onsdag 29 juli 2009

Hemvändarvecka.

Förra veckan var jag i Uddevalla och hälsade på min mor. Det var Fjordfestivalen, en form av stadsfest. Öltält, tivoli och liknande. Jag gick ut på stan tillsammans med en gammal ungdomskamrat, Rex.
Vi hade bestämt oss för att ha roligt.
Vi visste inte riktigt hur vi skulle göra. Hur har man roligt egentligen? Det har vi glömt bort, om vi nu överhuvudtaget har haft roligt någon gång? När vi var unga så drack vi mest, det var kul. Men allt runtomkring sket vi i. Det var själva supandet som var roligt för oss, det var spriten som var festen, inte själva festen och umgänget så att säga.
De säger att man ”festar”. Det gjorde vi aldrig, vi drack bara.
När vi var unga.
Nu är vi medelålders och har ingen aning om hur man har roligt.
- Jaha, vad gör vi nu då?
Sade jag och tittade mig runtomkring på alla som satt ned vid öltälten och skrattade och umgicks. Unga människor. Medelålders människor och gamla människor. De verkade ha roligt allihop.
- Ja, inte fan vet jag?
sade Rex.
Först så stod vi upp i en halvtimma och glodde rakt fram. Sedan satte vi oss ned vid ett bord. Vi sade ingenting. Det var helt tyst. Runt omkring oss umgicks människorna. De skrattade. Jag och Rex skrattade inte.
- Ska vi gå till Systembolaget istället?
undrade jag efter en stund.
Det tyckte Rex att vi skulle göra. Vi köpte varsin flaska sprit som vi satte oss och drack vid en undanskymd bänk borta vid en park. Sedan skrattade vi också.
- Nu är det roligt!
sade Rex. Det tyckte jag också. Ränderna går aldrig ur. Man är den man är. Vi är båda drygt fyrtio år och lever helt olika liv, men vi har en gemensam historia. Vi levde samma liv som unga. Det var sprit och ett evigt jagande efter flickor som vi sällan fick. Men vi hade kul. Vi skrattade trots allt rätt så ofta. Men vi lärde oss aldrig hur man egentligen har roligt här i livet. Hur man umgås och slappnar av tillsammans med andra människor och ett måttligt intag av alkohol.
Jag lärde mig aldrig slappna av bland människor, faktum är att jag noterade dem knappt. Jag var fullt koncentrerad på att dricka mig bortom solnedgången. När de andra tog sina första trevande steg på dansgolvet låg jag och Rex och kräktes i någon rosenrabatt utanför Folkets Park. När de flesta av våra jämnåriga hade träffat en flicka så var jag och Rex fullt upptagna med att jaga nya langare så att vi slapp att uppleva en helg utan sprit. Alkohol betydde att vi vågade ta kontakt med flickor men inga flickor ville ha kontakt med oss eftersom vi alltid var berusade. Det var en ond cirkel som jag inte klarade av att bryta på flera år.
Men så länge jag drack så fanns hoppet kvar.

Vi gick iväg till ett tivoli som låg i utkanten av själva festområdet. Jag mindes att jag hade varit där förra året också. Men då var jag ensam, Rex var inte med. Men jag hade varit lika berusad då också, om inte värre. Jag mindes att jag köpte en lott och vann en stor jävla teddybjörn. Högsta vinsten. Björnen var i min längd, över en och åttio. Hade jag varit nykter hade jag blivit generad. Nu var jag stupfull och fattade i stort sett ingenting. Jag stod intill en dansbana och höll om den stora teddybjörnen så att jag inte skulle falla omkull. Jag stod och glodde stelt rakt fram på de dansande paren. Hela världen snurrade.
Björnen var brun med vit mage. På huvudet hade den en sådan där röd, fånig liten hatt som piccolos brukar ha i filmerna. ”Pongo” stod det på den.
Min mobiltelefon ringde. Det var min flickvän som undrade om jag hade kul.
- Jodå, jag och Pongo är på tivoli!
Människorna runt omkring tittade på mig. De såg en medelålders berusad man som stod och höll om en stor teddybjörn. Klockan var inte ens sex på kvällen. Min flickvän undrade vem Pongo var, sedan sade hon att hon skulle gå ut och dansa. Hon tillhör dem som kan ha roligt. Jag uppfattade inte så mycket, jag skrek något om att Pongo var stor, brun och lurvig. Sedan lade hon på.
En medelålders man i min ålder passerade mig. Han hade sin lilla dotter med sig. Hon kanske var fem år eller något. Jag frågade henne om hon ville hälsa på Pongo. Det ville hon. I mitt berusade tillstånd så räckte jag själv fram handen till den lilla flickan. Hon såg förvirrad ut. Sedan frågade jag om hon ville ta med Pongo hem till sig. Hon blev jätteglad och omfamnade genast den stora teddybjörnen. Fadern såg mindre glad ut. Nu skulle han bli tvungen att släpa runt på en stor jävla björn hela kvällen.
Det tyckte jag var kul.
- Have a nice day!
Sedan gick jag. Det blev en tidig kväll som vanligt. Jag sov innan klockan nio. Det brukar bli tidiga kvällar för mig.

Men det var förra sommaren det. Nu var det jag och Rex som gick på tivoli. Vi var mycket berusade. Jag föreslog att vi skulle åka radiobil.
Innan vi klev upp i våra bilar så pekade jag på en liten kille i tioårsåldern som såg ovanligt otrevlig ut. Det syntes att det var en liten elak jävel som var van vid att alltid få som han ville. Han hade ljust, stubbat hår som stod rakt upp och ett par stora öron som påminde om ett par öppna bildörrar. Det var en unge som gillade att klå upp mindre och svagare ungar. Det var en bondunge, det syntes. Uppfödd på fläskkorv, potatis och hårt arbete. Om tio år så skulle han köra omkring i en gammal raggarbil, ha sydstatsflaggan fastsydd på jeansjackans rygg och en fet flickvän som vid sjutton års ålder redan skulle vara i långt gången grossess.
Med någon i Brålanda.
Eller Mellerud.
Munkedal eller Hedekas.
- Honom nitar vi!
hojtade jag.
Honom skulle vi gå in för. Köra på av bara helvete. Krocka. Han skulle flyga omkring som en vante där i bilens sittbrunn.
Rex missuppfattade alltihopa. Han körde på mig istället. Jag flög rakt in i en klunga med bilar och trasslade till det rejält innan jag lyckades ta mig loss och satte efter Rex. Jag jagade honom runt, runt samtidigt som vi skrek efter varandra. Två medelålders berusade män i var sin radiobil. Det var roligt så länge det varade.
Sedan blev det inte så mycket roligare.
Klockan var nio på kvällen och det var dags för att gå och lägga sig.
Kvällen var över.
Det är mycket som är över för medelålders män. Men jag försöker fortfarande i alla fall. Det är det inte alla som gör. De flesta verkar ha givit upp.
Men inte jag.
- Jag är fortfarande här, era jävlar!
Som en viss känd, fransk straffånge och författare utbrast när han hade suttit i isoleringscell en längre tid.
Jag är också kvar men inte i Uddevalla.

tisdag 28 juli 2009

När allt släpper.

Jag tror att alla vi människor har en mörk sida inombords. En sida som vi tack och lov aldrig visar. Vem har t ex inte drömt om att få dra ett fälgkors i huvudet på valfri skrikande unge ute vid Stora Köpcentrumet?
Men vi låter bli och nöjer oss med att fantisera om hur vi doppar skitungen i närmaste pissränna. Själv så har jag svårt för stora, stinkande hundar. Speciellt schäfrar. De lockar fram det sämsta hos mig. När jag ser en sådan på stan så börjar jag genast fantisera om tunga skiftnycklar och sänklod. Jag brukar ibland ställa mig och mäta dem med blicken. Jag stirrar dem ilsket i ögonen. Efter en stund brukar de bli helt galna och börjar skälla som stollar. Tänk att få dra en stor, tung skiftnyckel i ditt dumma huvud!
Tänker jag. Men jag gör det naturligtvis inte. Kommer aldrig att göra. Han kan ju inte hjälpa att han finns till och att Gud har skapat honom till det han är.
En kompis till mig drömmer om att strypa en anka. Att ta ett kraftigt tag runt halsen på det stackars djuret och långsamt krama livet ur henne samtidigt som hon kvackar sig hes.
Men han kommer inte heller att göra allvar av sina fantasier.
Men det finns människor som inte kan hålla sig. Som faktiskt ger efter för sin inneboende galenskap.
Ibland kan man t ex läsa om någon galning i USA som drar fram ett hagelgevär och rockar loss inne på något stort köpcentrum. Massor med människor får sätta livet till. Stora tidningsrubriker. Ingen förstår någonting.
- Jag kände honom! Vi jobbade tillsammans. Hur trevlig som helst. Vem kunde tro detta?
Jag tror att killen fick nog. Ytterst få människor släpper loss sin galenskap. Men för vissa, ett ytterst litet fåtal, så kanske det räcker med ett jobb som man hatar och en granne som varje lördagsmorgon klockan sex envisas med att starta och börja varmköra sin nya, fina bandsåg. Till slut släpper det fullständigt.
- Nu jävlar får det vara nog!
Tänker killen ute vid köpcentrumet efter att en okänd unge räcker ut tungan åt honom.
Det förbannade jobbet.
Bandsågen varje morgon.
Värmen och ungen.
Sedan springer han ut till bilen, öppnar bakluckan och drar fram hagelgeväret som han har haft liggande där utifall att. Utifall det börjar släppa och han känner för att börja rocka på allvar.
Sådant händer och det kommer att hända igen. Vi är allihop galna, somliga mer än andra.

Hos de flesta så tar sig galenskapen inte i så våldsamma uttryck, tack och lov. Jag har en jobbarkompis som ibland drömmer om att bli grov och vulgär i munnen när han pratar med en vacker kvinna. För det mesta så håller han käften.
Men inte för ett tag sedan.
Han heter Göran och brukar gå ut på Harrys så fort han är ledig. För det mesta så får han gå hem ensam, men inte denna kväll. Han gick arm i arm med en mörk skönhet i tjugoårsåldern. Göran är medelålders, drygt femtio och gratulerade sig själv. Han kunde knappt tro det var sant. Vilken jävla tur han hade haft! Han hade stånd långt innan de hade kommit hem till den unga kvinnans lilla etta.
Väl framme så klädde de av sig och dråsade ned i sängen. Den unga kvinnan började smeka Göran i skrevet samtidigt som hon mumlade något om skydd. Det var då Görans galenskap blommade upp. Han kunde inte längre hålla sig.
- Men håll käften och börja sug!
Tre sekunder senare så stod han ensam i hissen med sina kläder i ena handen.
Göran berättade detta under en lunchrast. Jag vet inte om det är sant men det var en bra historia. Vi skrattade gott allihop.

För några år sedan gick jag en idiotisk kurs i Örebro. I denna kurs så ingick det praktik på ett idiotiskt företag. Jag hamnade på ett större tryckeri. Jag blev satt ute i ett förråd där jag skulle sortera blanketter åtta timmar om dagen. Den där praktikplatsen misskötte jag från första dagen. Jag gick dit på morgonen, anmälde mig hos chefen, gick in i förrådet och ut genom en bakdörr efter någon timma. Det var sommar. Jag brukade gå ut på stan, sätta mig någonstans och dricka en apelsinläsk. Titta på folk. På alla idioter.
Den sommaren var det ovanligt mycket idioter i rörelse och som vanligt så plågades Örebro av alla medelstora städers gissel, nämligen gatumusikanterna. De var överallt. De stod eller satt och knäppte på sina gitarrer, tutade i sina trumpeter och drog i sina dragspel. Det var ett jävla oväsen. En kakofoni av falskspel, skrål och larm. Det var många som kände sig besvärade av dem, som retade upp sig.
Speciellt en man retade sig på dem. Jag såg honom när han kom gående. En medelålders överviktig man i kostym, slips och portfölj. Han var röd i ansiktet. Han såg arg ut. Han var en man som hade fått nog. Det var den dagen. Dagen som en medelålders man som jobbade på ett kontor någonstans hade fått jävligt nog.
Och alla dessa jävla gatumusikanter. Han hade alltid hatat dem. Han brukade sitta på sitt kontor och fantisera om hur han klämde skiten ur dem.
Nu hade han fått nog av allting.
Nu var det på väg att släppa för den medelålders kontoristen.
Det var dags för att börja rocka loss på allvar.
Idag.
Nu med en gång.
Jag såg hur han slängde av sig kavajen, lättade på slipsen och kastade sig över en man som satt på trottoaren och blåste i något som såg ut som en flöjt av något slag. Han fick in några fina smällar och sedan satte han sig på hans bröst och slöt händerna om musikantens hals. Han var på väg att strypa honom.
- Din lille, lille jävel! Nu är det slutspelat!
Gatumusikanten blev alldeles grå i ansiktet och började fäkta och sparka med både ben och armar, men kontoristen hade fått ett bra grepp och han tänkte jävlar i mig inte ta mer skit i livet. Inte från någon. Inte från frun, inte från chefen och så fan heller från någon sketen jävla gatumusikant.
Det blev naturligtvis ett jävla liv och gatumusikantens zigenarpolare kom till undsättning. Kontoristen reste sig upp och började fäkta och veva med sin portfölj som gick upp. Det flög papper, pennor, filofaxar och jävelskap över hela gågatan. Till slut kom polisen och finkade dem allihop.
Det var rolig underhållning.
Ännu en man som gav efter för sin inre galenskap.

Vi har det alla mer eller mindre inom oss, galenskapen. De tokiga fantasierna. Ett fåtal av oss ger till slut efter för dem. Vem vet vad din brevbärare drömmer om? Efter flera år av springande i trappor så känner han enbart förakt för både sitt jobb och alla som han måste dela ut post till. Kanske drömmer han om att pissa i din brevlåda istället för att stoppa den full med reklam och räkningar, eller kanske bara köra kuken i brevinkastet. Han fnissar för sig själv när han tänker på det.
- Fan vad förvånade de skulle bli!
Vi har det alla inom oss. Tänk på det. Hävdar du något annat så ljuger du. Så det är bäst att du kolla hallmattan extra noga nästa gång du kommer hem från jobbet. Så att du inte trampar i något.
Som tonåring så gav jag själv efter för min inre galenskap. Flera gånger. Det hade alltid med arbete och plikt att göra.
Jag minns att jag skulle dela ut reklam under morgnarna. Ett riktigt jävla skitjobb. Dåligt betalt var det också. Varje morgon när jag lastade lådorna med reklam på min cykelvagn så fantiserade jag om att kasta skiten i närmaste sopcontainer. Men det kunde jag naturligtvis inte göra. De ringde alltid slumpvis utvalda kunder och kollade så att de hade fått sin reklam. Men jag kunde inte sluta fantisera om det där och till slut så stod jag där en tidig morgon och öste reklamblad i en container. Sedan åkte jag hem och lade mig för att sova. Varenda morgon upprepade jag proceduren. Jag visste att jag skulle åka dit men jag kunde inte hålla mig. Jag mådde bra för stunden och åt helvete med det där jävla jobbet!
En vecka senare fick jag sparken.
Jag fick jobb som tidningsbud. Jag skulle dela ut morgontidningarna. De åkte direkt i samma container. Det jobbet fick jag bara behålla i tre dagar.
Det var total galenskap och jag visste om det. Ändå gjorde jag det.
När jag var i tjugoårsåldern så jobbade jag en tid i köket på ett stort mentalsjukhus. Det var ett rätt så bra jobb. Slappt och skönt. Skötte man sina kort rätt så kunde man ägna halva dagarna åt att sitta ute på lastbryggan och röka och prata skit med de söta sommarvikarierna.
Det tog inte lång tid förrän jag började fantisera om att supa mig full innan jag gick till jobbet. Varför vet jag inte, tanken dök bara upp.
Om jag skulle ta och hälla i mig en sjuttiofemma innan jag går hit!
Fullkomlig galenskap. Inte fan tänkte jag bära mig så jävla dumt åt. Men det gjorde jag i alla fall till slut.
Min arbetsdag började klockan sju på morgonen. Klockan halvfem gick jag upp, duschade och satte mig vid köksbordet och hällde upp första groggen. På väg till jobbet så cyklade jag ned i en ankdamm. När jag kom fram så var jag dyblöt och full som den jävla idiot jag faktiskt var.
En timma senare blev jag hemskickad. Jag fick inte sparken, däremot en varning och ett rykte bland de unga flickorna bland sommarvikarierna att jag var en kul kille som vågade skita i allting.
Jag fick doppa den sommaren. Hon var ung, hon var vacker och skulle fylla nitton år till hösten.
Den gången lönade sig galenskapen.

onsdag 22 juli 2009

Uddevalla.

Kära läsare! Det är med stor sorg som jag måste informera er om att jag nu lämnar er i några dagar. Jag ska åka till Uddevalla och hälsa på min mor. Men snart så är jag tillbaka!Kommer även att gå ut på stan och besöka några barer och öltält. Det är något som kallas för Fjordfestivalen vilket betyder stor hemvändarvecka för många.

Syns om några dagar!

tisdag 21 juli 2009

Stora Charkfabriken.

Det finns egentligen inga skitjobb. Inget jobb är sämre än något annat. Tråkiga, idiotiska och meningslösa arbeten, JA! Men inte dåliga. Det är inte finare att sitta på ett kontor och porrsurfa än att gräva diken eller skala potatis. Det är inte mer hedervärt att jobba som advokat och ägna tiden åt att försöka få grova brottslingar frikända än att sortera post.
Det finns inga skitjobb. Alla behövs.
Däremot så finns det skitlöner och dålig arbetsmiljö.
Om ett jobb är riktigt jävla stressigt och slitsamt, ja då är i regel lönerna därefter. Urusla. Ju mindre man måste utföra på sitt jobb, ju bättre betalt. Detta är ett faktum. Alla som har jobbat för skitlöner känner till detta. Alla hotellstädare, alla diskare, alla restauranganställda och människorna inom äldrevården vet vad jag talar om - Ett jävla slit för ingenting. I slutet av regnbågen finner man enbart en kruka med avföring. Inget guld, ingen bonus till dem som svettas och lider.
Om man kan så försöker man att ta sig därifrån, till ett bättre jobb med mindre arbetsuppgifter men med högre lön. Om man har ambition. Om det finns något som man kanske tycker är intressant.
Andra blir kvar livet ut.
Jag har aldrig haft några ambitioner och inget intresse för något inom yrkeslivet. Jag tog mig därifrån i alla fall. Jag hade tur. Idag har jag ett helt ok jobb med en lön som går att leva bra på. Men när jag tänker tillbaka så ångrar jag mig faktiskt. Varför slösade jag bort så mycket tid på att arbeta för småpengar? Alla dessa bortkastade år. Jag hade kunnat syssla med sådant som jag fann intressant och roligt i stället.
Hade jag kunnat vrida tiden tillbaka så hade jag stämplat istället. Levt på A-kassan. Det hade gett ungefär samma inkomst men ett rikare liv. För några år sedan så var inte A-kassan så låg som idag. De arbetslösa blev inte jagade, det var ingen som sparkade på dem. Jag hade kunnat leva ett bra liv som arbetslös. Men jag tog inte chansen och nu är den borta.
Jag hade nog fått några fina år under den tid i livet som är den bästa. Jag har alltid drömt om att få vara en dagdrivare.

Jag brukar beskriva arbeten som sjukdomar. De värsta jobben hittar man inom restaurangbranschen. Tunga, stressiga och pinsamt låga löner. Idioter till chefer. De kan beskrivas som obotlig cancer och HIV. De bästa jobben kan liknas vid influensa och förkylning.
Mitt nuvarande jobb är en lättare förkylning.
Då förstår ni. Jag har haft tur. Jag överlevde både cancer och HIV. Nu går jag bara omkring och snorar.
Ett av de jävligaste jobben jag har haft var på en charkfabrik. Det var cancer. De tillverkade bl a korv och köttbullar. Jag fick ett sommarvikariat där för drygt tio år sedan. Det var en fin sommar, solen sken och värmen höll i sig ända in i augusti.
Det missade jag. Jag jobbade. Dumma jag.
Förutom stressen och de meningslösa arbetsuppgifterna så var personalen kompletta idioter. De accepterade inte nykomlingar. Man kom aldrig in i gemenskapen. Många av dem hade jobbat där under hela sina liv och såg med misstänksamhet på alla vikarier.
Det var många år sedan jag slutade skolan. Jag trodde att jag skulle slippa översittare. Det gör man inte. De finns överallt. Även översittare slutar skolan och börjar jobba. Man måste alltid vara på sin vakt.
Det fanns en sådan på charkfabriken. Jag minns inte vad han hette men jag kallar honom för Magnus.
Vi var tre nya vikarier som började samtidigt, jag, Mustafa och Ronny. Magnus hatade oss. Första dagen blev jag placerad ute i stora charksalen. Jag skulle knyta korv. Det var ett helvete. Ingen visade mig hur jag skulle göra. De ställde mig bara vid bandet och sade åt mig att börja.
Jag fattade ingenting.
Det kom korvar, jag skulle knyta ihop dem och skicka dem vidare till en annan snubbe som hängde upp dem på en stor ställning. Sedan kom nästa snubbe, hämtade vagnen och drog iväg den till rökeriet. Snabbt skulle det gå.
Det trasslade till sig direkt för mig. Jag har aldrig varit bra på knutar. Jag kan enbart knyta mina skor. Rosetter. Hela produktionen stannade upp pga mig. Jag försökte men det gick inte alls. Lite längre bort stod Magnus med armarna i kors och hånflinade. Han ville att jag skulle klanta till det.
När man vet att någon står och väntar på att man ska misslyckas, ja då är det klart att det kör ihop sig. Till slut så kom Magnus fram till mig.
- Är du helt dum i huvudet eller?
Som barn så är man utsatt. Kan man inte hävda sig mot översittarna så är det bara att ta emot stryk och härda ut. Sedan blir man vuxen. En av de få fördelarna med att vara vuxen är att man inte längre behöver ta emot skit från översittarna. Man är inte längre rädd för dem. Jag frågade honom hur länge han hade jobbat där på fabriken.
- Femton år. Hurså?
Magnus var i min ålder. Han hade jobbat där i hela sitt vuxna liv. Det var det enda han kände till. - Femton år! Vem utav oss är det egentligen som är dum i huvudet?
Magnus talade om för mig att jag skulle passa mig jävligt noga. Han sade en massa annat också. Jag stod och hånflinade åt honom. Jag ville att han skulle ge mig på käften. Det hade varit kul. Det skulle vara ett rent nöje att få anmäla ett sådant as. Inte nog med det, jag skulle ha stämt honom på allt han ägde och hade.

Efter ett par dagar så blev jag förflyttad till rökeriet. Det var ett ensamjobb. Jag slapp de andra idioterna. Det var bra.
Jobbet var tungt och stressigt.
Det var mindre bra.
Det kom hela tiden in stora vagnar med olika sorters korv som skulle rökas eller ångkokas. Falukorven skulle alltid ångkokas, allt annat skulle rökas. Vagnarna hängde i skenor som gick i olika banor uppe i taket. Ugnarna var stora. En personbil skulle lätt få plats dem. Det förde ett jävla oväsen och röken vällde ut så fort man öppnade de stora dörrarna till dem. Man gick med hörselkåpor och munskydd hela tiden. Stressen var hemsk. Varje ugn hade timer som skulle ställas in beroende på vilken sorts korv det var, hur lång tid den skulle rökas. När det var klart ringde det i en klocka. Det ringde i stort sett hela tiden samtidigt som det kom in nya vagnar med korv som skulle in i ugnarna. Fick man lite tid över så var man tvungen att ta hissen ned en våning och skotta kol så att inte ugnarna slocknade. De brann dygnet runt.
Det var ett fruktansvärt slitsamt jobb. Under den tid som jag jobbade där så gick jag ned nästan tio kilo och jag var inte ens överviktig. När jag slutade så var jag mager som en jakthund.
Det var många ugnar med olika sorters korv. Det var svårt att hålla reda på vad som var vad, vilken korv som skulle kokas eller rökas och hur lång tid den skulle vara inne. När korven var klar så skulle den ut till lastbryggan. Där stod ständigt chaufförer och väntade på sin last. Det var också ett stressmoment.
Det tog inte lång tid förrän jag kom på att det gick att fuska. Jag sket i om jag åkte dit. Jag hade ändå inte tänkt mig någon karriär inom charkbranschen.
Ibland så struntade jag i att koka falukorven. Jag körde ut dem direkt till lastkajen. Chaffisarna levererade rå falukorv till affärerna. På så vis så fick jag lite andrum. Det märkliga var att jag aldrig åkte dit. Jag hörde inte ett ljud. Det måste ju ha blivit ett jävla liv när kunderna skar upp falukorven och köttsmeten vällde ut över skärbrädan. Jag brukade skratta för mig själv när jag tänkte på det. Vad förvånade de skulle bli!
När det blev lite tid över så brukade jag gå in i någon av de stora ugnarna och röka. Det fick jag inte. En lagbas kom och skällde ut mig.
- Det är rökförbud här! Vet du inte det?
Rökförbud i ett rökeri. Idiotin visste inga gränser. Det var förbjudet bara för att man kunde förbjuda det. Lagbasen såg till att förbudet efterlevdes bara för att han njöt av att visa vem som bestämde. Han hette Leif, var i femtioårsåldern och hade utstående framtänder. Antagligen för att han hade ägnat så många år åt att suga chefens kuk. Jag struntade i det där rökförbudet. Jag stod i ugnarna och rökte. Leif kom och hotade med att han skulle tala med chefen om mig.
- Så du skvallrar på dina arbetskamrater?
Att gå till chefen och skvallra på sina arbetskamrater är en dödssynd. Det gör man bara inte oavsett om man är lagbas eller inte. Jag har haft många jobb. Var det någon som maskade eller sysslade med något som de andra fick lida för så löste man det utan att blanda in chefen. Aldrig skvallra. Aldrig någonsin. En skvallerbytta blir omedelbart utfryst. Han får aldrig någon förlåtelse. Till slut brukar de säga upp sig självmant. Så var det inte här. Här gällde andra regler. Det var mobbning och rövslickeri för hela slanten.
Sådant skapar en dålig stämning, det blir vantrivsel. Detta i sin tur leder till att de anställda tar ut sin frustration på sina arbetsuppgifter. Sabotage och fusk. Jag såg flera som vrängde ut snuset i karen med köttsmet. Ibland slängde de in grus i någon köttkvarn, enbart för att det skulle bli produktionsstopp och kostnader för företaget. Själva fick de en stunds vila.
Det finns en mycket enkel regel: Om de anställda trivs på sitt företag så blir man lojal och tar sitt ansvar. Alla gör sitt bästa.
Vantrivs man, om företaget uppmuntrar pennalism och fjäsk så får man de anställda man förtjänar. Lägg därtill urusla löner och idiotiska regler, ja då har man fostrat en personalstyrka av tjuvar, sabotörer och skvallerbyttor.
Så var det på Stora Charkfabriken. Måtte detta arbetsläger gå i konkurs och brinna i helvetet.

De som fick mig att stå ut var de andra vikarierna, Mustafa och Ronny. Först så var det deras närvaro som fick mig att gå till jobbet, sedan gav de upp. Då blev det deras frånvaro som fick mig att inte ge upp. Jag skulle jävlar i mig vara tuffare än dem.
Mustafa kroknade först. Han tröttnade på att ständigt bli trakasserad av Magnus. Mustafa kunde aldrig acceptera att vi inte var välkomna uppe i personalmatsalen. Vi satt alltid ute på lastbryggan och käkade vår lunch. Jag tyckte det var skönt att slippa de andra idioterna, men Mustafa var en social människa. Han ville bli accepterad.
Sådant har jag alltid struntat i. Jag har aldrig tillhört dem som har längtat efter att bli godkänd av idioter. Jag vill ha dem på avstånd, inte knyta vänskapsband med dem.
Men sådan var inte Mustafa. Han tog illa vid sig av alla glåpord och tjuvnyp. En dag dök han helt enkelt inte upp och så var det bara jag och Ronny kvar. Vi satt där ensamma vid lastbryggan under vår lunchrast med våra matpaket.
En vecka senare så sade Ronny att han var tvungen att gå till tandläkaren. Hål i en tand.
- Är tillbaka om någon timme!
Det måste ha varit ett väldigt stort hål för jag såg aldrig mer till honom. Han stämplade ut för gott den där lunchrasten i början av juli för drygt tio år sedan.
Nu var det bara jag kvar. Jag hade nästan två månader kvar.

Under denna tid så fick jag en jobbarkompis. En enda människa som pratade med mig, som frågade om jag ville följa med ut och ta en cigg.
Mycket riktigt så var han själv inte riktigt accepterad.
Han hette Jaapie, kom från Sydafrika och var stor som en husvagn. Han var även svart som en sotsäck. De andra var rädda för honom. Det sades att han hade suttit inne många år för våldtäkt nere i Sydafrika. En mycket grov våldtäkt. Jaapie hade jobbat för en vit boerfarmare. Denna farmare hade haft en vacker fru och två bedårande tvillingdöttrar i övre tonåren, Lottie och Dottie. En dag hade Jaapie fått nog av skitjobbet och den dåliga lönen. Sugen på frun och döttrarna hade han varit länge. Under flera veckors tid så hade Jaapie harvat, sått och mockat skit med ståkuk. En dag när solen var ovanligt het och kuken hård så bestämde sig Jaapie för att löneförhandla med den vita bonnjäveln. Han hette Piet van Zyl och var en konservativ boer av den gamla, hårda sorten. Maniskt religiös. Alltid redo att använda sin stora påk på krånglade negrer som ansåg sig för fina för att enbart jobba för mat och en bädd ute bland korna.
Jaapie öppnade löneförhandlingen med att slå en skiftnyckel i huvudet på Piet. Ett argument tungt som något och svårt att ignorera. Sedan sänkte han honom i brunnen. Därefter letade han upp frun och tog henne utan krusiduller på köksgolvet. Hårt och grundligt. De dansade inte ens först.
Lilla frugan råmade som en ko under hela akten. För att få tyst på henne så var han tvungen att använda skiftnyckeln ännu en gång.
- Fan! Du frestar ju varenda svarting i hela Transvaal!
Nu hade Jaapie fått upp ångan. Han klampade upp till döttrarnas flickrum. Han knackade inte. Han presenterade sig inte ens. Det kändes överflödigt. Den enorma ståkuken gjorde all konversation överflödig. Han tyckte inte att han behövde informera dem om vad han hade på hjärtat.
- Nu ska vi umgås!
Sade Jaapie. Och det var precis vad de gjorde. I flera timmar. Faktum är att ingen av dem hade väl umgåtts så intensivt över rasgränserna tidigare. När polisen kom och hämtade Jaapie så var han så slut så han orkade inte ens göra motstånd.
Det sades även att han som avslutning på festen rövknullade gårdshunden, en fransk bulldog som mest låg och sov ute på verandan. Men det tror jag bara var elakt förtal.
Överhuvudtaget så trodde jag inte att något av detta var sant. Det är sådant skitsnack som folk gillar att föra vidare. Jaapie var en trevlig kille. Fanns inget ont i honom och under den tiden som jag kände honom så märkte jag aldrig av några våldstendenser hos honom.
Jaapie var den enda som var snäll mot mig.
Jag tror att det var Magnus som låg bakom detta rykte.

Sista arbetsdagen var en fin dag. Jag gick mest omkring med händerna i fickorna och log. Jag skulle därifrån. Magnus och de andra var fast där för resten av livet.
- En kuksugare som dig kommer inte att få något mer jobb här!
sade Magnus. Ja, det hoppades jag verkligen. Jag skrattade.
Innan jag gick upp till lönekontoret för att hämta mitt arbetsgivarintyg så gick jag ned till omklädningsrummet. Vi hade inga klädskåp. Bara små boxar där vi kunde låsa in klocka, plånbok och smycken. Kläderna hängde man på en krok bredvid. Jag visste var Magnus hängde sina kläder. Jag hade fyllt en plastpåse med överbliven köttfärs som jag hade tagit med mig. Först så proppade jag hans jeansfickor fulla med fet köttfärs. Magnus hade även en brun mockajacka. Den såg dyr ut. Varenda jävla ficka fyllde jag med köttfärs. Som avslut så tog jag upp en tjock tuschpenna och skrev KUKEN med stora versaler på jackans rygg.
Inte mycket till hämnd men alltid något.
Uppe på kontoret så fick jag tala med chefen. Han tog mig i hand. Han var nöjd med min insats. Han undrade om de fick ringa in mig nästa gång de behövde extrapersonal.
- Självklart! Alltid kul att kunna hugga i!
På vägen hem så köpte jag mig en nummerpresentatör. De ringde flera gånger. Jag svarade aldrig.

I våras såg jag att de annonserade efter sommarvikarier. De skrev bl a att de erbjöd stimulerande arbetsuppgifter och ett gott kamratskap. Välkommen i vårt trevliga gäng! Stod det.
Det är enbart rädslan för att bli stämd som gör att jag inte skriver ut företagets namn. Jag köper aldrig några produkter därifrån och jag är mycket noga med att informera mina vänner om vilken korv och vilka köttbullar de absolut inte ska köpa.
Men Jaapie är kvar där fortfarande. Det finns många som Jaapie. De sliter som djur och får sitta ensamma under lunchrasterna. De kanske tjänar hälften av vad en kontorsfjant har i lön. Sådant tycker jag att man ska tänka på ibland.

fredag 17 juli 2009

Dagens konst är rena skiten.

När det var dags för mig att börja högstadiet så fanns det något som kallades för tillvalsämne. Det var obligatoriskt. Man kunde välja mellan fyra ämnen: Språk (tyska eller franska), teknik, ekonomi eller konst.
De som ansågs begåvade valde språk. Det var liksom en outtalad regel. De som genomgående fick höga betyg skulle välja tyska eller franska.
Dumskallarna valde teknik. Det var också en outtalad regel. Det var mycket jeansjackor, snus och träskor bland ungarna som valde teknik. Samtalsämnena rörde sig mycket kring trimsatser till Puch Dakotan, öl och vilka tjejer som borde knullas. De som valde teknik var de högljudda idioterna som sprang omkring i kapprummet under rasterna och trakasserade mindre och svagare elever. Ibland kunde de göra något utfall mot någon tjej som de försökte ta på fittan. De kunde vara flera stycken som höll fast henne under tiden som någon annan grävde henne mellan benen.
- Såg du Micke! Jag tog na på fetta!
- Bra jobbat, Danne!
Senare skulle de sluta på diverse mekaniska verkstäder, på någon arbetsmarknadspolitisk åtgärd eller lönebidragsanställning. Men under denna korta period så var de kungar i skolan. De hade moppar, drack öl och skrek högst av alla. Dumma som spån men populära hos tjejerna. Idioter har alltid haft en viss dragningskraft hos tonårstjejer.
Ekonomi valde oftast de halvkorkade flickorna samt av några få killar som inte tillhörde innegänget men som ändå inte hade ramlat ut helt i periferin bland de mobbade och utstötta. Ekonomi handlade om enklare matlagning, att lära sig att kunna hushålla med en bestämd summa pengar och enklare uträkningar. Passande nog låg oftast exempelinkomsterna på Försäkringskassans och socialbidragens nivå. Här fostrades teknikidioternas blivande fruar. Få av dessa tjejer hade kvar vare sig sin heder eller mödom innan de fyllde sexton. De lärde sig kanske skillnaden mellan inkomst och utgift samt att vispa ihop en sockerkaka, men de förstod aldrig sambandet mellan att sära på benen för en halvidiot i blåställ och ett liv i misär med föräldrapenning och socialbidrag som enda inkomst innan de fyllde tjugo år.
Det fanns en tjej som hette Madde. Hon var så korkad så hon upptäckte inte ett stavfel, även om man pekade på det. Hon hade enorma bröst och klädde sig alltid i åtsittande jeans. Alla killar fantiserade om henne. Jag skulle tro att även en och annan lärare fick stake av att ha henne i klassen. Det sades att hon knullade med vem som helst. Alla hade satt på henne. Det var lögn och elakt förtal. Jag fick aldrig ligga med henne.
Jag ville men inte hon.
Jag ville alltid. Ingen ville med mig.
Och så hade vi då konst.
Konst valde de som antingen var just konstnärligt lagda, eller av slappskallarna som sket i vad de valde, bara de kom undan så enkelt som möjligt.
Jag valde konst.
Egentligen så sket jag i alltihop. Men jag var tvungen att välja något. Jag kom från en OBS-klass och när det blev dags för att börja på högstadiet så slussades vi ut i olika klasser. På försök.
Att jag skulle välja språk var naturligtvis helt uteslutet. Det var inte ens någon som föreslog det.
Teknik var bara att glömma eftersom jag dels hade tummen mitt i handen och dels var helt ointresserad av mopeder, snus och våldtäkt. Jag skulle inte ha överlevt en minut bland dem.
Ekonomi var också bara att glömma eftersom jag inte ens hade de mest grundläggande matematiska kunskaperna.
Kvar återstod konst.
Det borde ha passat mig, jag var både konstnärlig till läggningen och allmänt slapp. Alla kände till att jag kunde teckna. Knäpp ansågs jag också vara så de tyckte att jag gjorde rätt val.
Det blev helt fel.

Jag gillade att teckna. Jag trodde att jag skulle få utveckla mina talanger inom detta område. Lära mig lite nya prylar. Det fick jag inte.
Läraren var en riktig fåne. Han hette Lars. En blandning av miljömupp och vänsterflummare av värsta sort. Han hade skägg, kommunistglasögon och var kärnkraftsmotståndare. Han var den sortens konstnär som hade misslyckats med att leva på sin konst. Därför tvingades han undervisa elever.
Jag fick inte teckna. Istället så skulle vi tillverka fåniga skulpturer av hönsnät eller dreja i lera. Jag totalvägrade. Det skar sig direkt mellan mig och Lars. Jag tyckte att han var en jävla flummare och Lars trodde att jag såg mig själv som för fin för att gå i hans klass eftersom jag kunde teckna och redan hade de grundläggande kunskaperna i perspektivlära och liknande. Jag var självlärd. Jag behövde inte en skäggig idiot som skulle tala om för mig hur man tecknade ett hus snett från vänster.
Lars var även en ful gubbe. Han var drygt fyrtio år. Det märktes att han kåtade upp sig på de unga flickorna i klassen. De som var välutvecklade. Han stod ofta tätt intill dem och förklarade hur de skulle få till den bästa skuggningen. Ibland var han alldeles röd i ansiktet och andfådd. Kåtslaget var nära. Han bar ofta mossgröna manchesterjeans. Ibland när han ställde sig upp och skulle ha genomgång av något framme vid svarta tavlan så hade han ena näven djupt nerkörd i fickan. För att trycka ned och hålla kuken på plats. Han hade stånd.
Lars måste ha haft ett helvete.
Han hatade oss killar. Han var avundsjuk på oss. Han trodde antagligen att vi knullade livet ur flickorna på vår fritid.
På mig behövde han inte vara avundssjuk. Under hela min högstadietid så fick jag inte ens hålla någon flicka i handen. Men det var ändå mig han hatade mest av alla.
Gubbjävel.
Lars gick omkring under dagarna med ståkuk och undervisade elever som han ville men inte fick knulla. Jobbet påminde honom om att han inte kunde leva på sin konst.
Ingen fitta.
Ingen som köpte hans tavlor.
Lars var stenkåt och bitter. Och femtioårsdagen närmade sig med stormsteg.

Det blev bestämt att vi skulle ställa ut tavlor hos Sparbanken. Det var väl Lars som hade tjatat sig till detta. Vi fick i uppgift att måla var sin tavla i olja. Jag avskydde att måla i olja, färg var överhuvudtaget inte min grej. Jag tecknade med tusch eller blyerts. Aldrig oljefärger. Jag tyckte att det var ett jävla kludd.
Alla elever började genast kladda färg på sina dukar. Motiven var enfaldiga och stereotypa. Solnedgångar, fruktskålar och så dessa älgar som drack vatten vid någon tjärn. Alltid dessa jävla älgar.
Jag målade en stor brun skitkorv. Den blev riktigt bra. Den låg på ett golv, i en pöl av gult piss. Runt omkring den surrade grönskimrande spyflugor. Man kunde nästan känna lukten. Den såg sådär lagom halvhård ut. Sorten som ofta är en njutning att klämma ut. Det gick åt mycket brun färg.
Jag gav tavlan en titel: "Dagens konst är rena skiten."
Jag var helnöjd med tavlan. Detta var äkta rakt igenom!
- Jahapp! Du tar inte detta på allvar som vanligt märker jag. Den där tavlan kommer inte med på utställningen!
sade Lars.
Den kom med i alla fall. Det var inte Lars som hämtade tavlorna och hängde upp dem i Sparbankens entré. Det var en vaktmästare. Han sket i vilka tavlor som skulle med.
- Glöm inte den här!
sade jag och gav honom min tavla.

En vecka senare var utställningen över. Alla tavlor kom tillbaka utom min. Det var en man som jobbade på banken som köpte den. Tvåhundra spänn fick jag. Det var mycket pengar på den tiden.
Han älskade tavlan. Han hade aldrig sett något liknande.
- Äntligen en tavla som inte tar sig själv på blodigt allvar! Så härligt nonchalant! Så provokativ!
Det var kul att få beröm. Jag blev glad. Det blev inte Lars. Han var rasande. Han hade aldrig någonsin tjänat några pengar på sin konst. Och så målar klassens största slappskalle och idiot en skitkorv och får den såld direkt.
Efter det så nonchalerade Lars mig totalt. Det var bra. Han sket i mig och jag sket i honom. Jag slutade gå på hans lektioner. Jag gick hem istället. Det var ingen som sade något.
Jag undrar var den där tavlan finns idag?
Var hänger den?
Är det någon som har sett den någonstans?

tisdag 14 juli 2009

Sundsvall tur och retur - Del 2.

Jag lämnade min hemstad tidigt på morgonen och klev ut på centralen i Sundsvall sent på eftermiddagen. Det blev många och långa timmar på tåget. Efter Örebro så gick det norrut. Tåget sågade sig fram genom tunga och dystra granskogar.
Och sedan var jag framme!
Jag gick genast till Systembolaget och köpte mig en flaska. Sedan uppsökte jag hotellet. Det låg centralt. Det var bra.
På hotellrummet så ägnade jag mig åt min favoritsysselsättning. Jag satt på sängkanten, drack sprit och glodde in i väggen. Det var kul. Jag blev mycket full.
Under den sena kvällen så gjorde jag något som är ovanligt när det gäller mig, jag gick ut på lokal. Jag hamnade på något dansställe som jag inte minns namnet på. Jag var på gott humör. Jag satt i baren och drog vitsar och bjöd en kvinna i min egen ålder på drinkar. De verkade som om dyra spriten skulle ge utdelning. Hon var sorten som blev sådär charmigt omdömeslös av alkohol som bara vissa kvinnor kan bli. Vi män får vittring på dem direkt. Vi känner igen sorten på långt håll. När man väl träffar någon så gäller det att få ut dem så fort som möjligt innan de frestar hela lokalen. Det är inget ovanligt att en sådan kvinna ofta har en klunga på tio män runt sig.
- Ska vi dansa?
- Vill du ha en cigg?
- Vill du ha sprit? En ny klänning? Pengar? Jag heter Thomas förresten.
Men nu så var det min tur! Jag hade upptäckt henne först och nu gällde det bara att få bort henne från alla andra karlar. Det var inga problem. Hon följde snällt med när jag räckte henne min hand, drog upp henne från barstolen och sade:
- Nu skiter vi i det här. Vi sticker!
Och det gjorde vi. Vi stack till mitt hotellrum. Nu jävlar blir det pälskrage! Tänkte jag.
Vi låg på min säng och hånglade. Jag hade stånd. Jag förde in handen under hennes kjol, innanför trosorna och vispade runt med fingrarna. Det var varmt, mjukt och halt. Det var en fin muff. Stor. Den sög nästan i sig hela handen.
Och sedan blev det tvärstopp. Hon reste sig upp, slätade till kjolen och sade att hon måste gå hem.
- Det är sent!
Förargligt. Det är sådant som händer ibland. De börjar nyktra till och förstår vad de håller på med. De börjar känna sig billiga. De börjar tänka på barnen som ligger där hemma och sover. De känner sig inte längre som en ung och attraktiv tigrinna, de känner sig som en mamma igen.
Har man sprit hemma så kan man alltid försöka att bjuda dem på några glas innan de går. Det kan hjälpa. De kan hitta tillbaka till den trevliga personlighet som de nyss visade upp. Om man har tur.
Om man har sprit hemma.
Det hade inte jag.
Så hon gick och jag satt kvar på sängkanten. Det snurrade i huvudet. Jag var full. Jag hade stånd. Jag var trött. Sedan minns jag inget mer.

Jag vaknade halvåtta på morgonen. Jag var sjuk. Baksmälla. Jag hade sovit med kläderna på. Jag reste mig upp, lämnade hotellrummet och vacklade iväg mot busstorget. Jag brydde mig inte om att duscha eller borsta tänderna. Kläderna var skrynkliga. Jag såg ut som en obäddad säng.
Jag klev på bussen som gick ut till lasarettet. Jag vill minnas att den var skyltad Granloholm. Jag satt och tittade ned i golvet. Det snurrade i huvudet. Tankarna kom. Vilket jävla svin du är! Snart fyrtio år! Jag fnissade för mig själv.
Prick klockan nio blev jag insläppt till en ful man i övre medelåldern som presenterade sig som personalchef.
- Men kalla mig Kalle!
Det var han som skulle intervjua mig. Han satt bakom ett skrivbord. När jag klev in i rummet så reste han sig upp och sträckte fram handen. Vi hälsade. Han hade ett fast grepp. Det har jag också.
-Trevligt att träffas!
Jag hade fortfarande kvar fittsås på handen.
Jag stank sprit, tobak och parfym. Jag var alldeles flottig i ansiktet. Kavajen var skrynklig. Kalle tittade på mig som om jag inte var riktigt klok. Det är jag inte heller.
- Välkommen till Norrland!
sade han till slut.
Han talade en inkokt norrländsk dialekt som verkade höra hemma långt uppe i inlandet, kanske från Övre Diskvattnet? Kalle fascinerades över min dialekt, han tyckte den lät rolig.
- En sjöman älskar havets våg va?
Jag talade om för honom att det var mycket länge sedan som jag bodde i Bohuslän. Jag talade även om för honom att jag hatade både havet och fiskare och att de kunde fara så långt ända in i svartbrända helvete de kunde.
Därmed var det slut på småpratet. Han började ställa de vanliga frågorna. Han ville att jag skulle redogöra för mina positiva egenskaper. Jag bestämde mig för att vara helt sanningsenlig.
- Ojdå! Var ska jag börja? Få se nu… Jag gillar katter och mörka kvinnor. Jag är bra på att sysselsätta mig själv, jag kan sitta i timmar och glo in i en vägg. Jag har livlig fantasi och jag gillar dumma jobb där man slipper att tänka. Ju dummare desto bättre! Repetitiva arbetsuppgifter är de bästa.
Kalle såg ut att undra varför i helvete han slösade sin tid på mig. Kalle var en man som snart skulle fylla sextiofem. Han såg fram emot sin pension. Alla dessa dårar. Snart så skulle han slippa dem. Han hade träffat många dårar under sitt liv. Det hade börjat redan i byskolan uppe i Masugnsbyn. Som barn så var den begåvade och ambitiösa Kalle en udda figur. Ena halvan av klassen var svår inavel. ABC-bok och kulram betraktades av föräldrarna som universitetslitteratur och det visste man ju vilken sorts jävla bögar studenter var. Deras ungar var någon slags gatukorsning av lappar, finska zigenare och äktsvensk gruvtrash. Studiemotivationen låg inte på topp. Däremot så var de väldigt motiverade att slå Kalle under rasterna. Kalle hade lätt för sig, gjorde alltid läxorna och därmed var han att betrakta som bög, rövslickare och allmän slagpåse.
Den andra halvan av klassen bestod av barn till maniskt religiösa föräldrar och ansåg att det enda man behövde lära sig var katekesen. De såg med misstänksamhet på allt som inte hade med bibeln att göra. Läroböcker var kommunistpropaganda och gudsförnekelse av värsta sort.
Det var allmänt känt att Kalles far hade fått sparken från skogsbolaget pga agitation under arbetstid. Kalles far var kommunist.
Ve och förbannelse.
Kommunist och plugghäst. Kalle fick sina framtänder utslagna redan under första veckan. Sedan fortsatte festen. Varje dag. Ibland slogs ungarna om vem som skulle få slå Kalle. Alla ville slå Kalle.
Det där hade Kalle aldrig glömt. Och nu satt han här och intervjuade en idiot som verkade stolt över att han inte hade någon utbildning. Sprit luktade han också! Alla dessa uppoffringar Kalle hade gjort. Alla dessa skolor. Studielån. Klassresan. Risken att bli misshandlad så fort han hälsade på sina gamla föräldrar uppe i födelsebyn i Lappland. Och så slutade hans karriär med att han satt här och intervjuade knappt läskunniga idioter som var för dumma för att skämmas över sin brist på bildning. Måtte de sista åren fram tills pensionen gå fort!

Jag märkte att Kalle satt tyst. Vad fan tänkte han på? Skulle han inte intervjua mig? Jag ville få skiten avklarad så fort som möjligt så att jag kunde sticka iväg till hotellet och ta mig en dusch innan jag missade tåget hem. Jag undrade om han inte skulle be mig redogöra för mina negativa egenskaper också?
- Jo… Jovisst! Kör igång!
Jag bestämde mig för att vara helt sanningsenlig denna gång också.
- Jag saknar fullständigt allt vad ambitioner heter. Jag har lätt för att döma folk och har svårt för människor som gömmer sig bakom fåniga studier bara för att de anser sig för fina för skitjobb. Jag skrattar när folk slår sig och gör sig illa och… Sedan hann jag inte mer. Kalle såg arg ut. Han reste sig upp.
- Har du problem med välutbildade människor?
Va fan tog det åt gubbjäveln? Trampade jag på något tro?
- Nej, det är de som har problem med sådana som mig, sådana som jobbar på riktigt för sin lön.
Kalle blev röd i ansiktet.
- Menar du att jag inte jobbar?
- Nej, du sitter ju här vid ett skrivbord och snackar skit. Hade du velat jobba så hade du gått ned i köket och spolat golv eller hackat lök eller något. Nu sitter du här och har en trevlig pratstund med mig istället. Hur mycket betalar de dig för det?
Kalle tyckte att det var dags för mig att gå. Vår pratstund var över.
- Är jag inte en trevlig ung man?
Det tyckte inte Kalle.
- Försvinn!

Allt hade gått enligt planerna. Jag skulle inte få jobbet.
När jag kom tillbaka till hotellrummet så rakade jag mig, borstade tänderna och tog en lång dusch. Sedan checkade jag ut.
Solen sken. Det var varmt. Jag var på strålande humör. Jag minns att jag hade bytt om till jeans, hawaiiskjorta och träskor. Jag slank in på Systembolaget innan jag hoppade på tåget söderut.
Det blev en fin hemresa. Jag satt och drack sprit, tittade ut genom fönstret och drömde mig bort. Jag bestämde mig för att jag skulle se till att vara arbetslös hela den kommande vintern.
Jag lyckades.
Sedan fyllde jag fyrtio och bestämde mig för att börja jobba igen.
Och så gjorde jag det.
Nu har det gått över fyra år och jag är kvar på samma jobb. Det är rekord för mig. Så länge har jag aldrig tidigare varit kvar på en och samma arbetsplats.
Det är väl bra gjort?

söndag 12 juli 2009

Sundsvall tur och retur - Del 1.

Sista gången jag var arbetslös var för drygt fem år sedan. Jag var sedan tidigare känd uppe hos AF för att i stort sett ta vilka skitjobb som helst. När jag var ung hade jag t o m gillat att söka jobb kors och tvärs, jag tyckte det var kul att se mig om. Jag var fattig, hade inte råd att resa. Så jag tog jobb istället. Jag inbillade mig att arbetsförmedlarna tänkte:
Titta! Nu är han här igen! Den där idioten kan flytta fyrtio mil för ett sommarvikariat som hotellstädare!
Nu var jag trettionio år. Jag var trött på hela skiten. Jag tänkte inte längre ta vilka skitjobb som helst och framför allt: Jag tänkte inte flytta något mer. Jag ansåg att jag hade gjort mitt på den punkten. Jag hade rotat mig.
Naturligtvis så aviserade regeringen just då hårdare tag för de arbetslösa. De skulle tvingas att flytta till anvisade jobb, oavsett var de låg. De arbetslösa ansågs nämligen inte vara tillräckligt engagerade. Nu skulle vi minsann engageras!
- Men med dig blir det inga problem! Du har ju alltid varit engagerad!
sade min arbetsförmedlare.
Javisst. Men inte nu längre. Men jag sade inget. Jag spelade med. Förnedring hör till, oavsett om man är arbetslös eller har ett jobb. De vill ha knäckta människor. För att inte bli knäckt så får man låtsas att man är knäckt.
Jag är väldigt bra på att spela knäckt och anpassad när det behövs. Följaktligen så är jag en människa som lever ett friare liv än de flesta andra. Om man däremot spjärnar emot, hävdar att man har sin stolthet, vet sina rättigheter och liknande inför myndighetspersoner, arbetsgivare och chefer, ja då är det kört.
Frihet och oberoende. Det är något som jag alltid har strävat efter. Därför har jag aldrig tagit några lån. Inga skulder, inga avbetalningar, ingenting. Jag gillar pengar. Frihet är pengar. Varje morgon när jag vaknar så brukar jag titta mig själv i badrumsspegeln och tänka: Ännu så har de mig inte!
Då känns det lättare att gå till jobbet. Jag går dit frivilligt, för att tjäna pengar. Inte för att jobba ihop till lån, räntor och avbetalningar.

Men då, för dryga fem år sedan hade jag precis blivit arbetslös. Det kändes fint, även om det hade blivit lite tuffare. Men inte värre än att jag kunde handskas med det. Jag fyllde i alla nödvändiga papper och sedan skickade de hem mig.
Det kändes jättebra.
Första dagen som arbetslös firade jag med att dricka. Jag åkte i golvet innan lunch.
Andra dagen ägnade jag åt stenhårt och seriöst porrsurfande. Virusprogrammet fick jobba hårt. Det nästan rök ur datorn.
Tredje dagen åkte jag ut till stora köpcentrumet och shoppade.
Fjärde dagen tankade jag bilen, sedan låg jag på sängen och läste ut en roman.
Fredagen ägnade jag åt vila och sömn.
Det hade varit en fin vecka. Jag skulle lätt kunna leva ett sådant liv resten av min stund här på jorden. Väl använd tid. Mycket bättre än att jobba. Jag blev så gripen av stundens allvar att jag bestämde mig för att börja skriva en roman nästa vecka.
På måndag ringde de från AF.
- Kom hit!
Det var bara att infinna sig. Innan jag klev in i receptionen så kollade jag mig i hisspegeln så att jag hade den rätta, underdåniga och lätt knäckta blicken och kroppshållningen. Det såg helt ok ut.
- Hur är det?
frågade arbetsförmedlaren.
Jag svarade att det inte var så bra. Det kändes inte bra alls.
- Det värsta är känslan av att inte behövas!
Vi satt och snackade en stund. Jag vill minnas att arbetsförmedlaren nämnde något om att det var lite svårare att få jobb efter att man fyllt trettiofem. Det tackar vi för! Jag gjorde något fånigt inpass om att jag saknade fasta rutiner. Ha! Ha!
Idioter måste ha fasta rutiner och folk som basar över dem, annars kan de börja skena. Detta är ett faktum. De kan börja dricka sprit och våldta grannkärringen eller röka hasch och börja meditera över självlysande löskukar. Jag har aldrig tillhört dessa idioter. Det var jobben som fick mig att dricka. Detta sade jag naturligtvis inte.
Sedan stack han åt mig ett papper på ett jobb jag var tvungen att söka.
- Annars stänger vi av dig!
Det låg i Halland, i Vessigebro. För fan trettiofem mil bort! Det var som trädgårdsarbetare. Ett eländigt jobb tillika. Det värsta var att risken var stor att jag skulle få det. Jag hade jobbat med sådant tidigare. Alltså var jag tvungen att bränna mig själv genom att skriva en urusel ansökan.
Jag reste mig upp och talade om att det kändes mycket bättre. Jag tackade dem för anvisat arbete.
- Tänk om jag får jobbet!
Och sedan gick jag hem för att skriva min ansökan.
Jag minns faktiskt vad jag skrev. Jag satt och fnissade för mig själv. Det är ett trevligt minne.

Hejsan!
Jag söker härmed utlyst känst som trägårdsarbetare. Jag jobbar väldigt bra. Jag tycker om att jobba. Specielt som trägårdsarbetare. Det har ja jobbat som tidigare. Dessvärre är det rätt så längesen som jag jobbade, känns lite ovant men efter ett tag går det nog bra. Men jag brukar vara lite trög i starten. He! He!
På fritiden ängnar jag mig mycket åt att vandra i naturen å vara för mig själv. Ja gillar att vara ensam. Ja trivs inte så bra bland folk å då är ju jobb som trägårdsarbetare jättebra å passande. Jag är nog rätt man för jobbet!

Tidigare utbildningar och meriter:
Grunskola. Tretton år.
Certifikat i heta arbeten.
Simborgarmärket.
Medlem sedan tio år i trägårdsföreningen ”Ska vi plocka körsbär i min trädgård”.
Referens: (Namn och telefonnummer till en gammal chef som garanterat hatade mig)

Innan jag skickade iväg brevet så satte jag flottiga fingeravtryck lite här och där. Jag avslutade med mitt namn, adress och telefonnummer.
De hörde aldrig av sig. Antingen så trodde de att jag var en komplett idiot, eller också fattade de att jag inte ville ha jobbet. Det spelade ingen roll. Ansökan fyllde sin funktion. Jag skulle inte bli avstängd från A-kassan.
Idag tror jag att arbetsgivarna blir alldeles översållade av sådana ansökningar.

AF höll mig varm. Jag fick inte vara ifred. De anvisade mig arbeten kors och tvärs över hela landet. Det ena dummare än det andra. Dumma jobb förtjänar dumma sökanden som skriver ännu dummare ansökningar. CV kallar idioterna det idag. Det kommer jag aldrig att göra. Jag säger meritförteckning med bifogat personligt brev. Märkvärdigare är det inte. Curriculum Vitae mitt håriga arsle!
För fem år sedan så hade man fortfarande rätt att få resan betald om man skulle på anställningsintervju. Låg staden väldigt långt bort så fick man även hotellövernattning och uppehälle betalt.
Jag fick mig faktiskt en resa till Visby på Gotland på Arbetsförmedlingens bekostnad en gång. Dessvärre fick jag även jobbet men det är en annan historia.
Jag drog mig till minnes den där resan. Det skulle vara fint med en ny resa. Det var sommar och jag kände för lite miljöombyte. Jag ville till Helsingborg eller Sundsvall. Fina städer som ligger rätt så långt bort. Jag började söka av platsjournalen och hittade några lediga jobb i båda städerna. Som nattportier på ett hotell i Helsingborg (ingen utbildning krävdes) och som vaktmästare i centralköket på Sundsvalls lasarett, ingen utbildning krävdes där heller. Jobb som passade mig. Sådana jobb som jag alltid har varit hänvisad till och försörjt mig på. Lagom dumma. Lagom slappa.
Jag sökte dem båda. Den här gången var jag seriös när jag författade mina ansökningar.
En vecka senare fick jag svar från lasarettet i Sundsvall. De ville att jag skulle komma upp på anställningsintervju.
Jag visade min arbetsförmedlare kallelsen och han beviljade genast biljett och traktamente för en dag. Anställningsintervjun skulle vara klockan nio på morgonen. Jag var tvungen att åka upp dagen före. Därför blev jag även beviljad en hotellnatt.


Fortsättning följer...

torsdag 9 juli 2009

Tankar om ord och svenska språket.

En del tror att jag använder mig av vissa ord och beteckningar bara för att verka märkvärdig, för att skilja ut mig. Det stämmer inte. Faktum är att ord alltid får mig att se olika bilder och händelser och de är inte alltid så trevliga.
Min gamla kompis Rex t ex, han retar sig oerhört på att jag kallar hans fru för ”flickvän”.
- Och hur är det med flickvännen?
- Jag har varit gift sedan tio år tillbaka för helvete!
Rex tror att det får mig att känna mig yngre om jag kallar polarnas äkta hälfter för flickvänner. Det är helt fel. Faktum är att ordet Fru ger mig negativa associationer. Jag ser framför mig en fet och svettig kärring i ett bondkök som står i blommig klänning och steker fläsk.Varför hon steker just fläsk vet jag inte? Kanske tycker jag att fläsk är extra bonnigt? Hur som helst, det osar stekflott i hela köket. In kommer Rex, stora stövlar har han på sig. Stekflottet blandas med lukten av gödsel. Rex är trött. Han har kört gödsel fram och tillbaka hela dagen. Rex är sugen på ett nyp och snart kommer ungjävlarna hem från byskolan. Det gäller att vara snabb i vändningarna.
Rex viker upp sin frus blommiga klänning och trycker på henne bakifrån. Inget förspel. Utan vaselin.
- Det går tungt! Känns inte som förr!
säger Rex.
Och fläsket, det ligger och fräser i stekpannan.
Inga vackra associationer, eller hur? Om man däremot säger flickvän, ja då kan jag omedelbart förnimma känslan av hur det kändes när man satt på en parkbänk en ljummen sommarnatt och höll en flicka i handen för första gången. Nu blev det mycket trevligare, eller hur?
Det luktar inte stekt fläsk längre. Doften av syren hänger i luften och om jag känner efter riktigt noga så kan jag även känna doften av flickans schampo, det var Jane Hellen.

Jag säger lasarett, inte sjukhus! Sjukhus översätter jag av någon anledning till tyska krankenhaus och då är inte steget långt borta till Andra Världskriget och brandbombningarna av Dresden. Jag ser tyska sjuksköterskor framför mig som febrilt rusar mellan brinnande ruiner och försöker rädda livet på soldater, på flygare som har störtat och gamla människor som har mist sina hem.
Inget trevligt alls.
Lasarett däremot, då är jag sju år och har precis genomgått en ögonoperation vid lasarettet i Trollhättan. Min mor kommer och hämtar mig. Hon har lovat mig ett nytt legohus och det bästa av allt, jag behöver inte gå till skolan på två veckor! Nu blev det trevligare. Jag kommer att säga lasarett även fortsättningsvis.
Så här kan jag hålla på i det oändliga. Varje ord och beskrivning har sin egen lilla historia.
Ord har alltid fått mig att associera till vissa bilder och händelser och de behöver inte alltid överensstämma med själva betydelsen.
Det är ungefär med ord som med namn. Om någon heter Peter så ser jag omedelbart en person med brittiskt utseende framför mig. Kritvit hud, fräknar, ruttna tänder och en blick utan själ och djup. Faktum är att jag har träffat massor av Petrar och bara en av dessa motsvarade denna beskrivning. Ändå, hör jag namnet Peter så ser jag en brittisk blekfis i nikotingul nylonskjorta och grön parkas framför mig. Han ska stå i en kö till socialkontoret, bakgrunden är en sotig mur med rött tegel. Det regnar och Peter väntar på att det ska bli hans tur så att Nigel, Peters socialassistent (de britter som inte heter Peter heter Nigel) ska ge honom veckans matkuponger så att han kan köpa sin ranson av sylt, rostbröd och weetabix.
Ulf är ett ursvenskt namn. Ändå, när jag hör det namnet så börjar afrikanska djungeltrummor mullra någonstans i bakgrunden. Fram kommer det en jättelik neger iklädd leopardskynke och exotiska frukter hängande runt halsen. Det är Ulf M´bolo, hövding över en ökänd stam från djungeln i östra Sydbongo. Män och kvinnor lever åtskilda och träffas enbart en gång om året för att säkerställa stammens överlevnad. Resten av tiden ägnar männen åt att röka fredspipa, äta pungråttor och knulla varandra i röven. Det sägs att i denna del av Afrika knullas det mer röv än i hela San Fransisco vilket inte säger så lite eftersom stammen bara består av drygt tvåtusen individer.
Kan ni också höra trummorna?
Richard är ett namn som jag genast förknippar med plommonstop, promenadkäpp, frack och ett omotiverat glatt humör. Jag ser en snubbe framför mig som snackar sådan där fånig gammal söderkisdialekt men som av någon anledning har hamnat i Berlin av alla ställen. Han dansar fram på gatorna, snurrar med käppen och då och då gör han en piruett. Sedan fortsätter han, lyfter på hatten för vackra kvinnor, tar sig en sup ur sin medhavda flaska och dansar vidare på gatorna i Berlin.
Jag vet inte varifrån dessa vanföreställningar kommer ifrån? Hittills så har jag inte träffat någon neger som heter Ulf eller någon Richard som klär sig som en varietéartist.

Gamla, omoderna ord är alltid roliga att svänga sig med. Jag säger t ex alltid läsk. Ungdomarna idag säger ”dricka”. Det låter ju helt åt helvete fel. Dricka dricka. Men å andra sidan så har ju läsk blivit rena bordsvattnet för dagens ungar. Det går åt litervis av skiten varje dag. Det är svårt att tänka sig att familjerna är så fattiga så att de måste ha en massa bidrag. Men det är så det är.
När jag var barn under sjuttiotalet så fick man en läsk tillsammans med lördagsgodiset. Punkt slut.
Min morfar drog det ett varv längre. Han sade sockerdricka, oavsett vad det var för smak.
Jag och Janne satt och spånade för ett tag sedan. Vi kom på att det skulle vara kul att vara lärare för en grupp invandrare på en SFI-kurs. Efter ett halvår med oss så skulle araberna och somalierna snacka svenska som vilka fattiga torpare som helst från artonhundratalets Småland.
- Och så en skäppa socker tack!
Kassörskan på ICA skulle sitta som ett levande frågetecken. Naturligtvis skulle de snacka perfekt svenska, helt grammatiskt korrekt. Jag och Janne hade lagt ned oss riktigt ordentligt under vår tid som lärare.
- Ett skålpund mjöl!
En back med läsk skulle bli ett ankare med sockerdricka och jeans blir blåbyxor.
Alla somalier gillar musiker som bankar och slår så mycket de orkar på gamla oljefat, kastruller, plasthinkar och allt vad det nu är. Trummisar kallas de. Alla somalier vill vara en trummis. Så fort de har fått godkänt betyg i svenska språket av mig och Janne så skulle de naturligtvis rusa iväg till närmaste musikaffär, upplysa innehavaren om att de är batterister och fråga hur många riksdaler den där fina bongotrumman kostar som står i skyltfönstret. Från högtalarna bakom disken hörs musik. Det är Black Uhuru, ägaren till musikaffären har alltid varit svag för lite udda, alternativ musik.
- Oj vad det svänger!
Säger den ena somaliern - Du spelar grammofon märker jag!
Den andra somaliern upplyser innehavaren om att de ska starta en afrikansk poporkester. De ska försörja sig på att spela på olika hippor.
- Vi har redan telefonerat till tidningen och bett dem lägga in en annons!

Jag tycker i alla fall att denna svenska är att föredra framför dagens nysvenska. Eller vad säger ni andra?
Nä, nu måste jag gå och lägga mig igen. Den förbannade febern ger sig inte.

onsdag 8 juli 2009

Svenskt campingliv.

Nu när jag ligger hemma och är sjuk så kan jag titta på Morgon-TV. Inte mycket att ha. Fåniga reportage om sommarstugor, husvagnar och jävelskap.
TV-Fyra tyckte att alla som låg på en camping skulle MMS:a in bilder som visar vad de gör när det är dåligt väder.
Jag kan tänka mig att en massa lustigkurrar kommer att dränka dem med bilder på samlag, spritfester, avsugningar och närbilder på håriga arslen.
Som man frågar brukar man få svar, säger man.
Har reportrarna på Fyran tur så kanske de kan få ihop fem-sex foton som de kan visa i sändning.
- Oj! Gensvaret har blivit enormt från våra tittare! Tyvärr så räcker sändningstiden bara till för att visa ett par foton. Se så mysigt det ser ut!
En bild på en fånig familj som sitter och käkar frukost vid ett campingbord. Av mannens klädsel att döma så är han kontorsfjant eftersom han bär strumpor till shortsen.
Jättekul.
Själv så skulle jag aldrig tillbringa min semester på en svensk camping. Det skulle vara en ren plåga. Regn och köld är inte min grej. Lägg därtill att man måste trängas med en massa idiotiska barnfamiljer, dreglande och stinkande hundar, duscha tillsammans med okända människor och tvingas lyssna på en massa skrikande ungar som föräldrarna inte har vett att tillrättavisa.
Barnfamiljer. Alltid dessa förbannade barnfamiljer.

Jag prövade på campinglivet för några år sedan. Det var en kompis som bjöd mig till hans husvagn. Den stod uppställd vid en camping i Strömstad.
Jag stod ut i två dagar.
Det var kallt, blåsigt, regnigt och smockfullt med ungar överallt som gapade och skrek. Jag satt vid ett campingbord och blängde ilsket på dem. Jag försjönk i olika tortyrmetoder. Stegling. Järnjungfrun. Tagelskjortor.
Det var speciellt en liten jävel med ljust hår och stora öron som jag retade upp mig på. Han såg ovanligt uppkäftigt ut. Det var något bekant över honom. Efter en stund upptäckte jag att det var Kevin! Manges och Lenitas oäkta son. Ni vet, White trashparet som jag har skrivit om i tidigare texter. Vem som är Kevins fader är det ingen som vet, allra minst Lenita, men Mange har - som är så vanligt nu för tiden hos mindre nogräknade par - tagit över ansvaret för ohyran.
Det är mycket ovanligt att finna white trash på svenska campingplatser. Sommartid brukar man istället hitta dem på valfri balkong ute i något höghusområde. De brukar samlas runt en engångsgrill tillsammans med varmkorv, folköl och broschyrer om monstertruckshower samtidigt som deras ungar försöker att dränka sig borta vid den kommunala poolen.
Men nu var de här. Kanske hade de vunnit lite pengar?
Hade Försäkringskassan betalat ut för mycket i bidrag?
Hur som helst så satt Kevin utanför en gammal fallfärdig och rostig husvagn. Mange och Lenita hade tydligen kört ut honom. De ville vara ifred. Det hördes. Det var ett fasligt liv inne i husvagnen. Antingen så ägnade sig Mange åt white trashmannens favoritsysselsättning, dvs kvinnomisshandel i kombination med stora mängder alkohol. Eller också knullade han henne extra grundligt. Han kanske hade bestämt sig för att ge henne vad hon tålde en gång för alla?
Pang! Dunk! Kablonk!
- Jag vill ha glass!
ropade Kevin.
Hela husvagnen gungade och vaggade. Det hördes över hela campingen. Feta män i shorts och ännu fetare kvinnor i bikini tittade upp från sina korsordstidningar och undrade vad i helvete det var frågan om.
Sedan tystnade det.
Efter en stund tittade Mange ut från dörröppningen. Han såg på Kevin.
- Glass va? Din lille jävel!
Sedan klev Mange ut från husvagnen, slet tag i Kevin och släpade iväg med honom mot stranden och bryggan. Kevin spjärnade emot och skrek att han inte ville.
- Håll käften! Det brukar morsan din säga också!

Jag satt kvar en stund vid campingbordet. Jag funderade på om jag skulle gå bort till kiosken. Kevins tjat om glass hade gjort mig sugen. Men först gick jag ned till bryggan och kollade vad Kevin och Mange sysslade med.
Jag såg inte till Kevin. Däremot så jag Mange. Han satt på huk på bryggan med armen djupt nedkörd i vattnet. Ända till armbågen. Det bubblade och fräste i vattnet. Jag frågade Mange vad han gjorde.
- Botar Kevin från sin rädsla för vatten. Funkar skitbra! Se så fint han dyker. Ha! Ha!
Sedan lyfte han upp Kevin i håret. Han hostade, spottade vatten och var alldeles blå i ansiktet.
- Dyk, din lille jävel! Dyk!
Sedan tryckte han ned honom under vattenytan igen. Blubb! Blubb!
Jag gick till kiosken och köpte mig en glass. Sedan gick jag tillbaka upp till polarns husvagn. Lenita dök upp och undrade om jag hade sett Kevin och Mange.
- Javisst! De är nere vid sjön och lattjar!
Lenita tyckte det var härligt att Mange tog ansvar över Kevin, trots att det inte var hans son.
- Du vet, Kevin ramlade i havet för flera år sedan och efter det är han livrädd för vatten. Så kul för honom att Mange försöker att lära honom att simma!
Jag tror att det var Mange som hade det största nöjet av dessa simlektioner. Det talade jag om för Lenita.
- Ja, Mange har alltid haft barnasinnet i behåll och det älskar jag honom för!
De förtjänade varandra. Dårskapen växer och mår bra på Sveriges campingplatser.
Jag åkte hem morgonen därpå.
Precis när jag skulle köra iväg så hörde jag Mange inifrån husvagnen.
- Ok Kevin! Dags för ett morgondopp!

tisdag 7 juli 2009

Febertankar.

Idag har jag absolut ingen lust att sätta mig vid datorn och skriva, jag är nämligen sjuk som en hund. Ont i halsen och fyrtio graders feber. Som vuxen så är det inget kul att vara sjuk. När man var barn däremot så var det riktigt trevligt. Antingen så stannade morsan hemma från jobbet och pysslade om mig eller också kom mormor.
Jag brukade få läsk, godis och serietidningar i massor när jag låg där i sängen. Jag minns speciellt att det fanns några sugrör som kallades för lasarettssugrör. De var i papp och hade en böjbar led så att man kunde ligga ned och dricka. De låg i en ljusblå kartong och det var en bild på en liten pojke som låg i en lasarettssäng. Han sög i sig någon röd vätska ur ett glas och såg jätteglad ut.
Han kanske hade cancer? Han kanske hade förstoppning sedan flera veckor tillbaka och var så full av skit så att han var färdig att explodera när som helst? Men det gjorde ingenting, för han hade fått saft och lasarettssugrör och var jättelycklig över det.
Så brukade jag ligga och tänka när jag var sjuk. När jag var barn.
Men det bästa med att vara sjuk som barn var att man slapp skolan. Jag brukade ligga och gotta mig åt all kunskap och skit som jag gick miste om.
Som vuxen så slipper man att jobba om man blir sjuk och det är väl helt ok, men man går miste om pengar också och det är mindre ok. Och det finns ingen mor eller mormor som kommer och tycker synd om mig.
Men igår så kom min flickvän i alla fall. Hon hade med sig mat från hotellet där hon jobbar. Det var spagetti med någon exotisk gryta. Jättegott! Tror jag i alla fall, för min förmåga att känna smak har försvunnit. Men det såg gott ut och det räcker för mig.

Som barn låg jag och tänkte mycket när jag var sjuk och hade hög feber, det gör jag som vuxen också. I natt hade jag över fyrtio graders feber och låg mer eller mindre och yrade. Jag sade till min flickvän att hon skulle vara beredd på att ringa ambulansen. Jag blev uppriktigt rädd. Så hög feber brukar jag inte ha.
Men i morse hade febern sjunkit något. Jag låg och tänkte och funderade. Av någon anledning så dök det upp ett stycke ur Talmud, judarnas heliga skrift. Förutom att man kan fråga sig vart i helvete jag har fått dessa uppgifter ifrån så har jag inte så mycket synpunkter om vad som står i Talmud, eller Bibeln eller vad som helst. Jag överlåter åt lärda och intelligenta män att tolka dessa skrifter.
Men i Talmud så står det i alla fall att bland det sämsta en vuxen man kan vara så är det en dagdrivare. En man utan jobb är en man utan färdigheter, står det. Det står också att en dagdrivare inte förtjänar respekt, han är ovärdig en hustru och att han är mer eller mindre enfaldig.
Jag håller inte med.
Jag har alltid velat vara en dagdrivare. Jag tycker att det är det finaste en man kan vara. Har man nått en sådan ekonomisk position så att man kan ägna dagarna åt att göra vad man vill istället för att rensa avlopp, steka korv eller städa lasarettskorridorer så tycker jag att man ska vara jävligt tacksam.
Mitt mål är att bli en dagdrivare. En rik dagdrivare naturligtvis, annars kan det kvitta.
I Bibeln så står det också att man ska arbeta i sitt anletes svett. Ju jävligare det är, ju finare människa är man. Jag kommer aldrig att förstå det där. Jag hade ju varit direkt dum i huvudet om jag hade varit ekonomiskt oberoende men ändå arbetat. Men Gud vill att vi ska gå till våra arbetsplatser och bära plank, koka asfalt och stansa plåt. Det tror inte jag på. Det låter som en efterkonstruktion. Man får inte glömma att det trots allt är människor som har nedtecknat de heliga skrifterna. Det var inte Gud personligen som skrev ned allt detta.
Jag kan ge mig fan på att när människorna satt och skrev så stod det någon chef, kung eller stamhövding bakom den och övervakade alltihop.
-”Skriv att man ska arbeta varje dag. Skriv att det är Guds vilja. Annars!”
Det var nog under biblisk tid som arbetstvånget fick sitt stora genombrott. Jobbade man inte så riskerade man att bli allt ifrån utstött till stenad och kokad i olja. Man skulle vara tacksam över att man fick gå och hacka i en torr jord och binda kärvar under en glödhet sol. Lönen för mödan gick till de styrande.

Det är inte bara de stora världsreligionerna som förespråkar arbete. Så även de politiska ideologierna. Jag minns under mitten av åttiotalet när sattelit-TV började få sitt stora genombrott. Det började lite försiktigt med värdelösa kanaler som Sky-Channel och liknande. Och så fick vi en sovjetisk kanal som bara visade propagandafilmer. Filmerna gick ut på arbete, arbete och åter igen arbete.
Alla filmer började i regel med att en ung man drog ut i det stora, fosterländska kriget. Sedan kom han hem, behängd med en massa tapperhetsmedaljer. I sin hemstad så beslutade man att han skulle bli rikligt belönad, med ett… Arbete.
Sedan så fick man se hur killen jobbade och slet som en jävla idiot på något stålverk. Ibland så kom det någon bas och sade till honom att han skulle ta rast.
-”Hinner inte! Plikten framför allt!”
Till slut så blev han belönad. Han blev årets arbetare och fick åka och paradera vid Röda Torget i Moskva. En vacker ung kvinna, och tillika dotter till en hög politiker, såg denna fantastiska arbetare och blev så till den milda grad blöt i trosorna så hon beslutade sig för att genast lägga upp sig för honom. Efter paraden så försvann de upp till ett hotellrum. Själva knullet fick man naturligtvis inte se.
Sensmoralen i dessa filmer var att det var roligt att arbeta. Jämt. Om man var en duktig arbetare så fick man åka till Moskva och knulla vackra döttrar till högt uppsatta politiker.
Jag var skeptisk.
Jag hade jobbat i flera år och det var ingen som ville knulla med mig.

Nä, nu orkar jag inte mer. Jag måste gå och lägga mig igen. Det går runt i huvudet. Vi syns!

lördag 4 juli 2009

I myrornas värld.

Jag vet inte hur många sorters myror det finns i Sverige, men jag är väl bekant med tre arter av dem. Först så har vi de små svarta myrorna. De är trevliga, bits inte och verkar mest springa omkring och leta föda eller bygga nya gångar i jorden. Sedan har vi stackmyrorna, eller pissmyror som de också kallas. Dem bör man helst undvika. De är lite större än svartmyrorna och är tvåfärgade, orange och svarta. De kan bitas rätt så rejält. Men de värsta, det är ändå rödmyrorna. Små vinröda ilskna jävlar vars bett kan jämföras med huggorm. Mycket smärtsamt.
För länge sedan så bodde jag en kort period i en liten lägenhet som låg i markplan. Jag bodde inte ensam. En koloni med myror hade även bestämt sig för att flytta in. Att få myror i bostaden är inget ovanligt, oftast så är det harmlösa svartmyror. Det här var rödmyror. De var överallt och bet mig så fort de fick tillfälle. Jag var rädd för dem. Det kändes som att dela lägenhet med en slagbjörn.
Jag lyckades aldrig lokalisera deras bo. De var överallt och ofta bet de mig helt oprovocerat. Jag kunde sitta och kolla på TV, helt plötsligt kunde jag känna en brännande smärta i foten som efter en stund strålade upp i benet.
Jag har blivit stucken av getingar och biten av huggorm. Det gjorde ont, men kan inte jämföras med bett av rödmyror. Smärtan kommer snabbt och när man tror att det har nått sin kulmen så ökar det på. Det brinner som eld.
Jag är inte rädd för orm, insekter och spindlar. Tvärtom. Men rödmyror har jag en stor respekt för. Jag hatar dom. Så fort jag ser dem så ryser jag i hela kroppen. De t o m ser elaka ut. Rödmyror är nazister.
Jag undrar vilken funktion rödmyror fyller? Varför skapade Gud dem? Antagligen av samma anledning som han skapade getingar, tromber, miljöpartister och manlig dagispersonal. Människan ska inte kunna känna sig riktigt säker, hon behöver skakas om ibland. Antingen genom smärta och katastrofer, eller helt enkelt bara ha något att reta upp sig på.
Getingstick gör ont. Tromber kan jämna en hel stad med marken.
Miljömuppar har skägg, vill sopsortera och odla maten i sin egen avföring.
Manlig dagispersonal gör folk förbannade och får dem att börja fantisera om strypsnaror och svår misshandel av skäggig fjolla i mjukisbrallor när de hämtar sin lilla dotter på dagis.
Katastrofer, smärta och idioter.
Det är prövningarna som Gud bjuder oss på.

Men de små svarta myrorna är snälla. Varför Gud skapade dem kan jag inte svara på, men de var till stor glädje för mig när jag var barn.
Jag tillhörde inte dem som klättrade i träd, sparkade boll och slogs med grannungarna. Jag var stillsam. Jag gillade att ägna mig åt mina serietidningar och böcker. Eller dagdrömma och fantisera. Jag kunde sitta på min sängkant, med benen dinglande mot golvet och stirra rakt fram i flera timmar. Jag var i en annan värld.
- Nu sitter han och glor rakt fram igen!
sade morsans pojkvän. - Det är något som inte är som det ska! Pojken måste ut bland de andra ungarna!
Morsan föste ut mig. Jag ville inte vara ute. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag spankulerade omkring en stund, sedan satte jag mig på en sten. Jag stirrade ned i backen och upptäckte de små svarta myrorna. Jag såg hur de kom upp ur sina hålor. De bar med sig små gruskorn. De grävde för fullt och utökade sin koloni. De fascinerade mig. Jag kunde sitta helt stilla i flera timmar och stirra på myrorna. Jag började mata dem. Små brödsmulor gillade de men var det något som de var helt tokiga i så var det socker. Jag brukade ta med mig flera sockerbitar när jag gick hemifrån, enbart för att mata myrorna. Sedan satt jag där och tittade på myrorna när de åt.
Morsans pojkvän såg mig från balkongen. Jag kan tänka mig vad han sade.
- Nu har det slagit runt rejält. Nu har han suttit och stirrat ned i backen i flera timmar!
När jag senare satt vid köksbordet och käkade kvällsmat så undrade han varför jag satt på huk och glodde ned i marken.
- Skit i det du!
Han var en jävla idiot som inte hade något med mig att göra. Den enda som jag ansåg hade rätt att ifrågasätta mig och mina göromål var min mor.

För ett tag sedan så satt jag ute och käkade glass. Det var på jobbet. Det var hett. Mina jobbarkompisar hade gått in i lunchrummet. Jag satt kvar ute. Chefen skulle komma och ha en genomgång med oss. Jag sket i genomgången. Jag ville sitta i solen och ta det lugnt. Vara ifred och tänka lite.
På fitta.
Jag satt på en parkbänk, slickade på min glass och stirrade ned i marken. Min chef dök upp. Hon undrade vad jag tänkte på.
- Hur jag ska bli effektivare i mitt arbete och därmed en större resurs för mitt företag!
Hon påminde mig om att vi skulle ha en genomgång om tio minuter och att det var bäst att jag dök upp i tid.
- Annars…!
Jag fortsatte med att stirra ned i marken. Jag upptäckte massor med små svarta myror. De sprang upp och ned mellan några stenplattor som de tydligen hade byggt bo under. Jag hade lite glass kvar. Jag lade ned glasspinnen. Myrorna kastade sig genast över glassen. Till slut var det alldeles svart med små myror som slickade i sig utav den söta glassen. Det var fascinerande att se.
Min chef kom tillbaka. Hon undrade vad i helvete jag gjorde.
- Sitter du fortfarande och stirrar ned i marken! Är du inte riktigt klok?
Min morsas gamla pojkvän kunde jag be dra åt helvete. Nu är jag vuxen. Jag kan inte säga åt min chef att hon ska skita i vad jag sysslar med.
- Jag tittar på myror.
sade jag helt sanningsenligt.
- De gillar inte bara sockerbitar, de gillar glass också!
Chefen tittade på mig.
- Nu tycker jag att vi går in. Det är inte bra att sitta ute i solen för länge!

Ja, det var det! Och på tal om solen, idag har jag beställt en ny resa. Denna gång till Sicilien.
Närmare bestämt hit:
http://www.fritidsresor.se/resa/italien/sicilien/giardini-naxos/?season=sommar-2010
Vad tycker ni?
Jag åker i början av september. Jag hade semester sparad sedan gammalt. Det ska bli trevligt! Jag har aldrig varit på Sicilien tidigare. Från Naxos och Taormina är det inte långt till storstaden Catania. Den tänkte jag besöka. Annars så kommer det att bli mycket god mat, shopping, sprit och lek i havet och poolen.

onsdag 1 juli 2009

Besök med lyckligt slut hos Arbetsförmedlingen.

Idag har jag besökt Arbetsförmedlingen. Nej, jag har inte fått sparken. AF är en blivande kund. De har beställt golvvård av företaget som jag är anställd utav. Jag besökte dem tillsammans med min chef. Vi skulle mäta golvytorna och beräkna åtgången av polish.
Jag ville inte följa med till AF. Jag gillar dem inte. AF förmedlar arbete. De övervakar. Arbetsförmedlare är arbetsgivarnas lägervakter. Jag talade om detta för min chef. Jag bad om att få slippa.
- Det är onda människor!
Min chef ifrågasatte som vanligt mitt intellekt och undrade vart jag fick alla dumheter och vanföreställningar ifrån.
- Det bara kommer!
svarade jag.
Jag slapp inte följa med upp till AF.

Väl uppe på kontoret så lämnade min chef mig. Hon skulle träffa någon ansvarig. Jag gick och ställde mig vid en jobbsökardator. Jag tänkte inte söka något jobb. Fanns knappt några att söka heller. Däremot så kunde man göra ett yrkestest. Jag gillar tester så jag satte genast igång.
Första frågan löd:
”Är du intresserad av hur maskiner och teknisk apparatur fungerar?”
Nej. Knappast.

”Skulle du tycka om att bygga ett hus efter en ritning?”
Absolut inte!
Jag svarade negativt på fråga efter fråga.

”Gillar du att använda ord som behovsanalys, konsekvensuppföljning och utvecklingspotential? Säger du: Kursen var väldigt kunskapsintensiv, det var spännande och jag tror att den kommer att ha en positiv inverkan på min kommande utveckling inom företaget. Istället för: Jag fattade ingenting, det var astråkigt men jag tror att den där jävla kursen kan ge mig ett – om möjligt – ännu slappare jobb på kontoret.
Är du sexuellt understimulerad? Tar du dig omedvetet på kuken när du möter en vacker kvinna borta vid kopieringsapparaten?”
Ha! Ha! Nej. Någon kontorsfjant lär jag aldrig bli.

Sådär höll det på hela tiden. Det fanns inte ett enda yrke som jag ville ha. När jag var färdig så klickade jag på ”Slutför testet”. Jag undrade vilket yrke jag skulle passa till? Fanns det överhuvudtaget något till mig?
”TULLTJÄNSTEMAN.”
Så nu vet ni det. Tulltjänstemän är antagligen de mest ointresserade människor som finns. De saknar med största sannolikhet all form av ambition och utbildning. De kan ingenting, vill ingenting och kommer aldrig att bli någonting heller. De bara existerar. De står rakt upp och ned vid någon gränsövergång och väntar på att lönen ska komma, att arbetsdagen ska ta slut och livet ska börja.
Sådan är jag och enligt AF:s yrkestest så skulle detta jobb passa mig. Jag kan inte dra någon annan slutsats än att AF avskyr tullare.

Efter en stund kom min chef. Dags för att mäta golven. En arbetsförmedlare kom ut från ett kontor och fick syn på mig.
- Nämen hej! Det var länge sedan!
Det var Ann-Britt. Hon hade varit min förmedlare för snart fem år sedan när jag var arbetslös och levde en rätt så skön dagdrivartillvaro. Den första tiden var fin. Sedan tyckte Ann-Britt att jag var lite dålig på att söka jobb. Hon jagade ut mig på den ena idiotiska praktikplatsen efter den andra. Av någon mystisk anledning så drabbades jag alltid av, förkylningar, influensa eller nervösa sammanbrott redan efter ett par dagar och var tvungen att sjukskriva mig.
- Jag kan inte komma och jobba idag. Jag har fått ett nervöst sammanbrott!
Ingen arbetsgivare vill ha en praktikant som ideligen drabbas av influensa och nervösa sammanbrott. Under ett halvår avverkade jag över tio praktikplatser. Alla hos olika företag. Jag gick en hård match mot Ann-Britt och hennes praktikplatser. Hon gav sig aldrig. Inte jag heller. Min motivation att slippa undan idiotiska praktikplatser var större än hennes vilja att få ut mig på oavlönat arbete. Jag har nämligen den lilla egenheten, ska jag arbeta heltid så ska jag ha lagstadgad lön. Inte a-kassa.
Men på sätt och vis så kan man säga att hon vann till slut i alla fall. Idag har jag jobb. Fast det är en riktig anställning med lön.
- Vad roligt att se dig! Och jobb har du!
sade Ann-Britt.
Min chef tittade ömsom på mig och ömsom Ann-Britt.
- Har du varit arbetslös? När du sökte jobb hos oss så sade du till mig att du precis hade avslutat en anställning som lagerbiträde. Jag vill minnas att du sade att du inte utvecklades på din gamla arbetsplats och att du sökte nya utmaningar i ditt arbetsliv.
Herregud vad mycket dumt man säger när man söker jobb!
- Nä, det där låter inte som honom. Han kom och gick som ett barn här i huset!
Jävla Ann-Britt! Sådana är de, arbetsförmedlarna. De sätter dit en t o m när man har arbete! Nu låg jag illa till hos min chef.

När vi åkte tillbaka till chefens kontor så tittade hon på mig. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag hade ljugit för henne. I och för sig nästan fem år sedan, men i alla fall.
- Jag har nog aldrig träffat någon som dig! började hon. - Men jag gillar dig i alla fall! Du är tokig, men på ett intelligent vis, och du jobbar bra!
Jag sade ingenting. Drev hon med mig? Man ska aldrig lita på en chef. De kan hugga när man minst anar det.
- Jag ångrar inte att jag anställde dig!
Det verkade faktiskt som om hon menade det. Det kom inga tjyvslag. Inga bakhugg. När vi kom till hennes kontor så gav hon mig ledigt för dagen. Jag fick gå hem.
Det är inte ofta ett besök hos AF slutar lyckligt.