torsdag 18 juni 2009

Midsommar och vita klänningar.

Snart så är det midsommarafton och jag ska inte göra någonting. Det känns bra. Midsommarafton är inte vad det har varit. Eller, det är nog jag som inte är den jag har varit. Det känns också bra.
När jag var ung så var midsommaraftonen fyllehelgernas fyllehelg. Man planerade för denna helg i månader. Vart man skulle åka, hur mycket man skulle dricka osv. Glöm nyårsafton, Lucia och all sådan skit. Det var Midsommar som gällde!
Oftast så hamnade man på någon camping i Smögen eller Strömstad. Detta var under åttiotalet. Det var hårdrock och jeansjacka som gällde. Och massor med sprit.
Jag drömde alltid om att få träffa en flicka just denna helg. Varenda midsommar så hoppades jag.
Nu jävlar! Denna midsommar så kommer jag att träffa någon flicka!
Det gjorde jag aldrig.
Jag fantiserade om att jag skulle träffa en trevlig flicka. Jag drömde om att jag skulle bli sådär lagom berusad och tillsammans så skulle vi gå till en blomstrande äng. Flickan skulle lägga sig ned i det höga gräset, vika upp sin vita klänning (den var alltid vit) och sedan så skulle jag äntligen få krypa emellan ett par kvinnoben samtidigt som solen gick upp. Sedan så skulle vi aldrig skiljas.
Romantiskt värre.
Men jag blev aldrig lagom berusad och någon vacker flicka i vit klänning såg jag aldrig röken utav.
Jag blev alltid stupfull och sov som en stock innan själva midsommarfirandet ens hade kommit igång.
Vi brukade supa i flera dagar. Vi låg i en hög utanför ett tält som sällan blev uppslaget och söp, sov och kräktes dygnet runt samtidigt som AC/DC och Deep Purple ylade ur en gammal kassettbandspelare som vi hade tagit med oss.
Få unga flickor i vita klänningar med blomsterbuketter i sina händer sökte sig till vårat sällskap.
Vi brukade supa i tre dagar. På den fjärde åkte vi hem. Jag brukade sitta tyst i baksätet. Midsommar var krossade förhoppningar.
Jag har aldrig känt mig så ensam och misslyckad som då, i början av åttiotalet, när jag var tonåring och midsommarhelgen var över. Jag trodde att hela livet var över. Att jag hade fått min chans men sumpat den.
Några år senare så förstod jag att jag inte hade sumpat någonting för flickorna gav mig aldrig någon chans. Det var de snygga och självsäkra killarna som fick chansen, och som ofta tog den. Jag hade glasögon och ansiktet fullt av finnar och bölder och stammade så fort någon tilltalade mig när jag var nykter. Sådana killar får ingen chans.
De får vänta i några år.
Men just då, när jag var tonåring, så trodde jag att allt var över. Jag skulle aldrig, aldrig någonsin få hålla någon flicka i handen. Det kändes tungt.

Några år senare så ljusnade allting. Det lossnade på något vis. Jag flyttade, fick nya vänner och startade om från början med allting. Bölderna försvann och jag ändrade attityd till både mig själv och omgivningen. Ja, till hela livet.
När jag var drygt tjugo år så träffade jag äntligen min midsommarflicka. Jag såg henne stå lutad mot ett staket utanför en pytteliten Folkets Park som jag har glömt namnet på. Jag var något så ovanligt som lagom berusad vilket i min värld betyder att jag fortfarande kan gå och föra en enkel dialog.
Jag gick fram till henne. Hon var sjutton år, hette Maja och var den vackraste flicka jag hade sett.
Maja var där med sin väninna, men hon hade träffat en kille och försvunnit. Nu var Maja ensam och funderade på att gå hem. Det var inget roligt längre.
-”Ska vi ta sällskap på vägen?”
Frågade jag. Det ville hon gärna. Hon log snällt mot mig. Det var jag inte van vid att flickor gjorde. Det var lång väg hem. Det var sent på natten. Jag hade en flaska sprit i innefickan på kavajen. Jag bjöd Maja. Vi pratade om allting, som om vi redan kände varandra väl. Jag fick Maja att skratta. Det var ljummet i luften. Det var en sådan där midsommarnatt som man drömmer om men sällan får uppleva.
Jag ville ta henne i handen men jag vågade inte. Hon var sjutton år. Jag var fem år äldre. Jag var rädd för att skrämma iväg henne.
Maja var smal, hade långt brunt hår, bruna ögon och kritvita tänder.
Hon hade vit klänning på sig.
Jag hade aldrig tidigare vandrat tillsammans med en sådan vacker ung kvinna.
Egentligen så hände det inte så mycket den där midsommarnatten men ändå så blev den mitt livs finaste midsommarminne. Jag har firat midsommar på soldäcket på flera Finlands- och Tysklandsfärjor, jag har suttit och druckit hembränt i Lappland i under midnattssolen och besökt fyllefester på finska landsbygden. Det var kul ibland men det kunde aldrig mäta sig med den där midsommarnatten när jag vandrade tillsammans med Maja på en asfalterad cykelväg. På väg hem ifrån den där lilla festplatsen som jag har glömt namnet på.
Hon hade vit klänning på sig.

Tidigt på morgonen så kom vi fram till höghusområdet som jag för tillfället bodde vid. Jag visade vilket hus jag bodde i. Hon undrade vilken våning.
-”Sjunde!”
Svarade jag.
Jag sade inte så mycket mer. Det blev pinsamt. Maja bodde hos sina föräldrar i ett villaområde en bit bort.
-”Hej då!”
Sedan gick hon. Jag tog hissen upp till mig. Solen gick upp. Jag gick ut på balkongen, slog upp ett glas sprit som jag blandade ut med Fanta, tände en cigg och började drömma om Maja. Hon var en söt karamell som jag skulle suga på länge. Det var vid denna tid som jag grundlade min vana att sitta på balkongen under tidiga morgnar och drömma mig bort tillsammans med sprit och cigarretter. Jag kände mig lätt och glad till sinnes.
Sedan ringde det på dörren.
Jag gick och öppnade. Det var Maja.
-”Mina föräldrar är bortresta till Örebro. De kommer inte hem förrän till måndag!”
Jag bjöd in Maja till min lägenhet.
Hon hade vit klänning på sig.

Efter den natten så har jag suttit många sommarnätter på min balkong och sett solen gå upp. Alltid ensam. Alltid med en flaska och mina cigarretter. Men det har aldrig ringt på någon ung flicka med vit klänning på min dörr något mer. Den tiden är förbi. Det gör inget. Jag är glad över att jag fick uppleva en sommar med Maja.
Skulle det ringa på någon ung tonårsflicka i vit klänning på min dörr idag så har hon garanterat klivit av på fel våning. Skulle jag bjuda in henne till min lägenhet så skulle jag med största sannolikhet bli polisanmäld.
Så jag är glad så länge det inte ringer på min dörr.
Men ikväll så kommer min flickvän och hälsar på. Vi ska sitta på min balkong. Min flickvän har ingen vit klänning. Men det gör inget, jag är nöjd i alla fall. Tiden då jag låg ensam vid en camping på västkusten och kräktes är väldigt långt borta. Det känns bra.

Trevlig midsommar på er!

8 kommentarer:

Westlund sa...

Vad tycker du om nostalgitrippen Tjenare Kungen?

Gammal Hårdrockare sa...

Westlund:

Hej Westlund!
Tjenare kungen? Nja... Filmen var väl helt ok men jag kände inte igen så mycket. Det var mest från den alternativa punkvärlden under åttiotalet och den tillhörde aldrig jag. Jag och mina vänner var något så larvigt som "hårdrockare" och våra "fiender" eller va fan man ska kalla dem var "synthare". Det fanns även "bonnraggare" (dem låg vi inte bra till hos)och så naturligvis punkare. Jag kände en viss samhörighet med dem eftersom jag vid denna tid var väldigt vänsterinriktad. Men jag begrep mig aldrig på dem.
Skinheads började även dyka upp. De var helt galna.

Jag kände däremot igen den del från början av filmen, dvs bonnraggarkulturen och fyllan vid grusparkeringen utanför Folkets Park. Det var bonnraggarna som regerade. Inskränkta jävlar som man fick passa sig för. Jag förstår flickan i filmen som stack därifrån.
Som flickan i filmen så stack jag också till slut. Men hon stack till Göteborg, jag drog norrut, till en helt annan stad.

Hagfôrspôjk sa...

Trevlig midsommar och tack för alla texter.

I sann GH stil skall jag fira midsommar hemma för mig själv med något stärkande i glaset. Tyvärr ingen balkong men bara regnet håller upp skall jag sätta mig på min gräsplätt och njuta av att jag idag trivs lika bra hemma som jag i ungdomens dagar gjorde på någon midsommarfest i Rättvik, Smögen eller Strömstad.

Anonym sa...

Jag har firat måna midsomrar i Strömstad och jag känner igen mig i det du beskriver. Fyllan, tältet och musiken. Vi tältade alltid på en allmänning som låg rätt centralt uppe bland några klippor. Man såg ut över havet och precis nedanför la färjorna till Sandefjord, eller vad de nu heter ,till. Sista midsommare vi var där hade lokalbefolkningen spärrat av allmäningen med containrar, lastbilar och låtit gräset växa. Istället fick vi campa på en refug nedanför allmäningen. Det var inte lika mysigt.

Angelica sa...

Glad midsommar!

Anonym sa...

Glad Midsommar GH!
Jag har också Blöta minnen av midsommaraftnar med obeskrivlig fylla, uppvaknanden i diken, i fel säng under vardagsrumsbord mm.
Det var under det vilda 90-talet..
Numera går det lugnare till, dagens höjdpunkt har varit silllunch och jodgubbar med vispgrädde..

MVH
Bo

Anonym sa...

Du är allt en riktig jävla tönt du.
Men hoppas du får en trvlig midsommar iallafall.
HELLBOY.
Axel Olsson undrar om du vill dela en tub kontaktlim med honom?

Tobias Thuresson sa...

Jag tror att de flesta män delar drömmen om den vackra flickan i den vita klänningen. Tyvärr har jag inte stött på henne än. Men jag är ju bara 25 så jag håller tummarna fortfarande.

Trevlig midsommar!