onsdag 29 juli 2009

Hemvändarvecka.

Förra veckan var jag i Uddevalla och hälsade på min mor. Det var Fjordfestivalen, en form av stadsfest. Öltält, tivoli och liknande. Jag gick ut på stan tillsammans med en gammal ungdomskamrat, Rex.
Vi hade bestämt oss för att ha roligt.
Vi visste inte riktigt hur vi skulle göra. Hur har man roligt egentligen? Det har vi glömt bort, om vi nu överhuvudtaget har haft roligt någon gång? När vi var unga så drack vi mest, det var kul. Men allt runtomkring sket vi i. Det var själva supandet som var roligt för oss, det var spriten som var festen, inte själva festen och umgänget så att säga.
De säger att man ”festar”. Det gjorde vi aldrig, vi drack bara.
När vi var unga.
Nu är vi medelålders och har ingen aning om hur man har roligt.
- Jaha, vad gör vi nu då?
Sade jag och tittade mig runtomkring på alla som satt ned vid öltälten och skrattade och umgicks. Unga människor. Medelålders människor och gamla människor. De verkade ha roligt allihop.
- Ja, inte fan vet jag?
sade Rex.
Först så stod vi upp i en halvtimma och glodde rakt fram. Sedan satte vi oss ned vid ett bord. Vi sade ingenting. Det var helt tyst. Runt omkring oss umgicks människorna. De skrattade. Jag och Rex skrattade inte.
- Ska vi gå till Systembolaget istället?
undrade jag efter en stund.
Det tyckte Rex att vi skulle göra. Vi köpte varsin flaska sprit som vi satte oss och drack vid en undanskymd bänk borta vid en park. Sedan skrattade vi också.
- Nu är det roligt!
sade Rex. Det tyckte jag också. Ränderna går aldrig ur. Man är den man är. Vi är båda drygt fyrtio år och lever helt olika liv, men vi har en gemensam historia. Vi levde samma liv som unga. Det var sprit och ett evigt jagande efter flickor som vi sällan fick. Men vi hade kul. Vi skrattade trots allt rätt så ofta. Men vi lärde oss aldrig hur man egentligen har roligt här i livet. Hur man umgås och slappnar av tillsammans med andra människor och ett måttligt intag av alkohol.
Jag lärde mig aldrig slappna av bland människor, faktum är att jag noterade dem knappt. Jag var fullt koncentrerad på att dricka mig bortom solnedgången. När de andra tog sina första trevande steg på dansgolvet låg jag och Rex och kräktes i någon rosenrabatt utanför Folkets Park. När de flesta av våra jämnåriga hade träffat en flicka så var jag och Rex fullt upptagna med att jaga nya langare så att vi slapp att uppleva en helg utan sprit. Alkohol betydde att vi vågade ta kontakt med flickor men inga flickor ville ha kontakt med oss eftersom vi alltid var berusade. Det var en ond cirkel som jag inte klarade av att bryta på flera år.
Men så länge jag drack så fanns hoppet kvar.

Vi gick iväg till ett tivoli som låg i utkanten av själva festområdet. Jag mindes att jag hade varit där förra året också. Men då var jag ensam, Rex var inte med. Men jag hade varit lika berusad då också, om inte värre. Jag mindes att jag köpte en lott och vann en stor jävla teddybjörn. Högsta vinsten. Björnen var i min längd, över en och åttio. Hade jag varit nykter hade jag blivit generad. Nu var jag stupfull och fattade i stort sett ingenting. Jag stod intill en dansbana och höll om den stora teddybjörnen så att jag inte skulle falla omkull. Jag stod och glodde stelt rakt fram på de dansande paren. Hela världen snurrade.
Björnen var brun med vit mage. På huvudet hade den en sådan där röd, fånig liten hatt som piccolos brukar ha i filmerna. ”Pongo” stod det på den.
Min mobiltelefon ringde. Det var min flickvän som undrade om jag hade kul.
- Jodå, jag och Pongo är på tivoli!
Människorna runt omkring tittade på mig. De såg en medelålders berusad man som stod och höll om en stor teddybjörn. Klockan var inte ens sex på kvällen. Min flickvän undrade vem Pongo var, sedan sade hon att hon skulle gå ut och dansa. Hon tillhör dem som kan ha roligt. Jag uppfattade inte så mycket, jag skrek något om att Pongo var stor, brun och lurvig. Sedan lade hon på.
En medelålders man i min ålder passerade mig. Han hade sin lilla dotter med sig. Hon kanske var fem år eller något. Jag frågade henne om hon ville hälsa på Pongo. Det ville hon. I mitt berusade tillstånd så räckte jag själv fram handen till den lilla flickan. Hon såg förvirrad ut. Sedan frågade jag om hon ville ta med Pongo hem till sig. Hon blev jätteglad och omfamnade genast den stora teddybjörnen. Fadern såg mindre glad ut. Nu skulle han bli tvungen att släpa runt på en stor jävla björn hela kvällen.
Det tyckte jag var kul.
- Have a nice day!
Sedan gick jag. Det blev en tidig kväll som vanligt. Jag sov innan klockan nio. Det brukar bli tidiga kvällar för mig.

Men det var förra sommaren det. Nu var det jag och Rex som gick på tivoli. Vi var mycket berusade. Jag föreslog att vi skulle åka radiobil.
Innan vi klev upp i våra bilar så pekade jag på en liten kille i tioårsåldern som såg ovanligt otrevlig ut. Det syntes att det var en liten elak jävel som var van vid att alltid få som han ville. Han hade ljust, stubbat hår som stod rakt upp och ett par stora öron som påminde om ett par öppna bildörrar. Det var en unge som gillade att klå upp mindre och svagare ungar. Det var en bondunge, det syntes. Uppfödd på fläskkorv, potatis och hårt arbete. Om tio år så skulle han köra omkring i en gammal raggarbil, ha sydstatsflaggan fastsydd på jeansjackans rygg och en fet flickvän som vid sjutton års ålder redan skulle vara i långt gången grossess.
Med någon i Brålanda.
Eller Mellerud.
Munkedal eller Hedekas.
- Honom nitar vi!
hojtade jag.
Honom skulle vi gå in för. Köra på av bara helvete. Krocka. Han skulle flyga omkring som en vante där i bilens sittbrunn.
Rex missuppfattade alltihopa. Han körde på mig istället. Jag flög rakt in i en klunga med bilar och trasslade till det rejält innan jag lyckades ta mig loss och satte efter Rex. Jag jagade honom runt, runt samtidigt som vi skrek efter varandra. Två medelålders berusade män i var sin radiobil. Det var roligt så länge det varade.
Sedan blev det inte så mycket roligare.
Klockan var nio på kvällen och det var dags för att gå och lägga sig.
Kvällen var över.
Det är mycket som är över för medelålders män. Men jag försöker fortfarande i alla fall. Det är det inte alla som gör. De flesta verkar ha givit upp.
Men inte jag.
- Jag är fortfarande här, era jävlar!
Som en viss känd, fransk straffånge och författare utbrast när han hade suttit i isoleringscell en längre tid.
Jag är också kvar men inte i Uddevalla.

7 kommentarer:

P3 sa...

Sv: Haha, jag har seriöst långt kvar till din nivå! Men någon dag...

Texas sa...

Är den franske författaren Henri Cherriere "Papillon"?

Anonym sa...

Ahahaha du är ju riktigt rubbad, har spenderat 1 månad med ditt galna liv - läst allt. Helfestligt.

Här en Amerikansk galning, lite din stil kanske?

http://www.dontevenreply.com/

Anonym sa...

Jag tänkte också på Papillon.

Det är faktiskt ett tecken på intelligens att man inte har "roligt" på något som Fjordfestivalen. Jag undviker överhuvudtaget att sätta min fot i centrum under tiden som det pågår.

Anonym sa...

Jag kan ha skådat dig, käre hårdrockare!
Jag hoppas att jag får syn på dig med mer säkerhet nästa år.
- Se inte ner på oss i skithålan Uddevalla för mycket bara =)

milton76 sa...

Håller helt och hållet med. Vi hade festival i stan där jag bor nu i helgen. Och jag fattar inte vad som är så jäkla kul.


Blev full.

Anonym sa...

Snälla GH, Adoptera mig!