måndag 1 juni 2009

Axel Olsson får ett nyp.

Flera stycken läsare har skrivit till mig och undrat vad det blev av Axel Olsson. De vill läsa mer om honom.
Axel Olsson är helt och hållet en fantasiprodukt av mig. En av många. Faktum är att Axel är en av de karaktärer som jag tycker minst om. Jag har riktigt svårt för honom. Jag tyckte aldrig att det var kul att fantisera ihop berättelser där Axel hade huvudrollen. Det blev bara larvigt och överdrivet.
Men så idag så gjorde han sig påmind. Jag satt i bilen och väntade på min chef.
Hon var och käkade lunch. Hon hade sagt att hon skulle ha ett allvarligt samtal med mig. Sådana där samtal innebär alltid problem.
Så jag satt kvar. Det kändes inte bra. Jag kände mig som en liten skolpojk igen. Min gamla lärarinna brukade ofta säga samma sak till mig efter att hon hade föst ut mig från klassrummet.
-”Sitt kvar här! Du och jag ska ha ett allvarligt samtal efter lektionen!”
Men jag satt aldrig kvar. Jag sprang hem.
Men nu är jag vuxen. Jag kan inte springa hem. Det finns ingen att springa hem till. Så jag satt kvar och väntade på min chef.
Jag sjönk in i mig själv. Det finns ingen hemma längre, men inne i mitt huvud så springer det omkring en hel del folk. Av någon anledning så kom jag att tänka på Axel Olsson. Det var länge sedan.
Det är inte mycket jag har gemensamt med Axel, men så slog det mig. Vi har båda lika lätt för att bli provocerade.
Ungdomar som inte har vett att dra upp byxorna gör mig förbannad.
Cykelhjälmsanvändare får mig att osäkra min pistol och högljudda barnfamiljer som blockerar kassaköer får mig att blåsa iväg hela jävla magasinet.
Axel däremot är av den mer inskränkta sorten. Han blir fullkomligt, topp tunnor ursinnig av homosexuella, kommunister och svarta människor. Enligt honom så är hela landet infekterat. Det är stort sett bara Dalsland som är förskonat. Eller, fan vet! Tänker han efter så är det bara Melleruds kommun som har klarat sig från denna landsomfattande farsot och tänker han efter riktigt jävla ordentligt så är det nog bara Axels egen gård som kan ses som en fristad. Fast då måste han förstås stryka sin efterblivna son och den där förbannade negerförmannen Ben som han var tvungen att dras med pga att hans oäkta dotter tvunget skulle gifta sig med honom. Axels fru Majvor kan en god dag ge honom något som med livlig fantasi kan liknas vid en halvhård erektion, förutsatt att han har en duktigt hög promillenivå och vind i seglen i form av en uppslagen gammal porrtidning inom synhåll.
-”Och potatissäcken! Glöm för fan inte potatissäcken! Den måste vara dragen över huvudet på kärringen, annars blir det fan inte något!”
Skrek Axel högt inne i mitt huvud.
Hej på dig Axel! Det var länge sedan!
Så dök han då upp till slut.

Jag undrade vad han gjorde nu för tiden? Hade det hänt något?
Och så började Axel berätta…
-”Visste du att de har ett traktormuseum i Vara?”
Frågade Axel.
Nej, det visste jag inte. Hur skulle jag kunna veta det? Få saker är mig så likgiltigt som traktorer. Skulle i så fall vara sport och motormanualer.
Axel berättade att ungefär vid den här tiden, så åker han alltid ned till Vara, en liten håla mitt på den Västgötska slätten. Axel hatar att lämna Dalsland. Inte för att invånarna i Dalsland är så mycket att hurra för, men där finns det i alla fall oaser av förnuft, som t ex Axel Olssons lilla gård. Utanför Dalsland råder total galenskap.
-”Bögar och kommunister allihop!”
Talar Axel om för mig och ger mig en blick som säger: Och börja nu för faan inte att käfta emot! Försök inte med någon jävla vals med mig, för jag har varit med ett tag!
Men jag har också varit med ett tag.
-”Jag bor inte i Dalsland och jag är inte homosexuell!”
Detta faktum får Axel att falla in i en jeremiad om stockholmsbögar, metrosexuella kontorsfjantar som cyklar till jobbet och invandrade negrer med partiböcker i bakfickan och full rösträtt.
-”Inte bor jag i Stockholm heller!”
Upplyser jag Axel.
Detta får Axel att informera mig om att det minsann är han som brukar jorden, som arbetar i sitt anletes svett och att det är jag som jobbar som städtant och ägnar min fritid åt att sitta i min fåniga lilla böglägenhet och skriva ännu fånigare berättelser.
-”Så vem utav oss är egentligen fittan?”
Axel hade sina poänger, det måste medges.
Jag bestämde mig för att det var dags att byta samtalsämne.
-”Hur var det nu med det där traktormuseet?”
Jodå, Axel var ju på väg att berätta men jag avbröt ju hela jävla tiden!
-”Aldrig får man tala till punkt!”
Hur som helst. Varje vår vid den här tiden så hoppar Axel in i sin gamla amerikanare, en Impala sextiotrea och drar iväg från gården med en rivstart. Målet är Vara och traktormuseet.
-”Nykter, kan jag tänka.”
Inflikade jag.
-”Men va fan… Ser jag ut som en jävla Stockholmare?”
Säger Axel och blänger ilsket på mig. -”Jag är alltid jättefull när jag lämnar gården. Stånd har jag också!”
Ok! Ok! Jag orkar inte käfta med honom. Han får väl köra sin stil och leva kvar i sina vanföreställningar. Det är hans liv.
-”Kan jag få fortsätta eller ska du försöka få mig att lösa medlemskap i MHF?”
Ok, fortsätt för fan!
Efter att Axel upplyst mig om att Motormännens helnykteristförbund egentligen var en förtäckt kommunistcell – det vet ju alla! – så fortsatte han sin berättelse.
Axel körde alltså ut från sin gård, saligt berusad sedan en vecka tillbaka av dåligt hembränt och kontaktlim. Det är sommar i luften, svalorna flyger högt i skyn och Axel har just tänt dagens tjugonde Commerce.
Han kör ut på E-45:an och stampar gasen i botten. Axel kör med den tuffa och ungdomliga stilen – Flaskan i knät, avkapad ljuddämpare och Chuck Berry på högsta volym. Det hörs när Axel Olsson har lämnat gården och är på väg mot äventyr. Varenda bonde som är ute på åkrarna höjer blicken från myllan, skakar på sina huvuden och undrar hur länge dårskapen ska fortgå.
-”Över femtio år och visar inga tecken på avmattning!”

Jag kunde tänka mig resten av berättelsen. En tröttsam upprepning av Axels bravader som vi har läst om i tidigare berättelser. Axel blir förbannad och hotfull. Han vrålar och skriker förbannelser över sina mottrafikanter, spyr i diken och dammar ut på åkrar och knäcker hjulupphängningar.
Jag hade hört den där skiten förr. Jag föreslog att han skulle komma med något nytt. Ge mig något att skriva om!
-”Jag betäckte en tjugoårig kvinna!”
Det där hade jag svårt att tro på. Jag tittade på Axel. En fet och krullhårig karl i femtioårsåldern med rödmosigt ansikte och ilsken uppsyn. Kläderna han bar bestod av en billig Konsumjeansjacka, ett par slitna snickarbyxor och till detta ett par… Texasboots! De såg dyra ut. Nitar och vackert utsirade broderier på skaften. De kan inte ha varit billiga. Det förvånade mig att en sådan snål jävel hade lagt ut dyra pengar på ett par importerade, äkta boots ända bortifrån Texas. Jag drog mig till minnes någon gammal berättelse där dessa boots hade haft en avgörande roll, men jag mindes inte riktigt detaljerna.
Hur som helst, hade Axel Olsson verkligen fått till det med en tjugoårig kvinna? Hur hade det gått till? Den historien ville jag verkligen ta del utav.
Och så började han berätta.

Axel anlände till Vara någon gång under kvällen. Han körde igenom centrum och blängde ilsket på människorna som satt vid uteserveringarna i det lilla samhällets centrum. Hotellrum är dyrt. Axel skulle sova i bilen.
-”Det finns gott om plats!”
Axel var mycket berusad. Han hade ägnat i stort sett hela resan åt att bälga i sig hembränt.
Vara är ett litet samhälle som ligger utslängt mitt på den västgötska slätten. Omgivningarna består av böljande sädesfält. Om man ställer sig utanför Vara centrum och tittar ut över de vackra fälten så kan man – om man har tur – få se en riktig bonde i hängselbyxor som tuffar fram på sin traktor, på väg hem till sin gård efter ett hårt dagsverke. Precis som förr i tiden!
Detta är Axel Olssonland.
Vara påminner mycket om Mellerud, och det är en av anledningarna till att Axel åker hit. Axel gillar inte miljöombyte. Axel vill känna igen sig, veta var han har saker och ting. Som t ex den där nattklubben som han just körde förbi, Nattclub Kronan. Det syntes ju vad det var för klientel som besökte det där jävla stället.
-”Kuksugare!”
Skrek Axel när han körde förbi med nedvevad ruta.
Folket i kön såg ett rödmosigt ansikte i en gammal raggarbil som körde förbi och undrade vad det var för dåre.
Axel satt och skrattade bakom ratten. Där fick dom minsann. Bögarna! Komma här och jävlas med mig, va?
Axel körde ut till ett villaområde och parkerade på en gata med nedsläckt gatubelysning. Perfekt plats att sova på.
Det var bara det att Axel kände sig fortfarande alldeles för nykter för att kunna sova. Det är ett klassiskt beteende hos fyllehundar, de känner sig alltid för nyktra. Trots att de är stupfulla sedan flera dygn tillbaka.
Axel bestämmer sig för att ta en promenad in till torget. Kanske gick det att få tag på lite hembränt av någon där. Vem vet? Bygden är ju full av trevliga bönder.
Så Axel travar iväg längs de mörka gatorna i villakvarteret.

Det dröjer inte länge förrän Axel noterar en villa som det strömmar hög rockmusik ifrån. Det lyser i några fönster.
Ungdomarna har fest. Tänker Axel ilsket. Axel hatar ungdomar. Han avundas dem, nej förresten, han missunnar dem deras ungdom. Varför dom och inte jag? Tänker han. Han tänker också: Där det är fest finns det sprit!
Så Axel Olsson, som snart ska fylla femtiotvå år, bjuder sig själv och klampar in i ett vilt främmande vardagsrum där ett gäng unga killar i tjugoårsåldern ligger utspridda på golvet, mer eller mindre medvetslösa. På bordet står flera spritflaskor. Sorgligt nog urdruckna allihopa.
-”Här kommer man på fest och så finns det ingen sprit! Vilket jävla sätt!”
Säger Axel och börjar gå husesyn. Han kollar i kylskåpet och i skafferiet. Ingen sprit. Inte ens några jävla öl. Han går upp på övervåningen men där är lika torrlagt. Han öppnar sista dörren, den visar sig leda in till ett sovrum. När Axel har vant sig vid mörket så ser han att det ligger någon i sängen och sover. Det är en ung kvinna. Högst tjugo år! Täcket har glidit halvvägs ned på golvet. Han ser att hon är naken. Axel får stånd. Axel börjar andas tungt.
Han bestämmer sig för att lägga sig intill henne en stund.
-”Bara känna lite!”
Säger han tyst för sig själv.
Den unga kvinnan som ligger i sängen heter Linda, är tjugo år och har råkat dricka lite för mycket. Hon sover tungt och drömmer om sin snygga pojkvän Tompa, som ligger avdäckad på golvet nere i vardagsrummet. Tompa är tjugotre år och en riktig adonis. Över en och nittio lång, bredaxlad, rövhaka, tjock blond kalufs och en kuk stor som en bowlingkägla. När Axel lägger sig intill Linda och för handen över hennes muff så börjar hon stöna. Linda är i drömmarnas värld. Tompa ska precis till att bestiga henne. Det är alldeles sjöblött.
Axel blir helt vild. Det blir för mycket för honom. Han lirkar fram kuken ur sina snickarbyxor och smyger in i henne bakifrån.
Linda börjar att stöna högt i sömnen.
-”Håll käften! Du väcker ju hela huset!”
Nej, Linda väcker inte någon. Däremot så väcker Axel lilla Linda. Hon känner att något är fel, väldigt fel faktiskt. Hon vänder sig om och möts av Axels rödmosiga och ilskna ansikte. Det krulliga håret står rakt upp. Linda blir hysterisk och börjar vråla som en luftvärnssiren.
-”Hjälp! HJÄÄÄLP! Det ligger en gammal ful gubbe i min säng! HJÄLP!”
Det börjar röra på sig nere i vardagsrummet. Axel hör hur någon springer uppför trappan. Han får panik, knäpper byxorna, reser sig ifrån sängen och kastar sig ut från fönstret. Det är rena turen att en rododendronbuske dämpar fallet. Därefter springer han som en galning nerför gatan och försvinner därmed ur Lindas och Tompas värld för gott.
-”Så ska ett fruntimmer tas!"
Säger Axel till mig med ett flin.
Jag är helt mållös. Axel är galnare än jag trodde. Varför väckte jag den där dåren till liv egentligen?
-”Det var inte ett dugg roligt! Det var ju för fan rena våldtäkten!”
Sade jag till honom.
Men Axel svarar inte.
-”Vem pratar du med?”
Undrar min chef. Jag har inte märkt att hon har kommit tillbaka från sin lunch.
-”Vem är Axel Olsson? Det finns väl ingen på vårt företag med det namnet?”
Nej, det gör det inte och det känns skönt.

Jag försökte få tag på Axel senare när jag kom hem idag, men han svarade inte. Vågar han inte? Har han kanske fattat att han har gjort bort sig på allvar den här gången?
Eller samlar han bara kraft inför kommande eskapader?
Ja, jag vet faktiskt inte?

9 kommentarer:

Anonym sa...

Det där var tammefan det bästa jag läst på mången god dag. Stort tack.

/JW

Anonym sa...

Haha, när man heter Axel Olsson och är en inskränkt bonde så får man faktiskt komma iväg med det mesta;) Förbannat bra, GH. Mera Axel Olsson!

/E-M

Fargash sa...

Har haft en minst sagt överjävlig dag på jobbet, men detta fick mig på gott humör igen. Mer Axel!

Klemens sa...

Buskishumor, tycker inte det är speciellt roligt. Du gör mycket väsen av dig men du är som en gubbe som alla andra, fast skillnaden är att du tror att du kan skriva.

Anonym sa...

Klemens:

Bara valet av nick diskfalificerar dig som kommentator till det här inlägget. Du är ju en av dem, Axels fiender. Kanske en allt-i-ett? Lite mörkt, lite rött och lite super glid!

GH: Kvalitet som alltid, men vad fan. Inte skall väl Axel börja dra över utslagna flickstackare på ålderns höst?

Angelica sa...

HAHA! :) Jag gillar faktiskt Axel, det är roligt att läsa om honom. :)

Henrik sa...

Klemens! Stockholm ringde och saknade en stjärtgosse. Hem med dig nu!

Rabiat sa...

Klemens

Förstår inte varför du överhuvudtaget kommenterar detta. Tror du är en liten skitgubbe som överhuvudtaget inte kan skriva själv. Den svenska avundsjukan har satt in.

GH! Mer Axel Olsson, men kanske utan våldtäckter.

thechosenone sa...

Bra skrivet som alltid!

Kul att du skriver om min hemtrakt Vara med.

Säger som alla andra, mera Axel Olsson.