fredag 1 maj 2009

Trevligt samtal på stan.

-”Hur får man ett sådant slappt jobb som du har?”
Frågade en ung kille mig idag. Jag stod parkerad på en gata inne i stan och höll på att lasta ur en städvagn som skulle till en adress fem våningar upp. Jag har lagt märke till honom några gånger tidigare. Han är troligen runt tjugo år och brukar hänga utanför Burger King. Alltid med en kaffemugg och cigg i handen. Han verkar leva ett skönt liv.
Jag talade om för honom att det krävs en hel del för att kvalificera sig till ett sådant jobb som jag har, bl a en total brist på ambition och mognad samt ett antal felval i livet kryddat med lite uppgivenhet och anlag för manodepressivitet.
-”Jag har inget jobb.”
Sade han.
Jag undrade varför den här unga killen började snacka med mig? Jag kände honom inte. Var han kanske galen? Tänkte han tigga pengar?
Jag frågade honom om han hade provat lyckan uppe på AF.
-”Nä, jag behöver inte jobba. Jag har rika föräldrar.”
Sedan pekade han på höghuset på andra sidan gatan, där bodde han i en etta. En exklusiv adress. Lägenheten hade föräldrarna köpt. För att slippa ha honom drällandes hemma. Varje månad kvitterade han ut tjugotusen spänn ur en fond som föräldrarna hade startat åt honom. Han skulle aldrig behöva söka något arbete.
Vilken drömtillvaro! Jag blev riktigt avundssjuk. Så skulle jag också vilja ha det. Men jag undrade fortfarande varför han hade tilltalat mig. Jag var minst tjugo år äldre än honom, han ville knappast skaffa sig en ny kompis.
-”Jag vet vem du är!”
Sade han. -”Jag brukar läsa din blogg. Jag gillar berättelserna från dina gamla jobb! De får mig att inse att jag har klarat mig.”
Jag blev både smickrad och generad. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Men killen verkade trevlig. Jag gillade hans stil. Det är inte många som så obesvärat och fräckt kan säga att de inte behöver arbeta för att de är rika. Jag har alltid drömt om att kunna säga så till folk som jag möter. Att kunna gå upp till Arbetsförmedlingen efter att man har sagt upp sig från sitt jobb och säga:
-”Jag är rik, jag behöver inte jobba så ni kan ta era jävla ansökningsblanketter och vira ihop till papiljotter!”
Den unga killen presenterade sig. Han hette Rasmus. Stackars kille, att tvingas bära ett sådant pellejönsman. Hur tänkte föräldrarna? Vi tar och döper vår enda son till ett namn som låter som en karaktär ur sagan om godistrollet Karamella från Polkagriseland. Jaa! Varför inte?
Rasmus hade helt klart rätt att hämnas. Att leva på deras pengar och vägra att infria deras förväntningar om en framgångsrik son var ett bra sätt att hämnas.
-”Men jag har provat på att jobba!”
Sade Rasmus.
Förra sommaren hade han tagit anställning som tidningsbud. Varje morgon så skulle han dela ut tidningen till prenumeranter i flera bostadsområden. Det tyckte inte Rasmus var något roligt. Han talade om för mig att redan första morgonen så hade han åkt till tidningscentralen, packat tidningarna på sin kärra och gått iväg och dumpat skiten i en container. Den stod påpassligt nog vid innergården där han bodde så han behövde inte ens ta någon ansträngande omväg hem. Det höll i exakt två dagar, sedan började ursinniga prenumeranter ringa till tidningscentralen. Var i helvete var deras tidning?
Rasmus fick sparken från sitt första och enda jobb.
-”Det där har du snott från mig!” Sade jag. –”Jag vill minnas att jag har skrivit om det där på min blogg.”
Jo, det erkände han. Men han var tvungen att göra det själv. Han tyckte att det var en – som han sade – jävligt skön grej.
Jag gillade killen. Han kanske inte hade rätt inställning, men han hade min inställning.Vi talade samma språk. Om jag hade träffat honom tjugo år tidigare i mitt liv hade vi blivit bra kompisar.
-”Vet du…” Fortsatte Rasmus. ”Jag skulle kunna tänka mig att jobba som taxichaufför.”
-”Jag också, om man slapp kunderna!”

Jag hann före Rasmus.
Sedan så stod vi och snackade om hur trevligt det hade varit att köra omkring i en tom taxibil dagarna i ända, lyssna på musik, stanna och ta en fika och få betalt i slutet av varje månad. Vi kom överens om att det egentligen inte var så dumt att jobba, det var arbetsuppgifterna som ställde till det. Ett snickeri skulle t ex kunna vara en väldigt trevlig arbetsplats om leveranserna av trägods ställdes in samtidigt som varenda svarv och bandsåg skar ihop. För att inte tala om en kiosk utan tillströmning av kunder.
Rasmus talade om att han hade blivit erbjuden lastbilskörkort av Arbetsförmedlingen och ja, att jobba som lastbilschaffis verkade ju vara helt ok.
-”Om det inte hade varit för det där jävla lastandet och lossandet!”
-”Och trafiken!”
Fyllde jag i.
-”Och det där förbannade släpet! Det måste ju vara hur jävla besvärligt som helst att backa med ett sådant.”
Vi kom överens om att yrket som lastbilschaffis var helt ok om man slapp lasten, släpet, tidspressen och trafiken. Skalade man bort det så hade det varit fint att sitta i hytten på en långtradare utan släp och gods och susa fram på en bilfri motorväg utan några som helst tider att passa.
-”Med en flaska i näven!”
Ja, med en flaska i näven.

Jag kände mig tvungen att dra en gammal anekdot från ett jobb jag hade en gång på en färja. Faktum är att jobb på passagerarfärjor är helt ok, om man slipper passagerarna. Under en kort period så var det faktiskt det vi gjorde, slapp passagerarna alltså. Det var i januari, strax efter nyårsafton och folk hade slut på pengar. Mycket få människor tyckte att det var någon bra idé att dra iväg på en fyllekryssning mellan Stockholm och Helsingfors istället för att fylla kylskåpet för de sista hundringarna.
Varje kväll så avgick en färja som var i stort sett helt tom på passagerare. Befälen försökte att hitta på sysslor åt oss men det var svårt att få oss motiverade. Befälen ansåg att sysslolöshet inte var bra för arbetsmoralen. Därför var vi tvungna att infinna oss vid våra arbetsstationer varje dag. Vi skulle putsa och feja, rensa avlopp, skura golven och göra allt skinande rent. Vi skulle kort sagt göra sådant som vi annars inte hann med när färjan var fullbokad.
Jag kan inte minnas att någon av oss putsade ett enda mässingräcke eller rengjorde ett enda avlopp. Vi satt och söp, snackade skit, rökte och planerade efterfester nere i våra hytter efter arbetstid. Ofta var vi packade redan när vi gick på våra skift. Jag såg många som satt och sov vid sina arbetsbänkar eller diskmaskiner.
Och färjan, den stävade fram över Östersjön i januarinatten. Dansbandet bjöd upp för sista dansen vid ett tomt dansgolv och besättningen vacklade iväg till sina hytter efter ett hårt arbetspass bestående av skitsnack och fylla.
Det var en fin tid.
Så fin så att jag i ett tillstånd av svår förvirring, orsakad av en myckenhet av drickande, skrev på för fast anställning.
Den fina tiden varade bara fram tills löningen kom i slutet av månaden. Sedan så fick hela Sverige för sig att boka biljett på Helsingforsfärjan. Det tog mig ett år innan jag fick jobb på ett annat rederi och ytterligare några år innan jag förstod att man bör tycka om människor om man ska jobba inom ett serviceyrke.
Jag såg dem som mina fiender.
Oavsett om man jobbar på restaurang, som konduktör, affärsbiträde eller på passagerarfärja så bör kunderna känna sig välkomna. Det handlar om att uppträda vänligt. Att visa upp ett glatt och positivt leende. Välkommen! Ha en trevlig dag och allt det där skitsnacket. Skit på er!
Det hände att jag stod och blängde ilsket på gästerna. Ibland mätte jag dem med blicken. Utmanade dem.
Det var inte populärt hos befälen. De trodde att jag inte var riktigt klok.
-”Du har hamnat helt fel, grabben!”
Ja, det hade jag.
Alltid.

Jag var i tjugofemårsåldern när jag kom till insikt om att jag gillade att vara på arbetet. Det var arbetsuppgifterna som aldrig skulle tilltala mig. Däremot så gillade jag umgänget med jobbarkompisarna, rasterna, skitsnacket och möjligheten att flytta omkring.
En gång för många år sedan så jobbade jag i centralköket vid ett stort mentalsjukus. Det var ett av mina bästa jobb. Jag älskade det där jobbet men jag var inte ett dugg intresserad av vare sig matlagning eller dårar. Om alla som var anställda i det där köket hade haft min inställning så hade varenda knäppgök svultit ihjäl. Jag älskade nämligen att snacka skit med mina jobbarkompisar och knyta nya kontakter. Jag gillade att sitta på lastkajen med en cigg och planera kommande fyllefester tillsammans med de unga och söta sommarvikarierna.
Så fort det var dags att resa sig upp och börja göra skäl för lönen så ville jag bara därifrån. Till ett annat jobb och gärna en annan stad.
En ung kvinna som jobbade i det där köket hette Carina. Hon var mycket sexig. Långt mörkt hår. Hon var sexig på det billiga viset och mycket medveten om sin inverkan på män. Jag satt ofta och drack kaffe med henne ute på lastbryggan. Hon babblade alltid om sina jävla framtidsplaner. Hon var nitton år och ville studera på universitetet.
Jag var tjugofem år och ville knulla.
Jag hade alltid stånd. Hon var den som fick resa sig först när rasten ansågs vara slut.
-”Jag väntar lite! Ska ta en rök.”
Jag var glad över att hon inte rökte.
Carina hade rykte om sig att vara ”lätt”. Alla hade knullat henne. Alla utom jag. Jag bestämde mig för att inte säga upp mig förrän jag hade fått henne på rygg.
Det sägs att män kan göra vad som helst för att få sex. Det finns ingen uppoffring och förnedring som är för stor om det hägrar en villig kvinna vid skärseldens slut. Ja, jag tror att det stämmer.
Jag blev kvar i ett och ett halvt år.

-”Vad jobbar du med idag?”
Frågade Rasmus.
Jag talade om att jag jobbade med golvvård och städning. Han undrade om jag tyckte det var kul.
-”Nä!”
Men jag trivs på mitt nuvarande jobb. Jag har varit anställd i fyra år. Det är rekord för mig. Jag tror att jag kommer att vara kvar fram till pensionen. Utav alla idiotiska arbetsuppgifter jag har haft i mitt liv så är detta det minst idiotiska. Städning är helt ok, jag kan ägna mig åt annat uppe i mitt huvud samtidigt som jag jobbar. Golvvård är också bra. Mellan slipningar och strykningar så får man sitta och vänta på att det ska torka. Jag gillar att sitta och vänta. Rasmus undrade om jag brukade tänka på knulla då.
-”Ja.”
Rasmus tänkte också mycket på knulla. Jämt. Fattades bara annat, han var ju bara tjugo år.
-Får du doppa något då?”
Undrade jag.
Nä, det fick han inte. Det var mycket klent med den varan. Rasmus tyckte att det var jobbigt att hålla på och smöra för kvinnor, han jämförde det med en anställningsintervju. Man är tvungen att ge en falsk bild av sig själv. Man måste verka positiv, glad och arbetsam. Det gäller att blåljuga arbetsgivaren rakt i ansiktet. Det är kul att jobba. Jämt! Snälla, anställ mig! Ni kommer inte att ångra er!
Tjejen vid bardisken vill i stort sett höra samma sak, byt bara ut positiv, glad och arbetsam mot rik, humoristisk och stor kuk.
-”Jag orkar fan i mig inte med att ljuga och dra vitsar hela tiden!”
Sade Rasmus
Mycket kloka ord från en sådan ung man.
-”Men du är ju rik!”
-”Nä, jag var tvungen att lägga mina sista slantar på en kukförminskning!”
Ha! Ha! Rasmus hade humor.
Sedan var jag tvungen att åka iväg. Jag sade hej då. Jag hoppades att vi skulle träffas igen.
-”Ok, jag har lite bråttom jag med! Jag ska upp till AF. Tänkte söka en utbildning.”
Rasmus verkade inte vara sorten som frivilligt satte sig vid skolbänken. Vad ville han utbilda sig till?
-”Yrkesvägledare!”
Ha! Ha! Ja, jag tror att Rasmus skulle bli en bra yrkesvägledare. Jag önskar att jag hade träffat honom när jag var en ung man och hade mitt första samtal med en arbetsförmedlare.
-”Jag vill träffa Rasmus!” Hade jag sagt. -”Han kan säkert ge mig lite goda råd inför kommande yrkesval!”
Lycka till Rasmus!

10 kommentarer:

Rasmus, 20-25 år :) sa...

Tackar

Hama sa...

Skönt att höra att GeHås filosofiska arv går vidare till de yngre generationerna. Jag har precis börjat jobba som städare och förstår precis vad du menar med det yrkesvalet.

Bengt sa...

Alltså, jag bara älskar sånt här:

"Hon var nitton år och ville studera på universitetet.
Jag var tjugofem år och ville knulla."

Gammal Hårdrockare i ett nötskal.

milton76 sa...

haha, vilken lirare ..

Daytradern sa...

Lika bra som vanligt GH.

Erii von Tratt sa...

Fantastiskt skrivet! Man känner inspirationen till att säga upp sig!

Rasmus, behöver du knulla så kan du komma på en av våra fester!

Anonym sa...

Älskar dina berättelser. Du kan verkligen skriva. Du borde göra något med din begåvning, ge ut i bokform eller något.

Jana

TOPGUNNN sa...

Du skulle kunna vara en nära släkting till mig, vi ser på skiten likadant.

Tack för en härlig blogg.

Gasqoine Gyllenhielm sa...

Det är väl utsikten att knulla och få en praktfylla som motiverar arbetaren att överhuvudtaget stiga upp i svinottan och offra sig på det själlösa kroppsarbetets altare.

Tom sa...

Ha ha ha. Fantastiskt skrivet! Innehåller allt :D