tisdag 5 maj 2009

Pan-Pizza i Örebro.

Det är inte ofta jag äter ute på restaurang, det har jag skrivit om tidigare. Dels pga de hutlösa priserna men mest beroende på att portionerna är ynkliga. Jag är en storätare. Jag vill kunna äta mig mätt.
Men det finns en restaurang som jag gärna besöker så ofta jag kan. Pan-pizza planeten i Örebro. Pan-pizza är det läckraste jag vet och på denna restaurang så får man äta så mycket man vill från en buffé. Inte är det dyrt heller. Under hundringen. Läsk och sallad ingår.
Nu tänker jag göra lite gratisreklam för denna utmärkta restaurang. Den ligger mitt emot Krämarhusen, två stora höghus mitt i Örebro centrum. I botten är det ett köpcentrum som kallas Krämaren. Dessa två höghus är Örebros stora landmärke. Går inte att missa. På andra sidan gatan ligger min favoritrestaurang.
Glöm inte det om ni är i Örebro: Pan-Pizzaplaneten, mitt emot Krämaren.

Ett annat problem är att jag tycker det är jobbigt att besöka en restaurang ensam. Jag känner mig uttittad. Det känns som om alla glor och säger till varandra: -”Kolla in honom, han har inga vänner.”
-” Ja, herregud! Vad är det för FEL på honom?”

Och sedan, när jag lyfter gaffeln mot min mun så tänker de: Titta! Nu börjar han att äta! Nu ska han svälja!
Därför ser jag alltid till att ha med mig någon kompis eller flickvän när jag ska gå ut och äta. I och för sig inte bra det heller eftersom jag föredrar att äta ensam. Lite av ett olösligt problem. Därför tycker jag att maten smakar bäst hemma. Framför min TV. Gärna i sängen.
Men ibland så måste man äta ute.
För några år sedan jobbade jag på ett tryckeri i Örebro. Eller jobb… Det var mer av en praktikplats. Jag hatade jobbet och hoppades att jag inte skulle få praktiken förlängd. Det var den sortens arbete som krävde intresse och engagemang. Jag var ointresserad och oengagerad. Det skar sig direkt.
Ibland hände det att jag inte orkade ta med mig mackor till jobbet, då blev jag tvungen att gå ut och käka lunch. Oftast fick jag med mig någon som sällskap men denna gången var det omöjligt.
-”Nä, jag har inte tid!”
Inte tid att ta rast från jobbet, ja då är man antingen dum i huvudet eller också älskar man sitt jobb vilket ofta är synonymt. Hur som helst så fick jag gå och käka ensam. Det blev Pan-pizzaplaneten.

Jag klev naturligtvis in på restaurangen vid helt fel tidpunkt. Fullsmockat med folk. Mestadels white trash och deras fula ungar. Jag ställde mig i en av kassaköerna. Vid borden satt feta kvinnor med sina bortskämda ungar. De gapade och skrek. Det var någon unge som tyckte maten var äcklig.
-”Jävla grismat! Det här tänker inte jag äta!”
Jag började genast fantisera om barnmisshandel och andra trevligheter. Det skulle vara roligt att någon gång få tryna en unges ansikte i en pizza. Ta tag i nacken, trycka ned ansiktet i den heta pizzafyllningen och riktigt vispa runt.
-”Åh så gott! Åh så gott!”
Skulle jag säga samtidigt som restaurangens övriga gäster chockat skulle titta på. -”Härligt med barn som har matlust! Eller hur?”
Jag stod i kön och log för mig själv utan att märka att det blev min tur. Jag var helt förlorad i min dagdröm.
-”Vad får det lov att vara?”
Helvete också! Kassörskan var ung och söt. Nu trodde hon att jag stod och fånlog åt henne. Hon trodde kanske att jag var en ful gubbe som stötte på henne. Tänk om hon tror det! Jag blev sprutröd i ansiktet. Jag började fundera på vad hon skulle säga till sina kompisar under fikarasten.
-”Jag fick en ful karl på minst fyrtio år i min kö, han ville inte beställa pizza, han ville knulla med mig!”
-”Åh fy! Det måste vi sprida ut till alla vi känner, vet du vad han heter?”
-”Ja!”

Jag försökte tänka på något annat.
Jag såg att hon hade stora bröst. Jag började tänka på dem. Jag kunde se dem framför mig, i full frihet. Nu höll på att få stånd. Inte få stånd! Inte få stånd!
-”Vad får det lov att vara?”

-”En buffé tack!”
Sedan gick jag och satte mig. Pionröd i ansiktet.

Dags för nästa pärs. Jag satt ensam vid ett bord, omringad av överviktiga kvinnor, ungar och annat löst folk. Det kändes mycket ensamt. Jag inbillade mig att alla tittade på mig i smyg. De undrade vem jag var som inte hade någon att äta tillsammans med.
Det här skulle inte bli lätt. Jag började titta runt och försökte att se avslappnad ut. En unge satt och glodde dumt på mig. Jag blängde ilsket tillbaka.
Jag såg en ung, svart kvinna som stod i kön. Hon var mycket vacker. Håret var långt och jeansen smet åt kring röven. Jag undrade vilken färg det var på hennes trosor. Vita med bårder kanske? Herregud, tänk om de är vita! Nu fick jag stånd. Det kändes bra att jag hade en full tallrik framför mig, så att jag inte behövde resa mig upp.
Sedan så var jag tvungen att fullfölja en pornografisk dagdröm där jag och den svarta kvinnan spelade huvudrollerna. I dagdrömmen så var jag tillbaka på mitt idiotiska jobb vid tryckeriet. Den svarta kvinnan var en kund som var missnöjd med mitt arbete. Hon drev en mindre reklambyrå och jag hade förstört hela hennes upplaga som hon hade beställt. En dyr broschyr i fyrfärgstryck och högglansigt papper. Tillråga på allt så var hon sexuellt understimulerad. Hon hade inte fått stake sedan zulukriget, kändes det som. Detta var droppen.
-”Antingen gör du om hela jobbet eller också tillfredsställer du mig!”
Det var inget svårt val. Jag bestämde mig genast för att felkalibrera varenda maskinjävel innan jag gick för dagen. Vem kunde tro att det kunde löna sig så väl att göra ett dåligt jobb.
Hon presenterade sig som Jane och började knäppa upp sina jeans...
-”Ursäkta, är det ledigt här?”
Den svarta kvinnan stod vid mitt bord. Det fanns tydligen inget annat bord ledigt. Fan också! Nu hann jag aldrig få reda på om hon hade vita trosor.
-”Öh… Javisst!”
Svarade jag. Det här var inte bra. Jag blev våldsamt generad och visste inte åt vilket håll jag skulle titta. Stånd hade jag också. Jag kunde inte titta framåt för då var jag tvungen att se henne rakt i ögonen och det var pinsamt värre. Men jag kunde inte gärna titta åt sidan hela tiden heller. Tittade hon på mig förresten? Vad tänkte hon? Förbannade hon sin vanliga otur som innebar att hon var tvungen att dela bord med restaurangens största tönt?
Jag var illröd i ansiktet. Svetten rann av mig. Jag hade stånd, var generad och hade inte den minsta matlust längre. Jag skulle inte kunna svälja.
Så jag satt helt paralyserad. Det kändes som tiden stod stilla men egentligen tog det nog bara några sekunder innan hon räckte fram sin hand och presenterade sig.
-”Jag heter förresten Jane och driver en liten reklambyrå!”

Ni minns väl vad restaurangen hette och var den låg? Pan-Pizzaplaneten mitt emot Krämaren i Örebro.
Det är några år sedan denna lilla historia utspelade sig, det var ett tag sedan jag var där. Men om ni tittar förbi så kanske ni får syn på Jane. Hon är svår att missa. Hon är mörk, rätt så lång och vacker så att man tappar andan.
Hälsa gärna från mig!
Och nej, jag tänker inte tala om vilken färg hon hade på sina trosor.

10 kommentarer:

Kzmonova sa...

Ett ultimat nöje du ägnar dig åt, matsex. Visserligen bara i fantasin men du borde testa det irl. Pan-pizza och knull, det är inte illa. Nästan lika bra som fet kyckling och sex samtidigt.

Hoffa sa...

Tack för ännu en underbar anekdot. Du är bäst, forget the rest. Hehe.

Rambergsmannen sa...

+1 på den, precis min uppfattning om restauranger också. Tar alltid lunch med mig till jobbet, har ju i regel ingen att luncha med och portionerna är i regel löjligt små. Värst är indiska restauranger där man får ett par småskvättar på en fängelsebricka, fem brickor kanske skulle göra mig någorlunda mätt men det skulle knappast vara värt det.

Anonym sa...

hahahaha... igenkänningshumor!

milton76 sa...

Alla dessa skränande, överviktiga avkommor med tillika feta och skräniga avelskossor ... *ryser av obehag* är den främsta anledningen till att jag tar med egen lunch.
Och ja, just det ... restaurangportionerna är LÖJLIGT små juh ...

Anonym sa...

Hmm... Jag har inte ätit på Pizza Planeten på flera år, trots att jag bor i staden. Tyckte att pizzorna var barnsligt feta, man var tvungen att hälla av fettet innan man kunde ta en tugga om man inte ville sätta igång kräkreflexen, men som sagt, detta var för x antal år sedan.

/Per

Kzmonova sa...

Rambergsmannen: Det gäller att hitta dom riktiga knegarställena att käka på. Vi har ett par stycken här i stan. Ofta lägger dom upp rejält men skulle man fortfarande vara hungrig är det inga problem att backa.

Det låter som du har käkat på kontorsfjantarnas lunchresturanger. Man vet att man hamnat på ett sådant hak om dom har "dagens sallad" och "dagens pasta".

En riktigt knegarhak serverar rotmos och fläsklägg, stekt stöming med potatismos och lingon. Det är mat för karlar det...

Stefan Dedalus sa...

I den lilla sta’n jag bebor, en ort som har både Stockholmskomplex och höjdskräck – på en & samma gång (Rambergsmannen vet), norra Europas förmodligen värsta infrastruktur och en sedan 40 år indolent ledning – same shit, different names, kan man ändå, tack vare dess relativa storlek vara skönt anonym ibland. Och precis som GH känner jag ofta ett behov av att äta ensam. Att hata ensam. Gillar att dricka ensam, också, fastän ett antal liter öl med de vänner jag eventuellt har kvar oftast är ett gôtt kväm.

Jag besöker sålunda så ofta jag kan ett ärevördigt (nåja) etablissement i centrum alluderande till Asien, där man sjunker ned på en bekväm stol, hänvisad av artig serveringspersonal; och efter att ha beställt in en appetizer i form av en sexa sprit betraktas menyn i lugn o ro. Alternativet att trängas på det hysteriska McRånalds med WT, deras bakfyllefixade illbattingar och halvvild ghettoungdom, där de skitiga borden med sitt gegg står i sunkig paritet blott med stressen, gapen och skriken, finns inte.

Kollar mina senaste inköp, noterar i lap:en titlar, priser o kvalité. Tar fram en tidning. Tar en sip. Om någon tittar snett på mig, märker jag det inte. Bryr mig inte. En och annan sen lunchare torkar sig stressat om munnen och ber om notan, viss trash snubblar förvisso även här högljutt in för att äta ”ute” som somliga kallar denna typ av sylta. De delar självklart ohämmat med sig om intima detaljer, fastän de verkar nyktra, men den murriga och absorberande inredningen dämpar barmhärtigt brölet.

Den sköna bekanta etanolvärmen når mitt inre, och i förrusig glädje gnolar jag tyst en trevlig melodi. Förmodligen ”Running On Empty (J Browne)”, eller ”A Day In the Life of A Fool (F Sinatra’s version)”, låtar passande en åldrande strukturhatad självömkande mans livssituation. Försjunken i ett trevligt musikmagazin smuttar jag belåtet på min andra whisky, när maten kommer. Starköl och Gammeldansk hör till. Jag äter i min egen takt. Dricker i min egen takt. Njuter i min egen takt. Sexa efter sexa ropas in. Jo, det blir dyrt, men det är det värt. Beroende på vilken veckodag det är, ringer jag sedan efter senare sällskap för att runda av på någon krog i närheten.

Krogen som blir mitt nachspiel måste ha åtminstone enstaka av följande kriterier: Uteplats. Bra läge för span efter tillgängliga och otillgängliga fruntimmer. Sexig kvinnlig personal: behöver inte vara trevlig, endast effektiv. Ryggen fri. Bra utbud av öl och sprit. Bra kaffe. Askfat för cigarrerna. Lyssningsbar muzak, på en ej för hög volym. En bra polare att snacka skit med. Gött.

Man njuter motvilligt av de enbarmliga människornas sommareufori, får in en dubbel G&T, tänder lustfyllt en panatela och inser sedan, trots allt, att man måste försöka leva.

Kzmonova sa...

Stefan Dedalus: En härlig beskrivning, du vet hur man njuter av livet!

Karl B. sa...

Hett tips till dig om du har vägarna förbi Umeå: Tre Kronor mitt i stan har en lunchbuffé för 65spänn, med Pizza, Pasta, och allmänt annat gott käk. ;)