onsdag 27 maj 2009

En orange skrivmaskin.

På den tiden jag skrev porrnoveller åt ett par herrtidningar så märkte jag att många av de andra texterna var mycket fantasilösa, ja ibland rent utav tråkiga. Ibland hade de t o m fått till tråkiga rubriker på sina noveller.
”Jag och min flickvän hade sex.”
Ja, vad fan skulle de annars ha gjort – Gått ut och tillsammans hjälpt farbror vaktmästaren med att städa soprummen?
Och sedan skrivit en novell om detta och skickat in till herrtidningsförlagen.
Dagen då jag och min flickvän bestämde oss för att ge vår fastighetsskötare en hjälpande hand var en solig dag. Jag hade stånd och det hade runnit till rejält i trosorna för min flickvän. Vi visste båda att inget gick upp mot lite soprumsrondering för att råda bot mot detta tillstånd.
Nu var det i och för sig inte vi som skrev novellerna som valde rubrikerna, men i alla fall.
”Jag och min flickvän hade sex.”
Alla dessa noveller var inga under av litterär konst. Men ändå, vad tänkte redaktören med? Den där titeln har satt sig i minnet på mig. Så jävla korkad. Jag önskar att jag hade haft kvar de där blaskorna. Det är fascinerande att tänka på att det faktiskt satt män och fick stake av att läsa den där skiten. Idag skulle de enbart fungera i humoristiska sammanhang.
Men jag minns att jag tyckte att det var kul att skriva de där novellerna. Jag funderade ut olika karaktärer som återkom med jämna mellanrum i flera noveller. En man kallade jag för Olle. Otäcka Olle. En riktigt ful gubbe i femtioårsåldern med förkärlek till unga tonårsflickor. Olle var faktiskt en ful gubbe rent bokstavligt. Han var fet, flintskallig och hade en stor jävla mustasch som han ständigt sög på. Alltid en flaska sprit i portföljen, alltid redo att bjuda unga, osäkra flickor.
-”Man ska vara snäll mot flickorna!”
En man som Otäcka Olle borde t o m haft svårigheter med att få till det med jämnåriga kvinnor, men med osviklig precision – sådant som bara kan hända i billiga porrnoveller – så lyckades han ideligen hamna i situationer där han var ensam man bland nymfomaniska tonårstjejer som fullständigt tappade omdömet efter att Olle frikostigt hade bjudit dem ur flaskan i portföljen.
-”Ojsan! Titta vad den snälla Olle har i porföljen!”
Olle hängde ofta utanför gymnasieskoldanserna.
Det var kul att skriva om Olle. Och jag fick betalt för att göra något som inte gav mig ångest och depression. Det var en ny upplevelse.
Men jag fick inte tillräckligt betalt. Jag var tvungen att ha kvar mitt gamla jobb. Skrivandet betalade hyran. Inte mer.

Vid denna tid jobbade jag på färja. På Viking-Line. Tidigare hade jag jobbat på Silja-Line, men jag sade upp mig efter att jag hade slutat kröka på allvar. Mina jobbarkompisar hade inga planer på att sluta dricka, det blev svårt att jobba kvar.
Så jag köpte mig en gammal reseskrivmaskin på ett loppis inne i Helsingfors, sade upp mig och fick anställning på ett nytt rederi. Svårare än så var det inte att fixa sig ett nytt jobb under denna tid.
Skrivmaskinen var orange och av något märkligt och udda märke som jag aldrig hade hört talas om. Etthundra finska mark kostade den mig. Den fungerade bra. Krånglade aldrig men tangenterna var tröga. Det tog ett tag att vänja sig. I början fick jag värk i handlederna.
Varje ledig stund så satt jag i hytten och skrev.
I hytten intill min satt det en kille och spelade gitarr. Han hette Micke. Han var populär hos tjejerna, det blir en kille som spelar gitarr.
Micke fick knulla ofta. Jag var avundsjuk på Micke. Flickorna var inte lika imponerade av en kille som satt i sin hytt och hamrade på en gammal orange skrivmaskin.
Men så en dag så blev grovdiskaren sjuk.
Han hette Marko, var i femtioårsåldern och härstammade från de djupa skogarna i östra Finland. Han kunde inte ett ord svenska, var ständigt berusad och svettades kopiöst. Det sägs att människan består av drygt sjuttio procent vatten, Marko bestod till sjuttio av procent alkohol. Övriga trettio procent var armsvett.
Han var stor och fet och gick alltid klädd i knähöga gummistövlar och ett mörkblått förkläde i galon. Han såg inte klok ut.
Jag var rädd för Marko. Det tror jag att flera var. Marko tog inte order av någon. Ryktet sade att under sin ungdom så hade Marko gjort militärtjänst någonstans vid ryska gränsen. En kväll så hade Marko vakttjänst. En sergeant kom förbi och såg att Marko inte hade knäppt översta uniformsknappen. Det blev ett jävla liv. Sergeanten beordrade honom att slänga sig på marken och göra armhävningar.
-”Ge mig femtio! Annars jävlar!”
Marko hade som sagt en smula svårt för att ta order av någon. Marko golvade genast sergeanten med ett välriktat knytnävsslag mitt i planeten.
När vaktavlösningen väl kom så höll Marko fortfarande på att knulla sergeanten i röven. De fick vara tre man för att slita loss honom.
Det sades att sergeanten fick vårdas på lasarettet för krigsskadade veteraner i flera år. Marko fick två år på ett av Finlands hårdaste militärfängelser. Han fick jobb i köket och blev den snabbaste grovdiskaren de hade haft. När Marko muckade så hade han skrapat och diskat tusentals plåtbläck, kastruller och baljor. Han bestämde sig för att inte åka hem till föräldrahemmet i Nurmijärvi och ta över faderns yrke som skogshuggare.
-”Åt helvete med skogen!”
Marko hade andra framtidsplaner. Han skulle fira muck ordentligt. Först och främst så kulle han dricka hejdlöst i minst ett par veckor. Det var helt klart roligare att dricka sprit än att fälla granar. Sedan så skulle han leta upp den där jävla sergeanten som hade vittnat mot honom i militärdomstolen. Maken till okamratlig kille. Marko skulle ta ett snack med honom. Ett riktigt snack män emellan.
-”Och den här gången ska jag jävlar i mig få tala till punkt!”
Morrade Marko för sig själv. Men så blev det aldrig. Någon gång under Markos dryckesslag så blev han tipsad att söka jobb på de stora färjorna i Helsingfors.
-”En duktig diskare som du ska inte ha några problem med att få jobb!”
Marko satte sig på tåget till Helsingfors och fick genast jobb som grovdiskare på Viking-Line. Marko nyktrade aldrig till efter att han hade mönstrat på färjan. Han skulle komma att fira muck de närmaste trettio åren.
Men så blev han som sagt sjuk.

Att jobba i grovdisken var oerhört tufft. Inget för veklingar. Marko hade jobbat där i hela sitt liv. Många pallade inte ens ett arbetspass på två veckor. Därför så blev jag förvånad när jag upptäckte att den vikarierande grovdiskaren var en ung och söt kvinna i tjugofemårsåldern. Det var mycket ovanligt med kvinnor i grovdisken. Hon hette Nina och var uppväxt i den lilla finlandssvenska staden Kristinestad vid finska västkusten. Nina mönstrade på färjan en solig dag i maj månad. Hennes hår var långt, ljusbrunt och fladdrade i vinden. Hon brukade stå ute på däck och röka, titta ut över havet och drömma om någonting. Det hände att jag smygtittade på henne när hon stod där med blicken fäst mot horisonten. Jag brukade fantisera om henne. Fåniga, romantiska fantasier. Att vi mönstrade av båthelvetet för gott, skaffade oss ett par pistoler, stal en bil och gav oss ut på vägarna och rånade banker. Hon såg lagom vild ut för att hänga med på en sådan grej. Efter varje bankrån så skulle vi ta in på ett hotellrum och knulla som dårar. Det skulle vara Ninas sätt att lösa nervknutarna efter ett rån.
-”Nu tar vi den där jävla banken!”
Skulle Nina säga så fort vi kom till en ny stad.
-”Ok!”
Jag sket väl i stålarna, jag ville ha sex. Det fick jag efter varje rån. Vad mig anbelangade så skulle jag gladeligen ha rånat fyra banker om dagen. Jag fick stånd bara jag tänkte på det. Jag skulle alltid ha ståkuk under rånen.
-”Det här är ett rån! Fram med stålarna!”
Mina fantasier om Nina blev faktiskt till en porrnovell. Titeln blev: ”Kuken eller livet!”

Om detta visste inte Nina någonting.
Nina blev inte ett dugg imponerad av Mickes gitarrspel. Däremot så blev hon fascinerad av mitt skrivande. Hon hade aldrig träffat en kille med ett så udda intresse.
-”Vad skriver du?”
Jag sade att jag skrev kärleksnoveller varvat med lite poesi.
-”Det bara kommer, vet du!”
Hon hade knackat på min hyttdörr en tidig morgon efter att jag hade avslutat mitt nattpass. Det kändes fint att ha en vacker ung kvinna som sällskap i min hytt. Sådant var jag inte bortskämd med.
Vi började umgås och efter en vecka så hade vi sex. Vi hade varit i personalbaren och druckit longdrinks hela morgonen. Vi blev båda mycket berusade. Alkoholen gjorde Nina glad och uppsluppen. På väg till våra hytter så puttade Nina helt plötsligt in mig i ett linneförråd som stod öppet. Det var Nina som tog initiativet.
Hon slet av sig sina jeans och hoppade upp på en hylla full med handdukar.
-”Kom!”
Och det gjorde jag. Det var härligt.
Det var spännande.
Jag var tjugosju år.

Dörren flög upp. Det var Micke.
-”Oj! Ursäkta!”
Han slog genast igen dörren. Jag hoppades att Micke skulle hålla tyst. Och det gjorde han. I ungefär en dag. Sedan var Marko tillbaka och Nina fick mönstra av. Hon skulle höra av sig, sade hon.
-”Jag skriver!”
Det där brevet väntar jag fortfarande på.
Allt var som vanligt igen. Marko stod i sin grovdisk och söp, svettades och diskade för brinnande livet. Det var som om Nina aldrig hade funnits. Förutom i mitt minne.
-”Jag hörde att du knullade grovdiskarn i linneförrådet!”
Sade någon när jag satt i mässen och käkade lunch. Alla skrattade. Jag undrade vad det var som var så jävla roligt? Tills det gick upp för mig.
-”Var det lika skönt för båda?”
Undrade någon annan och skratten tilltog.
Jag sade upp mig från Viking-Line. Jag tröttnade även på att skriva fåniga porrnoveller. Det var inget för mig. De började ställa krav, de ville ha grövre prylar. Jag vägrade. Det finns gränser.
Så jag bytte färja ännu en gång. Det kändes inte bra att jobba kvar. Skrivmaskinen sänkte jag i havet. Det var lite synd. Det hade varit kul att ha den kvar. Den var ovanlig.
På botten vid Stadsgårdshamnen i Stockholm ligger det sedan många år en orange skrivmaskin. Den blev kvar. Det blev inte jag.
Jag undrar om Marko blev kvar? Eller tröttnade han till slut på skitiga bläck och kastruller med fastbränd sås?
Och Nina, fascineras hon fortfarande av killar som skriver? Jag har en del läsare i Finland har jag märkt.
Är hon en av dem?

7 kommentarer:

Uy sa...

Lika underbar läsning som alltid! Den tacka vi för.
Förresten, jag tycker den här bloggens läsare kan ta och nominera GH till "årets Blok".
http://www.vulkanmedia.se/blok2009/
Om han får tillräckligt många nomineringar kanske de ger ut en bok med Hårdråckarns texter.

Stefan Dedalus sa...

När jag kollar i mina gamla jazzmagazin finns det en avdelning som kallas Overdue Ovation…, eller nå’t. Tja, de flesta kan väl anglernas tungomål, så; wtf... Där hamnar alltså talanger och hjältar som varit definitivt och deklarativt ypperliga, men, av vissa eller flera övriga anledningar aldrig nått genom glaset: Ivf tillhör GeHå den skaran. Än så länge.

Stefan Dedalus sa...

@GeHå: Har Du läst Hotakainen än? Vad tyckte Du?

Mvh /S

Anna sa...

Jag heter inte Nina men jag känner en kille i Kristinestad.eller från heter det nog.
:-)

ombordaren sa...

Jag uppskattar dina berättelser, GH. Avskalat och nästan smärtsamt ärligt.
Hoppas du fortsätter ösa ur ditt rika förråd länge än!

Anonym sa...

Tjenare grabben, det sista d skrev om skrivmaskinen så verkar det som du blev lite nostalgisk, första riktiga tecknet på att man börjar bli gammal. Spanat dina texter sen Flashback begynnels, kanske har man läst något av dej i Fibban eller Lektyr men det va länge ju länge sen. J är en -64 å bodde å knega i Vbg 87-92. Rastade staken i Thn, U-valla å Vbg på den tiden så man känner igen The people du skriver om. WT-moms osv.. been there-done that - Mycket samhällstjänst har man gjort- å smygit iväg på morgonkvisten innan ohyran i spjälsängen vaknat... Uppskattar det du skriver mycket men det är tydligen ba J som förstår Dej i min vänkrets. Keep The God Work Up! GH...
mvh hevil

Kzmonova sa...

Helvete... Jag som suttit och stollrunkat till historierna i fibban och lektyr på 80- 90-talet. Gör det mig till bög nu eller..? Jag tänder ju bara på fruntimmer men det känns som jag blivit lurad på ngt sätt.....