söndag 17 maj 2009

Julmiddag hos Lasse.

Jag har tidigare skrivit att jag älskar att gå i affärer. Jag tycker t o m att det är kul att åka ut till ICA Maxi och storhandla. Helst en tidig lördagsmorgon klockan åtta, precis när de öppnar. Då slipper man folk. Helt tomt på idioter. Framför allt så slipper man de Förbannade Barnfamiljerna.
Ett shoppingcenter en tidig lördagsmorgon är en oas av lugn och trevlig konsumtion. De enda jag möter är ensamma män och kvinnor i min egen ålder som går omkring och plockar i hyllorna. De verkar trevliga. Vi brukar hälsa på varandra. En tidig morgon fick jag t o m kontakt med en vacker kvinna vid bokavdelningen. Vi talade om Ken Follets senaste historiska roman. Efter en stund tyckte hon att vi skulle gå och fika.
Jag hade gärna tagit henne bakifrån.
Det blev fika.
Det finns en hel del idioter ute i vårt samhälle, idioter som av någon anledning får gå lösa. Fyllon, knarkare, fritidspedagoger och manlig dagispersonal. Dessa kan man i regel undvika. Med barnfamiljer är det svårare. De ockuperar varje offentligt rum. Ungarna är fula och gapiga och föräldrarna anser att de har all rätt i världen att blockera gångarna eftersom de är, just det – En familj!
Förr så var det pensionärerna som var en källa till irritation, idag är det barnfamiljerna som stoppar upp kassaköerna genom att ständigt envisas med att betala med kort som alltid krånglar. Under tiden så står ungarna och gallskriker och sparkar sina föräldrar på benen.
Längst bak i kön står jag och fantiserar om olika avlivningsmetoder.
Har man riktig otur så stöter man på en familj som man är bekant med. Föräldrarna är av någon anledning helt övertygad om att man ska vara lika intresserad och engagerad i deras ungar som de själva är.
-”Visst har han växt?”
Säger modern och syftar på sin fyraåriga son som står och gräver sig i skrevet och glor uppfordrande på mig eftersom han är van vid att varenda vuxen människa han möter ska mata honom med godis och fickpengar. Om du är riktigt snäll så ska du få en stor påse ångande avföring, hade inte det varit trevligt?
Har jag sagt någon gång.
Men jag brukar nöja mig med att nonchalera ungen och hoppas att samtalet ska bli kort.
De påpekar alltid att ungen har växt. Man ska bli fascinerad av en naturlig process och gärna ge uttryck för detta. Det gör aldrig jag. Eftersom jag utgår ifrån att de med jämna mellanrum ger ungen mat och att de inte har några dvärgar i släkten så är kommentarer om längd och viktökning överflödiga.
-”Kan vi inte tala om något intressant istället? Om mig t ex!”
Brukar jag svara. Därmed så dör samtalet ut.

Men det finns sådant som är värre än att möta barnfamiljer vid något köpcentrum. Det är när de får för sig att bjuda hem mig. Att tvingas umgås med en barnfamilj. Det är riktigt illa.
För några år sedan avslutade jag ett längre samboförhållande och flyttade till min lilla etta. Det var strax innan jul och jag såg fram emot att fira julen ensam. Jag var ledig från jobbet. Julhelgen skulle jag ägna åt att frossa i pizza och hälla i mig rikliga mängder med sprit. Det skulle bli kul.
En jobbarkompis vid namn Lasse tyckte inte att jag skulle sitta ensam under hela julhelgen.
-”Jo!”
Nej, han ville, ja nästan krävde, att jag skulle komma hem till honom och hans familj och fira julafton tillsammans med dem. Han tjatade i flera dagar och till slut så gav jag efter.
Dumma jag.
Lasse är en typisk familjefader. Han har fyra ungar och en stor, fet kärring vid namn Gun. Vid fyllda fyrtio så inbillar sig Gun att hon fortfarande är nitton år och klär sig också därefter. Sommartid så kan man se henne i tighta jeansshorts och en topp som visar magen. Fläsket väller fram som en stor, vit bulldeg. Att se henne i shorts med hårt åtdraget skärp och en kort topp påminner om en stor sopsäck med fett som man har snört åt på mitten med ett rep.
Lasse älskar sin familj. Den är hans stora passion här i livet vid sidan av villan, sommarstugan och hunden. En riktig mardrömstillvaro alltså. Lasse har lyckats pricka in allt som jag avskyr - Ungar, villa, sommarstuga och hundjävel.
Lasse älskar som sagt sin familj, så mycket så att han för några år sedan lyckades göra sin fru Gun dräktig för fjärde gången.
-”Jag trodde jag kunde knulla allt!”
Är en vanlig kommentar bland oss män efter att vi har mött Lasses fru. -”Men där skulle jag nog tvingas inse att även jag har mina begränsningar.”
Men Lasse han kunde han.
Det var inte lätt för en snart fyrtioårig kvinna att bli gravid. Fertiliteten minskar med åldern. Tidigare hade Gun varit en riktig frögurka som hade förbannat Lasse med tre bögsöner. Redan tidigt så hade de visat upp ett homosexuellt beteende. Idag är de vuxna och har flyttat upp till Stockholm.
De jobbar på kontor, käkar sallad till lunch och ägnar nätterna åt att besöka stans inneklubbar och knulla schlagerartister i röven.
Lasse älskar naturligtvis sina söner, men de är en stor besvikelse. Därför ville han gärna göra ett nytt försök.
Han startade upp lite lätt med att trycka på Gun innan han gick till jobbet. Sedan tog han henne även när han kom hem men resultatet uteblev.
Nu var de som sagt inte unga. Lasse närmade sig femtio och Gun skulle fylla fyrtio. Hon fröade inte lika rikligt längre, som man säger. Lasse satte hårt och mot hårt. Han besteg henne dag och natt och till slut gav det resultat. Lasses ansträngningar slog rot. Det blev till slut en liten son som de döpte till Axel.
Axel blev Lasses lilla ögonsten och varje kväll, innan han somnar, så ber han till Gud om att Axel inte ska flytta upp till Stockholm och bli en kontorsfjant med en förkärlek till salladsbarer och analsex.

Så var alltså läget när jag en julafton för tre år sedan blev hembjuden till Lasse på julmiddag. Lilla Axel skulle snart fylla två år och hade så smått börjat lära sig att prata vilket var något som jag tydligen skulle tycka var en alldeles fantastisk prestation. Axel kunde säga ”Mamma”, ”Pappa” och ”Mommo”, som i mormor.
-”Jag kan säga olycksfallsförsäkringsavdelning fem gånger i rad!”
Sade jag.
Hela släkten tittade underligt på mig.
Alla var där vilket innebar Gun och Lasses tre homofila söner, Lasses mor och Guns båda föräldrar. Lille Axel drog till sig all uppmärksamhet. De gullade med honom. De klappade honom på huvudet och stoppade in godis i munnen på honom så fort de gick förbi.
-”Åh, så duktig man kan vara då! Säg Mamma!”
Axel svarade ytterst sällan. Hans ordförråd var som sagt begränsat och han hade väl tröttnat på att hela tiden upprepa sig.
Jag försökte också få honom att prata. När ingen såg så böjde jag mig ned och sade:
-”Rövknull!”
Jag upprepade proceduren flera gånger. Ungar är som papegojor. De härmar. Det krävs bara lite tålamod.
-”Säg efter mig: Rövknull! RÖÖÖÖÖVKNUUUULL!”
Axel bara tittade på mig med stora ögon. Inte ett pip.
Sedan var det dags att sätta sig till bords.
Konversationen blev precis så enfaldig som jag hade väntat mig. Allt kretsade kring Axel och hans framsteg. Alla satt och försökte få honom att säga någonting.
-”Säg mormor! MORMOR!”
Inte ett ljud. Axel satt mest och glodde ut i tomma luften.
Lasses tre homosexuella söner pratade mest om sina kontorsjobb vilket frestade på Lasses humör. Han skulle aldrig kunna lära sig att acceptera deras läggning och yrke. Han skämdes över dem. Hade alltid gjort och skulle alltid göra. Det fanns en tid då han önskat sig söner som kunde föra efternamnet vidare. Idag hade han blivit glad om de hade bytt efternamn, eller åtminstone hållit det hemligt.
Men nu så hade han i alla fall Axel. Han skulle bli Lasses stolthet i livet. Han skulle skaffa sig ett riktigt jobb, gifta sig med en kvinna och kanske föra släkten vidare.
-”Rövknull!”
Sade lille Axel helt plötsligt. -”Rööövknull!”
Det blev helt tyst. Axel tittade sig runt omkring bordet och väntade sig beröm för att han hade lärt sig ett nytt ord. Lasse såg ut som om blixten hade slagit ned i huvudet på honom. Det blev helt knäpptyst. Den enda som hördes var lille Axel.
-”Rövknull! Rövknull! Rövknull!”
Axel var förvirrad. Varför var det ingen som log, klappade honom på huvudet och gav honom en karamell?
-”Jag tror det är dags för dig att gå hem nu.”
Sade Lasse till mig.

Så jag gick hem. Det blev en trevlig jul för mig. Jag hade frysen full med pizza och kylskåpet fyllt med sprit och Fanta. Jag satt för mig själv vid datorn och drack grogg, lyssnade på gammal åttiotalsrock och fnissade för mig själv.
Det finns de som tycker synd om människor som firar jul ensamma. Det kanske det är, om det är en ofrivillig ensamhet. Jag valde min ensamhet. Det var inte synd om mig. Däremot så tycker jag faktiskt att det är synd om sådana som Lasse.

4 kommentarer:

Chris sa...

Jag tror att fler och fler upptäcker NJUTNINGEN av att sitta och bli bedrucken själv framför monitorn medan man spisar egen vald musik. Det är bland det bästa i livet, kan jag tycka.

Johannes Almborg sa...

Jag håller med dig GeHå. Dels att barnfamiljer kan vara bland det jävligaste som finns. Denna dag bevittnade jag hur fjorton ungdomar konfirmerades. I den smockfyllda kyrkan (Kul att se en sån ibland) så var det naturligtvis även X antal barnfamiljer med. Det lektes med bilar i bänkarna. Och en unge kunde inte vara still, utan sprang omkring längs med kyrkbänkarna och hade sig. Det enda som hindrade mig från att fälla ut benet och lägga krokben, var dels min goda (nåja) uppfostran och det faktum att barnaskrik hade varit värre än det där "jollrandet" Kan man inte hålla pli på kidsen så går man ut ett tag så de får springa av sig. Men resten av besökarna skall inte behöva lida för att ungarna inte kan vara stilla. (Nu framstår jag säkert som en grinig gammal gubbjävel)

Sen så håller jag även med när det gäller det där om att folk blir så förtvivlade när man väljer att vara ensam vid vissa större helger eller liknande. Frivillig ensamhet, är inget farligt. Även fast en hel del verkar tycka det...

Annars, kul text som vanligt!

Anonym sa...

Om man i vart och vartannat inlägg känner sej tvingad att på ett så närmast hysteriskt vis propagera för famijelivets misär och det ensamma hyresettalivets förträfflighet så vette fan om man inte håller på med någon form av självbedrägeri.

Båda levnadsformerna har sina fördelar och nackdelar men efter att ha provat på båda så är valet ganska lätt för mej. Jag väljer att leva med en familj.

/JW

Gammal Hårdrockare sa...

JW:

He! He! Jag har också prövat på båda delarna och det är jag tacksam för. Och ja, allt har sina för- och nackdelar. Men jag tycker att särbolivet är det ultimata. Eller, jag har en jobbarkompis som nog har hittat det ultimata privatlivet. Han är gift med en kvinna, har två ungar men bor i ettan ovanför deras gemensamma lägenhet. När han känner för familjeliv så går han bara ned till sin fru, när han vill vara ensam igen, när det blir jobbigt så går han upp till sin lilla etta igen.

Dessvärre är det nog inte så många kvinnor som skulle gå med på detta. Den mannen har helt klart haft tur.