tisdag 28 juli 2009

När allt släpper.

Jag tror att alla vi människor har en mörk sida inombords. En sida som vi tack och lov aldrig visar. Vem har t ex inte drömt om att få dra ett fälgkors i huvudet på valfri skrikande unge ute vid Stora Köpcentrumet?
Men vi låter bli och nöjer oss med att fantisera om hur vi doppar skitungen i närmaste pissränna. Själv så har jag svårt för stora, stinkande hundar. Speciellt schäfrar. De lockar fram det sämsta hos mig. När jag ser en sådan på stan så börjar jag genast fantisera om tunga skiftnycklar och sänklod. Jag brukar ibland ställa mig och mäta dem med blicken. Jag stirrar dem ilsket i ögonen. Efter en stund brukar de bli helt galna och börjar skälla som stollar. Tänk att få dra en stor, tung skiftnyckel i ditt dumma huvud!
Tänker jag. Men jag gör det naturligtvis inte. Kommer aldrig att göra. Han kan ju inte hjälpa att han finns till och att Gud har skapat honom till det han är.
En kompis till mig drömmer om att strypa en anka. Att ta ett kraftigt tag runt halsen på det stackars djuret och långsamt krama livet ur henne samtidigt som hon kvackar sig hes.
Men han kommer inte heller att göra allvar av sina fantasier.
Men det finns människor som inte kan hålla sig. Som faktiskt ger efter för sin inneboende galenskap.
Ibland kan man t ex läsa om någon galning i USA som drar fram ett hagelgevär och rockar loss inne på något stort köpcentrum. Massor med människor får sätta livet till. Stora tidningsrubriker. Ingen förstår någonting.
- Jag kände honom! Vi jobbade tillsammans. Hur trevlig som helst. Vem kunde tro detta?
Jag tror att killen fick nog. Ytterst få människor släpper loss sin galenskap. Men för vissa, ett ytterst litet fåtal, så kanske det räcker med ett jobb som man hatar och en granne som varje lördagsmorgon klockan sex envisas med att starta och börja varmköra sin nya, fina bandsåg. Till slut släpper det fullständigt.
- Nu jävlar får det vara nog!
Tänker killen ute vid köpcentrumet efter att en okänd unge räcker ut tungan åt honom.
Det förbannade jobbet.
Bandsågen varje morgon.
Värmen och ungen.
Sedan springer han ut till bilen, öppnar bakluckan och drar fram hagelgeväret som han har haft liggande där utifall att. Utifall det börjar släppa och han känner för att börja rocka på allvar.
Sådant händer och det kommer att hända igen. Vi är allihop galna, somliga mer än andra.

Hos de flesta så tar sig galenskapen inte i så våldsamma uttryck, tack och lov. Jag har en jobbarkompis som ibland drömmer om att bli grov och vulgär i munnen när han pratar med en vacker kvinna. För det mesta så håller han käften.
Men inte för ett tag sedan.
Han heter Göran och brukar gå ut på Harrys så fort han är ledig. För det mesta så får han gå hem ensam, men inte denna kväll. Han gick arm i arm med en mörk skönhet i tjugoårsåldern. Göran är medelålders, drygt femtio och gratulerade sig själv. Han kunde knappt tro det var sant. Vilken jävla tur han hade haft! Han hade stånd långt innan de hade kommit hem till den unga kvinnans lilla etta.
Väl framme så klädde de av sig och dråsade ned i sängen. Den unga kvinnan började smeka Göran i skrevet samtidigt som hon mumlade något om skydd. Det var då Görans galenskap blommade upp. Han kunde inte längre hålla sig.
- Men håll käften och börja sug!
Tre sekunder senare så stod han ensam i hissen med sina kläder i ena handen.
Göran berättade detta under en lunchrast. Jag vet inte om det är sant men det var en bra historia. Vi skrattade gott allihop.

För några år sedan gick jag en idiotisk kurs i Örebro. I denna kurs så ingick det praktik på ett idiotiskt företag. Jag hamnade på ett större tryckeri. Jag blev satt ute i ett förråd där jag skulle sortera blanketter åtta timmar om dagen. Den där praktikplatsen misskötte jag från första dagen. Jag gick dit på morgonen, anmälde mig hos chefen, gick in i förrådet och ut genom en bakdörr efter någon timma. Det var sommar. Jag brukade gå ut på stan, sätta mig någonstans och dricka en apelsinläsk. Titta på folk. På alla idioter.
Den sommaren var det ovanligt mycket idioter i rörelse och som vanligt så plågades Örebro av alla medelstora städers gissel, nämligen gatumusikanterna. De var överallt. De stod eller satt och knäppte på sina gitarrer, tutade i sina trumpeter och drog i sina dragspel. Det var ett jävla oväsen. En kakofoni av falskspel, skrål och larm. Det var många som kände sig besvärade av dem, som retade upp sig.
Speciellt en man retade sig på dem. Jag såg honom när han kom gående. En medelålders överviktig man i kostym, slips och portfölj. Han var röd i ansiktet. Han såg arg ut. Han var en man som hade fått nog. Det var den dagen. Dagen som en medelålders man som jobbade på ett kontor någonstans hade fått jävligt nog.
Och alla dessa jävla gatumusikanter. Han hade alltid hatat dem. Han brukade sitta på sitt kontor och fantisera om hur han klämde skiten ur dem.
Nu hade han fått nog av allting.
Nu var det på väg att släppa för den medelålders kontoristen.
Det var dags för att börja rocka loss på allvar.
Idag.
Nu med en gång.
Jag såg hur han slängde av sig kavajen, lättade på slipsen och kastade sig över en man som satt på trottoaren och blåste i något som såg ut som en flöjt av något slag. Han fick in några fina smällar och sedan satte han sig på hans bröst och slöt händerna om musikantens hals. Han var på väg att strypa honom.
- Din lille, lille jävel! Nu är det slutspelat!
Gatumusikanten blev alldeles grå i ansiktet och började fäkta och sparka med både ben och armar, men kontoristen hade fått ett bra grepp och han tänkte jävlar i mig inte ta mer skit i livet. Inte från någon. Inte från frun, inte från chefen och så fan heller från någon sketen jävla gatumusikant.
Det blev naturligtvis ett jävla liv och gatumusikantens zigenarpolare kom till undsättning. Kontoristen reste sig upp och började fäkta och veva med sin portfölj som gick upp. Det flög papper, pennor, filofaxar och jävelskap över hela gågatan. Till slut kom polisen och finkade dem allihop.
Det var rolig underhållning.
Ännu en man som gav efter för sin inre galenskap.

Vi har det alla mer eller mindre inom oss, galenskapen. De tokiga fantasierna. Ett fåtal av oss ger till slut efter för dem. Vem vet vad din brevbärare drömmer om? Efter flera år av springande i trappor så känner han enbart förakt för både sitt jobb och alla som han måste dela ut post till. Kanske drömmer han om att pissa i din brevlåda istället för att stoppa den full med reklam och räkningar, eller kanske bara köra kuken i brevinkastet. Han fnissar för sig själv när han tänker på det.
- Fan vad förvånade de skulle bli!
Vi har det alla inom oss. Tänk på det. Hävdar du något annat så ljuger du. Så det är bäst att du kolla hallmattan extra noga nästa gång du kommer hem från jobbet. Så att du inte trampar i något.
Som tonåring så gav jag själv efter för min inre galenskap. Flera gånger. Det hade alltid med arbete och plikt att göra.
Jag minns att jag skulle dela ut reklam under morgnarna. Ett riktigt jävla skitjobb. Dåligt betalt var det också. Varje morgon när jag lastade lådorna med reklam på min cykelvagn så fantiserade jag om att kasta skiten i närmaste sopcontainer. Men det kunde jag naturligtvis inte göra. De ringde alltid slumpvis utvalda kunder och kollade så att de hade fått sin reklam. Men jag kunde inte sluta fantisera om det där och till slut så stod jag där en tidig morgon och öste reklamblad i en container. Sedan åkte jag hem och lade mig för att sova. Varenda morgon upprepade jag proceduren. Jag visste att jag skulle åka dit men jag kunde inte hålla mig. Jag mådde bra för stunden och åt helvete med det där jävla jobbet!
En vecka senare fick jag sparken.
Jag fick jobb som tidningsbud. Jag skulle dela ut morgontidningarna. De åkte direkt i samma container. Det jobbet fick jag bara behålla i tre dagar.
Det var total galenskap och jag visste om det. Ändå gjorde jag det.
När jag var i tjugoårsåldern så jobbade jag en tid i köket på ett stort mentalsjukhus. Det var ett rätt så bra jobb. Slappt och skönt. Skötte man sina kort rätt så kunde man ägna halva dagarna åt att sitta ute på lastbryggan och röka och prata skit med de söta sommarvikarierna.
Det tog inte lång tid förrän jag började fantisera om att supa mig full innan jag gick till jobbet. Varför vet jag inte, tanken dök bara upp.
Om jag skulle ta och hälla i mig en sjuttiofemma innan jag går hit!
Fullkomlig galenskap. Inte fan tänkte jag bära mig så jävla dumt åt. Men det gjorde jag i alla fall till slut.
Min arbetsdag började klockan sju på morgonen. Klockan halvfem gick jag upp, duschade och satte mig vid köksbordet och hällde upp första groggen. På väg till jobbet så cyklade jag ned i en ankdamm. När jag kom fram så var jag dyblöt och full som den jävla idiot jag faktiskt var.
En timma senare blev jag hemskickad. Jag fick inte sparken, däremot en varning och ett rykte bland de unga flickorna bland sommarvikarierna att jag var en kul kille som vågade skita i allting.
Jag fick doppa den sommaren. Hon var ung, hon var vacker och skulle fylla nitton år till hösten.
Den gången lönade sig galenskapen.

9 kommentarer:

Anonym sa...

Slutet var så jävla underbart.

Tyvärr räcker det nog inte att ha cyklat ner i en ank-damm och komma ap-rak på jobbet längre för att få doppa.

Men jag antar att den kvinnliga personalen är lika söta nu som då.

Din historia bringar fram ett minne av min tid som tillfälligt anställd på ett sjukhus.

Jag brukade ta några lysrör i hampan och gå omkring på avdelningarna,
alla trodde ju att jag var ute på "tjänsteförrättning".
Dom var ju så söta dom där i vita rockar!
Så titta lite kunde jag väl få göra?

För övrigt finns det en film om "när allting släpper".
Nån kontorsnisse i en bil-kö som får nog.

Hade!

Anonym sa...

Falling down med Michael Douglas. Sevärd film.
Han bara ger upp och skiter i allt.

Själv skulle jag inte ha något emot att platta till ett par gångtrafikanter med bilen. Dom där som nonchalant kliver rakt ut framför bilen bara för att dom har rätten på sin sida. Det gör ju inte mindre ont för det.

Agust Vråk sa...

"Strypa en anka" det var fan i mig det bästa jag läst på länge!

Anonym sa...

Du har helt rätt - galenskapen ligger på lur hos oss alla. Det är bara en fråga om hur den hanteras.
Mary

Anonym sa...

Me, Myself & Irene med Jim Carrey är en annan film med någorlunda samma tema.

Anonym sa...

Det finns många filmer som handlar om att "släppa allt" och bara rocka loss.
Taxi driver och Death Wish är två andra filmer om spelar lite på samma tema. Även om det kanske handlar om lite mer kontrollerad galenskap.


/JW

Anonym sa...

Strypa en en anka......Den önskan känner jag igen.Hmmm,kan det vara min man du pratar om?

Anonym sa...

Igår hade jag god lust att dra ett fälgkors i huvudet på en gallskrikande unge och ungens jävla morsa. Jag var inne i en affär å kollade på prylar till lägenheten. 20 m bort står en ytis helt obekymrad och kollar in gardiner samtidigt som hennes unge oavbrutet låter som en mistlur. Borde finnas fälgkors utplacerade för sådana tillfällen.

Stefan Dedalus sa...

Bra filmtips. Har alla. Säger en del... Har ett shaitjobb oxo, men det ger pengar till sprit. Enbart eftersom jag är för feg för att sno åt mig skiten, skutta som en av de där jävla tvillingbrudarna över stålstaketet mot friheten & utgången med en hüpertaqggad väktarjävel nära arslet.

Dessutom börjar jag bli för gammal. Lättja och ålder är en seeg kombination. Men det borde vara sport. Tänk en bedömningssport där lättja och smartness laureras.

Men. Jag hade kommit tvåa. GeHå vinner jämt.