tisdag 21 juli 2009

Stora Charkfabriken.

Det finns egentligen inga skitjobb. Inget jobb är sämre än något annat. Tråkiga, idiotiska och meningslösa arbeten, JA! Men inte dåliga. Det är inte finare att sitta på ett kontor och porrsurfa än att gräva diken eller skala potatis. Det är inte mer hedervärt att jobba som advokat och ägna tiden åt att försöka få grova brottslingar frikända än att sortera post.
Det finns inga skitjobb. Alla behövs.
Däremot så finns det skitlöner och dålig arbetsmiljö.
Om ett jobb är riktigt jävla stressigt och slitsamt, ja då är i regel lönerna därefter. Urusla. Ju mindre man måste utföra på sitt jobb, ju bättre betalt. Detta är ett faktum. Alla som har jobbat för skitlöner känner till detta. Alla hotellstädare, alla diskare, alla restauranganställda och människorna inom äldrevården vet vad jag talar om - Ett jävla slit för ingenting. I slutet av regnbågen finner man enbart en kruka med avföring. Inget guld, ingen bonus till dem som svettas och lider.
Om man kan så försöker man att ta sig därifrån, till ett bättre jobb med mindre arbetsuppgifter men med högre lön. Om man har ambition. Om det finns något som man kanske tycker är intressant.
Andra blir kvar livet ut.
Jag har aldrig haft några ambitioner och inget intresse för något inom yrkeslivet. Jag tog mig därifrån i alla fall. Jag hade tur. Idag har jag ett helt ok jobb med en lön som går att leva bra på. Men när jag tänker tillbaka så ångrar jag mig faktiskt. Varför slösade jag bort så mycket tid på att arbeta för småpengar? Alla dessa bortkastade år. Jag hade kunnat syssla med sådant som jag fann intressant och roligt i stället.
Hade jag kunnat vrida tiden tillbaka så hade jag stämplat istället. Levt på A-kassan. Det hade gett ungefär samma inkomst men ett rikare liv. För några år sedan så var inte A-kassan så låg som idag. De arbetslösa blev inte jagade, det var ingen som sparkade på dem. Jag hade kunnat leva ett bra liv som arbetslös. Men jag tog inte chansen och nu är den borta.
Jag hade nog fått några fina år under den tid i livet som är den bästa. Jag har alltid drömt om att få vara en dagdrivare.

Jag brukar beskriva arbeten som sjukdomar. De värsta jobben hittar man inom restaurangbranschen. Tunga, stressiga och pinsamt låga löner. Idioter till chefer. De kan beskrivas som obotlig cancer och HIV. De bästa jobben kan liknas vid influensa och förkylning.
Mitt nuvarande jobb är en lättare förkylning.
Då förstår ni. Jag har haft tur. Jag överlevde både cancer och HIV. Nu går jag bara omkring och snorar.
Ett av de jävligaste jobben jag har haft var på en charkfabrik. Det var cancer. De tillverkade bl a korv och köttbullar. Jag fick ett sommarvikariat där för drygt tio år sedan. Det var en fin sommar, solen sken och värmen höll i sig ända in i augusti.
Det missade jag. Jag jobbade. Dumma jag.
Förutom stressen och de meningslösa arbetsuppgifterna så var personalen kompletta idioter. De accepterade inte nykomlingar. Man kom aldrig in i gemenskapen. Många av dem hade jobbat där under hela sina liv och såg med misstänksamhet på alla vikarier.
Det var många år sedan jag slutade skolan. Jag trodde att jag skulle slippa översittare. Det gör man inte. De finns överallt. Även översittare slutar skolan och börjar jobba. Man måste alltid vara på sin vakt.
Det fanns en sådan på charkfabriken. Jag minns inte vad han hette men jag kallar honom för Magnus.
Vi var tre nya vikarier som började samtidigt, jag, Mustafa och Ronny. Magnus hatade oss. Första dagen blev jag placerad ute i stora charksalen. Jag skulle knyta korv. Det var ett helvete. Ingen visade mig hur jag skulle göra. De ställde mig bara vid bandet och sade åt mig att börja.
Jag fattade ingenting.
Det kom korvar, jag skulle knyta ihop dem och skicka dem vidare till en annan snubbe som hängde upp dem på en stor ställning. Sedan kom nästa snubbe, hämtade vagnen och drog iväg den till rökeriet. Snabbt skulle det gå.
Det trasslade till sig direkt för mig. Jag har aldrig varit bra på knutar. Jag kan enbart knyta mina skor. Rosetter. Hela produktionen stannade upp pga mig. Jag försökte men det gick inte alls. Lite längre bort stod Magnus med armarna i kors och hånflinade. Han ville att jag skulle klanta till det.
När man vet att någon står och väntar på att man ska misslyckas, ja då är det klart att det kör ihop sig. Till slut så kom Magnus fram till mig.
- Är du helt dum i huvudet eller?
Som barn så är man utsatt. Kan man inte hävda sig mot översittarna så är det bara att ta emot stryk och härda ut. Sedan blir man vuxen. En av de få fördelarna med att vara vuxen är att man inte längre behöver ta emot skit från översittarna. Man är inte längre rädd för dem. Jag frågade honom hur länge han hade jobbat där på fabriken.
- Femton år. Hurså?
Magnus var i min ålder. Han hade jobbat där i hela sitt vuxna liv. Det var det enda han kände till. - Femton år! Vem utav oss är det egentligen som är dum i huvudet?
Magnus talade om för mig att jag skulle passa mig jävligt noga. Han sade en massa annat också. Jag stod och hånflinade åt honom. Jag ville att han skulle ge mig på käften. Det hade varit kul. Det skulle vara ett rent nöje att få anmäla ett sådant as. Inte nog med det, jag skulle ha stämt honom på allt han ägde och hade.

Efter ett par dagar så blev jag förflyttad till rökeriet. Det var ett ensamjobb. Jag slapp de andra idioterna. Det var bra.
Jobbet var tungt och stressigt.
Det var mindre bra.
Det kom hela tiden in stora vagnar med olika sorters korv som skulle rökas eller ångkokas. Falukorven skulle alltid ångkokas, allt annat skulle rökas. Vagnarna hängde i skenor som gick i olika banor uppe i taket. Ugnarna var stora. En personbil skulle lätt få plats dem. Det förde ett jävla oväsen och röken vällde ut så fort man öppnade de stora dörrarna till dem. Man gick med hörselkåpor och munskydd hela tiden. Stressen var hemsk. Varje ugn hade timer som skulle ställas in beroende på vilken sorts korv det var, hur lång tid den skulle rökas. När det var klart ringde det i en klocka. Det ringde i stort sett hela tiden samtidigt som det kom in nya vagnar med korv som skulle in i ugnarna. Fick man lite tid över så var man tvungen att ta hissen ned en våning och skotta kol så att inte ugnarna slocknade. De brann dygnet runt.
Det var ett fruktansvärt slitsamt jobb. Under den tid som jag jobbade där så gick jag ned nästan tio kilo och jag var inte ens överviktig. När jag slutade så var jag mager som en jakthund.
Det var många ugnar med olika sorters korv. Det var svårt att hålla reda på vad som var vad, vilken korv som skulle kokas eller rökas och hur lång tid den skulle vara inne. När korven var klar så skulle den ut till lastbryggan. Där stod ständigt chaufförer och väntade på sin last. Det var också ett stressmoment.
Det tog inte lång tid förrän jag kom på att det gick att fuska. Jag sket i om jag åkte dit. Jag hade ändå inte tänkt mig någon karriär inom charkbranschen.
Ibland så struntade jag i att koka falukorven. Jag körde ut dem direkt till lastkajen. Chaffisarna levererade rå falukorv till affärerna. På så vis så fick jag lite andrum. Det märkliga var att jag aldrig åkte dit. Jag hörde inte ett ljud. Det måste ju ha blivit ett jävla liv när kunderna skar upp falukorven och köttsmeten vällde ut över skärbrädan. Jag brukade skratta för mig själv när jag tänkte på det. Vad förvånade de skulle bli!
När det blev lite tid över så brukade jag gå in i någon av de stora ugnarna och röka. Det fick jag inte. En lagbas kom och skällde ut mig.
- Det är rökförbud här! Vet du inte det?
Rökförbud i ett rökeri. Idiotin visste inga gränser. Det var förbjudet bara för att man kunde förbjuda det. Lagbasen såg till att förbudet efterlevdes bara för att han njöt av att visa vem som bestämde. Han hette Leif, var i femtioårsåldern och hade utstående framtänder. Antagligen för att han hade ägnat så många år åt att suga chefens kuk. Jag struntade i det där rökförbudet. Jag stod i ugnarna och rökte. Leif kom och hotade med att han skulle tala med chefen om mig.
- Så du skvallrar på dina arbetskamrater?
Att gå till chefen och skvallra på sina arbetskamrater är en dödssynd. Det gör man bara inte oavsett om man är lagbas eller inte. Jag har haft många jobb. Var det någon som maskade eller sysslade med något som de andra fick lida för så löste man det utan att blanda in chefen. Aldrig skvallra. Aldrig någonsin. En skvallerbytta blir omedelbart utfryst. Han får aldrig någon förlåtelse. Till slut brukar de säga upp sig självmant. Så var det inte här. Här gällde andra regler. Det var mobbning och rövslickeri för hela slanten.
Sådant skapar en dålig stämning, det blir vantrivsel. Detta i sin tur leder till att de anställda tar ut sin frustration på sina arbetsuppgifter. Sabotage och fusk. Jag såg flera som vrängde ut snuset i karen med köttsmet. Ibland slängde de in grus i någon köttkvarn, enbart för att det skulle bli produktionsstopp och kostnader för företaget. Själva fick de en stunds vila.
Det finns en mycket enkel regel: Om de anställda trivs på sitt företag så blir man lojal och tar sitt ansvar. Alla gör sitt bästa.
Vantrivs man, om företaget uppmuntrar pennalism och fjäsk så får man de anställda man förtjänar. Lägg därtill urusla löner och idiotiska regler, ja då har man fostrat en personalstyrka av tjuvar, sabotörer och skvallerbyttor.
Så var det på Stora Charkfabriken. Måtte detta arbetsläger gå i konkurs och brinna i helvetet.

De som fick mig att stå ut var de andra vikarierna, Mustafa och Ronny. Först så var det deras närvaro som fick mig att gå till jobbet, sedan gav de upp. Då blev det deras frånvaro som fick mig att inte ge upp. Jag skulle jävlar i mig vara tuffare än dem.
Mustafa kroknade först. Han tröttnade på att ständigt bli trakasserad av Magnus. Mustafa kunde aldrig acceptera att vi inte var välkomna uppe i personalmatsalen. Vi satt alltid ute på lastbryggan och käkade vår lunch. Jag tyckte det var skönt att slippa de andra idioterna, men Mustafa var en social människa. Han ville bli accepterad.
Sådant har jag alltid struntat i. Jag har aldrig tillhört dem som har längtat efter att bli godkänd av idioter. Jag vill ha dem på avstånd, inte knyta vänskapsband med dem.
Men sådan var inte Mustafa. Han tog illa vid sig av alla glåpord och tjuvnyp. En dag dök han helt enkelt inte upp och så var det bara jag och Ronny kvar. Vi satt där ensamma vid lastbryggan under vår lunchrast med våra matpaket.
En vecka senare så sade Ronny att han var tvungen att gå till tandläkaren. Hål i en tand.
- Är tillbaka om någon timme!
Det måste ha varit ett väldigt stort hål för jag såg aldrig mer till honom. Han stämplade ut för gott den där lunchrasten i början av juli för drygt tio år sedan.
Nu var det bara jag kvar. Jag hade nästan två månader kvar.

Under denna tid så fick jag en jobbarkompis. En enda människa som pratade med mig, som frågade om jag ville följa med ut och ta en cigg.
Mycket riktigt så var han själv inte riktigt accepterad.
Han hette Jaapie, kom från Sydafrika och var stor som en husvagn. Han var även svart som en sotsäck. De andra var rädda för honom. Det sades att han hade suttit inne många år för våldtäkt nere i Sydafrika. En mycket grov våldtäkt. Jaapie hade jobbat för en vit boerfarmare. Denna farmare hade haft en vacker fru och två bedårande tvillingdöttrar i övre tonåren, Lottie och Dottie. En dag hade Jaapie fått nog av skitjobbet och den dåliga lönen. Sugen på frun och döttrarna hade han varit länge. Under flera veckors tid så hade Jaapie harvat, sått och mockat skit med ståkuk. En dag när solen var ovanligt het och kuken hård så bestämde sig Jaapie för att löneförhandla med den vita bonnjäveln. Han hette Piet van Zyl och var en konservativ boer av den gamla, hårda sorten. Maniskt religiös. Alltid redo att använda sin stora påk på krånglade negrer som ansåg sig för fina för att enbart jobba för mat och en bädd ute bland korna.
Jaapie öppnade löneförhandlingen med att slå en skiftnyckel i huvudet på Piet. Ett argument tungt som något och svårt att ignorera. Sedan sänkte han honom i brunnen. Därefter letade han upp frun och tog henne utan krusiduller på köksgolvet. Hårt och grundligt. De dansade inte ens först.
Lilla frugan råmade som en ko under hela akten. För att få tyst på henne så var han tvungen att använda skiftnyckeln ännu en gång.
- Fan! Du frestar ju varenda svarting i hela Transvaal!
Nu hade Jaapie fått upp ångan. Han klampade upp till döttrarnas flickrum. Han knackade inte. Han presenterade sig inte ens. Det kändes överflödigt. Den enorma ståkuken gjorde all konversation överflödig. Han tyckte inte att han behövde informera dem om vad han hade på hjärtat.
- Nu ska vi umgås!
Sade Jaapie. Och det var precis vad de gjorde. I flera timmar. Faktum är att ingen av dem hade väl umgåtts så intensivt över rasgränserna tidigare. När polisen kom och hämtade Jaapie så var han så slut så han orkade inte ens göra motstånd.
Det sades även att han som avslutning på festen rövknullade gårdshunden, en fransk bulldog som mest låg och sov ute på verandan. Men det tror jag bara var elakt förtal.
Överhuvudtaget så trodde jag inte att något av detta var sant. Det är sådant skitsnack som folk gillar att föra vidare. Jaapie var en trevlig kille. Fanns inget ont i honom och under den tiden som jag kände honom så märkte jag aldrig av några våldstendenser hos honom.
Jaapie var den enda som var snäll mot mig.
Jag tror att det var Magnus som låg bakom detta rykte.

Sista arbetsdagen var en fin dag. Jag gick mest omkring med händerna i fickorna och log. Jag skulle därifrån. Magnus och de andra var fast där för resten av livet.
- En kuksugare som dig kommer inte att få något mer jobb här!
sade Magnus. Ja, det hoppades jag verkligen. Jag skrattade.
Innan jag gick upp till lönekontoret för att hämta mitt arbetsgivarintyg så gick jag ned till omklädningsrummet. Vi hade inga klädskåp. Bara små boxar där vi kunde låsa in klocka, plånbok och smycken. Kläderna hängde man på en krok bredvid. Jag visste var Magnus hängde sina kläder. Jag hade fyllt en plastpåse med överbliven köttfärs som jag hade tagit med mig. Först så proppade jag hans jeansfickor fulla med fet köttfärs. Magnus hade även en brun mockajacka. Den såg dyr ut. Varenda jävla ficka fyllde jag med köttfärs. Som avslut så tog jag upp en tjock tuschpenna och skrev KUKEN med stora versaler på jackans rygg.
Inte mycket till hämnd men alltid något.
Uppe på kontoret så fick jag tala med chefen. Han tog mig i hand. Han var nöjd med min insats. Han undrade om de fick ringa in mig nästa gång de behövde extrapersonal.
- Självklart! Alltid kul att kunna hugga i!
På vägen hem så köpte jag mig en nummerpresentatör. De ringde flera gånger. Jag svarade aldrig.

I våras såg jag att de annonserade efter sommarvikarier. De skrev bl a att de erbjöd stimulerande arbetsuppgifter och ett gott kamratskap. Välkommen i vårt trevliga gäng! Stod det.
Det är enbart rädslan för att bli stämd som gör att jag inte skriver ut företagets namn. Jag köper aldrig några produkter därifrån och jag är mycket noga med att informera mina vänner om vilken korv och vilka köttbullar de absolut inte ska köpa.
Men Jaapie är kvar där fortfarande. Det finns många som Jaapie. De sliter som djur och får sitta ensamma under lunchrasterna. De kanske tjänar hälften av vad en kontorsfjant har i lön. Sådant tycker jag att man ska tänka på ibland.

8 kommentarer:

Anonym sa...

HA! HA!

Jag antar att du inte hann höra om Magnus raseri...?

Har en bekant som jobbat på liknande ställe.
Där sysselsatte de sig under lunchrasten att skjuta fiskmåsar från taket med ett luftgevär som någon tagit med sig. De älskade att prata om hur fåglarna paralyserats av skottet och störtade mot marken och lätena av nacken som knäcks osv.
Kan vi kanske konstatera att slaktarna är inte riktigt kloka? =)

/0522

Anonym sa...

Tänk - 15 år på ett dylikt ställe, man häpnar. Jag hade en kort karriär på ett större bageri - det var ungefär likadant som du beskriver. Fullt av småpåvar och rövslickare. Pennalismen frodades å det gruvligaste. Jag ryser bara jag tänker på det. Det var en målande beskrivning - råa korven var rolig - sicken tur att jag inte gillar korv :) Mary

Anonym sa...

Det är ju så att man misstänker att du har varit i dalarna och jobbat den här gången. Har jag rätt?

Anonym sa...

Tjena GH.

Du är fullt medveten om att alla "kontorsfjantar" oavsett klassbakgrund inte är sådana som du beskriver dem. Klart det kan bli problem när folk som ingenjörer förväntar sig att folk skall arbeta och upprätthålla avtal.

Men jag kan tala om för dig i vänligaste mån att jag bryr mig oerhört mycket om folket under mig. Den attityden som du visar upp vad gäller lojalitet, bra samtalsklimat etc. Den är helt riktig och något man skall eftersträva. Du anar inte hur tillfredställande det är att sätta sådana som Magnus i skiten, när man har tillfälle. T.ex. brukar jag sparka mobbarna så ofta jag kommer åt, men det viktigaste är närvaro och att man säger klart och tydligt "Sådan här skit accepteras inte". Sedan när det dyker upp ett fall hanterar man det hårt men rättvist.

Jag skulle också vilja passa på att tacka för en mycket bra blogg. Jag tvivlar för övrigt på att du är så lat som du skriver ;)

//Ingenjör'n

Anonym sa...

Jadu GH, såna ställen finns det massor av! Men kanske har det blivit bättre sen du var där?

Citat: Det finns en mycket enkel regel: Om de anställda trivs på sitt företag så blir man lojal och tar sitt ansvar. Alla gör sitt bästa.
Vantrivs man, om företaget uppmuntrar pennalism och fjäsk så får man de anställda man förtjänar. Lägg därtill urusla löner och idiotiska regler, ja då har man fostrat en personalstyrka av tjuvar, sabotörer och skvallerbyttor.

Så jävla sant! Med massa rövlickare och ja-sägare stoppar utvecklingen av företaget!

Hoppas du hade kul på Fjordfestivalen förresten:) Sånt är inget för mig! Har aldrig varit där ens.. Tar hellre en öl med polare eller här vid datorn!

/Uddevallare

Anonym sa...

"Jag såg flera som vrängde ut snuset i karen med köttsmet"

Som en service till dina läsare så skulle det vara intressant att veta vad dom snusade för märke, så man vet om man kan fortsätta äta korv med aptiten i behåll.

Medel Svensson

Anonym sa...

Speciellt med tanke på dumpandet av snus i köttsmeten så skulle det vara intressant att få veta vilket korv-märke det rör sej om.

Anonym sa...

Jobbar för tillfället över sommaren på ett liknande ställe... jag kan skriva rakt ut för jag är anonym - Scan!!
Och allt du tar upp är likadant nu 10 år senare även på denna fabriken. fyfan för såna människor!!

Tack som fan för en skitbra blogg!!