onsdag 13 maj 2009

Gamla kompisar.

Idag är det vanligt att ungdomar lämnar sin hemstad. De flyttar för att börja studera eller för att påbörja sitt första jobb. De vill röra på sig. Se något annat. Inget märkligt i det. Jag förstår dem.
När jag var ung, under åttiotalet, så var det inte lika vanligt att flytta från sin hemort. Många bodde kvar. Det kändes tryggt. De behövde inte flytta. De ville inte. Om man inte var kräsen så fanns det faktiskt jobb att söka för de flesta.
Men jag stack.
En dag var jag bara borta.
Jag var tvungen. Jag hade trasslat till det för mig, allt var kört i botten. Många hatade mig, hos andra var jag bara idiotförklarad. Jag hade gjort bort mig alldeles för många gånger. Jag kunde helt enkelt inte bo kvar. Så jag stack för att aldrig återvända.
Det har jag heller aldrig gjort.
På senare år så har jag besökt min hemort men jag kommer aldrig mer att flytta tillbaka. Jag har inga band längre. Inget att återvända till.
Första staden jag flyttade till låg sjutton mil bort. Ingen längre sträcka idag, när många ungdomar reser till andra sidan jordklotet för att plugga. Men då var det som att resa till månen. Jag flyttade till en stad som jag aldrig hade besökt. Jag hade inget jobb som väntade på mig, inga vänner, ingenting. Jag bestämde mig för att skapa mig ett nytt liv, en ny identitet.
Har man som ung fått en stämpel så blir man aldrig av med den. Det kvittar hur lång tid det går, man är och förblir sina tidigare misstag och dumheter. Man får aldrig en andra chans.
Om man inte flyttar.
Det gjorde jag.
Det gick bra. Jag fick inte bara en andra chans, jag fick även en andra ungdomstid. En tid med nya vänner. Ingen kände till mina tidigare dumheter. Jag blev en bland alla andra. Jag träffade flickor. Som främmande fågel med annorlunda dialekt så blev det mycket enklare att få kontakt med det motsatta könet.

Men jag hade faktiskt vänner i min gamla hemkommun. Det blev jag påmind om igår på mitt jobb.
En ung tjej som vi kan kalla för Jenny jobbar som vikarie hos oss. Hon talade om att hon hade träffat en kvinna på Facebook som kände till mig. Jag undrade varför de hade börjat tala om mig? Jag har svårt att tänka mig att kvinnor helt spontant börjar samtala om Gammal Hårdrockare.
Igår köpte jag nytt smink, mina flytningar är värre än någonsin – luktar det? - och från det ena till det andra, jag känner Gammal Hårdrockare, gör du också det?
Det verkar inte sannolikt.
Jenny talade om att hon hade hittat min blogg. Hon hade gått med i min fanclub som finns på Facebook.
-”Där var det en kvinna som hade varit kompis med dig för länge sedan!”
Jag var måttligt intresserad. Jag misstänkte att det var någon gammal jobbarkompis som av någon anledning hade snubblat in på min blogg. Jag frågade vad hon hette.
-”Molly Långh.”
Där blev jag helt tyst.
Det stämde, hon var en gammal kompis. För mycket länge sedan. Från en tid när jag var en person som jag inte längre har något gemensamt med.
Innan jag flyttade.

Vi var ett gäng kompisar som höll ihop. Vi var något så fånigt som ”hårdrockare”. Det var vad vi kallade oss. På den tiden skulle man antingen vara hårdrockare eller synthare. Vi var hårdrockare och inbillade oss att vi var tuffa. Det var vi inte. Vi var troligen stans största töntar. Vi rökte, bar jeansjackor och drack alkohol men det hjälpte inte. Vi ville vara tuffa men alla såg bara töntar som hade klätt ut sig till något de inte var.
Molly var en av de få tjejer som ibland kunde nedlåta sig till att hänga med oss ibland. Mycket tack vare att hon blev tillsammans med en kille i gänget, Jonas. En korkad kille som var känd för sin fotsvett och som vid sjutton års ålder var stolt över att han kunde stava till sitt namn.
-”Efternamnet också, det ska sluta på två likadana bokstäver efter varandra!”
Konsonanter brukar de också kallas.
Jag undrar hur mycket stryk det krävdes innan han äntligen lärde sig detta?
Jag misstänker att Jonas var den första av oss i gänget som hade sex. Den dummaste av oss fick knulla först. Jag lärde mig att det är så livet är. Dumskallarna tar plats, vi andra får stå bredvid och vänta på vår tur, om vi har tur. Vissa blir sittande på läktaren hela livet.
Jag vet inte hur Molly ser ut idag, men då så var hon rätt så lång, smal och mörkhårig. Idag kanske hon är fet och gråhårig?
Har hon familj eller letar hon fortfarande efter den rätte? Faller hon fortfarande för korkade killar med väl utvecklad fotsvett och ABC-bok och kulram under armen? Kanske raggar hon utanför Särvux?
Eller är hon kanske gift med en lång och stilig advokat som regelbundet tvättar fötterna och som firar varje lördagskväll med en sjuttiofemma dyr sprit, en karta Viagra och en tub med analkräm – För en närmare känsla och bättre friktion.
-”Romantiken lever fortfarande kvar i vårt förhållande!”
Säger Molly till sina vänner när de undrar hur det är att vara gift med en sådan fin herre.

Jag kommer aldrig att få veta vilket liv Molly eller någon annan av mina gamla vänner lever idag. De kanske inte ens bor kvar?
Men i mitt huvud är mina gamla vänner fortfarande unga. Jag vet inte om de minns mig längre men Molly minns mig. Det talade Jenny om idag.
I Mollys huvud är jag fortfarande ung. Jag har inte tappat håret ännu. Jag har ansiktet fullt med finnar och bölder, jag rodnar så fort någon tittar på mig och jag måste hälla i mig sprit för att våga hälsa på en flicka. De hälsade sällan tillbaka.
När jag var arton år så hade jag inga ambitioner, däremot så hade jag drömmar. Jag drömde om att någon flicka skulle sätta sig intill mig och ta min hand. Jag vet inte om Molly hade några drömmar, men jag minns att hon bar svarta, åtsittande Levisjeans och tålde sprit som en hel karl.
Idag är Molly nästan fyrtio år och har blivit medelålders. I mitt huvud så är hon bara sexton år och har precis gått ur nian.
Det är inte ofta, men ibland händer det att jag sätter på en gammal platta med någon hårdrocksgrupp från åttiotalet. Jag lutar mig tillbaka och försvinner i mig själv. Det är sommaren 1983. Jag och mina vänner ägnar nätterna åt att sitta vid en lägereld och grilla korv, röka John Silver och dricka oss berusade på snabbvinsatser som vi skickade efter från postorderfirmor.
Kanske händer det att även Molly sätter sig ned och lyssnar på gammal åttiotalsrock.
Då blir hon en ung flicka som fortfarande tror att den rätte finns någonstans, att han snart ska dyka upp och rädda henne från småstaden, tristessen och pojkvänner med fotsvett.
Jag undrar om den rätte någonsin dök upp? Blev det en fin advokat med fickorna fulla med Viagra och rövkräm?
Eller blev det någon annan?
Vad hände egentligen?
Vi hade allihopa drömmar, idag har vi blivit gamla gubbar och kärringar. Det var vad som hände. Inget mer.
Men jag kämpar fortfarande emot i alla fall. Det tänker jag fortsätta med.

8 kommentarer:

Gravelroad sa...

Poesi GH... pure fucking jävla poesi... Ikväll gråter jag mig till sömns med nostalgiska tankar.

Henrik sa...

Men skriv en bok nu nån gång!!!!

Håkan sa...

Känner igen mig i det här redan vid 25 års ålder.

Anonym sa...

Tjena GH!
Ibland är det bättre att ha minnena kvar om hur någon eller något var "då" när det begav sig! Men samtidigt måste lockelsen finnas.. i ditt fall.. "Undrar hur Molly ser ut idag"... Undrar om/hur/varför"... osv.. Det är svårt att inte vara nyfiken, tycker jag, men samtidigt som man vill veta så vill man inte veta om det inte "är bra", och på samma sätt vill man kanske inte att "de" skall veta hur det har gått om det inte gått som tänkt.. DU verkar vara ganska tillfreds med ditt liv idag och "tunnhårig" 40+... ovanligt..
Har du varit på nån klassträff/återförening?
Det har inte jag varit, mest för att jag inte är nöjd, eller vad man skall kalla det, med hur livet blivit men också för att jag inte umgåtts med de flesta av mina klasskamrater från ungdomen efter just "ungdomen".
Har du berättat i nån novell om var du växte upp och tillbringade dina tonår eller vill du inte berätta det?
Tackar för dina fina berättelser!
/Uddevallare 40+

Gammal Hårdrockare sa...

Uddevallare 40+:

Tack för berömmet!
Jodå, jag har skrivit massor av noveller från min ungdom, var jag växte upp osv. De ligger på min blogg. Gå bara bakåt i historiken. Här är några:

http://gammalhardrockare.blogspot.com/2008/06/fyrtiorskris.html

http://gammalhardrockare.blogspot.com/2008/03/jag-vill-tacka-spriten.html

http://gammalhardrockare.blogspot.com/2008/04/morsans-pannkakor.html

http://gammalhardrockare.blogspot.com/2008/04/lt-mig-leva-som-miljonr-annars-skriker.html

http://gammalhardrockare.blogspot.com/2008/04/dagdrmmar-frn-frr.html

http://gammalhardrockare.blogspot.com/2008/04/stubbat-hr.html

http://gammalhardrockare.blogspot.com/2008/04/fantasier-om-hmnd.html

Det finns många fler men jag orkar inte leta mer.

Olle sa...

Haha, cool blogg. Du och jag snackade på Aftonbladets forum för tio år sedan, innan det stängdes pga några fåniga nynazzar som var snabbare än moderatorerna. Jag växlade mellan nicken "Winston Churchill" och "Olaf Hårfagre". Du hade samma nick som nu.

Anonym sa...

Jag, Molly Långh,är inte fet o gråhårig. Möjligtvis kraftig o ett par få grå strån men dom syns inte under hårfärgningen,hahaha. Mycket igenkännande text du skrivit,ditt minne är det inget fel på. Haha,fotsvett o dålig på stavning,den var bra.Jag har tänkt hälsa på dig o "Jenny" nåndag. Vi får väl se när.

Anonym sa...

Dumskallarna tar plats, vi andra får stå bredvid och vänta på vår tur, om vi har tur.

Bra skrivet, tack!