torsdag 9 juli 2009

Tankar om ord och svenska språket.

En del tror att jag använder mig av vissa ord och beteckningar bara för att verka märkvärdig, för att skilja ut mig. Det stämmer inte. Faktum är att ord alltid får mig att se olika bilder och händelser och de är inte alltid så trevliga.
Min gamla kompis Rex t ex, han retar sig oerhört på att jag kallar hans fru för ”flickvän”.
- Och hur är det med flickvännen?
- Jag har varit gift sedan tio år tillbaka för helvete!
Rex tror att det får mig att känna mig yngre om jag kallar polarnas äkta hälfter för flickvänner. Det är helt fel. Faktum är att ordet Fru ger mig negativa associationer. Jag ser framför mig en fet och svettig kärring i ett bondkök som står i blommig klänning och steker fläsk.Varför hon steker just fläsk vet jag inte? Kanske tycker jag att fläsk är extra bonnigt? Hur som helst, det osar stekflott i hela köket. In kommer Rex, stora stövlar har han på sig. Stekflottet blandas med lukten av gödsel. Rex är trött. Han har kört gödsel fram och tillbaka hela dagen. Rex är sugen på ett nyp och snart kommer ungjävlarna hem från byskolan. Det gäller att vara snabb i vändningarna.
Rex viker upp sin frus blommiga klänning och trycker på henne bakifrån. Inget förspel. Utan vaselin.
- Det går tungt! Känns inte som förr!
säger Rex.
Och fläsket, det ligger och fräser i stekpannan.
Inga vackra associationer, eller hur? Om man däremot säger flickvän, ja då kan jag omedelbart förnimma känslan av hur det kändes när man satt på en parkbänk en ljummen sommarnatt och höll en flicka i handen för första gången. Nu blev det mycket trevligare, eller hur?
Det luktar inte stekt fläsk längre. Doften av syren hänger i luften och om jag känner efter riktigt noga så kan jag även känna doften av flickans schampo, det var Jane Hellen.

Jag säger lasarett, inte sjukhus! Sjukhus översätter jag av någon anledning till tyska krankenhaus och då är inte steget långt borta till Andra Världskriget och brandbombningarna av Dresden. Jag ser tyska sjuksköterskor framför mig som febrilt rusar mellan brinnande ruiner och försöker rädda livet på soldater, på flygare som har störtat och gamla människor som har mist sina hem.
Inget trevligt alls.
Lasarett däremot, då är jag sju år och har precis genomgått en ögonoperation vid lasarettet i Trollhättan. Min mor kommer och hämtar mig. Hon har lovat mig ett nytt legohus och det bästa av allt, jag behöver inte gå till skolan på två veckor! Nu blev det trevligare. Jag kommer att säga lasarett även fortsättningsvis.
Så här kan jag hålla på i det oändliga. Varje ord och beskrivning har sin egen lilla historia.
Ord har alltid fått mig att associera till vissa bilder och händelser och de behöver inte alltid överensstämma med själva betydelsen.
Det är ungefär med ord som med namn. Om någon heter Peter så ser jag omedelbart en person med brittiskt utseende framför mig. Kritvit hud, fräknar, ruttna tänder och en blick utan själ och djup. Faktum är att jag har träffat massor av Petrar och bara en av dessa motsvarade denna beskrivning. Ändå, hör jag namnet Peter så ser jag en brittisk blekfis i nikotingul nylonskjorta och grön parkas framför mig. Han ska stå i en kö till socialkontoret, bakgrunden är en sotig mur med rött tegel. Det regnar och Peter väntar på att det ska bli hans tur så att Nigel, Peters socialassistent (de britter som inte heter Peter heter Nigel) ska ge honom veckans matkuponger så att han kan köpa sin ranson av sylt, rostbröd och weetabix.
Ulf är ett ursvenskt namn. Ändå, när jag hör det namnet så börjar afrikanska djungeltrummor mullra någonstans i bakgrunden. Fram kommer det en jättelik neger iklädd leopardskynke och exotiska frukter hängande runt halsen. Det är Ulf M´bolo, hövding över en ökänd stam från djungeln i östra Sydbongo. Män och kvinnor lever åtskilda och träffas enbart en gång om året för att säkerställa stammens överlevnad. Resten av tiden ägnar männen åt att röka fredspipa, äta pungråttor och knulla varandra i röven. Det sägs att i denna del av Afrika knullas det mer röv än i hela San Fransisco vilket inte säger så lite eftersom stammen bara består av drygt tvåtusen individer.
Kan ni också höra trummorna?
Richard är ett namn som jag genast förknippar med plommonstop, promenadkäpp, frack och ett omotiverat glatt humör. Jag ser en snubbe framför mig som snackar sådan där fånig gammal söderkisdialekt men som av någon anledning har hamnat i Berlin av alla ställen. Han dansar fram på gatorna, snurrar med käppen och då och då gör han en piruett. Sedan fortsätter han, lyfter på hatten för vackra kvinnor, tar sig en sup ur sin medhavda flaska och dansar vidare på gatorna i Berlin.
Jag vet inte varifrån dessa vanföreställningar kommer ifrån? Hittills så har jag inte träffat någon neger som heter Ulf eller någon Richard som klär sig som en varietéartist.

Gamla, omoderna ord är alltid roliga att svänga sig med. Jag säger t ex alltid läsk. Ungdomarna idag säger ”dricka”. Det låter ju helt åt helvete fel. Dricka dricka. Men å andra sidan så har ju läsk blivit rena bordsvattnet för dagens ungar. Det går åt litervis av skiten varje dag. Det är svårt att tänka sig att familjerna är så fattiga så att de måste ha en massa bidrag. Men det är så det är.
När jag var barn under sjuttiotalet så fick man en läsk tillsammans med lördagsgodiset. Punkt slut.
Min morfar drog det ett varv längre. Han sade sockerdricka, oavsett vad det var för smak.
Jag och Janne satt och spånade för ett tag sedan. Vi kom på att det skulle vara kul att vara lärare för en grupp invandrare på en SFI-kurs. Efter ett halvår med oss så skulle araberna och somalierna snacka svenska som vilka fattiga torpare som helst från artonhundratalets Småland.
- Och så en skäppa socker tack!
Kassörskan på ICA skulle sitta som ett levande frågetecken. Naturligtvis skulle de snacka perfekt svenska, helt grammatiskt korrekt. Jag och Janne hade lagt ned oss riktigt ordentligt under vår tid som lärare.
- Ett skålpund mjöl!
En back med läsk skulle bli ett ankare med sockerdricka och jeans blir blåbyxor.
Alla somalier gillar musiker som bankar och slår så mycket de orkar på gamla oljefat, kastruller, plasthinkar och allt vad det nu är. Trummisar kallas de. Alla somalier vill vara en trummis. Så fort de har fått godkänt betyg i svenska språket av mig och Janne så skulle de naturligtvis rusa iväg till närmaste musikaffär, upplysa innehavaren om att de är batterister och fråga hur många riksdaler den där fina bongotrumman kostar som står i skyltfönstret. Från högtalarna bakom disken hörs musik. Det är Black Uhuru, ägaren till musikaffären har alltid varit svag för lite udda, alternativ musik.
- Oj vad det svänger!
Säger den ena somaliern - Du spelar grammofon märker jag!
Den andra somaliern upplyser innehavaren om att de ska starta en afrikansk poporkester. De ska försörja sig på att spela på olika hippor.
- Vi har redan telefonerat till tidningen och bett dem lägga in en annons!

Jag tycker i alla fall att denna svenska är att föredra framför dagens nysvenska. Eller vad säger ni andra?
Nä, nu måste jag gå och lägga mig igen. Den förbannade febern ger sig inte.

10 kommentarer:

Rex sa...

"Inga vackra associationer, eller hur? "

Nä,det var ju det jag menade,du vill associera till ungdom och 80-tal,däri passar inte nåns "fru",det skall vara "flickvän" ;-)

Anonym sa...

"Ulf M´bolo" hahahaha du är ett geni och denna text var en av dina allra finaste, du toppar formen med en feber.

Anonym sa...

Du glömde nämna namet Ulrik. Vad anser du om just det namnet och vad kommer du att tänka på då?

Anonym sa...

Du håller stil och klass även med feber! Krya på dig GH!

Anonym sa...

"Spela grammofon"

Underbart!

Jag och en polare blev lätt mobbade när vi informerade några bekanta om att vi "spisat skivor".

Westlund sa...

Vad har du för associationer av ditt eget namn, Ulrik?
För er kännedom heter Gammal Hårdrockare Ulrik.

Gammal Hårdrockare sa...

Westlund:

Nej, tyvärr. Mitt namn är det första av de tre som jag nämnde. Jag gillar det inte, men jag har i alla fall inget brittiskt utseende så man får glädjas åt det lilla.

Anonym sa...

Westlund, vad är du för en typ egentligen? Om GH hade hetat Ulrik, så är det väl upp till honom? Vad har du för intresse av att outa någon?

GH: Peter är ett helt ok namn. Jag känner en Peter som mest liknar Seinfeld, och sen har vi Peter Apelgren som är en trevlig typ. Och så Peter Heering. Bra namn.

hallon sa...

Oj! Jag har följt din blogg ett längre tag nu. Och bläddrat mig bakåt så klart. Men det här var ta mig faen det underbaraste jag läst på länge! fortsätt så!

//berger

Anonym sa...

"... eller någon Richard som klär sig som en varietéartist."

Kan den här Richard platsa kanske http://blogg.engfors.se/

Annars, kul och intressant text som alltid.


//Plutten