Eden med John Steinbeck. Var står den?”
Ja, gissa. Under S, vid avdelningen för amerikansk skönlitteratur. Jag talade om var den stod.
-”Nä, det gör den inte!”
Men va fan… Jag fick resa mig upp och följa med kunden bort till rätt avdelning och hylla. Där fanns inte boken. Den hade stått där om jag hade bemödat mig med att ställa upp böckerna i rätt hyllor varje morgon. Vilket jag inte gjorde.
Varje dag var det samma visa. Kunder kom till mig och frågade om böcker som inte stod där de förväntades stå. Oftast kom jag inte ihåg var jag hade ställt de där förbannade böckerna. Jag fick springa omkring och leta tillsammans med kunderna.
Allt detta jobb hade jag kunna bespara mig om jag hade ställt böckerna på rätt plats direkt på morgonen. Men det gjorde jag aldrig. Jag har funderat lite på varför. Jag tror att jag sket i det för att jag helt enkelt kunde. Det är den enda förklaring jag har på detta underliga beteende.

Jobbet var en besvikelse. Det hade inget gemensamt med den skyddade tillvaro som kännetecknade min barndoms bibliotek. Jag behövde knappast slita livet ur mig, men det var så förbannat tråkigt.
Filipstad gjorde inte saken bättre. Stan kunde få en gråsten att falla i gråt. Någon mer deprimerande håla fick man leta efter. Gatorna befolkades mest av missbrukare, white trashkvinnor i jeansjackor och pensionärer.
Hur i helvete kunde jag hamna där?
Missbrukarna gillade att vara på biblioteket. Det var varmt där. De var knappast litterärt intresserade. Jag såg många fyllon och knarkare som satt och sov över en bok som de hade plockat till sig från någon hylla.
De skrämde iväg de andra besökarna. I mitt jobb ingick det att avvisa dessa personer. Det vågade jag inte. Jag var rädd för att de skulle gå till anfall.
-”Du måste säga till dem! Det ingår i ditt jobb!”
Sade en kvinna i receptionen. Nej, det tänkte jag inte göra. Under min korta tid som bibliotekarie så förvandlades Filipstads stadsbibliotek till rena värmestugan för stans uteliggare.
De både skrämde och roade mig.
De snarkade, luktade och upptog plats. Ett fyllo som gick under det käcka namnet Dyng-Sven sket på sig mitt i en fin, nyinköpt soffa inne på barnavdelningen. Det var en stor och mjuk soffa i plysch. Inköpt enbart för att de små barnen skulle ha sköna mysstunder med sina skäggiga förskolelärare.
Dyng-Sven sov gott i den där soffan. Hela dagen. Jag tordes inte väcka honom. Han sket på sig i samma stund som han somnade. Någon gång vid lunchtid så vaknade han och kräktes mellan dynorna. Sedan somnade han om. Dyng-Sven hade en fin stund i den där soffan.
En förskoleklass stod i dörröppningen tillsammans med sin vuxna skäggmupp och tittade på honom. De vågade inte gå in.
-"Bajs! Bajs! Bajs!"
Skrek en av ungarna.
De gick därifrån.
Jag skrattade högt. De andra bibliotekarierna tittade på mig. Jag visste vad de tänkte. Vad är det som är fel i huvudet på den där killen?
Fortsättning följer...

14 kommentarer:

Anonym sa...

Bland det bästa du har skrivit.

Anonym sa...

underbart kul. Ser bilder framför mig när de där ungarna sjunger " Bajs" i kör :)

Anonym sa...

Underbart GH!

Jag skrattade så jag höll på att trilla av min ergonomiskt utformade kontorsstol på kontoret!

Vi är väldigt lika du och jag, skulle jag jobba på bibblan skulle det se exakt likadant ut.

Rambergsmannen sa...

hahaha, mer Dyng-Sven!!!

Anonym sa...

jävlar vilken underbart start på påsken, skrattade så jag grät när jag läste det.

Anonym sa...

Det är med stor sorg som jag läser denna blogg. Nu förstår jag att jag inte kan skriva. Det kan du. Varför skriver du inte en roman? Ungdomarna skulle älska dig!

/Bea

Anonym sa...

Vi tycks ha identiska klockar du och jag? Vilket märke har du?

Gammal Hårdrockare sa...

Hej Anonym!
Min klocka är en Citizen Titanium. Mycket trevlig klocka. Väger nästan ingenting och krånglar aldrig.

Anonym sa...

Haha! Jag har en citizen titanium echo drive, den drivs alltså på solljus. Toppenklockor!

bifogar en liten länk med bild!

http://img523.imageshack.us/img523/5669/klock.jpg

Anonym sa...

Skön start på Påsklovet! Ska bli kul att läsa resterande delar i biblioteks serien.

Mvh

Stefan Dedalus sa...

Nyss (00:38) väckte kattkräken mig igen! Min randige bastard jagade jämmer & klös iväg en stor röd (tror jag) åttakilosfaen till hane. Det kallar jag revirkänsla det! Vaken. Å jag som måste jobba påskafton. Läste nå’nstans att Grönskyltjävelskapet har öppet som om en vanlig lördag. Får smita och inhandla, annars gör jag Snickarn sällskap. Att läsa färskt GH-material hjälper förvisso. Som en god sup. För stunden & litet till.

Fast jag tror ju emellertid inte jag skulle återuppstått… Vad heter självmördarnas skyddshelgon? S:t Camus? Under tiden hittar jag minst 16 Albert-helgon, men jag tror att min är S:t Jude – någon skall ju vaka över hopplösa fall. -En sista klumk enkel malt, skål och Glad Påsk GeHå!

Bästa Hey Jude är för övrigt inte utav Beatles, utan av Smokey Robinson. …Hope of the Hopeless, Pray for me.

Stefan Dedalus sa...

Problemet med äldre män är inte gubbsjuka, utan att inte kunna skilja mellan m och n. Bara för den sakens skull kör jag ett varv till. Vidare kan jag tälja att jag håller på att låna om och om en bok hos min lokala bibbla sedan december. Inte för att den är så fängslande, utan för att jag inte hittar fanstyget. Undrar om bötesbeloppet överstiger inköpspriset…

Annars delar jag Din uppfattning om bibliotekarier. De ser litet plågade ut om man närmar sig disken och verkar hungrig. Eller skitnödig. Eller litterärt undrande. Jag lyste böcker om Fallaci eller Philander, Dalrymple eller Dawkins. Glosögt tomt motstirrande.

Sedan råkade jag i förbifarten nämna för kommunisterna bakom diskbänken att Al Gores bok, som de skyltar explicit, är ren skit. Videon/dvd:n också. Menade att jetsetexpresidentens alster var Cnömos. Och inte skulle ligga under nat(U)rvetenskap.

Cnö: Övriga särskilda moderna religionsbildningar.

Givetvis bligade de på mig som om jag bar på lepra, eller ännu värre; Dyng-Svens förbannelse.

Nu (01:58) kom förresten kattjäveln in. Påminner i karaktären om en av Dina figurer…

Litet blöt i pälsen och lätt blodig, men hungrig. Det är rätta takter.

Vilken bok jag inte hittar? Bibliotekskunskap. Fattas bara. Sedär, nu tar man sig en kluNk igen: …Introibo ad altare Dei.

/S

Stefan Dedalus sa...

Sedan är S:t Gore givetvis ej expresident. Utan d:okandidat.

Konstigt hur spriten ger ett historiellt kontrafaktiskt budskap.

Pax Vobiscum.

/S

Rikard sa...

Jadu. Vad gör man? Du får ringa in en teknisk kompis, eller lära dig html-kodning och börja blogga nånstans där du själv får skriva koden. Eller bara sitta och leka med alla inställningar du kan hitta i ett par dagar. Vet inte riktigt hur blogger är att använda, men jag tror att det finns bättre ställen om man vill ta kontroll över sin blogg (blogg.se, wordpress).
Önskar dig dock all lycka. Vi hörs!