onsdag 27 maj 2009

En orange skrivmaskin.

På den tiden jag skrev porrnoveller åt ett par herrtidningar så märkte jag att många av de andra texterna var mycket fantasilösa, ja ibland rent utav tråkiga. Ibland hade de t o m fått till tråkiga rubriker på sina noveller.
”Jag och min flickvän hade sex.”
Ja, vad fan skulle de annars ha gjort – Gått ut och tillsammans hjälpt farbror vaktmästaren med att städa soprummen?
Och sedan skrivit en novell om detta och skickat in till herrtidningsförlagen.
Dagen då jag och min flickvän bestämde oss för att ge vår fastighetsskötare en hjälpande hand var en solig dag. Jag hade stånd och det hade runnit till rejält i trosorna för min flickvän. Vi visste båda att inget gick upp mot lite soprumsrondering för att råda bot mot detta tillstånd.
Nu var det i och för sig inte vi som skrev novellerna som valde rubrikerna, men i alla fall.
”Jag och min flickvän hade sex.”
Alla dessa noveller var inga under av litterär konst. Men ändå, vad tänkte redaktören med? Den där titeln har satt sig i minnet på mig. Så jävla korkad. Jag önskar att jag hade haft kvar de där blaskorna. Det är fascinerande att tänka på att det faktiskt satt män och fick stake av att läsa den där skiten. Idag skulle de enbart fungera i humoristiska sammanhang.
Men jag minns att jag tyckte att det var kul att skriva de där novellerna. Jag funderade ut olika karaktärer som återkom med jämna mellanrum i flera noveller. En man kallade jag för Olle. Otäcka Olle. En riktigt ful gubbe i femtioårsåldern med förkärlek till unga tonårsflickor. Olle var faktiskt en ful gubbe rent bokstavligt. Han var fet, flintskallig och hade en stor jävla mustasch som han ständigt sög på. Alltid en flaska sprit i portföljen, alltid redo att bjuda unga, osäkra flickor.
-”Man ska vara snäll mot flickorna!”
En man som Otäcka Olle borde t o m haft svårigheter med att få till det med jämnåriga kvinnor, men med osviklig precision – sådant som bara kan hända i billiga porrnoveller – så lyckades han ideligen hamna i situationer där han var ensam man bland nymfomaniska tonårstjejer som fullständigt tappade omdömet efter att Olle frikostigt hade bjudit dem ur flaskan i portföljen.
-”Ojsan! Titta vad den snälla Olle har i porföljen!”
Olle hängde ofta utanför gymnasieskoldanserna.
Det var kul att skriva om Olle. Och jag fick betalt för att göra något som inte gav mig ångest och depression. Det var en ny upplevelse.
Men jag fick inte tillräckligt betalt. Jag var tvungen att ha kvar mitt gamla jobb. Skrivandet betalade hyran. Inte mer.

Vid denna tid jobbade jag på färja. På Viking-Line. Tidigare hade jag jobbat på Silja-Line, men jag sade upp mig efter att jag hade slutat kröka på allvar. Mina jobbarkompisar hade inga planer på att sluta dricka, det blev svårt att jobba kvar.
Så jag köpte mig en gammal reseskrivmaskin på ett loppis inne i Helsingfors, sade upp mig och fick anställning på ett nytt rederi. Svårare än så var det inte att fixa sig ett nytt jobb under denna tid.
Skrivmaskinen var orange och av något märkligt och udda märke som jag aldrig hade hört talas om. Etthundra finska mark kostade den mig. Den fungerade bra. Krånglade aldrig men tangenterna var tröga. Det tog ett tag att vänja sig. I början fick jag värk i handlederna.
Varje ledig stund så satt jag i hytten och skrev.
I hytten intill min satt det en kille och spelade gitarr. Han hette Micke. Han var populär hos tjejerna, det blir en kille som spelar gitarr.
Micke fick knulla ofta. Jag var avundsjuk på Micke. Flickorna var inte lika imponerade av en kille som satt i sin hytt och hamrade på en gammal orange skrivmaskin.
Men så en dag så blev grovdiskaren sjuk.
Han hette Marko, var i femtioårsåldern och härstammade från de djupa skogarna i östra Finland. Han kunde inte ett ord svenska, var ständigt berusad och svettades kopiöst. Det sägs att människan består av drygt sjuttio procent vatten, Marko bestod till sjuttio av procent alkohol. Övriga trettio procent var armsvett.
Han var stor och fet och gick alltid klädd i knähöga gummistövlar och ett mörkblått förkläde i galon. Han såg inte klok ut.
Jag var rädd för Marko. Det tror jag att flera var. Marko tog inte order av någon. Ryktet sade att under sin ungdom så hade Marko gjort militärtjänst någonstans vid ryska gränsen. En kväll så hade Marko vakttjänst. En sergeant kom förbi och såg att Marko inte hade knäppt översta uniformsknappen. Det blev ett jävla liv. Sergeanten beordrade honom att slänga sig på marken och göra armhävningar.
-”Ge mig femtio! Annars jävlar!”
Marko hade som sagt en smula svårt för att ta order av någon. Marko golvade genast sergeanten med ett välriktat knytnävsslag mitt i planeten.
När vaktavlösningen väl kom så höll Marko fortfarande på att knulla sergeanten i röven. De fick vara tre man för att slita loss honom.
Det sades att sergeanten fick vårdas på lasarettet för krigsskadade veteraner i flera år. Marko fick två år på ett av Finlands hårdaste militärfängelser. Han fick jobb i köket och blev den snabbaste grovdiskaren de hade haft. När Marko muckade så hade han skrapat och diskat tusentals plåtbläck, kastruller och baljor. Han bestämde sig för att inte åka hem till föräldrahemmet i Nurmijärvi och ta över faderns yrke som skogshuggare.
-”Åt helvete med skogen!”
Marko hade andra framtidsplaner. Han skulle fira muck ordentligt. Först och främst så kulle han dricka hejdlöst i minst ett par veckor. Det var helt klart roligare att dricka sprit än att fälla granar. Sedan så skulle han leta upp den där jävla sergeanten som hade vittnat mot honom i militärdomstolen. Maken till okamratlig kille. Marko skulle ta ett snack med honom. Ett riktigt snack män emellan.
-”Och den här gången ska jag jävlar i mig få tala till punkt!”
Morrade Marko för sig själv. Men så blev det aldrig. Någon gång under Markos dryckesslag så blev han tipsad att söka jobb på de stora färjorna i Helsingfors.
-”En duktig diskare som du ska inte ha några problem med att få jobb!”
Marko satte sig på tåget till Helsingfors och fick genast jobb som grovdiskare på Viking-Line. Marko nyktrade aldrig till efter att han hade mönstrat på färjan. Han skulle komma att fira muck de närmaste trettio åren.
Men så blev han som sagt sjuk.

Att jobba i grovdisken var oerhört tufft. Inget för veklingar. Marko hade jobbat där i hela sitt liv. Många pallade inte ens ett arbetspass på två veckor. Därför så blev jag förvånad när jag upptäckte att den vikarierande grovdiskaren var en ung och söt kvinna i tjugofemårsåldern. Det var mycket ovanligt med kvinnor i grovdisken. Hon hette Nina och var uppväxt i den lilla finlandssvenska staden Kristinestad vid finska västkusten. Nina mönstrade på färjan en solig dag i maj månad. Hennes hår var långt, ljusbrunt och fladdrade i vinden. Hon brukade stå ute på däck och röka, titta ut över havet och drömma om någonting. Det hände att jag smygtittade på henne när hon stod där med blicken fäst mot horisonten. Jag brukade fantisera om henne. Fåniga, romantiska fantasier. Att vi mönstrade av båthelvetet för gott, skaffade oss ett par pistoler, stal en bil och gav oss ut på vägarna och rånade banker. Hon såg lagom vild ut för att hänga med på en sådan grej. Efter varje bankrån så skulle vi ta in på ett hotellrum och knulla som dårar. Det skulle vara Ninas sätt att lösa nervknutarna efter ett rån.
-”Nu tar vi den där jävla banken!”
Skulle Nina säga så fort vi kom till en ny stad.
-”Ok!”
Jag sket väl i stålarna, jag ville ha sex. Det fick jag efter varje rån. Vad mig anbelangade så skulle jag gladeligen ha rånat fyra banker om dagen. Jag fick stånd bara jag tänkte på det. Jag skulle alltid ha ståkuk under rånen.
-”Det här är ett rån! Fram med stålarna!”
Mina fantasier om Nina blev faktiskt till en porrnovell. Titeln blev: ”Kuken eller livet!”

Om detta visste inte Nina någonting.
Nina blev inte ett dugg imponerad av Mickes gitarrspel. Däremot så blev hon fascinerad av mitt skrivande. Hon hade aldrig träffat en kille med ett så udda intresse.
-”Vad skriver du?”
Jag sade att jag skrev kärleksnoveller varvat med lite poesi.
-”Det bara kommer, vet du!”
Hon hade knackat på min hyttdörr en tidig morgon efter att jag hade avslutat mitt nattpass. Det kändes fint att ha en vacker ung kvinna som sällskap i min hytt. Sådant var jag inte bortskämd med.
Vi började umgås och efter en vecka så hade vi sex. Vi hade varit i personalbaren och druckit longdrinks hela morgonen. Vi blev båda mycket berusade. Alkoholen gjorde Nina glad och uppsluppen. På väg till våra hytter så puttade Nina helt plötsligt in mig i ett linneförråd som stod öppet. Det var Nina som tog initiativet.
Hon slet av sig sina jeans och hoppade upp på en hylla full med handdukar.
-”Kom!”
Och det gjorde jag. Det var härligt.
Det var spännande.
Jag var tjugosju år.

Dörren flög upp. Det var Micke.
-”Oj! Ursäkta!”
Han slog genast igen dörren. Jag hoppades att Micke skulle hålla tyst. Och det gjorde han. I ungefär en dag. Sedan var Marko tillbaka och Nina fick mönstra av. Hon skulle höra av sig, sade hon.
-”Jag skriver!”
Det där brevet väntar jag fortfarande på.
Allt var som vanligt igen. Marko stod i sin grovdisk och söp, svettades och diskade för brinnande livet. Det var som om Nina aldrig hade funnits. Förutom i mitt minne.
-”Jag hörde att du knullade grovdiskarn i linneförrådet!”
Sade någon när jag satt i mässen och käkade lunch. Alla skrattade. Jag undrade vad det var som var så jävla roligt? Tills det gick upp för mig.
-”Var det lika skönt för båda?”
Undrade någon annan och skratten tilltog.
Jag sade upp mig från Viking-Line. Jag tröttnade även på att skriva fåniga porrnoveller. Det var inget för mig. De började ställa krav, de ville ha grövre prylar. Jag vägrade. Det finns gränser.
Så jag bytte färja ännu en gång. Det kändes inte bra att jobba kvar. Skrivmaskinen sänkte jag i havet. Det var lite synd. Det hade varit kul att ha den kvar. Den var ovanlig.
På botten vid Stadsgårdshamnen i Stockholm ligger det sedan många år en orange skrivmaskin. Den blev kvar. Det blev inte jag.
Jag undrar om Marko blev kvar? Eller tröttnade han till slut på skitiga bläck och kastruller med fastbränd sås?
Och Nina, fascineras hon fortfarande av killar som skriver? Jag har en del läsare i Finland har jag märkt.
Är hon en av dem?

söndag 24 maj 2009

Rida på en liten flodhäst.

Jag åker till Grekland om ett par veckor. Bestämde mig för att vara ute i god tid och gick till Forex för att växla in pengar.
-”Jag vill ha de här i euro.”
Sade jag och lade fram femtusen kronor på disken.
Den unga kassörskan tittade på mig. Hon såg ut som ett levande frågetecken. Hon gjorde inte den minsta ansats till att ta mina pengar. Hon tuggade på en stor bobba Bugg eller något. Hon sade inte ett ord, tittade bara dumt på mig.
Ännu en idiot som har lyckats få ett jobb som överstiger hennes mentala kapacitet. Ledningarna var dragna, andningen och andra viktiga kroppsfunktioner verkade vara i sin ordning men Gud hade glömt att slå på huvudströmbrytaren till det övre kontoret. Jaha, det Dumma Folket flyttar fram sina positioner, tänkte jag. Nu har de intagit växlingskontoren också.
-”Grekiska euro.”
Förtydligade jag lite skämtsamt.
Ingen reaktion. Hon tittade på mig, som om det var jag som var korkad. Till slut så sade hon att de inte hade några euro i sin kassaapparat, de föredrog svenska kronor.
-”Är det inte bättre att du besöker Forex?”
Jag hade gått in på Subway.
Sådant händer mig ofta. Jag går omkring i min egen värld, dagdrömmer och fantiserar. Helt omedveten om världen och människorna runt omkring mig. Flera gånger så har jag handlat mat för hundratals kronor, packat varorna i plastkassar och gått raka vägen hem. Utan några matvaror. De står kvar i affären. Kassörskorna brukar ställa kassarna ute i något kylrum. De vet att jag brukar komma tillbaka efter en stund.

Skulle någon uppfinna tankeläsningsmaskiner så skulle de aldrig fungera. Inte på mig i alla fall. Det skulle bli ett enda sammelsurium av obegripligheter, lösryckta fraser, ord, namn, pornografi, fantasier och alldeles vanliga dagdrömmar. När jag går omkring i affärer så växlar jag mellan olika tankar och fantasier i blixtens hastighet. På några sekunder så kan jag färdas mellan stjärnorna, be chefer dra åt helvete, bestiga vackra kvinnor och fantisera ihop små noveller. Tankarna är aldrig där de borde vara. Jag undrar om det är så för andra människor? Tänker en svetsare på svetsning när han utför sitt jobb? Nu svetsar jag, åh vad fint det blir! Nu svetsar jag ännu mer!
Eller navigerar han efter stjärnorna på drömmarnas och fantasiernas ocean?
Tänker en småbarnsmor på mat och extrapriser när hon är ute och handlar, eller dagdrömmer hon kanske om en stilig och rik ung man som kommer och räddar henne från det trista livet i villan? Fantiserar hon kanske om att blanda till en läskande drink på vodka, propplösare och råttgift till sin feta man som hellre sitter och porrsurfar istället för att sköta sina äktenskapliga plikter i sängen?
Vid dryga fyrtio så skryter han fortfarande inför sina polare om att han minsann kan svepa en kvarting Renat på en halvtimma blankt. Kanske funderar hon på hur han skulle tåla hennes specialblandade drink? Svep den, ditt jävla fetto!
Kanske hon tänker när hon går där bland matvarorna och ler för sig själv.
Och snabbköpskassörskorna, vad tänker de på?
Oftast så ser de sura och griniga ut. Då är de kvar på jobbet. Då sitter de och hatar oss kunder. De önskar att vi kunde ge fan i att handla i affären som de är anställda vid. Varför måste vi ständigt besvära dem?
Varför måste du välja min kassa?
Men det finns en kassörska i affären där jag brukar handla som alltid ser glad ut. Hon har nog en livlig fantasi. Hon kan konsten att lämna jobbet och segla iväg uppe i sitt eget huvud. Mot nya äventyr!
Hon är liten och söt. Ser oskyldig ut. Hon kanske är trettio år men ser ut som en nyduschad sextonåring som snart ska sticka iväg till bibelskolan. Hennes dagdrömmar är nog rätt så oskyldiga. Det är nog mest blomsterbuketter, gardinarrangemang och pianolektioner som upptar hennes tankar.
Men skenet kanske bedrar? Hon tänker kanske på negrer? Hon fantiserar kanske om Jim-Jim och Jojo, två storkukade herrar från Övre Sydbongo som turas om att trycka på henne tills kukarna slaknar.
En liten flicka med stora krav.

När jag går där för mig själv så är det inte bara fantasier, drömmar och äventyr som upptar mina tankar. Det är även namn, lösryckta meningar, fåniga musikstycken – Vad tar ni för valpen där i fönstret? Voff! Voff! och lite annat smått och gott som korsar synapserna uppe i hjärnan.
Rida på en liten flodhäst.
Vart kom det ifrån?
Sådana där underliga meningar dyker ibland upp i skallen. Antagligen har jag läst det någonstans, eller hört någon säga det. Rida på en liten flodhäst. Varför skulle någon vilja rida på en flodhäst? De är livsfarliga. De ser snälla och lugna ut men är helt galna. Lättprovocerade djur. Kan explodera för minsta lilla. Inget djur som man gosar med direkt.
Rida på en liten flodhäst.
Jag gick runt i affären och pratade lite tyst för mig själv. Det är en dålig vana som jag har lagt mig till med. Hemma pratar jag ofta med mig själv, när jag är ute bland folk så försöker jag att hålla käft.
Jag funderade på om det verkligen skulle gå att rida på en flodhäst, skulle man kunna dressera honom till det? Rida in honom. Och hur får man flodhästen att stanna – Dra honom i öronen? Slå en hammare i skallen kanske? De verkar vara rätt så hårdhudade, de skulle nog inte märka någonting. Den skulle bara springa på, braka igenom bushen i en jävla fart med mig kvar på ryggen med fladdrande skjorta och hårt grepp om nackskinnet. Turisterna borta vid safaribussen skulle undra vad i helvete det var frågan om.
Vad fan hade jag upp på ryggen på den där flodhästen att göra? Och hur i helvete ska jag få stopp på djuret? Jag flyger över savannen. Jag har svårt att hålla mig kvar. Men i fantasins värld är allt möjligt. Jag tar fram en dynamitgubbe som jag har i fickan, trycker in den i örat på flodhästen och tänder stubinen.
En hög explosion ljuder över savannen. Jag fick stopp på köttberget till slut. Flodhästen ligger i det höga gräset med ringande öron och början på en livslång tinnitus. Turisterna borta vid safaribussen står helt förstummade och glömmer t o m att ta fram sina kameror.
-”Rida på en liten flodhäst!”
Säger jag högt för mig själv när jag står vid fruktdisken och plockar åt mig en klase bananer. En barnfamilj tittar underligt på mig.

Sedan betalar jag för mina varor och går hem. Jag har varit vid affären tvåhundra meter från min lägenhet, men jag har hunnit med att fixa två potenta, afrikanska herrar till en snabbköpskassörska, löst äktenskapliga problem för en desillusionerad hemmafru och tagit en tur till Afrika och ridit på en flodhäst.
Inte illa. Ibland känns det faktiskt som om jag har ett liv.

torsdag 21 maj 2009

Vem ska rädda Sussie?

För många år sedan så hade jag en flickvän som vi kan kalla för Anette. Hon gillade att snacka om sin tidigare man, en kille som hette Kenneth. Anette avslöjade en del om deras sexliv. Kenneth inte var riktigt klok. Han ville att Anette skulle ha på sig trosorna när de hade sex. Hon var tvungen att klippa ett hål i dem.
-”Till slut hade jag inte en enda hel trosa!”
Ha! Ha! Ja, det var ju lite udda.
-”Men han hade stor kuk i alla fall!”
Sade hon. -”Jättestor!”
Det där var mer än vad jag ville veta. Jag tror inte att Anette informerade mig om detta av ren elakhet. Nej, det var ren okunskap. Hon visste inte att man aldrig, aldrig någonsin får nämna storleken på sin förra partners kuk, om den inte är mindre förstås.
Då går det bra.
Men Kenneth hade haft jättestor kuk. Inte bra. Det var riktigt jävla illa. Jag var tvungen att fråga hur stor.
-”Vet inte. Mätte aldrig. Men större än din i alla fall!”
Tack för det.
Anette hade svarat lite nonchalant, sådär oengagerat som man gör när man finner ett samtalsämne fullständigt ointressant. Inte viktigt alls. Anette dukade fram middagen. Jag satt tyst. Jag kunde bara tänka på den där jävla Kenneth.
När vi hade gått och lagt oss så hade vi sex. Anette ville ofta ha sex. Tidigare så hade jag uppskattat Anettes starka sexdrift. Inte nu längre. Det kändes inte bra. Jag fick verkligen anstränga mig men det ville sig inte riktigt. Anette märkte att jag var oengagerad, att jag hade tankarna på annat håll. Hon frågade vad jag tänkte på.
-”Stora kukar.”

Egentligen så var Kenneth en rolig kille. Jag träffade honom flera gånger när han hämtade Sussie, deras gemensamma åttaåriga dotter.
Kenneth och Anette hade gått skilda vägar några år tidigare. Det var inte bristen på respekt för Anettes trosor som fick henne att sparka ut Kenneth. Nej, det var Kenneths alkoholvanor som fick henne att tröttna.
Kenneth var en riktig lustigkurre. Alltid glad, alltid redo att leverera en rolig vits och såg gärna till att bli packad innan lunch. Till yrket var han taxichaffis.
Det fanns kunder som svor på att han faktiskt hade varit nykter en gång när de hade åkt med honom.
Varannan helg så var det meningen att Sussie skulle vara hos sin far. Kenneth brukade komma för att hämta henne tidigt på lördagsmorgonen. Alltid knall. Han fick åka iväg igen utan sin dotter.
-”Jävla idiot! Tror han att jag släpper iväg min dotter med det där jävla fyllot?”
Jag brukade alltid skratta gott. Jävla Kenneth, va?
Men så en lördagsmorgon så dök Kenneth upp spik nykter. Han lovade bot och bättring. Han skulle aldrig mer visa sig berusad inför sin dotter. Anette veknade och lät Sussie följa med sin far.
Det gick sådär.
Han hade förvisso varit nykter när han hämtade lilla Sussie. Nu var han istället dyngrak när han lämnade över henne under söndagskvällen. När Sussie sprang in till sin mamma så satt Kenneth kvar i bilen ute på parkeringen och sov över ratten.
Anette såg till så att Kenneth fick indragen umgängesrätt med sin dotter.
Den mannen gav mig många goda skratt.

Jag är ingen barnkär människa. Barn är oftast små elaka egoister. Men med Sussie så kom jag bra överens. Mycket tack vare att vi var av samma ull. Jag kände igen mig själv i henne på flera olika vis. Det finns mycket som de vuxna anser vara viktigt för barn.
Skolan.
Äcklig mat.
Och idrott. Alltid denna förbannade sport.
Sussie hatade att gå till skolan, vägrade att äta fisk och ansåg att sport bara var för analfabeter som i ren frustration jagade en boll för att kompensera utebliven intellektuell stimulans.
Sussie hade den rätta känslan.
Jag tror att hon kände att vi hade en del gemensamt. Hon accepterade mig genast. Moderns tidigare pojkvänner hade hon terroriserat tills de gav upp och stack därifrån. Mig gav hon ibland små presenter. Fåniga hjärtan i röd sammet som hon hade sytt i slöjden. Jag tyckte det var rörande. Jag blev alltid generad och visste aldrig riktigt hur jag skulle bete mig vid sådana situationer.
Jag försökte inte att bli någon far till henne. Jag satte inte upp några regler. Jag ansåg mig inte ha rätten till det. Jag växte själv upp med en ensamstående mor, jag minns hur det var. Om hon träffade en pojkvän som försökte köra med mig så slog jag bakut med en gång. Ingen jävel som inte hörde till familjen skulle bestämma över mig!
Jag är av samma övertygelse idag.
Jag blev istället Sussies kompis. Ofta tog jag hennes parti vilket ogillades av hennes mor. Ibland serverades det svensk husmanskost till middag. Jag är mer pizzatypen. En dag var det kokt dillkött.
-”Det här tänker inte jag äta!”
Sade Sussie och lade armarna i kors. Jag förstod henne. Kokt potatis med dillkött är sådant man serverar till pensionärer.
-”Inte jag heller! Vi sticker ut och käkar pizza istället!”
Sade jag till Sussie. Det blev naturligtvis ett jävla liv på Anette. Hon hävdade att jag spelade ut Sussie mot henne. Det gjorde jag inte. Jag var bara ärlig. Ju mer Sussie gillade mig, ju sämre blev förhållandet mellan mig och hennes mor.
Varje morgon blev det bråk när Sussie skulle till skolan. Hon gick i andra klass och hatade skolan. Precis som jag hade gjort.
Jag hamnade i en märklig situation. Samtidigt som jag förstod att hon inte ville gå till den där pinoanstalten så kunde jag inte ta henne i försvar och övertala modern till att låta henne vara hemma.
Jag brukade böja mig ned och tala tyst till henne så att inte Anette skulle höra.
-”Kom ihåg, de kan tvinga dig till klassrummet, men de kan inte tvinga dig att lyssna!”
Jag tror att Sussie kände att jag var på hennes sida. Hon bråkade inte lika mycket de morgnar jag var där.

Vid lunchtid så kunde det hända att jag cyklade iväg till Sussies skola. Jag brukade ställa mig utanför skolgården och titta efter henne. Hon brukade stå ensam vid något hörn av skolgården. Precis så som jag brukade göra som barn. Jag ropade på henne.
-”Hoppa upp!”
Sade jag och pekade på pakethållaren.
-”Nu skiter vi i den där jävla skolan, eller hur?”
Det var i slutet av maj månad. Sommaren och värmen kom tidigt det året. Vi brukade åka och bada. På vägen brukade jag stanna och köpa en påse med hamburgare. Jag cyklade genom stan, på pakethållaren satt Sussie och slog sina handflator mot min rygg och skrek:
-”Fortare! Fortare!”
Jag lärde Sussie att skolka. Det var kanske fel. Men jag vet att min barndom hade blivit mycket trevligare om någon hade kommit och hämtat mig när jag stod ensam ute på skolgården och väntade på att tiden skulle gå.
Hatar man något så gör man. Man blir ingen bättre människa utav att tvingas vistas på en plats man inte vill vara på under många år. Fråga vilken återfallsförbrytare som helst.
Jag pratade en hel del om livet med Sussie. Jag förklarade att skolan bara var den första prövningen. Det skulle bli värre senare, när hon blev vuxen.
Jag informerade henne om att arbetslivet inte hade några sommarlov och när examen äntligen kommer så kallas den för ålderspension och då skulle hon vara att för gammal för att kunna njuta av den.
-”Och det är om du har tur!”
Om hon skulle överleva hela arbetslivet.
Det skulle alltid finnas skitstövlar som skulle tala om för Sussie vart hon skulle gå och vad hon skulle göra.
Det är så livet blir för de flesta av oss. För mig och Sussie.

För några år sedan så var jag inne och handlade på ICA vid Våxnäs centrum. Bakom charkdisken stod det en uttråkad ung kvinna och glodde apatisk. Det syntes att hon hatade sitt jobb.
Det var Sussie. Jag kände igen henne. Hon kände inte igen mig. Sussie hade tydligen flyttat till Karlstad. Sussie hade blivit en ung kvinna i tjugoårsåldern. Hon såg söt ut.
Jag mindes hur hon hade stått ensam vid ena hörnet av skolgården, det hade sett ut som om hon väntade på något.
Hon hade fortfarande samma ansiktsuttryck. Hon väntade på något. Det gör vi allihop som tvingas arbeta för vårt uppehälle.
Nu skulle inte morsans gamla pojkvän dyka upp på en cykel och rädda henne. Det såg ut som om det inte fanns någon som skulle rädda henne.
Det såg ut som om hon hade givit upp.
Men Sussie är ung. Drygt tjugo år. Jag hoppas att det snart dyker upp en lika ung och trevlig pojkvän i hennes liv.
Det vore trevligt om det slutade lyckligt för Sussie. Det är hon värd.
Som liten flicka så gillade Sussie sagor med lyckligt slut.
Det är väl vad vi alla gör.
Sussie är en ung kvinna som förtjänar att bli räddad. Om jag hade varit en ung man i tjugoårsåldern med tjock plånbok och en tuff sportbil så hade jag bromsat in framför Sussie, öppnat dörren, pekat på passagerarsätet och sagt:
-"Nu skiter vi i det där jävla jobbet, eller hur?"

måndag 18 maj 2009

Ute skiner solen.

Att vara ung är känslan av att sitta i en nystulen bil och stampa gasen i botten på motorvägen, på väg mot storstan och äventyr.
Det kan också vara att för första gången vakna upp intill en flicka som fortfarande är naken och att fascineras av detta. Man har svårt att tro att det är sant. Jag är nitton år, det ligger en vacker flicka intill mig och jag har hela livet framför mig.
Att vara ung kan också vara att lägga sin sista hundring på sprit trots att det är en vecka kvar till löning men det spelar ingen roll, för snart så kommer det nya pengar.
Allt ordnar sig.
Det är ingen fara.
För jag är bara nitton år, solen skiner, det är sommar, jag ska på fest och snart så kommer mina kompisar och hämtar mig.
Den känslan är något som jag saknar.
Idag har jag en egen bil, min flickvän sover ofta över hos mig och jag kan köpa hur mycket sprit som helst och ändå ha kvar pengar till nästa löning. Men känslan är borta. Åren har gått.
Allt börjar kännas som upprepningar. När jag sitter bakom ratten är jag inte längre på väg mot äventyr, jag är på väg till jobbet. Min flickvän är inte längre min första flickvän, hon är min sista och det kommer inte längre några kompisar och frågar om jag ska med på fest.
Jag har inte hela livet framför mig.

Det är tjugofem år sedan jag var nitton år. Tjugofem år. Jag minns när jag var tjugofem år. Den sommaren var jag tillsammans med en kvinna som var tio år äldre än mig. Trettiofem år. En mogen kvinna. Det var mycket spännande.
Jag minns att jag kunde vakna hemma i hennes säng av att solen sken in, hon glömde ofta att fälla ned persiennerna. Jag brukade ligga och titta på henne innan hon vaknade. Jag brukade förundras över att jag faktiskt låg där jag låg, tillsammans med en kvinna som ville ha sex lika ofta som jag. Och med mig dessutom!
Jag visste att hon snart skulle tröttna på mig men det gjorde ingenting. Jag var tacksam över att få vara med om något magiskt.
Det var en magisk tid.
Jag hade fortfarande hela livet framför mig och ute sken solen.

Det är inte åldern som tar död på den där speciella känslan man hade som ung. Det är nonchalansen, när man börjar ta saker och ting för givet. När man inte längre ser det fantastiska i att en kvinna faktiskt tillåter dig att sova i hennes säng. Hon skulle lika gärna kunna ringa till polisen.
-”Hjälp! Det ligger en ful man i min säng! Stånd har han också!”
Men det gör hon inte. För jag har haft stor tur i mitt liv. Jag tillhör de utvalda. Det finns många människor som vandrar ensamma genom hela livet. Det finns människor som aldrig får något arbete. Sådant bör man påminna sig själv om varje gång man gnäller över sitt jobb.
Jag har pengar. Jag har råd att resa till främmande länder och det händer att jag vaknar med en kvinna intill mig i sängen.
När jag var tonåring så var detta något jag brukade fantisera om. En dröm. Drömmen blev verklighet men någonstans på vägen så blev allt detta till självklarheter.
Jag blev nonchalant.
Jag glömde bort att det inte är alla som får sina drömmar förverkligade.

I morse när jag vaknade så låg min flickvän intill mig. Hon sov fortfarande. Jag tittade på henne en stund. Hennes långa, svarta hår låg utslaget över hela kudden. Hon är tio år yngre än mig. Nu är det jag som är den mogna mannen. Jag undrar vad hon ser hos mig?
Jag påminde mig själv om att jag har haft stor tur i livet, mer tur än vad jag har förtjänat.
Jag är fyrtiofyra år.
Jag vaknade utav att jag hade glömt att fälla ned persiennen. Ute sken solen. Det var det länge sedan den gjorde.
Jag är fyrtiofyra år och har halva livet framför mig.
Det känns rätt så bra.

söndag 17 maj 2009

Julmiddag hos Lasse.

Jag har tidigare skrivit att jag älskar att gå i affärer. Jag tycker t o m att det är kul att åka ut till ICA Maxi och storhandla. Helst en tidig lördagsmorgon klockan åtta, precis när de öppnar. Då slipper man folk. Helt tomt på idioter. Framför allt så slipper man de Förbannade Barnfamiljerna.
Ett shoppingcenter en tidig lördagsmorgon är en oas av lugn och trevlig konsumtion. De enda jag möter är ensamma män och kvinnor i min egen ålder som går omkring och plockar i hyllorna. De verkar trevliga. Vi brukar hälsa på varandra. En tidig morgon fick jag t o m kontakt med en vacker kvinna vid bokavdelningen. Vi talade om Ken Follets senaste historiska roman. Efter en stund tyckte hon att vi skulle gå och fika.
Jag hade gärna tagit henne bakifrån.
Det blev fika.
Det finns en hel del idioter ute i vårt samhälle, idioter som av någon anledning får gå lösa. Fyllon, knarkare, fritidspedagoger och manlig dagispersonal. Dessa kan man i regel undvika. Med barnfamiljer är det svårare. De ockuperar varje offentligt rum. Ungarna är fula och gapiga och föräldrarna anser att de har all rätt i världen att blockera gångarna eftersom de är, just det – En familj!
Förr så var det pensionärerna som var en källa till irritation, idag är det barnfamiljerna som stoppar upp kassaköerna genom att ständigt envisas med att betala med kort som alltid krånglar. Under tiden så står ungarna och gallskriker och sparkar sina föräldrar på benen.
Längst bak i kön står jag och fantiserar om olika avlivningsmetoder.
Har man riktig otur så stöter man på en familj som man är bekant med. Föräldrarna är av någon anledning helt övertygad om att man ska vara lika intresserad och engagerad i deras ungar som de själva är.
-”Visst har han växt?”
Säger modern och syftar på sin fyraåriga son som står och gräver sig i skrevet och glor uppfordrande på mig eftersom han är van vid att varenda vuxen människa han möter ska mata honom med godis och fickpengar. Om du är riktigt snäll så ska du få en stor påse ångande avföring, hade inte det varit trevligt?
Har jag sagt någon gång.
Men jag brukar nöja mig med att nonchalera ungen och hoppas att samtalet ska bli kort.
De påpekar alltid att ungen har växt. Man ska bli fascinerad av en naturlig process och gärna ge uttryck för detta. Det gör aldrig jag. Eftersom jag utgår ifrån att de med jämna mellanrum ger ungen mat och att de inte har några dvärgar i släkten så är kommentarer om längd och viktökning överflödiga.
-”Kan vi inte tala om något intressant istället? Om mig t ex!”
Brukar jag svara. Därmed så dör samtalet ut.

Men det finns sådant som är värre än att möta barnfamiljer vid något köpcentrum. Det är när de får för sig att bjuda hem mig. Att tvingas umgås med en barnfamilj. Det är riktigt illa.
För några år sedan avslutade jag ett längre samboförhållande och flyttade till min lilla etta. Det var strax innan jul och jag såg fram emot att fira julen ensam. Jag var ledig från jobbet. Julhelgen skulle jag ägna åt att frossa i pizza och hälla i mig rikliga mängder med sprit. Det skulle bli kul.
En jobbarkompis vid namn Lasse tyckte inte att jag skulle sitta ensam under hela julhelgen.
-”Jo!”
Nej, han ville, ja nästan krävde, att jag skulle komma hem till honom och hans familj och fira julafton tillsammans med dem. Han tjatade i flera dagar och till slut så gav jag efter.
Dumma jag.
Lasse är en typisk familjefader. Han har fyra ungar och en stor, fet kärring vid namn Gun. Vid fyllda fyrtio så inbillar sig Gun att hon fortfarande är nitton år och klär sig också därefter. Sommartid så kan man se henne i tighta jeansshorts och en topp som visar magen. Fläsket väller fram som en stor, vit bulldeg. Att se henne i shorts med hårt åtdraget skärp och en kort topp påminner om en stor sopsäck med fett som man har snört åt på mitten med ett rep.
Lasse älskar sin familj. Den är hans stora passion här i livet vid sidan av villan, sommarstugan och hunden. En riktig mardrömstillvaro alltså. Lasse har lyckats pricka in allt som jag avskyr - Ungar, villa, sommarstuga och hundjävel.
Lasse älskar som sagt sin familj, så mycket så att han för några år sedan lyckades göra sin fru Gun dräktig för fjärde gången.
-”Jag trodde jag kunde knulla allt!”
Är en vanlig kommentar bland oss män efter att vi har mött Lasses fru. -”Men där skulle jag nog tvingas inse att även jag har mina begränsningar.”
Men Lasse han kunde han.
Det var inte lätt för en snart fyrtioårig kvinna att bli gravid. Fertiliteten minskar med åldern. Tidigare hade Gun varit en riktig frögurka som hade förbannat Lasse med tre bögsöner. Redan tidigt så hade de visat upp ett homosexuellt beteende. Idag är de vuxna och har flyttat upp till Stockholm.
De jobbar på kontor, käkar sallad till lunch och ägnar nätterna åt att besöka stans inneklubbar och knulla schlagerartister i röven.
Lasse älskar naturligtvis sina söner, men de är en stor besvikelse. Därför ville han gärna göra ett nytt försök.
Han startade upp lite lätt med att trycka på Gun innan han gick till jobbet. Sedan tog han henne även när han kom hem men resultatet uteblev.
Nu var de som sagt inte unga. Lasse närmade sig femtio och Gun skulle fylla fyrtio. Hon fröade inte lika rikligt längre, som man säger. Lasse satte hårt och mot hårt. Han besteg henne dag och natt och till slut gav det resultat. Lasses ansträngningar slog rot. Det blev till slut en liten son som de döpte till Axel.
Axel blev Lasses lilla ögonsten och varje kväll, innan han somnar, så ber han till Gud om att Axel inte ska flytta upp till Stockholm och bli en kontorsfjant med en förkärlek till salladsbarer och analsex.

Så var alltså läget när jag en julafton för tre år sedan blev hembjuden till Lasse på julmiddag. Lilla Axel skulle snart fylla två år och hade så smått börjat lära sig att prata vilket var något som jag tydligen skulle tycka var en alldeles fantastisk prestation. Axel kunde säga ”Mamma”, ”Pappa” och ”Mommo”, som i mormor.
-”Jag kan säga olycksfallsförsäkringsavdelning fem gånger i rad!”
Sade jag.
Hela släkten tittade underligt på mig.
Alla var där vilket innebar Gun och Lasses tre homofila söner, Lasses mor och Guns båda föräldrar. Lille Axel drog till sig all uppmärksamhet. De gullade med honom. De klappade honom på huvudet och stoppade in godis i munnen på honom så fort de gick förbi.
-”Åh, så duktig man kan vara då! Säg Mamma!”
Axel svarade ytterst sällan. Hans ordförråd var som sagt begränsat och han hade väl tröttnat på att hela tiden upprepa sig.
Jag försökte också få honom att prata. När ingen såg så böjde jag mig ned och sade:
-”Rövknull!”
Jag upprepade proceduren flera gånger. Ungar är som papegojor. De härmar. Det krävs bara lite tålamod.
-”Säg efter mig: Rövknull! RÖÖÖÖÖVKNUUUULL!”
Axel bara tittade på mig med stora ögon. Inte ett pip.
Sedan var det dags att sätta sig till bords.
Konversationen blev precis så enfaldig som jag hade väntat mig. Allt kretsade kring Axel och hans framsteg. Alla satt och försökte få honom att säga någonting.
-”Säg mormor! MORMOR!”
Inte ett ljud. Axel satt mest och glodde ut i tomma luften.
Lasses tre homosexuella söner pratade mest om sina kontorsjobb vilket frestade på Lasses humör. Han skulle aldrig kunna lära sig att acceptera deras läggning och yrke. Han skämdes över dem. Hade alltid gjort och skulle alltid göra. Det fanns en tid då han önskat sig söner som kunde föra efternamnet vidare. Idag hade han blivit glad om de hade bytt efternamn, eller åtminstone hållit det hemligt.
Men nu så hade han i alla fall Axel. Han skulle bli Lasses stolthet i livet. Han skulle skaffa sig ett riktigt jobb, gifta sig med en kvinna och kanske föra släkten vidare.
-”Rövknull!”
Sade lille Axel helt plötsligt. -”Rööövknull!”
Det blev helt tyst. Axel tittade sig runt omkring bordet och väntade sig beröm för att han hade lärt sig ett nytt ord. Lasse såg ut som om blixten hade slagit ned i huvudet på honom. Det blev helt knäpptyst. Den enda som hördes var lille Axel.
-”Rövknull! Rövknull! Rövknull!”
Axel var förvirrad. Varför var det ingen som log, klappade honom på huvudet och gav honom en karamell?
-”Jag tror det är dags för dig att gå hem nu.”
Sade Lasse till mig.

Så jag gick hem. Det blev en trevlig jul för mig. Jag hade frysen full med pizza och kylskåpet fyllt med sprit och Fanta. Jag satt för mig själv vid datorn och drack grogg, lyssnade på gammal åttiotalsrock och fnissade för mig själv.
Det finns de som tycker synd om människor som firar jul ensamma. Det kanske det är, om det är en ofrivillig ensamhet. Jag valde min ensamhet. Det var inte synd om mig. Däremot så tycker jag faktiskt att det är synd om sådana som Lasse.

onsdag 13 maj 2009

Gamla kompisar.

Idag är det vanligt att ungdomar lämnar sin hemstad. De flyttar för att börja studera eller för att påbörja sitt första jobb. De vill röra på sig. Se något annat. Inget märkligt i det. Jag förstår dem.
När jag var ung, under åttiotalet, så var det inte lika vanligt att flytta från sin hemort. Många bodde kvar. Det kändes tryggt. De behövde inte flytta. De ville inte. Om man inte var kräsen så fanns det faktiskt jobb att söka för de flesta.
Men jag stack.
En dag var jag bara borta.
Jag var tvungen. Jag hade trasslat till det för mig, allt var kört i botten. Många hatade mig, hos andra var jag bara idiotförklarad. Jag hade gjort bort mig alldeles för många gånger. Jag kunde helt enkelt inte bo kvar. Så jag stack för att aldrig återvända.
Det har jag heller aldrig gjort.
På senare år så har jag besökt min hemort men jag kommer aldrig mer att flytta tillbaka. Jag har inga band längre. Inget att återvända till.
Första staden jag flyttade till låg sjutton mil bort. Ingen längre sträcka idag, när många ungdomar reser till andra sidan jordklotet för att plugga. Men då var det som att resa till månen. Jag flyttade till en stad som jag aldrig hade besökt. Jag hade inget jobb som väntade på mig, inga vänner, ingenting. Jag bestämde mig för att skapa mig ett nytt liv, en ny identitet.
Har man som ung fått en stämpel så blir man aldrig av med den. Det kvittar hur lång tid det går, man är och förblir sina tidigare misstag och dumheter. Man får aldrig en andra chans.
Om man inte flyttar.
Det gjorde jag.
Det gick bra. Jag fick inte bara en andra chans, jag fick även en andra ungdomstid. En tid med nya vänner. Ingen kände till mina tidigare dumheter. Jag blev en bland alla andra. Jag träffade flickor. Som främmande fågel med annorlunda dialekt så blev det mycket enklare att få kontakt med det motsatta könet.

Men jag hade faktiskt vänner i min gamla hemkommun. Det blev jag påmind om igår på mitt jobb.
En ung tjej som vi kan kalla för Jenny jobbar som vikarie hos oss. Hon talade om att hon hade träffat en kvinna på Facebook som kände till mig. Jag undrade varför de hade börjat tala om mig? Jag har svårt att tänka mig att kvinnor helt spontant börjar samtala om Gammal Hårdrockare.
Igår köpte jag nytt smink, mina flytningar är värre än någonsin – luktar det? - och från det ena till det andra, jag känner Gammal Hårdrockare, gör du också det?
Det verkar inte sannolikt.
Jenny talade om att hon hade hittat min blogg. Hon hade gått med i min fanclub som finns på Facebook.
-”Där var det en kvinna som hade varit kompis med dig för länge sedan!”
Jag var måttligt intresserad. Jag misstänkte att det var någon gammal jobbarkompis som av någon anledning hade snubblat in på min blogg. Jag frågade vad hon hette.
-”Molly Långh.”
Där blev jag helt tyst.
Det stämde, hon var en gammal kompis. För mycket länge sedan. Från en tid när jag var en person som jag inte längre har något gemensamt med.
Innan jag flyttade.

Vi var ett gäng kompisar som höll ihop. Vi var något så fånigt som ”hårdrockare”. Det var vad vi kallade oss. På den tiden skulle man antingen vara hårdrockare eller synthare. Vi var hårdrockare och inbillade oss att vi var tuffa. Det var vi inte. Vi var troligen stans största töntar. Vi rökte, bar jeansjackor och drack alkohol men det hjälpte inte. Vi ville vara tuffa men alla såg bara töntar som hade klätt ut sig till något de inte var.
Molly var en av de få tjejer som ibland kunde nedlåta sig till att hänga med oss ibland. Mycket tack vare att hon blev tillsammans med en kille i gänget, Jonas. En korkad kille som var känd för sin fotsvett och som vid sjutton års ålder var stolt över att han kunde stava till sitt namn.
-”Efternamnet också, det ska sluta på två likadana bokstäver efter varandra!”
Konsonanter brukar de också kallas.
Jag undrar hur mycket stryk det krävdes innan han äntligen lärde sig detta?
Jag misstänker att Jonas var den första av oss i gänget som hade sex. Den dummaste av oss fick knulla först. Jag lärde mig att det är så livet är. Dumskallarna tar plats, vi andra får stå bredvid och vänta på vår tur, om vi har tur. Vissa blir sittande på läktaren hela livet.
Jag vet inte hur Molly ser ut idag, men då så var hon rätt så lång, smal och mörkhårig. Idag kanske hon är fet och gråhårig?
Har hon familj eller letar hon fortfarande efter den rätte? Faller hon fortfarande för korkade killar med väl utvecklad fotsvett och ABC-bok och kulram under armen? Kanske raggar hon utanför Särvux?
Eller är hon kanske gift med en lång och stilig advokat som regelbundet tvättar fötterna och som firar varje lördagskväll med en sjuttiofemma dyr sprit, en karta Viagra och en tub med analkräm – För en närmare känsla och bättre friktion.
-”Romantiken lever fortfarande kvar i vårt förhållande!”
Säger Molly till sina vänner när de undrar hur det är att vara gift med en sådan fin herre.

Jag kommer aldrig att få veta vilket liv Molly eller någon annan av mina gamla vänner lever idag. De kanske inte ens bor kvar?
Men i mitt huvud är mina gamla vänner fortfarande unga. Jag vet inte om de minns mig längre men Molly minns mig. Det talade Jenny om idag.
I Mollys huvud är jag fortfarande ung. Jag har inte tappat håret ännu. Jag har ansiktet fullt med finnar och bölder, jag rodnar så fort någon tittar på mig och jag måste hälla i mig sprit för att våga hälsa på en flicka. De hälsade sällan tillbaka.
När jag var arton år så hade jag inga ambitioner, däremot så hade jag drömmar. Jag drömde om att någon flicka skulle sätta sig intill mig och ta min hand. Jag vet inte om Molly hade några drömmar, men jag minns att hon bar svarta, åtsittande Levisjeans och tålde sprit som en hel karl.
Idag är Molly nästan fyrtio år och har blivit medelålders. I mitt huvud så är hon bara sexton år och har precis gått ur nian.
Det är inte ofta, men ibland händer det att jag sätter på en gammal platta med någon hårdrocksgrupp från åttiotalet. Jag lutar mig tillbaka och försvinner i mig själv. Det är sommaren 1983. Jag och mina vänner ägnar nätterna åt att sitta vid en lägereld och grilla korv, röka John Silver och dricka oss berusade på snabbvinsatser som vi skickade efter från postorderfirmor.
Kanske händer det att även Molly sätter sig ned och lyssnar på gammal åttiotalsrock.
Då blir hon en ung flicka som fortfarande tror att den rätte finns någonstans, att han snart ska dyka upp och rädda henne från småstaden, tristessen och pojkvänner med fotsvett.
Jag undrar om den rätte någonsin dök upp? Blev det en fin advokat med fickorna fulla med Viagra och rövkräm?
Eller blev det någon annan?
Vad hände egentligen?
Vi hade allihopa drömmar, idag har vi blivit gamla gubbar och kärringar. Det var vad som hände. Inget mer.
Men jag kämpar fortfarande emot i alla fall. Det tänker jag fortsätta med.

måndag 11 maj 2009

Det finns alltid någon som lyssnar.

Tidigare i livet så trodde jag faktiskt att arbete var bra för oss människor, ja nästan hälsosamt. Hårt arbete håller folk borta från dumheter, och liknande kunde jag vräka ur mig utan att skämmas. Samtidigt så kunde polisen komma till någon av mina tidigare arbetsplatser och kalla mig till förhör.
Hårt arbete fick mig att begå massor dumheter. Jag söp för att stå ut och när jag blev full, ja då kunde vad som helst hända. Vilket det också gjorde ibland.
Jag har blivit indoktrinerad från födseln med att man ska vara stolt över att arbeta. Från det att jag lärde mig att förstå ordens innebörd så fick jag dagligen lyssna på hur morfar och morsan svor och förbannade sina jobb. Ändå så var de stolta. För de arbetade minsann och arbeta, det skulle man!
Den som gnällde mest, det var morfar. Morsan var mest glad över att ha ett arbete så att hon kunde försörja oss. Morsan jobbade vid denna tiden i en bokhandel.
Morfar jobbade som snickare vid olika byggen. Något han var totalt ointresserad av har jag förstått. Han hatade sitt jobb. Det var tungt och slitsamt. Men morfar hade föreställningen om att ju mer man vantrivdes på sitt jobb, ju hårdare och jävligare det var, desto finare människa var man. För att man stod ut.
-”Det är väl för fan ingen konst att sköta ett jobb om det är lätt och roligt!”
Det hade han faktiskt rätt i.
Däremot så hade han fel i att arbete höll folk friska och borta från dumheter.
Nej, jag tror snarare att det är väldigt viktigt att ha ett intresse, att aktivt ägna sig åt någon hobby av något slag.
När jag ser tillbaka så var det inte bakgrunden och livsstilen som var den avgörande orsaken till att livet blev som det blev för mig. Det var istället förekomsten av hobbies som gav mig ett bra liv. Jag förstod det inte då men det gör jag idag.
Som tonåring så var teckning ett stort intresse för mig. Alkoholen var också en hobby som jag lade ned stor tid på. Spriten tog över mitt liv mer och mer. Intresset för teckning försvann. Att berusa mig blev min nya hobby. Vid tjugoåtta års ålder så hade jag utvecklat något som kunde liknas vid missbruk. Jag söp konstant två veckor på raken varje månad. En dag så brakade jag ihop fullständigt under ett arbetspass på en av de färjor som jag jobbade på. Jag bestämde mig för att leken fick vara slut. Jag lugnade ned mig.

Det var inga som helst problem. Mycket tror jag beror på att jag hade intressen att falla tillbaka på. Jag har alltid gillat att läsa och att se mig om i livet. Jag tyckte även om att skriva. Jag brukade skriva breven hem åt mina jobbarkompisar. Till deras flickvänner, kompisar och släktingar. Jag minns att ett befäl bad mig att författa ett brev till en kvinna som hade lagt ut en kontaktannons.
-”Kan inte du skriva något fint? Jag har hört att du är en jävel på att formulera dig i skrift!”
Befälet var en styrman som hette Johnny. Han var en elak jävla idiot som alltid brukade sätta mig i arbete så fort han såg att jag inte hade något att göra.
-”Javisst kan jag göra det!”
Sade jag och skred till verket.
Johnny hade sagt att jag skulle skriva att han styrketränade på fritiden. Kvinnor gillar vältränade män!
-”Skriv att jag uppskattar poesi också. Då framstår jag som en känslig och medkännande man!”
Jodå, det skulle jag göra. För övrigt så fick jag fria tyglar.
I början så höll jag mig till sanningen. Jag försökte att få texten seriös och allvarligt menad. Jag skrev att Johnny bodde i en liten men smakfullt inredd etta på Södermalm i Stockholm, att han jobbade som Styrman och snart skulle fylla fyrtio år. Nu hade han tröttnat på singellivet och sökte en trevlig och mogen kvinna att bli tillsammans med. Kanske skaffa barn i framtiden?
Naturligtvis så gillade han lugna hemmakvällar. Alkohol och tobak var något som han tog aktivt avstånd ifrån. Jag skrev även att han gillade att hålla sig i form och styrketränade dagligen. Poesi var också något som låg honom varmt och hjärtat. ”Det är något bortom bergen, bakom stjärnan, bakom heta hjärtat mitt.” Skrev jag och citerade därmed Dan Andersson.
Det såg bra ut. Hon skulle smälta direkt. En sådan text skulle ingen kvinna kunna motstå.
Sedan avslutade jag med: Stor kuk har jag också!
Jag satt där i natten med mina brevpapper och pennor, tittade ut över havet och fnittrade för mig själv. Jag avslutade brevet med att teckna ett självporträtt av Johnny.
Jag ritade en naken och muskulös man som balanserade en stor och tung skivstång ovanför huvudet på raka armar. Jag gav honom en överdimensionerad ståkuk på en halvmeter som stod rakt upp. Sedan drog jag en pil mot konstverket och skrev ”JAG!” med stora versaler.
Jag vek ihop brevet, stoppade ned det i ett kuvert och slickade. Morgonen därpå gav jag Styrman Johnny brevet. Det var bara att lägga det på brevlådan.
Idioten kollade aldrig vad jag hade skrivit.
Det tog en vecka, sedan fick han ett kort svar.
”Får du plats med din stora kuk i din lilla etta?”
Det var allt.
Johnny blev naturligtvis helförbannad och undrade vad i helvete jag hade skrivit. Vid det här laget så kände hela besättningen till att jag hade svarat på en kontaktannons åt Johnny. Alla tyckte det var kul. Alla utom Johnny.

En av mina hobbies är alltså att skriva. Det är ingen hobby som imponerar på kvinnor eller ger en god fysik, snarare tvärtom. Men det är en trevlig och lugn hobby. Den tar mig med ut på äventyr utan att jag behöver lämna min lilla etta. Det är en perfekt hobby om man som mig, inte gillar att vistas utomhus.
En annan fördel med skrivandet är att det är en billig hobby som vem som helst kan lära sig. Till skillnad från mycket annat så behöver man inte ha någon begåvning eller anlag för att skriva. Alla kan tänka och fantisera och har man dålig fantasi, ja då kan man skriva självbiografiskt. Eller så kan man skriva om någon annans liv.
Svårare än så är det faktiskt inte.
Jag har en gammal god vän, Rex, han har förekommit några gånger i mina tidigare texter. Rex är en typiskt mätt, medelålders man som bor i villa, är gift och är omgiven av ett koppel ungar. I mitt tycke ett riktigt mardrömsliv. Jag skulle bli spritt språngande tokig av en sådan tillvaro.
Men inte Rex. Han har valt detta livet men för några år sedan tappade han gnistan och förvandlades till en riktig gnällgubbe. Ingenting är roligt. Förr tyckte han det var kul att pyssla med huset, lyssna på musik, läsa tjocka romaner och supa till någon fredag. Eller också knullade han sin fru. Rex hade en stor sexuell aptit. Han kunde ringa hem till sin fru från jobbet och förvarna henne.
-”Nu har jag stånd igen!”
Rex brukade cykla hem under lunchrasten för att få sig ett nyp. Det gick undan, rasten var bara på fyrtiofem minuter. Invånarna i det lilla villaområdet där Rex bor kunde ibland se en man i blåställ som kom cyklande från fabriken i full fart. Jag ljuger inte om jag säger att han låg i kurvorna.
Men så är det inte idag. Rex har som sagt tappat gnistan. Han hävdar själv att det beror på jobbet. Rex hatar sitt arbete. Jobbet på fabriken förgiftar hela hans tillvaro. Det är alltid det förbannade jobbet.
Jobbet! Jobbet! Jobbet!
Själv så tror jag att det är avsaknaden av hobbies och intressen som förmörkar Rex tillvaro. Jobba måste man göra och det finns inga roliga jobb. Det är bara att acceptera. Det hjälper inte att byta jobb, det blir inte roligare. Det borde jag veta. Därför måste man ägna sig åt något under sin fritid som gör livet värt att leva.
Jag har flera gånger försökt att få Rex att börja med en ny hobby.
-”Du uppskattar ju en god text. Varför börjar du inte att skriva?”
Rex har tusen ursäkter för att slippa. Han hävdar att han inte kan, att han inte har tid (!) och att han inte har något att skriva om.
Jag hävdar att Rex har massor att skriva om. Han är över fyrtio år. Då har man varit med om en hel del, även om det inte känns på det viset.

Det är mycket som en alldeles vanlig, medelålders man har gått igenom i livet. Först så tvingar de honom att sitta av nio år i grundskolan, vill det sig riktigt illa så tvingar de honom att spendera ytterligare några år på skolbänken. Under tidens gång så kommer han att ta körkort och kanske, kanske får han hålla en vacker flicka i handen för första gången.
En tidig morgon så packar han sin lunchlåda och traskar iväg till sitt första arbete. Han kommer att få sparken från några jobb, sitta av ett par månader på någon anstalt, köpa sin första bostad, uppleva främmande länder samt dra på sig några sjukdomar.
Han kommer att få möta många skitstövlar under livets gång. Några kommer att ge honom duktigt med stryk men han kommer även få uppleva stunder av obeskrivlig lycka och glädje tillsammans med någon kvinna som egentligen är för fin för honom – Vilken tur att hon inte märker att det är något fel på mig!
Det är så här livet är för de flesta människor. Som jag ser det så finns det massor att skriva om.
Vi människor skiljer oss från djuren på flera olika vis. En stor skillnad är vår nyfikenhet på andra människors liv och historia. Om din tråkiga granne som du möter varje dag i hissen hade gett ut en roman så hade du köpt den, trots att han vid fyllda fyrtio år redan har börjat klä sig i bruna byxor och skjortor med styv krage. Kanske har han ett utseende och en kroppshållning som skvallrar om att han egentligen dog redan när han fyllde trettiofem men det kvittar, skulle han ge ut en roman så skulle du bli en av hans läsare.
För du måste ju få veta.
Alla människor har en historia att berätta och det finns alltid någon som vill lyssna.

fredag 8 maj 2009

Karlstad - Katrineholm, tur & retur.

För flera år sedan så hade jag ett mycket trevligt och välbetalt extrajobb. Faktum var att det betalade sig nästan bättre än mitt ordinarie jobb som truckförare på ett stort centrallager. Jag städade tåg åt SJ under helger och sena kvällar.
Passagerarågen kom in på stationen, tömdes på folk och sedan var det dags för mig att städa ur vagnarna. I regel hade jag ett par timmar på mig att innan nya resenärer skulle kliva på. Säten skulle dammsugas, golv skulle moppas och toaletter rengöras. Inte speciellt jobbigt. Var man snabb så tog det inte mer än någon timma. Under ett arbetspass så brukade man få städa fyra-fem tåg plus några rälsbussar. Man hade ett schema där tider på ankommande tåg var nedskrivna. Man fick anpassa sina raster efter tågen.
Det tog inte lång tid innan jag lärde mig vilka tåg som inte kontrollerades så noga och som man därför kunde strunta i att städa. I lunchrummet fanns det en soffa som man kunde sova i. Jag sov ofta i den soffan.
Vissa dagar var det fler tåg som skulle städas. Det kunde vara uppåt tio stycken. Då var vi alltid två som jobbade tillsammans. Man började i var sin ända av tåget och arbetade sig fram genom vagnarna. En person tog toaletterna och den andra moppade golvet och dammsög sätena. Sedan byttes man om. Varje passagerartåg brukade ha fem-sex vagnar.
De flesta som jobbade där var bra personer. Fuskare och myglare hela bunten. Jag fick många goda jobbarkompisar.
Men det fanns naturligtvis ett undantag, det finns alltid en orm i paradiset. Ormen i detta fall var en kvinna vid namn Monika. Hon var sorten som alltid skulle visa sig duktig för chefen, som kom med goda råd och gav förslag på förbättringar. En klassisk rövslickare. Hon drog sig inte heller för att skvallra på sina arbetskamrater. Hon satte dit en trevlig kille som hette Richard.
Richard gillade att dricka sprit under arbetstid. Det var något som flera kände till men ingen sade något eftersom han var en rolig kille som ofta framkallade skratt vid fikabordet. Richard fick folk att stå ut med sitt jobb.
Richard var blott tjugofem år men redan svårt hemfallen åt starka drycker. Varje arbetsdag startade han med tre kaffekaskar.
-”Utan kaffe på morgonen vaknar jag inte!”
Resten av dagen drack han spriten rent.
Jag och Richard blev kompisar direkt.

Det gick många historier om denna Richard. De flesta drog han själv under någon fikapaus. En av de bättre är denna: Richard hade helgskiftet. På lördagsmorgonen dök han upp lagom till det första morgontåget som skulle städas. Han var i mycket dålig form. Hela natten hade han supit och – enligt egen utsago – slickat fitta.
Richard såg att tåget hade kommit in på perrongen. Han gick in i förrådet och började packa och fylla på städvagnen. Richard kände att han hade god tid på sig. Ett glas innan han började jobba skulle få honom att må bättre.
Så han satte sig vid fikabordet och slog upp dagens första glas. Det blev flera. Han blev sittande i över en timma. Städningen kändes mindre viktig. Richard ville hellre dricka sprit.
Och slicka fitta.
Tåget hann fyllas med passagerare och avgick vid utsatt tid utan att bli städat.
Nästa tåg som kom inrullande var ett Intercitytåg från Göteborg med destination mot Stockholm. Det skulle göra ett kort uppehåll för påstigande passagerare från anslutande bussar och tåg.
Just då hade Richard hällt i sig hela flaskan. Det hade gått fort. Han hade suttit och fantiserat om hur han slickade upp en av kvinnorna vid biljettexpeditionen.
Det slog honom att han faktiskt hade ett jobb att sköta. Var det inte ett tåg som skulle städas? Jo, det var det. Dags att göra lite nytta!
Richard hängde på sig dammsugaren, rullade ut städvagnen på perrongen och styrde stegen mot tåget som strax skulle avgå. Det blev ett väldigt bökande med att få städvagnen på tåget. Det var folk överallt. En del skulle kliva på, andra skulle gå av. Richard och hans städvagn proppade igen utgången totalt. Det var moppar, sopskaft, resväskor, passagerare och jävelskap högt och lågt. Richard undrade vad i helvete det var frågan om. Var kom allt folk ifrån? Tåget skulle ju vara tomt.
Än värre blev det när han väl kom ombord.
Det satt folk överallt.
Sätena kunde han inte dammsuga och när han skulle moppa golvet så kom det hela tiden folk som trampade omkring så att han ideligen fick börja om. Både han själv och städvagnen blockerade gångarna vilket gjorde folk förbannade. De kom inte fram med sina resväskor och Richard kom inte fram med sin städvagn. Det var tvärstopp. När han vände sig om så sopade han till folk i ansiktet med dammsugaren som han hade på ryggen.
Ungefär samtidigt avgick tåget.

Detta märkte aldrig Richard. Han hade nosat upp en snubbe som satt på en sjuttiofemma Explorer. En drinkare känner alltid igen en annan drinkare.
En berusad städare som vinglade omkring bland resenärerna och sökte kontakt fick till slut någon att ringa till polisen, troligen en familjefar som hade varit på väg till en särskola uppe i Stockholm tillsammans med sin sjuttonåriga dotter Elin.
Lilla Elin var lätt förståndshandikappad men söt som en kattunge. Fadern var en hårt prövad man. Dottern var enfaldig, det var illa nog. Tillika så hade hon en mycket hög sexualdrift. Än värre var att till faderns förskräckelse men till alla pojkars förtjusning så balanserades denna höga sexualdrift upp med en desto lägre moral och en fullständig avsaknad av krav på sina sexualpartners.
Elin var ett lätt byte för en berusad otäcking som Richard.
Under tiden som fadern var tvungen att uppsöka toaletten så råkade Richard under sin framfart genom tåget ramla in i kupén, upptäckte den söta lilla Elin och kopplade på stora charmen.
När fadern kom tillbaka efter sitt toalettbesök så trodde han knappt sina ögon. På sätet så låg hans lilla dotter på rygg med kjolen uppdragen över ansiktet. En berusad städare från SJ låg med hela ansiktet begravt mellan hennes ben.
Lilla Elin hade tidigare gett fadern problem med nerverna. Elin blev ständigt den populäraste flickan bland pojkarna vid landets alla särskolor. Hennes äventyr med pojkarna resulterade i ideliga relegeringar. Nu var han på väg med Elin upp till en särskola i Stockholm där de hade erfarenhet av besvärliga unga flickor som tvunget måste lyfta på kjolen för varenda man de mötte. Fadern trodde att allt kanske skulle bli bra.
Och så hände detta.
Det var droppen. Han skulle bli tvungen att fördubbla sin dos av nervlugnande och blodtryckssänkande medicin.
Richard hade tur som enbart blev avkastad från tåget av polisen. Fadern blev så chockad så han kom sig aldrig för att polisanmäla Richard för sexuellt utnyttjande.
Klockan nio på morgonen så hade Richard börjat städa tåget i Karlstad. Några timmar senare stod han på perrongen i Katrineholm med sin städvagn, svårt berusad, tjugo mil hemifrån med hakan blank av fittsås och undrade vad i helvete som hade hänt.
Historier som denna fick oss andra att vråla av skratt. Alla uppskattade Richards galenskaper. Alla utom Monika.
Hon informerade ständigt cheferna om Richards eskapader och till slut så fick han sparken. Monika gick omkring och såg skitviktig ut.
-”Det måste ju vara någon slags ordning! Vi har ju faktiskt ett visst ansvar!”
Personer som Monika är nog bland de mest avskyvärda människor jag vet. I skolan satt de i elevrådet och tillhörde de populära eleverna. Sedan går de vidare i livet och genom fjäsk, smicker och skvaller så blir de arbetsledare och chefer. Jag önskar att världen vore rättvis, dessvärre är den inte det. Det går oftast bra för skitstövlarna.
Mycket riktigt så är Monika idag arbetsledare och tjänar flera tusen kronor mer i månaden på att i stort sett inte göra någonting förutom att övervaka och skvallra på sina medarbetare.

En dag var jag tvungen att jobba tillsammans med Monika. Det var en dag med många ankommande tåg som skulle städas.
Vi började i var sin ända av tågsetet. Jag skulle moppa golven och dammsuga alla säten. Monika skulle städa toaletterna.
-”Ok, då kör vi igång då!”
Sade jag.
Monika gick iväg till sista vagnen. När jag blev ensam så gick jag in på toaletten, tog en full pappersrulle och stampade ned den i toalettstolen. Sedan drog jag ned byxorna och satte mig ned och sket. Jag är en storätare och brukar därför kunna klämma ur mig rätt så imponerande mängder. När jag var färdig så hade jag lagt en ångande skitkorv som påminde om en stor, brun limpa. Den låg där ovanpå toarullen och spred sin stank. Jag spolade inte.
Jag fnissade för mig själv när jag ut från toaletten och började moppa golven. När det var dags för Monika att städa sista toaletten så gick hon ut flera gånger för att hämta luft. Hon fick gå iväg till förrådet och hämta några specialhandskar som gick upp till armbågarna. Toarullen satt som gjuten i betong.
Det blev skit överallt.
-”Hur kan man bära sig åt på detta vis? En sådan människa kan ju inte vara frisk!”
Jag stod bakom dörren och skrattade så tårarna rann.
-”Nä, hela världen är full av tokiga människor!”
Sade jag mellan skrattanfallen. -”Vilka jävla svin det finns va?”
Personligen så tycker jag att Monika var det största svinet. Men det sade jag aldrig. Någon månad senare så blev hon utsedd till arbetsledare och ungefär samtidigt så lämnade jag in nycklarna och tackade för den tid som varit.

Igår kväll låg jag i sängen och tänkte tillbaka på gamla jobb och händelser i mitt liv.
Jag började skratta. Jag kunde inte somna. Till slut låg jag och gapflabbade för mig själv. Det sägs att första tecknet på galenskap är när man sitter i sin ensamhet och skrattar. Kanske är det så? Jag undrar om grannarna hörde mig? Vad tänkte de?
-”Nu ligger han och skrattar för sig själv igen. Vad är det för fel på honom egentligen?”
Jag blev klarvaken. Pigg som en mört. Det var helt omöjligt att somna så jag gick upp och knäppte på datorn , satte mig och började skriva.
Det finns många ensamma människor som sitter i sina hem och gråter. De mår dåligt. Jag tillhör inte dem. Kanske är jag galen men jag skrattar i alla fall fortfarande.
Oftast när jag är ensam.
Sent under kvällarna.
Det känns faktiskt jättebra. Att vara galen.

tisdag 5 maj 2009

Pan-Pizza i Örebro.

Det är inte ofta jag äter ute på restaurang, det har jag skrivit om tidigare. Dels pga de hutlösa priserna men mest beroende på att portionerna är ynkliga. Jag är en storätare. Jag vill kunna äta mig mätt.
Men det finns en restaurang som jag gärna besöker så ofta jag kan. Pan-pizza planeten i Örebro. Pan-pizza är det läckraste jag vet och på denna restaurang så får man äta så mycket man vill från en buffé. Inte är det dyrt heller. Under hundringen. Läsk och sallad ingår.
Nu tänker jag göra lite gratisreklam för denna utmärkta restaurang. Den ligger mitt emot Krämarhusen, två stora höghus mitt i Örebro centrum. I botten är det ett köpcentrum som kallas Krämaren. Dessa två höghus är Örebros stora landmärke. Går inte att missa. På andra sidan gatan ligger min favoritrestaurang.
Glöm inte det om ni är i Örebro: Pan-Pizzaplaneten, mitt emot Krämaren.

Ett annat problem är att jag tycker det är jobbigt att besöka en restaurang ensam. Jag känner mig uttittad. Det känns som om alla glor och säger till varandra: -”Kolla in honom, han har inga vänner.”
-” Ja, herregud! Vad är det för FEL på honom?”

Och sedan, när jag lyfter gaffeln mot min mun så tänker de: Titta! Nu börjar han att äta! Nu ska han svälja!
Därför ser jag alltid till att ha med mig någon kompis eller flickvän när jag ska gå ut och äta. I och för sig inte bra det heller eftersom jag föredrar att äta ensam. Lite av ett olösligt problem. Därför tycker jag att maten smakar bäst hemma. Framför min TV. Gärna i sängen.
Men ibland så måste man äta ute.
För några år sedan jobbade jag på ett tryckeri i Örebro. Eller jobb… Det var mer av en praktikplats. Jag hatade jobbet och hoppades att jag inte skulle få praktiken förlängd. Det var den sortens arbete som krävde intresse och engagemang. Jag var ointresserad och oengagerad. Det skar sig direkt.
Ibland hände det att jag inte orkade ta med mig mackor till jobbet, då blev jag tvungen att gå ut och käka lunch. Oftast fick jag med mig någon som sällskap men denna gången var det omöjligt.
-”Nä, jag har inte tid!”
Inte tid att ta rast från jobbet, ja då är man antingen dum i huvudet eller också älskar man sitt jobb vilket ofta är synonymt. Hur som helst så fick jag gå och käka ensam. Det blev Pan-pizzaplaneten.

Jag klev naturligtvis in på restaurangen vid helt fel tidpunkt. Fullsmockat med folk. Mestadels white trash och deras fula ungar. Jag ställde mig i en av kassaköerna. Vid borden satt feta kvinnor med sina bortskämda ungar. De gapade och skrek. Det var någon unge som tyckte maten var äcklig.
-”Jävla grismat! Det här tänker inte jag äta!”
Jag började genast fantisera om barnmisshandel och andra trevligheter. Det skulle vara roligt att någon gång få tryna en unges ansikte i en pizza. Ta tag i nacken, trycka ned ansiktet i den heta pizzafyllningen och riktigt vispa runt.
-”Åh så gott! Åh så gott!”
Skulle jag säga samtidigt som restaurangens övriga gäster chockat skulle titta på. -”Härligt med barn som har matlust! Eller hur?”
Jag stod i kön och log för mig själv utan att märka att det blev min tur. Jag var helt förlorad i min dagdröm.
-”Vad får det lov att vara?”
Helvete också! Kassörskan var ung och söt. Nu trodde hon att jag stod och fånlog åt henne. Hon trodde kanske att jag var en ful gubbe som stötte på henne. Tänk om hon tror det! Jag blev sprutröd i ansiktet. Jag började fundera på vad hon skulle säga till sina kompisar under fikarasten.
-”Jag fick en ful karl på minst fyrtio år i min kö, han ville inte beställa pizza, han ville knulla med mig!”
-”Åh fy! Det måste vi sprida ut till alla vi känner, vet du vad han heter?”
-”Ja!”

Jag försökte tänka på något annat.
Jag såg att hon hade stora bröst. Jag började tänka på dem. Jag kunde se dem framför mig, i full frihet. Nu höll på att få stånd. Inte få stånd! Inte få stånd!
-”Vad får det lov att vara?”

-”En buffé tack!”
Sedan gick jag och satte mig. Pionröd i ansiktet.

Dags för nästa pärs. Jag satt ensam vid ett bord, omringad av överviktiga kvinnor, ungar och annat löst folk. Det kändes mycket ensamt. Jag inbillade mig att alla tittade på mig i smyg. De undrade vem jag var som inte hade någon att äta tillsammans med.
Det här skulle inte bli lätt. Jag började titta runt och försökte att se avslappnad ut. En unge satt och glodde dumt på mig. Jag blängde ilsket tillbaka.
Jag såg en ung, svart kvinna som stod i kön. Hon var mycket vacker. Håret var långt och jeansen smet åt kring röven. Jag undrade vilken färg det var på hennes trosor. Vita med bårder kanske? Herregud, tänk om de är vita! Nu fick jag stånd. Det kändes bra att jag hade en full tallrik framför mig, så att jag inte behövde resa mig upp.
Sedan så var jag tvungen att fullfölja en pornografisk dagdröm där jag och den svarta kvinnan spelade huvudrollerna. I dagdrömmen så var jag tillbaka på mitt idiotiska jobb vid tryckeriet. Den svarta kvinnan var en kund som var missnöjd med mitt arbete. Hon drev en mindre reklambyrå och jag hade förstört hela hennes upplaga som hon hade beställt. En dyr broschyr i fyrfärgstryck och högglansigt papper. Tillråga på allt så var hon sexuellt understimulerad. Hon hade inte fått stake sedan zulukriget, kändes det som. Detta var droppen.
-”Antingen gör du om hela jobbet eller också tillfredsställer du mig!”
Det var inget svårt val. Jag bestämde mig genast för att felkalibrera varenda maskinjävel innan jag gick för dagen. Vem kunde tro att det kunde löna sig så väl att göra ett dåligt jobb.
Hon presenterade sig som Jane och började knäppa upp sina jeans...
-”Ursäkta, är det ledigt här?”
Den svarta kvinnan stod vid mitt bord. Det fanns tydligen inget annat bord ledigt. Fan också! Nu hann jag aldrig få reda på om hon hade vita trosor.
-”Öh… Javisst!”
Svarade jag. Det här var inte bra. Jag blev våldsamt generad och visste inte åt vilket håll jag skulle titta. Stånd hade jag också. Jag kunde inte titta framåt för då var jag tvungen att se henne rakt i ögonen och det var pinsamt värre. Men jag kunde inte gärna titta åt sidan hela tiden heller. Tittade hon på mig förresten? Vad tänkte hon? Förbannade hon sin vanliga otur som innebar att hon var tvungen att dela bord med restaurangens största tönt?
Jag var illröd i ansiktet. Svetten rann av mig. Jag hade stånd, var generad och hade inte den minsta matlust längre. Jag skulle inte kunna svälja.
Så jag satt helt paralyserad. Det kändes som tiden stod stilla men egentligen tog det nog bara några sekunder innan hon räckte fram sin hand och presenterade sig.
-”Jag heter förresten Jane och driver en liten reklambyrå!”

Ni minns väl vad restaurangen hette och var den låg? Pan-Pizzaplaneten mitt emot Krämaren i Örebro.
Det är några år sedan denna lilla historia utspelade sig, det var ett tag sedan jag var där. Men om ni tittar förbi så kanske ni får syn på Jane. Hon är svår att missa. Hon är mörk, rätt så lång och vacker så att man tappar andan.
Hälsa gärna från mig!
Och nej, jag tänker inte tala om vilken färg hon hade på sina trosor.

fredag 1 maj 2009

Trevligt samtal på stan.

-”Hur får man ett sådant slappt jobb som du har?”
Frågade en ung kille mig idag. Jag stod parkerad på en gata inne i stan och höll på att lasta ur en städvagn som skulle till en adress fem våningar upp. Jag har lagt märke till honom några gånger tidigare. Han är troligen runt tjugo år och brukar hänga utanför Burger King. Alltid med en kaffemugg och cigg i handen. Han verkar leva ett skönt liv.
Jag talade om för honom att det krävs en hel del för att kvalificera sig till ett sådant jobb som jag har, bl a en total brist på ambition och mognad samt ett antal felval i livet kryddat med lite uppgivenhet och anlag för manodepressivitet.
-”Jag har inget jobb.”
Sade han.
Jag undrade varför den här unga killen började snacka med mig? Jag kände honom inte. Var han kanske galen? Tänkte han tigga pengar?
Jag frågade honom om han hade provat lyckan uppe på AF.
-”Nä, jag behöver inte jobba. Jag har rika föräldrar.”
Sedan pekade han på höghuset på andra sidan gatan, där bodde han i en etta. En exklusiv adress. Lägenheten hade föräldrarna köpt. För att slippa ha honom drällandes hemma. Varje månad kvitterade han ut tjugotusen spänn ur en fond som föräldrarna hade startat åt honom. Han skulle aldrig behöva söka något arbete.
Vilken drömtillvaro! Jag blev riktigt avundssjuk. Så skulle jag också vilja ha det. Men jag undrade fortfarande varför han hade tilltalat mig. Jag var minst tjugo år äldre än honom, han ville knappast skaffa sig en ny kompis.
-”Jag vet vem du är!”
Sade han. -”Jag brukar läsa din blogg. Jag gillar berättelserna från dina gamla jobb! De får mig att inse att jag har klarat mig.”
Jag blev både smickrad och generad. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Men killen verkade trevlig. Jag gillade hans stil. Det är inte många som så obesvärat och fräckt kan säga att de inte behöver arbeta för att de är rika. Jag har alltid drömt om att kunna säga så till folk som jag möter. Att kunna gå upp till Arbetsförmedlingen efter att man har sagt upp sig från sitt jobb och säga:
-”Jag är rik, jag behöver inte jobba så ni kan ta era jävla ansökningsblanketter och vira ihop till papiljotter!”
Den unga killen presenterade sig. Han hette Rasmus. Stackars kille, att tvingas bära ett sådant pellejönsman. Hur tänkte föräldrarna? Vi tar och döper vår enda son till ett namn som låter som en karaktär ur sagan om godistrollet Karamella från Polkagriseland. Jaa! Varför inte?
Rasmus hade helt klart rätt att hämnas. Att leva på deras pengar och vägra att infria deras förväntningar om en framgångsrik son var ett bra sätt att hämnas.
-”Men jag har provat på att jobba!”
Sade Rasmus.
Förra sommaren hade han tagit anställning som tidningsbud. Varje morgon så skulle han dela ut tidningen till prenumeranter i flera bostadsområden. Det tyckte inte Rasmus var något roligt. Han talade om för mig att redan första morgonen så hade han åkt till tidningscentralen, packat tidningarna på sin kärra och gått iväg och dumpat skiten i en container. Den stod påpassligt nog vid innergården där han bodde så han behövde inte ens ta någon ansträngande omväg hem. Det höll i exakt två dagar, sedan började ursinniga prenumeranter ringa till tidningscentralen. Var i helvete var deras tidning?
Rasmus fick sparken från sitt första och enda jobb.
-”Det där har du snott från mig!” Sade jag. –”Jag vill minnas att jag har skrivit om det där på min blogg.”
Jo, det erkände han. Men han var tvungen att göra det själv. Han tyckte att det var en – som han sade – jävligt skön grej.
Jag gillade killen. Han kanske inte hade rätt inställning, men han hade min inställning.Vi talade samma språk. Om jag hade träffat honom tjugo år tidigare i mitt liv hade vi blivit bra kompisar.
-”Vet du…” Fortsatte Rasmus. ”Jag skulle kunna tänka mig att jobba som taxichaufför.”
-”Jag också, om man slapp kunderna!”

Jag hann före Rasmus.
Sedan så stod vi och snackade om hur trevligt det hade varit att köra omkring i en tom taxibil dagarna i ända, lyssna på musik, stanna och ta en fika och få betalt i slutet av varje månad. Vi kom överens om att det egentligen inte var så dumt att jobba, det var arbetsuppgifterna som ställde till det. Ett snickeri skulle t ex kunna vara en väldigt trevlig arbetsplats om leveranserna av trägods ställdes in samtidigt som varenda svarv och bandsåg skar ihop. För att inte tala om en kiosk utan tillströmning av kunder.
Rasmus talade om att han hade blivit erbjuden lastbilskörkort av Arbetsförmedlingen och ja, att jobba som lastbilschaffis verkade ju vara helt ok.
-”Om det inte hade varit för det där jävla lastandet och lossandet!”
-”Och trafiken!”
Fyllde jag i.
-”Och det där förbannade släpet! Det måste ju vara hur jävla besvärligt som helst att backa med ett sådant.”
Vi kom överens om att yrket som lastbilschaffis var helt ok om man slapp lasten, släpet, tidspressen och trafiken. Skalade man bort det så hade det varit fint att sitta i hytten på en långtradare utan släp och gods och susa fram på en bilfri motorväg utan några som helst tider att passa.
-”Med en flaska i näven!”
Ja, med en flaska i näven.

Jag kände mig tvungen att dra en gammal anekdot från ett jobb jag hade en gång på en färja. Faktum är att jobb på passagerarfärjor är helt ok, om man slipper passagerarna. Under en kort period så var det faktiskt det vi gjorde, slapp passagerarna alltså. Det var i januari, strax efter nyårsafton och folk hade slut på pengar. Mycket få människor tyckte att det var någon bra idé att dra iväg på en fyllekryssning mellan Stockholm och Helsingfors istället för att fylla kylskåpet för de sista hundringarna.
Varje kväll så avgick en färja som var i stort sett helt tom på passagerare. Befälen försökte att hitta på sysslor åt oss men det var svårt att få oss motiverade. Befälen ansåg att sysslolöshet inte var bra för arbetsmoralen. Därför var vi tvungna att infinna oss vid våra arbetsstationer varje dag. Vi skulle putsa och feja, rensa avlopp, skura golven och göra allt skinande rent. Vi skulle kort sagt göra sådant som vi annars inte hann med när färjan var fullbokad.
Jag kan inte minnas att någon av oss putsade ett enda mässingräcke eller rengjorde ett enda avlopp. Vi satt och söp, snackade skit, rökte och planerade efterfester nere i våra hytter efter arbetstid. Ofta var vi packade redan när vi gick på våra skift. Jag såg många som satt och sov vid sina arbetsbänkar eller diskmaskiner.
Och färjan, den stävade fram över Östersjön i januarinatten. Dansbandet bjöd upp för sista dansen vid ett tomt dansgolv och besättningen vacklade iväg till sina hytter efter ett hårt arbetspass bestående av skitsnack och fylla.
Det var en fin tid.
Så fin så att jag i ett tillstånd av svår förvirring, orsakad av en myckenhet av drickande, skrev på för fast anställning.
Den fina tiden varade bara fram tills löningen kom i slutet av månaden. Sedan så fick hela Sverige för sig att boka biljett på Helsingforsfärjan. Det tog mig ett år innan jag fick jobb på ett annat rederi och ytterligare några år innan jag förstod att man bör tycka om människor om man ska jobba inom ett serviceyrke.
Jag såg dem som mina fiender.
Oavsett om man jobbar på restaurang, som konduktör, affärsbiträde eller på passagerarfärja så bör kunderna känna sig välkomna. Det handlar om att uppträda vänligt. Att visa upp ett glatt och positivt leende. Välkommen! Ha en trevlig dag och allt det där skitsnacket. Skit på er!
Det hände att jag stod och blängde ilsket på gästerna. Ibland mätte jag dem med blicken. Utmanade dem.
Det var inte populärt hos befälen. De trodde att jag inte var riktigt klok.
-”Du har hamnat helt fel, grabben!”
Ja, det hade jag.
Alltid.

Jag var i tjugofemårsåldern när jag kom till insikt om att jag gillade att vara på arbetet. Det var arbetsuppgifterna som aldrig skulle tilltala mig. Däremot så gillade jag umgänget med jobbarkompisarna, rasterna, skitsnacket och möjligheten att flytta omkring.
En gång för många år sedan så jobbade jag i centralköket vid ett stort mentalsjukus. Det var ett av mina bästa jobb. Jag älskade det där jobbet men jag var inte ett dugg intresserad av vare sig matlagning eller dårar. Om alla som var anställda i det där köket hade haft min inställning så hade varenda knäppgök svultit ihjäl. Jag älskade nämligen att snacka skit med mina jobbarkompisar och knyta nya kontakter. Jag gillade att sitta på lastkajen med en cigg och planera kommande fyllefester tillsammans med de unga och söta sommarvikarierna.
Så fort det var dags att resa sig upp och börja göra skäl för lönen så ville jag bara därifrån. Till ett annat jobb och gärna en annan stad.
En ung kvinna som jobbade i det där köket hette Carina. Hon var mycket sexig. Långt mörkt hår. Hon var sexig på det billiga viset och mycket medveten om sin inverkan på män. Jag satt ofta och drack kaffe med henne ute på lastbryggan. Hon babblade alltid om sina jävla framtidsplaner. Hon var nitton år och ville studera på universitetet.
Jag var tjugofem år och ville knulla.
Jag hade alltid stånd. Hon var den som fick resa sig först när rasten ansågs vara slut.
-”Jag väntar lite! Ska ta en rök.”
Jag var glad över att hon inte rökte.
Carina hade rykte om sig att vara ”lätt”. Alla hade knullat henne. Alla utom jag. Jag bestämde mig för att inte säga upp mig förrän jag hade fått henne på rygg.
Det sägs att män kan göra vad som helst för att få sex. Det finns ingen uppoffring och förnedring som är för stor om det hägrar en villig kvinna vid skärseldens slut. Ja, jag tror att det stämmer.
Jag blev kvar i ett och ett halvt år.

-”Vad jobbar du med idag?”
Frågade Rasmus.
Jag talade om att jag jobbade med golvvård och städning. Han undrade om jag tyckte det var kul.
-”Nä!”
Men jag trivs på mitt nuvarande jobb. Jag har varit anställd i fyra år. Det är rekord för mig. Jag tror att jag kommer att vara kvar fram till pensionen. Utav alla idiotiska arbetsuppgifter jag har haft i mitt liv så är detta det minst idiotiska. Städning är helt ok, jag kan ägna mig åt annat uppe i mitt huvud samtidigt som jag jobbar. Golvvård är också bra. Mellan slipningar och strykningar så får man sitta och vänta på att det ska torka. Jag gillar att sitta och vänta. Rasmus undrade om jag brukade tänka på knulla då.
-”Ja.”
Rasmus tänkte också mycket på knulla. Jämt. Fattades bara annat, han var ju bara tjugo år.
-Får du doppa något då?”
Undrade jag.
Nä, det fick han inte. Det var mycket klent med den varan. Rasmus tyckte att det var jobbigt att hålla på och smöra för kvinnor, han jämförde det med en anställningsintervju. Man är tvungen att ge en falsk bild av sig själv. Man måste verka positiv, glad och arbetsam. Det gäller att blåljuga arbetsgivaren rakt i ansiktet. Det är kul att jobba. Jämt! Snälla, anställ mig! Ni kommer inte att ångra er!
Tjejen vid bardisken vill i stort sett höra samma sak, byt bara ut positiv, glad och arbetsam mot rik, humoristisk och stor kuk.
-”Jag orkar fan i mig inte med att ljuga och dra vitsar hela tiden!”
Sade Rasmus
Mycket kloka ord från en sådan ung man.
-”Men du är ju rik!”
-”Nä, jag var tvungen att lägga mina sista slantar på en kukförminskning!”
Ha! Ha! Rasmus hade humor.
Sedan var jag tvungen att åka iväg. Jag sade hej då. Jag hoppades att vi skulle träffas igen.
-”Ok, jag har lite bråttom jag med! Jag ska upp till AF. Tänkte söka en utbildning.”
Rasmus verkade inte vara sorten som frivilligt satte sig vid skolbänken. Vad ville han utbilda sig till?
-”Yrkesvägledare!”
Ha! Ha! Ja, jag tror att Rasmus skulle bli en bra yrkesvägledare. Jag önskar att jag hade träffat honom när jag var en ung man och hade mitt första samtal med en arbetsförmedlare.
-”Jag vill träffa Rasmus!” Hade jag sagt. -”Han kan säkert ge mig lite goda råd inför kommande yrkesval!”
Lycka till Rasmus!