tisdag 14 juli 2009

Sundsvall tur och retur - Del 2.

Jag lämnade min hemstad tidigt på morgonen och klev ut på centralen i Sundsvall sent på eftermiddagen. Det blev många och långa timmar på tåget. Efter Örebro så gick det norrut. Tåget sågade sig fram genom tunga och dystra granskogar.
Och sedan var jag framme!
Jag gick genast till Systembolaget och köpte mig en flaska. Sedan uppsökte jag hotellet. Det låg centralt. Det var bra.
På hotellrummet så ägnade jag mig åt min favoritsysselsättning. Jag satt på sängkanten, drack sprit och glodde in i väggen. Det var kul. Jag blev mycket full.
Under den sena kvällen så gjorde jag något som är ovanligt när det gäller mig, jag gick ut på lokal. Jag hamnade på något dansställe som jag inte minns namnet på. Jag var på gott humör. Jag satt i baren och drog vitsar och bjöd en kvinna i min egen ålder på drinkar. De verkade som om dyra spriten skulle ge utdelning. Hon var sorten som blev sådär charmigt omdömeslös av alkohol som bara vissa kvinnor kan bli. Vi män får vittring på dem direkt. Vi känner igen sorten på långt håll. När man väl träffar någon så gäller det att få ut dem så fort som möjligt innan de frestar hela lokalen. Det är inget ovanligt att en sådan kvinna ofta har en klunga på tio män runt sig.
- Ska vi dansa?
- Vill du ha en cigg?
- Vill du ha sprit? En ny klänning? Pengar? Jag heter Thomas förresten.
Men nu så var det min tur! Jag hade upptäckt henne först och nu gällde det bara att få bort henne från alla andra karlar. Det var inga problem. Hon följde snällt med när jag räckte henne min hand, drog upp henne från barstolen och sade:
- Nu skiter vi i det här. Vi sticker!
Och det gjorde vi. Vi stack till mitt hotellrum. Nu jävlar blir det pälskrage! Tänkte jag.
Vi låg på min säng och hånglade. Jag hade stånd. Jag förde in handen under hennes kjol, innanför trosorna och vispade runt med fingrarna. Det var varmt, mjukt och halt. Det var en fin muff. Stor. Den sög nästan i sig hela handen.
Och sedan blev det tvärstopp. Hon reste sig upp, slätade till kjolen och sade att hon måste gå hem.
- Det är sent!
Förargligt. Det är sådant som händer ibland. De börjar nyktra till och förstår vad de håller på med. De börjar känna sig billiga. De börjar tänka på barnen som ligger där hemma och sover. De känner sig inte längre som en ung och attraktiv tigrinna, de känner sig som en mamma igen.
Har man sprit hemma så kan man alltid försöka att bjuda dem på några glas innan de går. Det kan hjälpa. De kan hitta tillbaka till den trevliga personlighet som de nyss visade upp. Om man har tur.
Om man har sprit hemma.
Det hade inte jag.
Så hon gick och jag satt kvar på sängkanten. Det snurrade i huvudet. Jag var full. Jag hade stånd. Jag var trött. Sedan minns jag inget mer.

Jag vaknade halvåtta på morgonen. Jag var sjuk. Baksmälla. Jag hade sovit med kläderna på. Jag reste mig upp, lämnade hotellrummet och vacklade iväg mot busstorget. Jag brydde mig inte om att duscha eller borsta tänderna. Kläderna var skrynkliga. Jag såg ut som en obäddad säng.
Jag klev på bussen som gick ut till lasarettet. Jag vill minnas att den var skyltad Granloholm. Jag satt och tittade ned i golvet. Det snurrade i huvudet. Tankarna kom. Vilket jävla svin du är! Snart fyrtio år! Jag fnissade för mig själv.
Prick klockan nio blev jag insläppt till en ful man i övre medelåldern som presenterade sig som personalchef.
- Men kalla mig Kalle!
Det var han som skulle intervjua mig. Han satt bakom ett skrivbord. När jag klev in i rummet så reste han sig upp och sträckte fram handen. Vi hälsade. Han hade ett fast grepp. Det har jag också.
-Trevligt att träffas!
Jag hade fortfarande kvar fittsås på handen.
Jag stank sprit, tobak och parfym. Jag var alldeles flottig i ansiktet. Kavajen var skrynklig. Kalle tittade på mig som om jag inte var riktigt klok. Det är jag inte heller.
- Välkommen till Norrland!
sade han till slut.
Han talade en inkokt norrländsk dialekt som verkade höra hemma långt uppe i inlandet, kanske från Övre Diskvattnet? Kalle fascinerades över min dialekt, han tyckte den lät rolig.
- En sjöman älskar havets våg va?
Jag talade om för honom att det var mycket länge sedan som jag bodde i Bohuslän. Jag talade även om för honom att jag hatade både havet och fiskare och att de kunde fara så långt ända in i svartbrända helvete de kunde.
Därmed var det slut på småpratet. Han började ställa de vanliga frågorna. Han ville att jag skulle redogöra för mina positiva egenskaper. Jag bestämde mig för att vara helt sanningsenlig.
- Ojdå! Var ska jag börja? Få se nu… Jag gillar katter och mörka kvinnor. Jag är bra på att sysselsätta mig själv, jag kan sitta i timmar och glo in i en vägg. Jag har livlig fantasi och jag gillar dumma jobb där man slipper att tänka. Ju dummare desto bättre! Repetitiva arbetsuppgifter är de bästa.
Kalle såg ut att undra varför i helvete han slösade sin tid på mig. Kalle var en man som snart skulle fylla sextiofem. Han såg fram emot sin pension. Alla dessa dårar. Snart så skulle han slippa dem. Han hade träffat många dårar under sitt liv. Det hade börjat redan i byskolan uppe i Masugnsbyn. Som barn så var den begåvade och ambitiösa Kalle en udda figur. Ena halvan av klassen var svår inavel. ABC-bok och kulram betraktades av föräldrarna som universitetslitteratur och det visste man ju vilken sorts jävla bögar studenter var. Deras ungar var någon slags gatukorsning av lappar, finska zigenare och äktsvensk gruvtrash. Studiemotivationen låg inte på topp. Däremot så var de väldigt motiverade att slå Kalle under rasterna. Kalle hade lätt för sig, gjorde alltid läxorna och därmed var han att betrakta som bög, rövslickare och allmän slagpåse.
Den andra halvan av klassen bestod av barn till maniskt religiösa föräldrar och ansåg att det enda man behövde lära sig var katekesen. De såg med misstänksamhet på allt som inte hade med bibeln att göra. Läroböcker var kommunistpropaganda och gudsförnekelse av värsta sort.
Det var allmänt känt att Kalles far hade fått sparken från skogsbolaget pga agitation under arbetstid. Kalles far var kommunist.
Ve och förbannelse.
Kommunist och plugghäst. Kalle fick sina framtänder utslagna redan under första veckan. Sedan fortsatte festen. Varje dag. Ibland slogs ungarna om vem som skulle få slå Kalle. Alla ville slå Kalle.
Det där hade Kalle aldrig glömt. Och nu satt han här och intervjuade en idiot som verkade stolt över att han inte hade någon utbildning. Sprit luktade han också! Alla dessa uppoffringar Kalle hade gjort. Alla dessa skolor. Studielån. Klassresan. Risken att bli misshandlad så fort han hälsade på sina gamla föräldrar uppe i födelsebyn i Lappland. Och så slutade hans karriär med att han satt här och intervjuade knappt läskunniga idioter som var för dumma för att skämmas över sin brist på bildning. Måtte de sista åren fram tills pensionen gå fort!

Jag märkte att Kalle satt tyst. Vad fan tänkte han på? Skulle han inte intervjua mig? Jag ville få skiten avklarad så fort som möjligt så att jag kunde sticka iväg till hotellet och ta mig en dusch innan jag missade tåget hem. Jag undrade om han inte skulle be mig redogöra för mina negativa egenskaper också?
- Jo… Jovisst! Kör igång!
Jag bestämde mig för att vara helt sanningsenlig denna gång också.
- Jag saknar fullständigt allt vad ambitioner heter. Jag har lätt för att döma folk och har svårt för människor som gömmer sig bakom fåniga studier bara för att de anser sig för fina för skitjobb. Jag skrattar när folk slår sig och gör sig illa och… Sedan hann jag inte mer. Kalle såg arg ut. Han reste sig upp.
- Har du problem med välutbildade människor?
Va fan tog det åt gubbjäveln? Trampade jag på något tro?
- Nej, det är de som har problem med sådana som mig, sådana som jobbar på riktigt för sin lön.
Kalle blev röd i ansiktet.
- Menar du att jag inte jobbar?
- Nej, du sitter ju här vid ett skrivbord och snackar skit. Hade du velat jobba så hade du gått ned i köket och spolat golv eller hackat lök eller något. Nu sitter du här och har en trevlig pratstund med mig istället. Hur mycket betalar de dig för det?
Kalle tyckte att det var dags för mig att gå. Vår pratstund var över.
- Är jag inte en trevlig ung man?
Det tyckte inte Kalle.
- Försvinn!

Allt hade gått enligt planerna. Jag skulle inte få jobbet.
När jag kom tillbaka till hotellrummet så rakade jag mig, borstade tänderna och tog en lång dusch. Sedan checkade jag ut.
Solen sken. Det var varmt. Jag var på strålande humör. Jag minns att jag hade bytt om till jeans, hawaiiskjorta och träskor. Jag slank in på Systembolaget innan jag hoppade på tåget söderut.
Det blev en fin hemresa. Jag satt och drack sprit, tittade ut genom fönstret och drömde mig bort. Jag bestämde mig för att jag skulle se till att vara arbetslös hela den kommande vintern.
Jag lyckades.
Sedan fyllde jag fyrtio och bestämde mig för att börja jobba igen.
Och så gjorde jag det.
Nu har det gått över fyra år och jag är kvar på samma jobb. Det är rekord för mig. Så länge har jag aldrig tidigare varit kvar på en och samma arbetsplats.
Det är väl bra gjort?

10 kommentarer:

arvidsson sa...

Ja, 4 år på ett jobb är inte dumt. Du kanske blir kvar där till pensionen. Vem vet. Själv är jag arbetslös nu, utan någon ekonomisk ersättning för det. Lever på mina sista besparingar. Snart är de slut. Blir väl tvungen att sälja både bil och bostadsrätt för att få socialbidrag, tror jag. Om det nu kommer gå så långt. Det konstiga är att jag inte är mer orolig för min situation. Ingen ångest eller så. Kan bero på att jag käkar SSRI. Eller så kanske jag bara har blivit vis på äldre dagar. Att man inte ska oroa sig i onödan. Egentligen finns det ju väldigt många saker att oroa sig för. Man kan ju t.ex. dör när som helst, bara för att nämna en sak. Därför är det väl bra att ta en dag i sänder och förlita sig på Guds försyn, eller vad vi nu ska kalla det. Att jag svamlar på här i kommentarsfältet beror på att jag har tagit en Imovane (sömnmedicin). Hämningarna släpper av den medicineno och en fåårdig man som jag får helt plötsligt väldigt många ord att nedteckna.
God natt och hoppas, GH, att du nu är frisk och kry igen.

Anonym sa...

Helt underbart, GeHå!
Fjordfestivalen är snart, kommer man se dig smyga omkring?

/Uddevalla

Rex sa...

Fyra år? Jag har 21 år på samma ställe,vad gör det mig till då?

Anonym sa...

# Rex - Inventarie?
Mary

Anonym sa...

Rex:

"21 år på samma jobb"

Idiot?

Anonym sa...

Jag tycker att GH och Rex är värda respekt. GH har haft hur många olika jobb som helst men hänger fortfarande i utan att ge upp. Rex har varit på samma jobb i 21 år. Det är tungt. Hur orkar dom? Tror inte att dagens ungdomar skulle klara detta.
Att kalla Rex för idiot bara för att han gör sitt jobb är jävligt lågt. Utan sådana som Rex (och till viss del GH) skulle Sverige stanna.
GH: Skriv gärna mer om alla dina jobb. Det är kul för oss yngre att läsa som inte har så stor erfarenhet av eländet.

/Minna

Rex sa...

Idiot? Tja,vafan,folk måste ju jobba om vi skall ha ett fungerande samhälle.

Nån måste ju betala för de som inte kan/vill/orkar,antingen det eller så får de dö i rännstenen,bara att välja.

Funnes det en idiotsäker metod för att skilja de som inte vill från de som verkligen inte kan så hade gärna latryggarna fått ligga där,men det är en svår nöt.

Anonym sa...

mkt rövslickeri, ärlighet borde rimligen inte leda till nån slags vardagshjältestatus. hycklare.

Anna sa...

mmh, så kan det bli när man ska söka jobb på annan ort. HaHa

Anonym sa...

Helt jävla underbar!!
..hade jag fortfarande fittsås på handen...

Och som vanligt strålande research angående Kalles bakgrund i norra norrlands inland!