fredag 8 maj 2009

Karlstad - Katrineholm, tur & retur.

För flera år sedan så hade jag ett mycket trevligt och välbetalt extrajobb. Faktum var att det betalade sig nästan bättre än mitt ordinarie jobb som truckförare på ett stort centrallager. Jag städade tåg åt SJ under helger och sena kvällar.
Passagerarågen kom in på stationen, tömdes på folk och sedan var det dags för mig att städa ur vagnarna. I regel hade jag ett par timmar på mig att innan nya resenärer skulle kliva på. Säten skulle dammsugas, golv skulle moppas och toaletter rengöras. Inte speciellt jobbigt. Var man snabb så tog det inte mer än någon timma. Under ett arbetspass så brukade man få städa fyra-fem tåg plus några rälsbussar. Man hade ett schema där tider på ankommande tåg var nedskrivna. Man fick anpassa sina raster efter tågen.
Det tog inte lång tid innan jag lärde mig vilka tåg som inte kontrollerades så noga och som man därför kunde strunta i att städa. I lunchrummet fanns det en soffa som man kunde sova i. Jag sov ofta i den soffan.
Vissa dagar var det fler tåg som skulle städas. Det kunde vara uppåt tio stycken. Då var vi alltid två som jobbade tillsammans. Man började i var sin ända av tåget och arbetade sig fram genom vagnarna. En person tog toaletterna och den andra moppade golvet och dammsög sätena. Sedan byttes man om. Varje passagerartåg brukade ha fem-sex vagnar.
De flesta som jobbade där var bra personer. Fuskare och myglare hela bunten. Jag fick många goda jobbarkompisar.
Men det fanns naturligtvis ett undantag, det finns alltid en orm i paradiset. Ormen i detta fall var en kvinna vid namn Monika. Hon var sorten som alltid skulle visa sig duktig för chefen, som kom med goda råd och gav förslag på förbättringar. En klassisk rövslickare. Hon drog sig inte heller för att skvallra på sina arbetskamrater. Hon satte dit en trevlig kille som hette Richard.
Richard gillade att dricka sprit under arbetstid. Det var något som flera kände till men ingen sade något eftersom han var en rolig kille som ofta framkallade skratt vid fikabordet. Richard fick folk att stå ut med sitt jobb.
Richard var blott tjugofem år men redan svårt hemfallen åt starka drycker. Varje arbetsdag startade han med tre kaffekaskar.
-”Utan kaffe på morgonen vaknar jag inte!”
Resten av dagen drack han spriten rent.
Jag och Richard blev kompisar direkt.

Det gick många historier om denna Richard. De flesta drog han själv under någon fikapaus. En av de bättre är denna: Richard hade helgskiftet. På lördagsmorgonen dök han upp lagom till det första morgontåget som skulle städas. Han var i mycket dålig form. Hela natten hade han supit och – enligt egen utsago – slickat fitta.
Richard såg att tåget hade kommit in på perrongen. Han gick in i förrådet och började packa och fylla på städvagnen. Richard kände att han hade god tid på sig. Ett glas innan han började jobba skulle få honom att må bättre.
Så han satte sig vid fikabordet och slog upp dagens första glas. Det blev flera. Han blev sittande i över en timma. Städningen kändes mindre viktig. Richard ville hellre dricka sprit.
Och slicka fitta.
Tåget hann fyllas med passagerare och avgick vid utsatt tid utan att bli städat.
Nästa tåg som kom inrullande var ett Intercitytåg från Göteborg med destination mot Stockholm. Det skulle göra ett kort uppehåll för påstigande passagerare från anslutande bussar och tåg.
Just då hade Richard hällt i sig hela flaskan. Det hade gått fort. Han hade suttit och fantiserat om hur han slickade upp en av kvinnorna vid biljettexpeditionen.
Det slog honom att han faktiskt hade ett jobb att sköta. Var det inte ett tåg som skulle städas? Jo, det var det. Dags att göra lite nytta!
Richard hängde på sig dammsugaren, rullade ut städvagnen på perrongen och styrde stegen mot tåget som strax skulle avgå. Det blev ett väldigt bökande med att få städvagnen på tåget. Det var folk överallt. En del skulle kliva på, andra skulle gå av. Richard och hans städvagn proppade igen utgången totalt. Det var moppar, sopskaft, resväskor, passagerare och jävelskap högt och lågt. Richard undrade vad i helvete det var frågan om. Var kom allt folk ifrån? Tåget skulle ju vara tomt.
Än värre blev det när han väl kom ombord.
Det satt folk överallt.
Sätena kunde han inte dammsuga och när han skulle moppa golvet så kom det hela tiden folk som trampade omkring så att han ideligen fick börja om. Både han själv och städvagnen blockerade gångarna vilket gjorde folk förbannade. De kom inte fram med sina resväskor och Richard kom inte fram med sin städvagn. Det var tvärstopp. När han vände sig om så sopade han till folk i ansiktet med dammsugaren som han hade på ryggen.
Ungefär samtidigt avgick tåget.

Detta märkte aldrig Richard. Han hade nosat upp en snubbe som satt på en sjuttiofemma Explorer. En drinkare känner alltid igen en annan drinkare.
En berusad städare som vinglade omkring bland resenärerna och sökte kontakt fick till slut någon att ringa till polisen, troligen en familjefar som hade varit på väg till en särskola uppe i Stockholm tillsammans med sin sjuttonåriga dotter Elin.
Lilla Elin var lätt förståndshandikappad men söt som en kattunge. Fadern var en hårt prövad man. Dottern var enfaldig, det var illa nog. Tillika så hade hon en mycket hög sexualdrift. Än värre var att till faderns förskräckelse men till alla pojkars förtjusning så balanserades denna höga sexualdrift upp med en desto lägre moral och en fullständig avsaknad av krav på sina sexualpartners.
Elin var ett lätt byte för en berusad otäcking som Richard.
Under tiden som fadern var tvungen att uppsöka toaletten så råkade Richard under sin framfart genom tåget ramla in i kupén, upptäckte den söta lilla Elin och kopplade på stora charmen.
När fadern kom tillbaka efter sitt toalettbesök så trodde han knappt sina ögon. På sätet så låg hans lilla dotter på rygg med kjolen uppdragen över ansiktet. En berusad städare från SJ låg med hela ansiktet begravt mellan hennes ben.
Lilla Elin hade tidigare gett fadern problem med nerverna. Elin blev ständigt den populäraste flickan bland pojkarna vid landets alla särskolor. Hennes äventyr med pojkarna resulterade i ideliga relegeringar. Nu var han på väg med Elin upp till en särskola i Stockholm där de hade erfarenhet av besvärliga unga flickor som tvunget måste lyfta på kjolen för varenda man de mötte. Fadern trodde att allt kanske skulle bli bra.
Och så hände detta.
Det var droppen. Han skulle bli tvungen att fördubbla sin dos av nervlugnande och blodtryckssänkande medicin.
Richard hade tur som enbart blev avkastad från tåget av polisen. Fadern blev så chockad så han kom sig aldrig för att polisanmäla Richard för sexuellt utnyttjande.
Klockan nio på morgonen så hade Richard börjat städa tåget i Karlstad. Några timmar senare stod han på perrongen i Katrineholm med sin städvagn, svårt berusad, tjugo mil hemifrån med hakan blank av fittsås och undrade vad i helvete som hade hänt.
Historier som denna fick oss andra att vråla av skratt. Alla uppskattade Richards galenskaper. Alla utom Monika.
Hon informerade ständigt cheferna om Richards eskapader och till slut så fick han sparken. Monika gick omkring och såg skitviktig ut.
-”Det måste ju vara någon slags ordning! Vi har ju faktiskt ett visst ansvar!”
Personer som Monika är nog bland de mest avskyvärda människor jag vet. I skolan satt de i elevrådet och tillhörde de populära eleverna. Sedan går de vidare i livet och genom fjäsk, smicker och skvaller så blir de arbetsledare och chefer. Jag önskar att världen vore rättvis, dessvärre är den inte det. Det går oftast bra för skitstövlarna.
Mycket riktigt så är Monika idag arbetsledare och tjänar flera tusen kronor mer i månaden på att i stort sett inte göra någonting förutom att övervaka och skvallra på sina medarbetare.

En dag var jag tvungen att jobba tillsammans med Monika. Det var en dag med många ankommande tåg som skulle städas.
Vi började i var sin ända av tågsetet. Jag skulle moppa golven och dammsuga alla säten. Monika skulle städa toaletterna.
-”Ok, då kör vi igång då!”
Sade jag.
Monika gick iväg till sista vagnen. När jag blev ensam så gick jag in på toaletten, tog en full pappersrulle och stampade ned den i toalettstolen. Sedan drog jag ned byxorna och satte mig ned och sket. Jag är en storätare och brukar därför kunna klämma ur mig rätt så imponerande mängder. När jag var färdig så hade jag lagt en ångande skitkorv som påminde om en stor, brun limpa. Den låg där ovanpå toarullen och spred sin stank. Jag spolade inte.
Jag fnissade för mig själv när jag ut från toaletten och började moppa golven. När det var dags för Monika att städa sista toaletten så gick hon ut flera gånger för att hämta luft. Hon fick gå iväg till förrådet och hämta några specialhandskar som gick upp till armbågarna. Toarullen satt som gjuten i betong.
Det blev skit överallt.
-”Hur kan man bära sig åt på detta vis? En sådan människa kan ju inte vara frisk!”
Jag stod bakom dörren och skrattade så tårarna rann.
-”Nä, hela världen är full av tokiga människor!”
Sade jag mellan skrattanfallen. -”Vilka jävla svin det finns va?”
Personligen så tycker jag att Monika var det största svinet. Men det sade jag aldrig. Någon månad senare så blev hon utsedd till arbetsledare och ungefär samtidigt så lämnade jag in nycklarna och tackade för den tid som varit.

Igår kväll låg jag i sängen och tänkte tillbaka på gamla jobb och händelser i mitt liv.
Jag började skratta. Jag kunde inte somna. Till slut låg jag och gapflabbade för mig själv. Det sägs att första tecknet på galenskap är när man sitter i sin ensamhet och skrattar. Kanske är det så? Jag undrar om grannarna hörde mig? Vad tänkte de?
-”Nu ligger han och skrattar för sig själv igen. Vad är det för fel på honom egentligen?”
Jag blev klarvaken. Pigg som en mört. Det var helt omöjligt att somna så jag gick upp och knäppte på datorn , satte mig och började skriva.
Det finns många ensamma människor som sitter i sina hem och gråter. De mår dåligt. Jag tillhör inte dem. Kanske är jag galen men jag skrattar i alla fall fortfarande.
Oftast när jag är ensam.
Sent under kvällarna.
Det känns faktiskt jättebra. Att vara galen.

11 kommentarer:

Rambergsmannen sa...

Tackar ödmjukast för fredagshumorn, det där var en historia som heter duga!

Anonym sa...

Underbart! Tack så mycket.

Stefan Dedalus sa...

Jobbar lördag. Tacksam för att få starta dagen med en GeHå.

Dina sista rader får mig att tänka på en strof av Johnny Cash (ungefär):

Sometimes, at night,
when I hear the wind,
I wish I was crazy
again

Ha en helg, /S

Anonym sa...

Ah, fy faan. Du är underbar.

Anonym sa...

här sitter jag på lördagmorgonen å dricker öl i ett försök att skippa bakfyllan å pausar varannan mening för att skratta i min ensamhet.

Johannes Almborg sa...

Tacka fan för att man väljer att vara galen... Ibland är det enda sättet att stå ut!

Per A sa...

När jag va liten satt farsan ofta ensam på sitt rum och skratta för sig själv. När morsan frågade vad han skrattade åt, svarade han alltid samma sak. Inget särskilt.
Morsan sa att han va galen.

Dessutom söp han en gång i månaden oftast i samband med lön.
Om jag inte visste att han är död så skulle man kunnat tro att det var du.

Roligt som fan, och du e galen.

Asgarvad sa...

Jag asgarvade så att folk började titta konstigt på mig på bibblan idag där jag läste texten första gången

Anonym sa...

fina grejer! tackar!

Anonym sa...

Rolig text! Jag brukar också skratta för mig själv.

KH sa...

Hoho vilken bra början på ännu en rövtråkig arbetsvecka!

Historian om Monika och Bajskorven påminner mig om ett av mina bästa minnen från min tid i grundskolan, närmre bestämt nionde klass.

En vecka per termin hade varje klass på skolan i uppdrag att bidra till att hålla skolans lokaler rena och snygga. Man delades upp två och två, och tilldelades olika sysslor, som exempelvis att hjälpa till med disken i matbespisningen (lägga snorloskor bland nydiskade bestick), sortera böcker i skolbiblioteket (porrsurfa på bibliotekets lånedatorer) och städa i korridorer och uppehållsrum. Tanken med detta var nog att eleverna skulle känna sig delaktiga i renhållningen, och på så vis låta bli att skräpa ner och sabotera på skolan. Följden blev givetvis den motsatta, det vill säga att man gjorde sitt bästa för att svina ner och förstöra enligt principen ”Har vi fått sopa runt i skiten i en vecka ska nästa klass få det ännu jävligare”.

Jag och en klasskamrat tillika notorisk sadist och vandal, vi kan kalla honom Patrik, hade en vecka sopa-korridorerna-uppdraget. Det bästa med dessa meningslösa uppdrag var att man fick utföra dem under lektionstid. Om timing och maskande balanserades på rätt nivå kunde man på en och samma vecka nästan helt och hållet slippa matematik och religionskunskap. En tråkig onsdag ursäktade vi oss följaktligen helt legitimt från eftermiddagens mattelektion, hämtade sopborstar och gick därefter och satte oss i ett av uppehållsrummen för att fördriva tiden. Efter några minuter blev jag fantastiskt skitnödig, gick in på toa och klämde ur mig en rejäl laddning brunt guld. När jag skulle spola ned skiten upptäckte jag att dasset var igensatt av pappershanddukar. Ju mer jag spolade, desto högre steg vattnet i det bad i vilket mina skitkorvar simmade runt. Jag gav upp och meddelade Patrik om det inträffade. Han funderade inte många sekunder innan han fick en snilleblixt. Med sin skåpsnyckel skruvade han ut en av skruvarna till toalåset, vilken han använde för att låsa fast spolningsmekanismen på toastolen, med följden att vattnet rann konstant. Därefter återgick vi till vår mattelektion på ovanvåningen, av vilken det nu återstod tio minuter.

När vi kom ner i korridoren efter lektionen luktade det surt bajs i hela skolan.Vaktmästaren, känd som Ali Baba, stod med någon slags våtdammsugare samtidigt som han, tillsammans med alla elever, försökte hålla tillbaka kräkreflexerna. Jag och Patrik sprang ut och vek oss av skratt.