måndag 22 juni 2009

På en parkbänk vid Konsumtorget.

Jag har nyss läst en text på min gode bloggvän Olof Bergs blogg. Han behandlade ett ämne som jag själv älskar att både skriva och läsa om: Ungdomstiden. Tonåren. Den förbannade skolan.
http://olofberg.blogg.se/2009/june/it-was-twenty-years-ago-today.html
Jag fick intrycket utav att Olof hade trivts rätt så bra i skolan men ändå inte sörjde något större när det äntligen var över.
Riktigt så var det inte för mig.
Jag hatade skolan. Jag avskydde varje minut av de där nio åren som jag tvingades vara där. När min tid äntligen var inne, när jag hade suttit av min skolplikt, avtjänat straffet för ett brott som enbart bestod i att jag hade varit i skolpliktig ålder, ja då borde jag ha varit lyckligt.
Det var jag inte.
Den där dagen som jag tog emot mitt ogiltiga slutbetyg så kände jag en ångest och en tyngd över huvudet som jag aldrig tidigare hade känt.
Skolan var äntligen över, det var sant. Jag skulle aldrig mer behöva vandra över någon skolgård, aldrig mer behöva sitta på någon tråkig lektion och vänta ut tiden. Men nu så väntade större utmaningar. Större krav. Det var slutlekt. Barndomen var över. Jag skulle bli tvungen att bli vuxen.
Jag ville inte bli vuxen.
Jag har aldrig strävat efter att bli en mogen och ansvarstagande man.
Man skulle kunna tro att jag är det nu, med tanke på mina ordnade förhållanden, goda ekonomi, jobb och liknande. Det är jag inte. Jag har bara blivit trött.
Men då, den där försommardagen när jag vandrade ut från skolan för sista gången så var jag inte trött. Jag var sexton år.
Jag var full av liv.
Men jag skulle inte få gå i pension förrän jag var sextiofem. Allt detta liv, all denna tid som skulle slösas bort på dumma arbetsuppgifter, på idiotiska arbetsplatser. Jag hade fyrtionio år av arbetstvång framför mig. Mer eller mindre. När jag tänkte på det så rann liksom livet ur mig.
Men det var inte det värsta. Det finns så mycket annat som en ung man måste gå igenom. Eller försöka att krångla sig ur.
Förutom att börja jobba så var det lumpen. Militärtjänst var under denna tid obligatorisk. Jag hade bestämt mig för att försöka slippa. Jag tänkte fuska. Mygla. Men oavsett om man fick frisedel eller inte så innebar det en process, ett jävla krångel.
-”Jag ska inte vika mig en tum förrän jag har fått papper på att jag är psykiskt sjuk, döv, lam i benen eller va fan som helst!”
Sade jag till en kompis på bussen ut till Säve Depå, mönstringskontoret utanför Göteborg.
Men arbetstvånget, det fanns kvar. Det gick inte att smita ifrån.
Och så körkortet. Under åttiotalet så hörde det till att en ung man tog körkort. Det var liksom beviset på att man var med i matchen.
Jag ställde till det för mig på olika vis så jag fick inte körkortstillståndet förrän jag var tjugofem år. Sedan tog det ytterligare några år innan jag orkade släpa mig iväg till körskolan.
Men det värsta, det var ändå inte arbetstvånget, militärtjänsten, körkort eller något annat. Det värsta var flickorna.
Kvinnorna.
Det motsatta könet.

Jag ville inte söka jobb.
Jag ville inte göra militärtjänst och körkortet sket jag i.
Jag ville träffa en tjej. Och ha sex. Men första samlaget var något som jag inte kunde söka. Inte fuska mig till. Det fanns inga körkort med obligatorisk uppkörning i samlag. Det var flickorna som valde. Så har det alltid varit. Man blir utvald av någon flicka.
Herregud! Hon vill ha sex. Och med mig till på köpet!
Jag hade på känn att ingen skulle välja mig. När man är tonåring så är det de tuffa och självsäkra killarna som räknas. Det är dem som flickorna väljer. Jag var den totala motsatsen. Jag var inte tuff och rodnade så fort någon tittade på mig.
Jag var impopulär.
Det värsta var att jag var intelligent nog att förstå det. Det var vetskapen om deras negativa inställning till mig som gjorde mig osäker, dvs ännu mer blyg och bortkommen. Det blev moment 22 av alltihopa.
Det fanns en annan kille, Håkan. Han var inte heller populär bland tjejerna. Men han var för dum för att fatta det. Ett elakt hånskratt, en nedvärderande blick tog han som en öppen invit.
-”Såg du? Hon gav mig knullblicken!”
Sedan gick han fram och blev nobbad. Utskrattad.
Hade jag gjort bort mig på det viset så hade jag stuckit från stan och tagit värvning i Främlingslegionen under falskt namn. Håkan var för dum för att skämmas. Han fattade inte.
-”Jävla hora!”
Sade han och gick vidare till nästa tjejgäng och lät sig förnedras. Till slut så fick han naturligtvis napp. Enfald lönar sig. Håkan fick doppa veken före mig.
Det kändes tungt.
Håkan skröt ofta om att han hade stor kuk. Jag trodde det var skitsnack. Tills en tjej talade om för mig att det stämde.
-”Jättestor faktiskt!”
Nu kändes det ännu tyngre.
Man skulle tydligen vara dum i huvudet, helt sakna självinsikt och ha en kuk stor som en telefonstolpe för att ha någon chans hos tjejerna. Jag och en kompis vid namn Pelle snackade ofta om detta faktum. Vi tyckte synd om oss själva.
-”Vi kommer aldrig att träffa några tjejer!”
Sade Pelle.
Nä, det såg mörkt ut.
Vi kom överens om att sprida ut att vi hade stora kukar. Dumma ansågs vi ju redan vara så där var det inga problem. Pelle spred ut att jag hade stor kuk och vice versa.
En tjej frågade mig hur jag kunde veta det?
-”Det har han talat om!”
Jag och Pelle satt ofta på en parkbänk vid Konsumtorget och snackade skit under sommarnätterna. Vi rökte. Ibland hade vi fått tag på sprit. Det körde förbi bilar med rockmusik strömmande ur högtalarna. Det var de tuffa killarna. De som var populära. I baksätet satt flickorna. De blängde föraktfullt på oss, två ensamma killar på en parkbänk, under konsumskylten.
-”Pratar ni ofta om stora kukar?”
Undrade hon.
-”Ja.”
Vår metod fungerade inte.
Jag önskar att någon hade talat om för mig att jag hade tiden på mig, att det inte var bråttom. Att allting faktiskt skulle ordna sig. Världen var så mycket större än min ungdoms jävla bonnhåla. Men just då så kändes det som om alla flickor i hela världen hatade mig. Min värld var inte större än Konsumtorget.

Vi var ett löst sammansatt gäng i jeansjackor som brukade hänga vid torget. Vi pratade om tjejer. Det var i stort sett det enda vi pratade om.
Alla kände någon speciell tjej som de enligt egen utsago hade chans hos. Någon som de planerade att ha sex med. Eller hade haft sex med.
-”Carita borde knullas!”
Kunde Nicke säga.
-”Jag har knullat Carita!”
Svarade Thomas.
-”Jag också!” Sade Hasse. -”I röven!”
Sedan började alla försöka överträffa varandra i smaskiga detaljer. Det var avsugningar, knull i soprum och fittslickning i en salig soppa.
Carita hade tydligen haft fullt upp.
Jag undrade vem denna Carita var och som tydligen lät sig knullas av alla – alla utom mig.
Vissa skröt, ljög och skulle vara värst. Var det inte Carita som alla hade varit på så var det Lena eller någon annan okänd tjej från någon grannkommun som var svår att kolla upp.
Det mesta var skitsnack men jag svalde alltihop.
Jag har sett många ungdomsfilmer och läst ännu fler ungdomsromaner. Ofta underhållande men jag har aldrig känt igen mig. Min tonårstid handlade inte om hångla med flickor, gå på de rätta festerna eller funderingar på vilken flicka jag skulle gå ut på dans med.
Det fanns inga flickor att ringa till och på festerna var man inte välkommen. Vi fick ordna våra egna fester och dansa med oss själva. Det var renodlade fyllefester. Luftgitarr framför en stereo, flaskor med hembränt på ett köksbord och nerspydda jeans.
Men mest av allt så handlade min tonårstid om att sitta på en parkbänk vid Konsumtorget under sommarnätterna med mina bästa kompisar, snacka om flickor som aldrig kom och drömma om ett liv någon annanstans.

Min tonårstid var ensamhet, ångest och känslan av att vara illa omtyckt. Utanförskap kallas det idag. Men jag minns ändå allt detta med tacksamhet. Det är minnen som jag inte vill ska falla i glömska. Utan min historia så hade jag inte fått någon framtid. Mitt liv blev bättre än jag någonsin kunde drömma om. Jag var helt enkelt tvungen att göra något.
Att sticka därifrån.
De tuffa killarna, de som var populära hos tjejerna, de fick en kort storhetstid. De var kungar under några år, sedan blev det inte så mycket mer. De blev kvar på Saab, på Volvo, på pappersbruket. De blev äldre, feta och permitterade. Idag har de ingenting förutom minnet av hur de åkte omkring i en gammal bil och väntade på att tjejerna i baksätet skulle bli tillräckligt berusade så att de äntligen kunde få av dem trosorna.
De blev kvar i stan.
Jag satt ensam på en parkbänk vid Konsumtorget. Sedan försvann jag.

14 kommentarer:

Jonas sa...

"De tuffa killarna, de som var populära hos tjejerna, de fick en kort storhetstid. De var kungar under några år, sedan blev det inte så mycket mer." - Dagens sanning tror jag.

Kommer ihåg de "tuffa" killarna i grundskolan. De misslyckades ganska kapitalt när livet började på riktigt.
Har många kompisar (inklusive mig själv) som var "impopulära" i grundskolan, men som nu har fått mycket bättre "status" så att säga. Verkar på något sätt som att de som har blivit sämre behandlade blir mycket trevligare när de väl får uppmärksamhet utifrån. Har jag rätt?

Alo sa...

Du nämnde lumpen i denna text, hade varit kul att läsa om nån anekdot från din värnpliktstid.

Dom flesta män som gjort lumpen har ju många historier att dra från denna tid, och med din skrivartalang kan du säkert få till en bra text om detta.
Mvh En som uppskattar dina texter..

Anonym sa...

-”Pratar ni ofta om stora kukar?”
Undrade hon.
-”Ja.”
Vår metod fungerade inte.


Världsklass på det stycket!

/JW

Tobias sa...

haha så jävla bra text, varför skriver du inte oftare GH

Anonym sa...

"varför skriver du inte oftare GH"

Jag håller inte med! Med tanke på längden på hans texter och att han skriver som en riktig författare så är han att betrakta som oerhört produktiv!
Jag är rädd för att han ska tröttna. Jag önskar att han skrev med längre mellanrum. Jag vill inte att denna blogg ska läggas ned.
Snälla GH, tröttna inte! Känn ingen press på dig. Du skriver på ett mycket unikt, men ändå lättsamt vis.

Bea.

Anonym sa...

Jag älskar när du tar upp det där om de djävla mobbarasen i skolan och särskilt att de får brudar långt innan någon annan får. Det är en av de obehagliga sanningar som inte kan dras upp ofta nog. Den största kränkningen av alla är egentligen inte att man inte får doppa utan vilka förbannade as som får doppa ISTÄLLET för en själv. De flesta av dem förtjänar inte att andas och absolut inte att knulla, naturligtvis.

Tyvärr hänger detta beteende i långt efter att skolan är slut, alltså brudarnas dåliga smak. Det är samma sak i gymnasiet och på universitetet; enda skillnaden är att mobbarna och översittarna här är tvungna att ha en aning mer intelligens än i grundskolan och inte kan använda fysiskt våld som mobbningsmetod, men i stort sett så dras de flesta kvinnor till riktiga as åtminstone upp i 30-årsåldern eller så.

Jag får än idag lägga ner rätt mycket arbete på att få brudar, och jag vill nog påstå att jag inte ser illa ut, är otrevlig eller något annat som borde vara frånstötande. I mina hemtrakter (din gamla hemstad) gäller jag dessutom för att vara någon sorts kuf bland folk som har hört talas om mig.

En skitnödig kommentar bara: "Moment 22" är i gemene mans ögon ett annat ord för "ond cirkel" eller "rundgång". Det URSPRUNGLIGA Moment 22 är däremot ett namn på en paragraf eller regel som är så otydligt formulerad att den kan användas för att motivera vad som helst.

Anonym sa...

Jag gillar dina texter, även om jag ibland kan tycka att det blir lite upprepning av samma tema om och om igen.

Kanske kan du arbeta lite mer med språket? T ex välja antingen talstreck ELLER citationstecken, samt undvika stor bokstav efter talade stycken.

Ex:

"Vilket fint väder vi haft på sistone" sa Rex.

- Vilket fint väder vi haft på sistone, sa Rex.

Tack för mig, och fortsätt skriva!

Anonym sa...

Anonym:

"T ex välja antingen talstreck ELLER citationstecken,"

Jag tror du har fel och rockarn gör alldeles rätt. Det SKA vara både citationstecken och talstreck men idag förenklar man ofta och kör enbart med det ena.
Det fick i alla fall vi lära oss i skolan.

Tack för mig!
/VW

Anonym sa...

VW:

Jag vet inte var du gått i skola, men du har fel.

I annat fall har samtliga svenska författare och bokförlag fel. Jag kollade nämligen precis i tio olika romaner, samtliga använde antingen citat ELLER talstreck.

//Anonym som skrev ovan.

Gammal Hårdrockare sa...

Anonym och WV:

Jag vet inte vem av er som har rätt, eller fel. Jag kan inte några skrivarregler överhuvudtaget. Men jag har sett att vissa använder enbart talstreck, andra enbart citationstecken och några få använder bådadera. Jag har sett det i en del gamla romaner jag har, jag vill minnas att bl a Stephen King använde både citat- och talstreck i sina första romaner *Går iväg till bokhyllan och kollar...*
Japp, det stämmer! I novellsamlingen Den förskräckliga apan och i Maratonmarschen och Raseri (Alias Richard Bachman) så kör han med både citat- och talstreck.
Jag kanske gör fel men jag tycker att det ser snyggare ut att använda bådadera.

"samt undvika stor bokstav efter talade stycken."

Kan det stämma? Ok, jag kör på det!

Anonym sa...

GH:

förstå mig rätt angående stor bokstav, jag menar inte om du börjar en ny mening eller så, utan när du fortsätter efter en talad mening:

"Sprit på en torsdag?" sa hon.
"Sprit på en torsdag?" Sa hon.

Det första är riktigt, det andra är fel.

Om du tycker att talstreck plus citat är din grej, så kör på det. Det måste ju den svenske översättaren som arbetade med de böckerna av King du nämnde ha tyckt. På tal om King, har du läst hans "Att skriva"? Rekommenderas varmt!

Gammal Hårdrockare sa...

Anonym:

Jodå, jag förstår vad du menar och nej, Kings bok om att skriva har jag inte läst, men det skulle vara kul!

Anonym sa...

Det ska vara antingen eller, inte både och. Talstreck och citationstecken alltså.

Men på det hela taget skriver GH mycket korrekt svenska. Det finns folk som har studerat språk på universitetet som skriver sämre...

E Hilter sa...

Jävligt träffsäkert GH.
Känner igen känslan av att inte vara en av dom tuffa, och längtan över brudarna...
Texten säger allt.