måndag 31 augusti 2009

Sticker till Sicilien!

Jaha, nu är klockan drygt tio på kvällen och jag har nyss vaknat. Varit tvungen att sova några timmar efter jobbet eftersom jag har en lång resa framför mig. Så nu sticker jag till Sicilien! Är tillbaka om en dryg vecka och då hoppas jag att Ni, kära läsare även hittar tillbaka till min blogg.
Vi syns snart igen!
Hej på er så länge!

lördag 29 augusti 2009

Karriärtips för kontorsfjantar.

Kom hem från jobbet för ett par timmar sedan. Gick ut på nätet och läste Aftonbladet. En artikel gjorde mig förbannad direkt. Rubriken var: "Tio saker som sabbar karriären."
Bara en sådan sak som att skriva ”sabba” i en artikel som ska låtsas vara seriös talar för sig själv. Här snackar vi om välutbildade journalister som inte kan skriva som folk. Jag snackar om människor som har gått fina skolor. Människor som har ordet som yrke. Som aldrig har sysslat med något annat. Men de kan inte skriva. Hela meningsuppbyggnaden är fel. De skulle istället ha skrivit: "Tio misstag som spolierar din karriär". Eller något liknande.
Visst, jag gör många fel jag också under tiden som jag skriver. Men jag är ingen utbildad människa. Jag kallar mig inte för journalist och de pengar jag tjänar på min blogg går knappast att jämföra med en journalistlön. Jag är en vanlig fjant som har haft turen att få många läsare som följer mig på nätet.
Jag har inte som jobb att sitta på en stol och skriva. Jag har inte tid att sitta och flytta kommatecken fram och tillbaka. Jag skriver snabbt, nästan alltid online. När jag får tid över. För jag har ett jobb att sköta.
Rubriksättning och ordval var inte bara under all kritik, hela artikeln andades kontorsfjanteri. Här handlade det inte om vanliga jobb. Riktiga jobb. Artikeln var istället riktad till små välkammade projektledare, till kontorsfjantar, tjänstemän och systemintegratörer som har som uppgift att utvärdera den senaste processanalysen.
Eller något sådant.
Vi som har riktiga jobb fjäskar t ex sällan för någon chef. Händer det att någon gör det så lovar jag, den personen blir inte långvarig. Skvallra på en arbetskamrat är en dödssynd och är detsamma som att begära avsked. Om någon skvallrar brukar det inte ta lång tid förrän han eller hon inser att det är dags att lämna jobbet frivilligt.
En skvallerbytta får det inte roligt.
Men journalisten hade skrivit en artikel riktad till kontorsfjantar och akademiker och bland dem så är detta beteende legio. Det vet jag, för jag har själv erfarenhet från denna världen. Även om det bara var för en kort period och från ett underifrånperspektiv.
Chefen kallade in mig på sitt kontor och upplyste mig om att jag inte längre var välkommen på deras arbetsplats. Eller i deras organisation, som det heter på kontorsfjanterispråket.
- Har du förankrat det beslutet hos mitt fackförbund?
Frågade jag som snabbt hade lärt mig kontorsjargongen. Jag hade svårt att hålla mig för skratt. Jag drev alltid med dem, härmade dem så ofta jag kunde på ett så överdrivet vis som möjligt. Jag var ingen äkta kontorsfjant, jag var kontorsvaktmästare. Ett bra jobb. Inte alltför stressigt. Första veckan byggde jag mig en liten koja av spånskivor och pappkartonger nere i ett soprum. Jag tog med mig en uppblåsbar madrass hemifrån som jag lade på golvet. En oljepanna stod och brummande hemtrevligt i rummet intill. Det var varmt och skönt. Jag låg ofta och sov därnere. Under en lunchrast så betäckte jag ett kvinnligt bud från Jet-Pak bakom värmepannan. Jag kände henne sedan tidigare från ett annat jobb och hade limmat på henne länge. Det var alltid jag som tog emot buden och lämnade dem till den rätta adressaten. Det gick rykte om att hon var lättfotad. Det stämde. Jag brölade som en älg när jag tog henne bakifrån. Det var tur att oljepannan brummade så högt.
Det var nästan värt priset på klamydiamedicinen.
- Var är den där jävla vaktmästaren? Kopieringspapperet är slut!
Arbetsuppgifterna var det alltså inget fel på. Det var miljön som var dålig. Personalen. Alla nylonskjortor, gubbyxor och kavajer höll på att driva mig till vansinne.
Två månader varade det jobbet. Sedan var det god jul och glad påsk för min del. Tack och hej för den tiden som har varit!

Men nu var det artikeln i Aftonbladet jag skulle skriva om. Den retade upp mig.
Jag blev så förbannad så jag var tvungen att gå ut på balkongen och ta mig en rök.
Sedan gick jag in igen, satte mig vid datorn och började skriva denna lilla text. Egentligen så var artikeln i all sin enfald rätt så humoristisk. Det är alltid kul med kontorsfjantar som tar sitt jobb på allvar.
Tio saker som sabbar din karriär.
Nej, jag tar inte upp alla tio punkterna. Bara de allra dummaste.

Leka kopia.
Att ha förebilder är bra men att försöka göra om sig till någon man inte är, är aldrig lyckat.
Din förebild är kanske en chef.

Jag lovar. På en riktig arbetsplats är cheferna sällan någon förebild. Cheferna är istället personer som man försöker att hålla på avstånd. De får öknamn som Kuken och Sprätten, eller kallas kort och gott: Den lille, jävla skithögen.
Ingen ser upp till dem. Rädd för dem kan man vara, men man beundrar dem inte.
Chefen kan aldrig blir någon kompis. De umgås inte med oss och vi umgås inte med dem. Separata lunchrum är vad som gäller.
Det finns en karl på mitt jobb som heter Svante. Han går mest omkring i ett förråd och skrotar. Han gör inte mycket under dagarna. Förrådet är hans domäner. Han sopar lite och ibland kanske han tömmer någon soptunna. Han sitter mest inne på ett litet kontor och porrsurfar. Han har ofta med sig böcker. Det sägs att han klämmer två tjocka romaner i veckan under arbetstid.
Svante har jobbat på företaget i över tjugo år och har ett sjuhelvetes humör. Han säger alltid vad han tycker och tänker. Är en chef en jävla fitta så säger han det. Mot de kvinnliga cheferna är han grov i munnen.
Få chefer vågar gå in till Svante och kolla upp vad han egentligen gör under dagarna. Ingen vågar röra om i det där getingboet. Så Svante får vara ifred under dagarna.
Svante är min förebild.
Jag skulle väldigt gärna vilja ha hans jobb.

Utmana chefen.
Det är ett vanligt misstag att man visar sig för duktig för snabbt, säger pr-konsulten Paul Ronge.
På en riktig arbetsplats så är det mycket få som har något intresse att vara duktiga överhuvudtaget. Man gör sitt jobb, inget mer. Helst inte ens det.
Innan mobiltelefonernas intåg i arbetslivet var det svårt att hålla koll på de anställda. De drog iväg någon gång under morgonen och kom tillbaka lagom tills det var dags att stämpla ut. Om cheferna uppe på kontoret ville ge dem nya jobb så var de tvungna att ta bilen och åka iväg och leta upp dem. Det tog tid och ofta orkade de inte. Så arbetarna fick sköta sig själva. Ineffektivt och kostsamt för arbetsgivaren.
Bra för dig.
Bra för mig.
Illa för arbetsgivaren.
Jag minns ett jobb som jag hade inom kommunen för många herrans år sedan. På morgonen kvitterade vi ut en bil och sedan var det meningen att vi skulle åka någonstans och rensa sly, klippa gräs eller spadvända någon rabatt.
Ja, vi åkte någonstans.
Ibland till något köpcentrum och fikade. Vi uträttade privata ärenden på stan och var det fint väder så kunde vi ligga i en skogsbacke och sova. Vi jobbade kanske effektiv tid två timmar om dagen.
Men så kom de förbannade mobiltelefonerna.
Nu har alla mobiltelefon. Det betyder att det kan dyka upp kontraorder och nya arbetsuppgifter när som helst. Kreativiteten bland cheferna när det gäller att leta upp nya arbetsuppgifter - eller jävlas, som vi säger - måste hela tiden bemötas med nya undanglidningar och lögner från oss. När en chef ringer och frågar om vi har mycket att göra så vet man att det är nya jobb på gång. Då gäller det att försöka bolla samtalet vidare till någon annan. För jag är ju så jävla upptagen.
- Jodå. Det är jämt skägg!
Har man tur så klarar man sig. Då är det någon annan stackars jävel som blir uppringd. Men man måste alltid redogöra för vad man sysslar med och var man är någonstans. Förr visste de aldrig. Nu vet de alltid vart man håller hus. Det är ett stressmoment. De kan dyka upp när som helst. Alltid vid fel tidpunkt. Senast förra veckan så dök min chef upp när jag hade lagt mig för att sova i lastutrymmet på bilen. Det blev ett jävla liv. Det var hot, eder och förbannelser. Hon var helt vansinnig och informerade mig om att det nog var dags för ett utvecklingssamtal igen. Jag var yrvaken och visste inte riktigt hur jag skulle försvara mig.
- Här sliter man i sitt anletes svett.
Nej, hos oss är det inte vanligt att man försöker att visa sig för duktig för snabbt. Fråga gärna min chef så får ni höra. Hon skulle gapflabba om hon läste den artikeln.

Gapa över mycket på en gång.
Bestäm vad du vill och koncentrera dig på det.
Hur ska t ex en städare, svetsare eller fabriksarbetare bestämma vad han vill på sitt jobb? Vad finns att välja mellan?
Men ok. Jag skulle väldigt gärna vilja ha en rejält tilltagen förtidspension. Ska jag stympa mig själv med en röjsåg under arbetstid eller ska jag kanske be en jobbarkompis att hugga av mig en hand?
Vad funkar bäst? Vilket ger snabbast resultat? Jag vill gärna ha pension innan jag blir för gammal.

Tacka ja till alla som bjuder upp.
Det är lätt att bli smickrad när du erbjuds ett jobb. ”Ojdå. De har sett mig. De tycker att jag är duktig”.
Jag har suttit och räknat på alla jobb jag har haft i mitt liv. Det blir runt trettio stycken inom många olika yrkesområden. Ska jag räkna med alla jobb som bara varade i ett par veckor eller mindre så blir det över fyrtio. Jag har alltså stor erfarenhet av arbete och arbetsplatser.
Under alla dessa år så har jag och alla mina arbetskompisar som har passerat revy tvingats utföra många order.
Vi kände oss aldrig smickrade när någon jävla styrman skickade ned oss på bildäck för att spola av väggarna från sot. Jag kände mig aldrig duktig efter att jag hade städat tio nedspydda toaletter på Karlstads centralstation på mindre än en timma. Inte heller greps jag av stolthet och en längtan att få sträcka på ryggen efter att ha vikt kartonger i en hel månad vid ett papperslager i Örebro.
Jag har bara känt mig trött.
Hade jag någon gång frågat någon arbetskamrat om han kände sig smickrad när han stod på knä med armen nedkörd ända till armbågen i någon avloppsbrunn så hade han tagit det som en öppen provokation. Jag hade med största sannolikhet fått ett slagsmål på halsen.

Artiklar som den jag har refererat till gör mer skada än nytta. Dagens ungdomar förleds till att tro att arbete är ett fint jobb på ett kontor. Att allt annat inte räknas.
Det är helt åt helvete fel!
Man bygger inga länder och samhällen med en armé av kontorsfjantar. Ett lands välstånd bygger på naturrikedomar, tillverkning, export och hårt arbete. Inget annat.
Kontorsfjantar behövs, därom råder ingen tvekan. Men att beskriva kontorsjobb som enda alternativet och inbilla folk att allt annat är att förakta, det är illa. Mycket illa. Utan människor som sliter ont, utan människor som utför tråkiga fabriksarbeten, som skurar våra skithus och rensar våra avlopp så skulle samhället braka ihop.
Ungdomar som åker upp till Nordnorge för att rensa fisk är värda respekt. De som väljer att praktisera på något fräsigt kontor har jag bara förakt till övers för.
Det som retar mig mest är när kontorsfjantar inbillar sig att de arbetar. Det gör de inte.
En kontorsfjant har nött röv vid högskolor under många, långa år. Han har dragit på sig studielån och fått göra en hel del uppoffringar under tiden som han har studerat. Belöningen blir ett fint jobb med minimal fysisk ansträngning och flextid.
Det är han värd. Jag protesterar inte mot detta. Men när de sedan hävdar att de minsann jobbar lika hårt som en fiskare, charkuteriarbetare eller fastighetsskötare, ja då blir jag förbannad. Och när de påstår att de arbetar men att de minsann inte vill tituleras arbetare utan tjänsteman eller akademiker, ja då exploderar jag!
Då blir jag så jävla förbannad så att… Att… Ja, då sätter jag mig ned och skriver en sådan här text.

Och nu har jag gjort det. Det kändes skönt. Det var länge sedan jag hamrade på tangenterna med en sådan kraft och ilska. Förr så slet jag ut ett par tangenbord om året. De började glappa. Jag skrev ofta i affekt. Jag brann. Det gör jag inte numer. Jag ryker knappt längre. På sin höjd så pyr jag lite. Men ibland så fräser det till, speciellt när jag läser en sådan här artikel:
http://www.e24.se/pengar24/jobbkarriar/tipsikarriaren/artikel_1433665.e24
Jag borde inte länka till artikeln eftersom det ger dem läsare, men jag gjorde det i alla fall. Sedan så får ni dra era egna slutsatser.
”En bokhållare har svårt för att arbeta, en arbetare har dock inte svårt för att läsa böckerna.” Som jag brukar säga.
Vad jag nu menar med det?

fredag 28 augusti 2009

Livsval.

Micke Pettersson heter en kille på mitt jobb. Vi är i ungefär samma ålder. Över fyrtio år. Vi känner inte varandra så väl. Våra vägar korsas sällan. Jag jobbar mest med städning och sanering, Micke sysslar med fastighetsskötsel. Sophämtning och liknande. Någon gång förra året hamnade vi vid samma lunchbord. Micke är en trevlig karl, men vi har inga gemensamma intressen. Inget att tala om.
Men nu satt vi där vid lunchbordet och för att undvika pinsam tystnad så började vi känna på varandra lite. Micke började.
- Kul att ÖSK vann!
Jag sade, vänligt men bestämt, att var det något jag avskydde så var det sport i allmänhet och fotboll i synnerhet. Jag sade också att jag sket fullständigt i vem, vad eller vilka som lyckades peta in en boll mellan två stolpar.
Jag avslutade med att delge Micke min teori om vuxna män som gillade att duscha nakna tillsammans efter att ha lekt med en boll ute på en gräsplan.
Smygbögar allihop.
Vissa smygbögar gillar att klä sig i syrrans klänning när de är ensamma hemma. De runkar till de manliga modellerna i Elloskatalogen och sprutar i blomkrukorna. Andra snör på sig fotbollsdojorna och springer sig svettiga efter en boll enbart för att de sedan ska få ett giltigt skäl till att få duscha tillsammans. Över tio man står och duschar med ståkuk och försöker att se oberörda ut. Ingen kommer någonsin att erkänna sin homosexualitet, knappt ens för sig själva.
- Det är den enda förklaringen jag kan ha till dumheterna!
Micke sade inte så mycket. Han blev tyst. Jag avskyr pinsam tystnad. Jag frågade honom om han hade läst Ken Folletts senaste, historiska roman. Micke såg ut som om jag hade dragit en påk i huvudet på honom.
- Inte? Då har du missat något!
Då talade Micke om för mig att böcker var för bögar och fjollor och var det som så att jag inbillade mig något, att Micke skulle vara homosexuell, ja då fick jag nog tänka om. Sorry. Ville jag bjuda upp så fick jag gå till ett annat bord.
Micke intresserade sig inte för litteratur. Helt klart.
Men resor då?
Nej. Micke hade varit till Stockholm en gång för flera år sedan. Aldrig mer.
- Fikusar överallt!
Jo, det hade han ju rätt i. Men jag talade om att det fanns trevliga städer utomlands. Söderut. Soligt och skönt.
Nej, det var inget för Micke. Han hade varit ihop med en spanjorska en gång. Hon gav honom en ovanligt svårartad form av kondylom. Vårtorna hade satt sig i urinröret. Under laserbehandligen så fick Micke verkligen lära sig vad smärta innebar. Efter det så hade Micke ett ansträngt förhållande till främmande länder och dess invånare. Söderns sol skulle aldrig skina över Mickes flint.
Sedan började vi snacka om den närstående helgen. Vad vi skulle hitta på.
- Tror du det nappar?
Undrade Micke och avslöjade därmed att han var intresserad av fiske. Det förvånade mig inte. Jag hade redan avfärdat Micke som en man med mycket enkla och intelligensbefriade intressen. Själv så avskyr jag fiske, ja alla former av utomhusaktiviteter. Jag sade att om jag ville sitta och glo katatoniskt rakt fram under flera timmar, utan att göra någonting, bara vänta, så ville jag helst göra det under arbetstid.
Bakom ratten på min bil.
Inte vänta på napp. Istället vänta på att arbetsdagen ska ta slut.
Sådär höll vi på hela tiden. Vi fann inga gemensamma intressen. Konst tyckte Micke var obegripligt, poesi var homofilt och musik hade aldrig varit hans pryl. Inte efter att Baccara lade av i alla fall.
Och jag tyckte att motorcyklar var rena larvet, matlagning förknippade jag enbart med stress och skitlöner och orientering var ju så fånigt så jag blev helt mållös.
Lunchen tog slut. Vi reste oss och gick åt varsitt håll. Det blir så ibland. Vi tyckte inte illa om varandra. Men vi hade inget att tala om. Inget gemensamt.

Under året så har vi hälsat som hastighast på varandra. Kanske vid ett rödljus, båda på väg till något jobb någonstans. Inget mer.
Men så en dag så kom Micke fram till mig. Jag satt i korridoren utanför min chefs kontor. Hon skulle ha ett utvecklingssamtal med mig. Det är så hon kallar det, utvecklingssamtal. Jag kallar det rätt och slätt för en gammal hederlig utskällning. Jag tror att det är dags att jag har ett utvecklingssamtal med dig. Jo, jag tror faktiskt det!
Det är då man vet att man har ställt till det för sig, att man ligger illa till.
Min chef gillar att ha utvecklingssamtal med mig.
Men nu var det Micke som ville tala med mig.
- Kan vi träffas under lunchen?
Ja, det kunde vi. Men jag blev en smula förvånad. Vad ville han? Micke ingick ju inte i mitt gäng.
Ett par timmar senare satt vi vid lunchbordet. Jag och Micke. Han hade något han ville berätta.
- Du och jag, vi har trots allt något gemensamt!
började han.
Det hade jag svårt att tro. Men så sade han att vi levde samma liv. Vi var lika gamla, levde ensamma men hade en flickvän som vi träffade sporadiskt då och då. Det verkade vi trivas med.
- Ja för fan! Det livet vill jag inte byta bort!
Jag trivs alldeles utmärkt. Familjelivet var inget för mig. Tydligen inget för Micke heller.
Så berättade Micke att när han var ung, tjugosju år, så hade han en flickvän som var några år yngre. Hon hette Ulrika och var så vacker så att det gjorde ont i honom så fort han höll om henne. Han förstod aldrig riktigt vad hon såg hos honom. Men Ulrika hade valt Micke och det var han tacksam över.
Micke levde ett gott liv. Han hade världens vackraste flickvän och på sin lediga tid så gjorde han som han ville. Ibland tog han en tur på sin motorcykel, ibland satt han vid någon sjö och fiskade och fick han lite tid över så umgicks han med sin flickvän. Ett gott liv. Så kunde han tänka sig att leva resten av sin tid här på jorden.
Ulrika hade andra planer.
Hon ville att de skulle flytta ihop. Hon ville gifta sig. Köpa villa och bilda familj. Ulrika ville ha barn. Helst flera stycken.
Hon var inte riktigt klok i huvudet.
Micke tyckte att de hade det bra som de hade det. Varför krångla till det i onödan? Några månader senare gick de isär. Micke vägrade att gå med på Ulrikas krav. Mickes frihet var viktigare.
- Det där känner jag igen!
sade jag. - Jag har ungefär samma erfarenheter.
Det kände Micke till och det var därför han ville tala med mig. För några veckor sedan hade han träffat Ulrika på stan. Över femton år hade passerat. De kände genast igen varandra och började prata. Ulrika presenterade Micke för Andreas, hennes man. Med sig hade de sina två döttrar. Det var då det hände något uppe i huvudet på Micke.
Hade han gjort rätt den där gången när han lämnade Ulrika?
Micke hade kunnat vara far till de där döttrarna.
Det märktes att Micke hade funderat länge på det där. Klassiska funderingar som ofta dyker upp i huvudet på män som har passerat de fyrtio. Jag frågade honom om han trivdes med sitt nuvarande liv. Hade han kul? Gav livet honom det som han önskade?
- Ja för fan! Kan inte ha det bättre!
Ja, då så. Han hade valt rätt.
- Men tänk om jag hade kunnat ha det ännu bättre?
Så går naturligtvis inte att tänka. Då skulle man bli galen. Men jag vet hur det är, jag har samma funderingar ibland. Det är på så vis vi människor fungerar, vi blir aldrig nöjda. Utan denna inställning så skulle aldrig någon ha uppfunnit hjulet. Hjul? Nä fan, jag har det bra!. Jag tror jag nöjer mig med att släpa de tunga mjölsäckarna istället för att göra livet enklare och bekvämare för mig! Och när vi ändå håller på, vem behöver elektricitet och penicillin egentligen?
Nej, sådana är vi inte.
- Jag kommer att dö ensam! Ingen kommer att hålla mig i handen.
Sådana tankar är inte roliga att drabbas av. Men jag brukar tänka så här: Jag tänker inte dö! Och om jag nu skulle göra det, ja då ska jag jävlar i mig se till att göra det sist av alla jag känner. Jag vill inte vara första man till rakning.
Jag tänker inte ge upp i första taget! Så vem ska hålla mig i handen egentligen när det väl är dags att segla iväg härifrån för gott?
- Så man förlorar hur man än gör!
avslutade jag.
Så hade inte Micke sett på det hela. Nu fick han lite att fundera på.
- Så du tycker inte att jag valde fel alltså?
Alla val är rätt val. Det går inte att backa i livet. Det är ingen idé att svettas över gamla beslut! Man vill alltid ha det bättre.
- Och vi har det ju bra idag, eller hur?

Idag händer det att jag och Micke käkar lunch ihop. Inte så ofta men ett par gånger i månaden. Micke har slutat att grubbla på sin gamla flickvän och på hur livet hade blivit om han hade gift sig med henne. Micke är nöjd med sitt liv. Han uppskattar sin frihet. Han ägnar sig åt sina hobbies, gör vad han vill och utvecklar sina laster och dåliga vanor med friskt humör. Han kommer och går som han vill under sin fritid.
Inga krav.
Ingen fru som tvingar honom att rensa stuprören och ingen bank som hotar med att kasta ut honom på gatan om han skulle bli permitterad och få svårt att betala räntorna. Inga döttrar som skämmer ut honom och som vanemässigt visar musslan för stadens samlade white trashsöner.
Vi har vårt livsval gemensamt, men några gemensamma intressen och värderingar för övrigt lär vi aldrig få.
Jag kommer aldrig att ägna mig åt sport eller fiske, jag avskyr miljömuppar och någon övertygad ateist kommer jag aldrig att bli.
Och Micke lär aldrig kunna uppskatta en god roman, han kommer att fortsätta med att rösta på Miljöpartiet och Påven har han bara förakt till övers för.
- Skulle inte förvåna mig om du förnekar Jungfru Maria också!
Brukar jag säga till honom. Då vet han att det är dags för ännu en diskussion under en lunchrast. Vi är inte överens om mycket. Men vi kan nog enas om att vi båda fick ett rätt så gott liv till slut i alla fall.
Det gäller bara att inte fundera alltför mycket. För vi har det ju bra.
Eller hur…?

onsdag 26 augusti 2009

Nä, det gick inte att hålla sig!

Om jag har tur så kan jag få en lugn dag på jobbet lite då och då. Idag var det en sådan dag. I alla fall till en början. Allting rullade på. Alla var sysselsatta vilket betyder att då blir det mindre sysselsättning för mig. Det är bra.
Telefonen var tyst. Chefen tycktes ha glömt mig. Det är också bra. Så jag satt i bilen, bakom ratten och stirrade tomt framför mig. Det tänkte jag fortsätta med.
Vilken härlig morgon!
Jag hade tid att ägna mig åt min favoritsysselsättning, nämligen dagdrömmeri.
Jag har många favoritdagdrömmar. Man skulle kunna dela upp dem i tre huvudkategorier:
Rikedom och berömmelse.
Lottovinster
…Och pornografi.
Arbete har ingen som helst plats i mina dagdrömmar. Jag kan inte minnas att jag har arbetat i någon av mina dagdrömmar, och det har nog blivit några miljoner under mitt liv. Karriär, utbildning och liknande trams har ingen plats i mina fantasier. Varför ska man krångla till sina dagdrömmar? Elände och jävelskap får man ju nog av i verkliga livet.
Så nu satt jag i bilen vid en parkering. Det regnade ute, men det var ljummet i luften. Perfekt väder.
Vilken dagdröm skulle jag starta med? Det finns ju så många trevliga att välja mellan.
Rikedom och berömmelse är en gammal klassiker.
Jag brukar slå igenom som stor konstnär, musiker eller författare. Jag tjänar stora pengar, slår världen med häpnad med min talang och blir bjuden på kändisfester. Jag dyker alltid upp sist av alla. Alltid mycket berusad. Enbart för att visa mitt förakt för kändisvärlden.
Jag blir portad från den ena festen efter den andra. Det är fotografier på mig i skvallertidningarna. Bastanta vakter leder ut mig från olika evenemang och fåniga galor för världsfreden, miljön och liknande trams. Jag har alltid ett glas i handen och ett lyckligt flin i ansiktet.
- Nu får det vara nog!
Utbrister olika kulturkoftor och proffstyckare i TV- Sofforna. - Maken till bristande respekt har vi aldrig tidigare upplevt!
Skandaler på löpande band. Någon fångar mig på bild när jag ligger mellan benen på en knappt artonårig kvinnlig dokusåpadeltagare som är känd för två saker: Sina stora bröst och bristande omdöme om hon råkar få i sig alkohol.
- De sade att hon låg med vem som helst om man bjöd henne på alkohol. Det stämde!
Säger den snart fyrtiofyraårige GeHå utan att skämmas.
Stora rubriker i tidningarna. ”GeHå gripen för grov rattfylla för tredje gången. Kunde inte stå på benen.”
- Klockan var kvart i sex! Jag hade bråttom till Systembolaget!
Säger GeHå till sitt försvar och skrattar.

Lottovinster är också trevligt att dagdrömma om. Allt man ska köpa, allt man ska göra men framför allt: Allt man slipper att göra.
Min drömvinst brukar ligga på tio miljoner. Det är lagom. Jag brukar planera för resten av mitt arbetsfria liv. Hur jag ska placera stålarna så att de ska räcka livet ut. Två lägenheter ska jag köpa. En i Skåne. Har alltid älskat Skåne. Gärna Helsingborg. Och så en lägenhet utomlands. Så att jag slipper den förbannade vintern. Just nu så står valet mellan Estoril utanför Lissabon eller Perth i Australien. Men sådant kan ändra sig. Ibland drömmer jag om södra Italien eller kanske Las Vegas?
Ja, i drömmarnas värld är valmöjligheterna oändliga.
En kompis till mig, Janne, har en liknande dagdröm som han brukar ägna sig åt med stor inlevelse. Men han ska alltid krångla till sina dagdrömmar.
Janne vinner inte tio miljoner, han hittar istället knark för tio miljoner. Heroin eller Kokain. Nu börjar äventyret! Nu måste han avyttra detta till bästa möjliga pris och minsta möjliga risker. Ingen lätt uppgift. Få vaktmästare har känningar i den undra världen. Speciellt inte på så höga nivåer. Det gäller att få kontakt med några riktiga storlangare, stämma träff i något skumt parkeringshus osv. Men tänk om de försöker blåsa honom? Nu måste han fixa en puffra på något vis. Men räcker det? Bäst att ha backup!
Men vem fan ska han inviga i dessa affärer i? Och nog fan måste de ha betalt också? Nu börjar miljonerna flyga sin väg. Och tänk om de tjallar? Tänk om de börjar vifta med stålarna? Det vet man ju hur folk blir så fort de får lite pengar.
Det är nu han skär ned på antalet människor som ska backa upp honom. Det är nu han blandar in mig istället.
Det var dumt.
Helt plötsligt står jag med en pistol i näven som är riktad mot stans största narkotikahaj. Eftersom jag nyss har vunnit tio miljoner på Lotto så är jag naturligtvis sanslöst berusad och missuppfattar hela situationen. Det blir vi som råkar blåsa dem istället. Nu står vi med både narkotikaligans pengar och en resväska med heroin, eller om det var kokain?
Nu är vi på flykt genom Europa. Nu är de stora gossarna efter oss och de glömmer aldrig. Nu ska alla kriminella dårar i hela Europa ha fatt i en nybliven lottomiljonär och en vaktmästare med en resväska full med kokain, eller om det var heroin?
Vi har ett pris på våra huvuden!
Nä, sådana dagdrömmar är inget för mig. De är inget trevliga. Men Janne gillar dem. Kan han krångla till och komplicera något så gör han det.

Pornografiska dagdrömmar är alltid trevliga. En gammal favorit kallar jag för Magiska Fingret.
Jag går omkring på stan och så fort jag pekar på en kvinna så blir hon helt förtrollad i en timma. Hon grips helt plötsligt av en våldsam önskan att få följa med mig upp i min lägenhet och göra allt för att tillfredsställa mig. Efteråt minns hon ingenting. Allt är som vanligt, förutom kanske en märklig, ömmande känsla i skrevet.
Jag skulle gå omkring och peka på kvinnor hela dagarna. På unga och lite äldre. På vita, svarta, bruna och gula. På blondiner och brunetter.
Jag skulle kort och gott knulla alla!
Ibland sitter jag och spekulerar i hur många jag skulle klara av att betäcka innan kuken slaknar.
Denna morgon bestämmer jag mig för att hänge mig åt en pornografisk dagdröm. Men jag hinner knappt börja. Precis när jag ska bestiga en vacker, frodig negress från Ekvatorialguinea så ringer min chef. Hon undrar om jag hade mycket att göra.
- Jodå, det räcker till!
Hon ansåg att jag var tvungen att släppa mina för tillfället viktiga arbetsuppgifter och istället åka till en större statlig myndighet. För där var det minsann kris.
- Blev du mycket ledsen nu?
Ja, det blev jag.
- Du måste hjälpa till med städningen! Hamid och Tobbe har sjukskrivit sig. Ont i ryggen, som det kallas nu för tiden.
Så det var bara att ge sig iväg. Plikten framför allt, och resten av skitsnacket.

I en tidigare text så skrev jag om att inte kunna hålla sig ifrån dumheter. När ett tillfälle uppenbarar sig så kan det vara svårt att inte ställa till det för sig.
http://gammalhardrockare.blogspot.com/2009/08/nar-man-inte-kan-halla-sig.html
Jag fick lite ångest sist. Jag svor på att om jag inte åkte dit, om jag klarade mig så skulle jag sluta med sådana dumheter, jag skulle växa upp.
Det är nästan en vecka sedan. Jag har inte hört något. Jag tror att jag klarade mig.
Och idag så uppenbarade sig ännu ett tillfälle. Jag kunde inte hålla mig. Borta var löftet om att bli en vuxen man.
Jag skulle städa en stor konferenssal. Ett gäng höga kontorsfjantar hade möte. Nu var de på lunch. Dags för mig att börja moppa golv, tömma sopkorgar och damma av bord.
Det var anteckningar på whiteboarden längst fram i salen. En massa obegripligheter om beslut som skulle förankras. Någon hade även ritat upp några diagram.
Jag suddade ut alltihop och kluddade dit ett eget diagram. Jag hann ta ett fotografi med min telefon. Obs! Bilden är klickbar!

Inget stort hyss kanske. Men jag undrar vad de sade när de kom tillbaka och öppnade mötet igen?

måndag 24 augusti 2009

Nu har de små barnen börjat skolan!

Sommaren är slut, skolorna har börjat. Jag minns att det var en tid full av ångest för mig när jag var barn. Jag skulle börja skolan. Den förbannade skolan.
Det var ett reportage om detta i förra veckans tidning. Det var slut på pengar till läromedel och brist på lärare. Man utmålade det till rena katastrofen. Stackars barn! Hur ska det gå? Vad ledsna de ska bli!
För mig hade det varit goda nyheter. Vilken normalt funtad unge vill inte slippa lärare och dumma läroböcker?
Det var en enkät, de hade frågat några blivande förstaklassare vad de tyckte om att börja skolan. De flesta svarade lite svävande, nja… Vet inte osv. Några snusförnuftiga skitungar sade att det skulle bli jättekul!
Men en flicka hade svarat:
- Fy fan!
Kort och koncist. Inget mer. Den flickan gillade jag! Det var en unge som redan hade fattat. Hon var en tänkande liten flicka. Fy fan! Om jag hade svurit så vid den åldern så hade morsan blivit galen av ilska och dragit in veckopengen för resten av månaden.
Det stod att flickan hette Mimmi, var sju år och ville bli rik när hon blev stor. Inget annat. Inte frisörska, popstjärna, prinsessa eller veterinär. Bara rik. Det räckte.
Vilken tjej!
Jag jämförde henne med de andra ungarna som var med i enkäten. Jag tror att Mimmi har störst chans att lyckas här i livet. Hon hade redan fattat. Inga naiva yrkesdrömmar där inte. Antingen skulle hon bli rik eller också skulle livet gå åt helvete och sluta i en hårt belånad villa med en man som redan vid trettio års ålder visade tecken på både svår bukfetma och gubbsjuka. Vid sju års ålder hade Mimmi redan fattat.
En annan flicka hette Julia och såg ut som en riktig skitunge. Ni vet, sorten som får höra under hela sin uppväxt de är vackrast i världen. De blir helt odrägliga och lär sig tidigt att de tillhör de Snygga Människorna. Hon skulle antagligen bli populär i skolan och hon visste om det. Under sin skoltid så skulle hon hjälpa till med att knäcka många mindre lyckligt lottade klasskamrater för livet. Hon hade redan vid sju års ålder näsan upp i vädret.
Hon berättade att hon minsann skulle bli fotomodell!
Jag fantiserade genast ihop tio olika sorters tortyrmetoder på det lilla kräket. Jag gick igenom dem allihop uppe i mitt huvud. Långsamt, i fyrfärg och stereo.
En liten kille hette Oscar (varför dessa gubbnamn?) och såg ut som en kålrot. Stubbat hår, grisnäsa och elaka ögon. Den pojken kan bara ha rotmos mellan öronen. Tänkte jag. Resten av texten bekräftade mina misstankar. Det visade sig att Oscar ville bli fotbollsproffs när han blev stor och såg fram emot idrottslektionerna.
Oscar kommer med största sannolikhet att hamna i samma gäng som Julia. Med stor iver kommer han att banka skiten ur dem som inte bär de rätta kläderna och uppfyller Julias krav på rätt utseende.
Det är så skolvärlden ser ut – mobbning, misshandel och pennalism.
Allt detta kände Mimmi på sig. Fråga mig inte hur men hon visste.
Mimmi skulle inte få det lätt.
Fy fan!
Sade Mimmi. Inget mer. De där två orden sade allt.

Som vanligt så lever de vuxna i en fantasivärld. De har glömt hur det var, de tror på fullaste allvar att just deras barn brinner av kunskapstörst och att de sitter som små ljus i sina skolbänkar och tittar med beundran på sin lärarinna. De är så snälla och rara och skulle aldrig kunna vara elaka mot någon.
De tror att just deras barn är speciella. De tror att deras barn kommer att bli något extra fint här i livet.
När Julia informerade journalisten om att hon ville bli fotomodell så stod hennes korkade morsa intill och sade att visst, det är nog inte helt omöjligt. Så söt och framåt som Julia minsann var!
Jag säger som Mimmi: Fy fan! Jag ville spy åt eländet.
Men jag kan i alla fall gotta mig åt hur det med största sannolikhet kommer att sluta. Jag hade liknande tjejer i min gamla skolklass.
Tio år senare kommer lilla Julia att vara i åttonde månaden. Den stolta fadern gör lika många månader på Mariefredsanstalten för grov kvinnomisshandel. En misshandel som sammanfaller förbluffande väl överens med tidpunkten som Julias graviditetstest visade positivt. Själv så gör Julia karriär hos Försäkringskassan. Hon har precis blivit informerad om att det finns något som heter föräldrapenning. Bostadsbidrag har hon redan och hon har på känn att hon snart kommer att bli beviljad sjukbidrag för den där svårdiagnostiserade värken i ryggen.
Vid nitton års ålder så kommer hon att vara överviktig, vagga omkring på stan i mysbyxor och kort linne som visar upp både fläskmage, navelpiercing och den senaste tribaltatueringen.
Och Oscar, han vill bli fotbollsproffs.
- Bollsinnet har han efter mig! Hö! Hö!
Säger Oscars lika korkade far.
Men det kommer aldrig att bli någon fotbollskarriär för Oscar. I bästa fall så kommer han att sluta som byggnadsarbetare eller svetsare.
- Men han knarkar inte i alla fall och han har ju ett jobb!
Säger fadern och har redan glömt drömmarna han hade om sin son. Han har även glömt att hans egna föräldrar en gång närde samma drömmar om honom. Men så tog skolan slut, han gjorde grannens lättfotade halvidiot till dotter på smällen och blev tvungen att söka jobb på ICA:s centrallager som truckförare.
- Men han knarkar ju inte i alla fall, och jobb, det har han!
Sade föräldrarna den gången också.
Krossade förhoppningar och glömska går i arv. Drömmarna om framtiden slår aldrig in, alla glömmer och förtränger.
De blir vuxna och skaffar sig ett jobb. Inget mer.

Men jag hoppas att det går bra för Mimmi. Hennes far stod intill. Det var foto på honom också. Han såg uppgiven ut.
- Ja, det får väl bli som det blir!
sade han.
Inget mer. Vad skulle han säga?
Han såg ut som en karl som hade jobbat länge på någon fabrik som tillverkade borstar eller förnicklade stuprännor. Eller något annat spännande.
Det syntes att han var en man som hade funderat mycket på saker och ting här i livet.
Vad är det för vits med alltihop egentligen? Varför tar jag inte och säger upp mig och drar åt helvete istället? Jag tror faktiskt att jag gör det! Och hörni, när jag ändå har andan uppe så tror jag att jag ska ta och visa kuken för Mimmis lärarinna.
Men det tycker jag inte att han ska göra. För han är fader till en liten dotter. En väldigt speciell liten flicka.
Jag tror att Mimmi har chansen till ett bra liv, inget dussinliv. Hon är intelligent och kommer inte att låta sig knäckas. Hon har redan fattat saker och ting. För det händer faktiskt att några få barn gör sina föräldrar stolta här i livet. Det är inte ofta, men det händer.
Jag tror, eller i alla fall så hoppas jag att Mimmi är ett av dessa barn. Det unnar jag både henne och hennes far.
Och jag hoppas att de där förbannade nio åren i skolan går fort för Mimmi.

torsdag 20 augusti 2009

När man inte kan hålla sig!

När jag var sju år så fick jag en present av morsan, en låda med en massa små verktyg. ”Den lille snickaren.” Jag vet inte varför jag fick de där verktygen? Kanske försökte hon väcka något slags manligt intresse hos mig? Kanske försökte hon kompensera för den uteblivna fadern?
Hon lyckades inte. Jag försökte inte att snickra ihop någon liten löjlig pall eller träsvärd. Inte ens någon liten koja blev det. Jag är och förbli fullständigt ointresserad av allt som man kan tillverka med verktyg och en smula händighet.
Men lådan innehöll en liten såg. Den kunde jag ha kul med.
Som barn så kunde jag ställa till med en hel del jävelskap. Jag visste att jag skulle åka dit, men jag kunde helt enkelt inte hålla mig.
- Jag sticker ut en sväng!
Skrek jag till morsan. Sågen hade jag gömt innanför jackan.
En timma senare hade jag sågat igenom däcken på alla cyklarna som stod i ställen utanför hyreshuset där vi bodde.
Naturligtvis åkte jag fast. Jag blånekade hela tiden. Jag var bra på det. Jag gav mig aldrig, trots att allt pekade mot mig.
Jag var en ökänd blånekare. Nej, minsann! Det var inte jag! Hur kunde de tro något sådant?
- Jag har varit på bio! Jag satt och sket! Jag var hemma hos Micke och spelade Monopol!
Jag åkte alltid dit och morsan fick stå med skammen och ta fram plånboken.
Men så fan att jag erkände!

Men ni vet hur det är, ibland blir det ett fint tillfälle och man kan inte hålla sig. Man är bara tvungen att ställa till det för sig. För det är ju så roligt under den korta tid som man håller på med att hälla sand i någons bensintank eller sitter på huk och skiter i någon sandlåda en sen natt.
Man känner att man lever och det är faktiskt rätt så kul.
När jag hade kommit upp i tonåren så åkte jag sällan fast. Man lärde sig att förfina metoderna.
Men i min tidiga barndom så var jag fortfarande amatör. Jag åkte fast. Det var blåneka som gällde. Aldrig erkänna. Aldrig någonsin.
I andra klass så åkte jag på kvarsittning under en lunchrast. Meningen var att jag skulle sitta och begrunda mina synder över några komplicerade mattetal samtidigt som de andra var och käkade. Min skolfröken hann inte mer än lämna lektionssalen förrän jag tog en hink, fyllde den och började hälla vatten i mina klasskamraters bänkar. Böcker, anteckningsblock och pennor flöt omkring. Det rann ut på golvet.
Det var kul just då, under den korta tid som jag stod med hinken och öste vatten över skiten. Jag tänkte inte. Jag bara gjorde det och njöt av stunden.
Och sedan flög dörren upp. Min skolfröken kom rusande mot mig.
Jag kastade mig mot det öppna fönstret och försökte hoppa ut, men hon fick ett stadigt grepp om min nacke och drog mig tillbaka.
Jag erkände inte. Jag blånekade, trots att bevisen var överväldigande, trots att hon hade tagit mig på bar gärning mitt i flykten.
Det var droppen. Efter det så blev jag stämplad som obstinat. Fröken ondgjorde sig för både studierektorn, någon psykolog och min mor.
- Inget hjälper! Han lyssnar inte! Han smiter iväg mitt under lektionstid! Han gör aldrig sina läxor och är helt ointresserad av att lära sig något!
Hon hade rätt. Jag hade inget att invända. Jag nickade och log glatt när min mor förhörde mig om mina skolvanor. För en gångs skull så blånekade jag inte. I min enfald så trodde jag att jag skulle bli utkastad från skolan. Jag skulle aldrig mer behöva gå dit. Äntligen skulle jag bli fri!
Jag hamnade i OBS-klass.
Man blir aldrig fri. Jag började så smått att förstå det då.

Idag är jag en vuxen man. Medelålders, fast anställning, flickvän, bil och ordnad ekonomi. Jag borde ha mognat. Och det har jag. Lite grand. Jag blånekar inte längre.
Men jag kan fortfarande inte hålla mig.
Idag var det en sådan där dag när ett fint tillfälle yppade sig. Ni vet vad jag menar, eller hur?
- Skriver du ned det här och mailar till arbetsledarna på respektive objekt?
Min chef gav mig ett pappersark. Det innehöll förhållningsregler gällande svininfluensan. Hur vi skulle skydda oss från smitta. Varje objekt och arbetsgrupp skulle informeras via mail.
- Jag går på lunch! Du kan använda min dator!
Och sedan stack hon.
Jag satte mig ned vid hennes skrivbord och öppnade hennes mailprogram. Jag började skriva ned vad som stod på pappersarket.

Förhållningsregler angående svininfluensan. Så här ska du göra för att skydda dig och därmed undvika ökade kostnader för vårt företag:

* Tvätta händerna noga efter varje toalettbesök. Använd desinficerande handsprit. Finns utplacerat på varje toalett.

* Försök att undvika nära kontakt med personer som du vet är sjuka.

* Om du själv är sjuk, håll avstånd till andra personer för att undvika att de riskerar att smittas. Försök att stanna hemma från arbetet.

* Hosta eller nys i armvecket eller i en pappersnäsduk som du spolar ner eller slänger i en soppåse.

Osv. Osv. Ja, den där skiten kan ni säkert vid det här laget.
Jag satt en stund och stirrade in i skärmen. Och sedan kunde jag inte längre hålla mig. Jag lade till ytterligare en punkt.

* Anus ska baddas med Alsolsprit tre ggr dagligen.

Och sedan tryckte jag på sänd. Det gick ut till minst tjugo olika arbetsgrupper runt om i stan. Hela dokumentet undertecknat och godkänt av min chef.
Under de korta sekunder det tog för mig att ta beslutet, klicka med musen och sända iväg meddelandet så kände jag lycka. Det var kul att leva. Livet är en lek!
Och sedan ångrade jag mig.
Nu sitter jag här med ångest. Jag är över fyrtio år och kan inte längre blåneka, och jag borde absolut inte ställa till med sådana här dumheter.
Har jag tur så händer inget. De kanske inte ens läser hela mailet? Eller också gör de det och undrar vad i helvete det är frågan om och ringer till min chef.
Eller också fattar de att det är ett dåligt skämt.
Kanske tar någon det på allvar?
Ja, det lär jag få reda på i morgon. Men jag tror inte att jag kommer att sova så gott i natt.
Jag undrar om min chef kommer att dra mig i öronen som min gamla skolfröken brukade göra?
Varför ska det vara så svårt att hålla sig?

tisdag 18 augusti 2009

Skojiga vykort.

När jag var i början av tjugoårsåldern så skickade jag ofta vykort när jag var ute på någon jobbresa. Skickar folk vykort idag förresten?
Jag får inga i alla fall.
Det fick jag i och för sig inte förr heller.
Hur som helst, jag brukade i alla fall skicka vykort till folk jag kände. Mest till goda vänner men även till ovänner, gamla elaka chefer och liknande. Aldrig i mitt namn.
Jag hittade bl a på en karaktär som hette Jim Hazelwood från Lincoln, Nebraska. Dessa vykort skrev jag alltid på engelska. Jim Hazelwood var en rätt så snurrig kille. Men inte värre än att goda vänner kunde få en hälsning från honom.
Hello!
Just arrived. Tallinn is a beautyful town, much more better than Helsinki! The boys are great! In Helsinki they always try to hit me, but not here in Tallinn. They just love my big, hard dick. They suck my dick and I fuck them in the ass. Sometimes they give me booze and funny pills too!
P.S. My test was negative so dont worry, be happy and stay hard! See you soon!
Greetings from
Jim Hazelwood.
Som avslutning så draperade jag alltid vykorten med spritflaskor, marijuanablad och färgglada piller.
Mina kompisar i Uddevalla, Mellerud, Kristinehamn, Örebro och allt vad det nu var för städer de bodde i blev inte glada. De lärde sig snabbt att det var jag som var upphovsmannen till de fantasirika vykorten.
- Men kan du ge fan i att skicka dina sjuka vykort! Det är inte roligt längre!
I Newcastle så hittade jag en liten skum affär som drog till sig mitt intresse. Skyltfönstret förevisade en imponerande samling av löskukar, läderselar och crackpipor i glas i en salig blandning. Löskukar och narkotika har aldrig varit min melodi, men jag gick in i alla fall. En sådan sjuk affär bara måste man ju besöka!
Hyllorna var fulla med allehanda otäcka sexredskap. Mest sådant som hade med röven att göra. Bland alla analpluggar och rövdildos - nu med sele och pung! - så hittade man även diverse knarkverktyg. Haschpipor, crackpipor och små förgyllda rör som jag misstänkte att man skulle sniffa pulver med. Det verkade vara en affär för homosexuella narkotikamissbrukare.
Världen är full av dårar och jag ramlar hela tiden över dem. Ibland söker jag t o m upp dem självmant.
Affärsinnehavaren dök upp. Han hade hästsvans och skägg. Han bar en T-tröja som pryddes av en grön utomjording med en majjapinne i mungipan. Texten under löd: ”Take me to your local dealer.”
Fyndigt värre.
Affärsinnehavaren verkade både stenad och homosexuell. Han undrade om jag sökte något speciellt.
- Yes, postcards! Sade jag. - I´m looking for some funny postcards.
Och se! Han visade mig en pärm med det ena sjukare vykortet efter det andra. Ett vykort visade ett gäng nakna män som verkade ägna sig åt grupprunk och ett annat visade en man som gav en brandman ett ordentligt sugjobb som inte skämdes för sig. Det var ståkukar och håriga arslen i en salig blandning. Jag köpte fem vykort på stående fot. De var dyra, jag tror att jag fick ge tjugo pund för de där vykorten. Det var de värda.
Jag visste vem jag skulle skicka dem till.

Ett par år tidigare hade jag jobbat på en annan passagerarfärja, en Finlandsfärja. Min kökschef var tysk, Lothar. En av de värsta svinpälsar till chefer som jag har haft det tvivelaktiga nöjet att lära känna. Lothar var en djävul i människohamn. Han var ond. Dessvärre var han också en människokännare. Han såg direkt vilken ull jag och mina två kompisar, Risto och Ronny var utav. Vi försatt aldrig ett tillfälle att fuska och mygla. Vi smet undan livräddningsövningar och kom ständigt för sent till våra arbetsstationer. Vi drack alltid under arbetstid.
Men vi var bra på det, att mygla. Vi hade sysslat med det länge och ingen hade klagat. Tidigare chefer hade varit nöjda med oss.
Men inte Lothar.
Den skithögen. Den förbannade sonen av ett marsvin. Hitler lever och mår bra i köket på en Finlandsfärja.
Lothar jagade oss ständigt. Han satte upp nya regler som sade att vi inte fick lämna våra arbetsstationer, oavsett om det inte fanns något att göra. Vi skulle stå där som några jävla vedträn och se dumma ut. Såg vi för dumma och lediga ut så hittade han på något skitjobb åt oss. Sådant som egentligen inte tillhörde våra arbetsuppgifter.
Kockarna däremot blev favoriserade. Oss såg han som ohyra och behandlade oss därefter.
Vi hade Lothar som chef i ett halvår, sedan skulle färjan säljas till ett rederi i Holland. Vi blev uppsagda. Det gjorde oss ingenting. Vi skulle aldrig mer behöva ha med Lothar att göra.
Vi skulle aldrig mer behöva träffa honom.
Sista dagen så smög vi oss in i hans hytt och sket hans toalettstol full. Vi spolade aldrig. Vi bjöd in flera av våra kompisar till skitkalaset.
- Du också Pelle! Nu har du chansen att ge tillbaka på den där jävla Lothar!
Som avslutning så torkade vi oss i röven med hans sängkläder.
Vi sprang snabbt upp till köket och stampade ned en massa apelsiner i golvbrunnarna. Det blev tvärstopp och skulle bli en fin översvämning så fort de lade ut från hamnen och startade diskmaskinerna och alla ångdrivna ugnar.
Jag och mina gamla skeppskamrater har aldrig mönstrat av en färja så snabbt som den där vårdagen 1992.
Vi stod vid Gärdets T-banestation och skrattade åt vårt tilltag. Vi hade fått vår hämnd. Innan vi skiljdes åt och spreds över landet så kom vi överens om att träffas och hålla kontakten.
Jag såg dem aldrig mer.

Däremot så träffade jag Lothar. Redan efter ett par månader.
Det var inte bra.
Det var riktigt, jävla illa.
Jag fick jobb på en ny Finlandsfärja. Det var den tidens största färja och fick en hel del publicitet i tidningarna. Jag tyckte det skulle bli lite spännande att få börja jobba där.
- Du får vänta här tills kökschefen kommer och visar dig tillrätta!
sade personalpursern till mig.
Det var Lothar som var kökschefen.
Jag har aldrig blivit så rädd. Lothar var stor, nästan två meter. Han hade svart hår, blåsvart skäggskugga över kinderna och såg arg ut. Han böjde sig fram och viskade i mitt öra:
- Nu du! Nu har jag dig din lilla jävel!
När vi var ensamma så talade han om för mig att han skulle se till så att jag blev svartlistad på varenda jävla finlandsfärja. Han talade också om att jag kunde glömma att få jobba kvar på – som han sade – hans färja. Men dessvärre så skulle jag bli tvungen att jobba passet ut, två veckor, eftersom det inte gick att få tag på en ersättare. Men sedan skulle det vara slut. Finito. Min karriär på Silja-Line var över.
- Men under dessa två veckor är du min! Bara min!
De där två veckorna blev de värsta under hela mitt liv. Jag hade blivit anställd som mässman, men han bytte genast ut mig och satte mig i disken. Det var väl helt ok, men jag fick inte vara ifred. Han letade upp varenda jävla skitjobb som fanns. Jag var aldrig ledig. Fanns det inga skitjobb så hittade han på helt meningslösa sysslor.
Jag fick t ex sitta och putsa dricksglas under min lediga tid. Eller sortera pappersservetter efter en viss påhittad ordning. Jag vågade inte protestera. Jag var livrädd.
Jag ringde en gång till rederiets huvudkontor och talade om vad som pågick. De bara skrattade åt mig. Lothar hade hunnit före. De talade om att jag skulle vara glad över att de inte hade polisanmält mig och att min anställning var ett stort misstag. Så fort jag hade mönstrat av mitt pass så skulle jag få min slutlön och sedan ville de aldrig mer höra av mig.
Det fanns ingen räddning för mig.
Jag har aldrig varit så glad som när de där två veckorna var över och jag kunde mönstra av. Men jag är en långsint jävel som aldrig glömmer. Jag ville ha hämnd. I flera månader efteråt så dök Lothars namn och adress upp i kontaktannonser i diverse bögtidningar under rubriken Anala begär och liknande.
Jag bombade honom med tidningsprenumerationer. Jag skickade efter allt ifrån hylsnyckelsatser till rövdildos i hans namn. Jag skrev brev till Radiotjänst i Kiruna där jag bad om ursäkt för att jag inte hade betalat min TV-licens och att jag nu led alla helvetes kval och gärna ville betala retroaktivt två år tillbaka. Jag polisanmälde honom anonymt för narkotikalangning
- Jag hittade hasch i min fjortonåriga dotters jackficka. Han står utanför skolorna och säljer! Ni måste kolla upp denna man!
Och nu, ett par år senare så hade jag funnit dessa trevliga vykort. Dags för att påminna Lothar om att det fortfarande fanns någon som tänkte på honom.
Jag skickade vykorten direkt till färjan som han jobbade på. De skulle hamna i ett postfack i mässen där alla skulle se dem. Man fick själv gå dit och bläddra bland posten för att kolla om man hade fått något brev, om det fanns någon därhemma som brydde sig.
Ett vykort i månaden skickade jag. Hämnden räckte i nästan ett halvår.
Ett av vykorten visade två nakna män som låg på rygg på en blomstrande äng och drog i sina kukar.
Minns du den sommar?
Hälsningar Stig.

Skrev jag.
Lothar hade många pojkvänner. T o m långt borta i USA. Jim Hazelwood vaknade till liv igen. Ett vykort visade en ung, muskulös man med ståkuk som satt med ett lyckligt flin och runkade för fulla segel. Han bar uppknäppta hängselbyxor, sådana som bönder brukar ha. Gylfen var öppen. Det såg ut som om han satt på en höskulle. Kanske hade han smitit undan slåttern för att kunna ta sig en stilla runk som avkoppling? De andra bondpojkarna hade samlats runt vattenpumpen, Jim Hazelwood var inte törstig, han hade andra begär som behövde stillas. Han hade ju fått en ny pojkvän där borta i Sweden, en tysk som var chef på en stor färja minsann!
I think about you all the time!
Greetings from Jim Hazelwood.
Lincoln, Nebraska.
U.S.A.
Hämnden är ljuv. Jag ångar mig inte ett dugg. Jag skulle ha gjort samma sak idag. Det var Lothar som började jävlas, inte jag. Som man bäddar får man ligga.

Tydligen så är jag inte helt felfri själv. Det finns någon därute som har retat upp sig på mig. För flera år sedan så började jag få kataloger med skumma produkter i min brevlåda. Man kunde skicka efter allt ifrån lösfittor till trosor med franska öppningar. Det var kukpumpar och mystiska taggiga dildos som jag inte vet var någonstans de skulle kunna passa in.
Det finns någon därute som hatar mig.
Det finns någon som vill ha hämnd.
Då har han gått på fel gubbe. Jag kan alla knepen. Jag är likadan. Jag tar inte åt mig.
Vi är av samma sort.
Men en vacker dag så får jag reda på vem han är.
Då jävlar!

söndag 16 augusti 2009

Samtal under en promenad.

Jag och Janne brukar gå ut och promenera efter jobbet. Det brukar bli sju – åtta kilometer eller något. I fredags var vi ute och gick. När vi hade kommit halvvägs på vår runda så mötte vi en kvinna som var ute med sin lilla hund.
Janne började genast prata med henne. Han klappade lilla hunden och frågade om det var en hane eller hona.
- Det är en tik! Hon heter Fiffi!
Svarade kvinnan.
Janne sket i hunden. Det var kvinnan han ville få kontakt med. Samtal om hunden är alltid en bra öppning. Janne sade att han älskade hundar och låtsades intresserad. Han frågade vad det var för ras och om hon var lättuppfostrad.
- Åh, så liten och söt!
Sade Janne.
Så liten så att det skulle gå alldeles utmärkt att dränka dig i skurhinken!
Tänkte han. Din lille jävel!
Janne visade upp en min som sade att han gärna skulle kunna tänka sig att sitta och gosa med Fiffi i soffan hela kvällen. Gosa mitt håriga arsle! Tänkte Janne. Efter att jag har dränkt hundjäveln ska det bli helt andra aktiviteter i soffan och det kommer jävlar i mig att vara så långt ifrån gosi-gos som det bara är möjligt!
Kvinnan tilltalades naturligtvis av Jannes ömma känslor inför hunden. Undermedvetet så kände hon att han skulle kunna bli en fin far till hennes barn.
Janne hade bara knulla i huvudet.
Kvinnan presenterade sig som Nina och sade att lilla Fiffi snart skulle fylla ett år och att hon precis hade börjat löpa. Det gick bra för Janne. Han verkade ha halva inne.
Det kom ytterligare en hundägare. En medelålders man med en tax. Hunden var en hane och fick genast upp vittringen på den löpande Fiffi. Taxen blev helt tokig, ryckte och slet i kopplet. Tungan hängde ute. Till slut så slet taxen sig från kopplet. Nina fick fullt sjå med att freda lilla Fiffi från den kärlekstörstande taxen.
- Såg du? Han kände lukten av fitta direkt!
sade Janne och skrattade.
Därmed var Jannes chans till pälskrage borta.
- Kom nu Fiffi, så går vi!
Janne stod och såg efter Nina med besviken min.

Sådana här långpromenader i rask takt framkallar ofta diskussioner och utläggningar om det mesta, från kvinnor som vi har haft till skitjobb, gamla fylleminnen och funderingar kring livet, döden och Gud. Ofta pratar vi om våra liv, om vi trivs med tillvaron, om det var så här vi ville att det skulle bli osv.
Ibland planerar vi kommande resor.
Första kilometern startar vi upp lite lätt med att prata knulla. Ett givet samtalsämne när två män snackar utan att det är några kvinnor i närheten. Efter ytterligare någon kilometer så brukar samtalsämnena mogna en smula. Då brukar vi komma in på familjeliv och gamla kompisar. Vi kom att snacka om en gemensam bekant som var en av de få i vår gamla bekantskapskrets som hade högre utbildningsnivå än nioårig grundskola. Tommy. Han skaffade sig en högskoleutbildning och har numer något slags kontorsjobb av den svårdefinierade sorten. Därmed fick han namnet Bokhållarn.
Nu sitter Bokhållarn i en hårt belånad villa och är gift med en kvinna som har barn sedan ett tidigare äktenskap. Han är piskad att arbeta varje dag för att kunna betala alla räkningar, skulder och räntor.
- Försörjningsansvar för annan mans avkomma!
Säger Janne och sätter därmed ord på mina egna tankar.
Vi dryftar detta faktum en stund och kommer överens om att vi har haft tur i våra liv. Vi är fria att göra vad vi vill efter arbetstid. Inget ansvar. Inga betungande lån, inget hus som ska repareras eller oäkta ungar som ska hållas med mat och kläder. Vi kommer och går som vi vill i våra liv.
- Undrar när han ska skaffa sig ett riktigt jobb?
Jag talar om att det blir nog svårt att bryta en sådan ond cirkel. Bokhållarn sitter fast. Jag och Janne behöver bara sköta våra jobb. Inget mer. Åtta timmar om dagen försvinner förvisso från våra liv, men resten av vår tid gör vi vad vi vill. Det är inte så illa. Jag frågade Janne vad han brukade göra efter jobbet.
- Tja… Det blir väl en stund vid datorn, kanske en runk. Sedan brukar jag sova ett par timmar. Sedan blir det en god bok eller en bra film på TV:n.
Låter trevligt. Så ska ett liv levas.
Det finns de som måste klippa gräsmattor när de kommer hem, som måste rensa stuprännor, oroa sig över kommande renoveringar av huset - Jaha, dags för ett nytt lån! - och hämta ungar på dagis. Köra dem till diverse idiotiska aktiviteter och blir det någon stund över så måste de äktenskapliga plikterna uppfyllas vilket inte blir det lättaste eftersom frugan har fyllt fyrtio år och har blivit både fet och grinig. Det krävs en hel del brännvin och viagra för att mobilisera ett stånd i sådana situationer.
Allt detta slipper jag och Janne. Vi har haft tur.

Men både jag och Janne har haft förhållanden med ensamstående kvinnor med barn. Det var länge sedan. Jag slapp undan med blotta förskräckelsen. Janne är skåning och berättade att han hade varit förlovad med en kvinna nere i Malmö för drygt tio år sedan. Hon hette Mette och var moder till en liten flicka som hette Åse.
I början gick det riktigt bra. Flickan accepterade Janne och Mette var en rejäl kvinna som gillade att pyssla om både hemmet och Janne. Ibland åkte de över till Tivoli i Köpenhamn och roade sig. Janne kände sig som en riktig familjefar.
Men så fyllde Åse femton år.
Det var inte bra enligt Janne. Det kunde jag förstå. Unga tonårstjejer kan vara mycket besvärliga. De kan börja ränna ute med pojkar, de börjar röka och dricka alkohol. Det kan hända mycket otäcka saker. Man måste hela tiden vakta på dem och de lyssnar inte på goda råd och förmaningar från vuxna. De smäller i dörrar och ber allt och alla att fara och flyga åt helvete. Det är klart att det är en jobbig situation för en fri och bekymmerslös själ som Janne.
Men nej, några sådan problem upplevde aldrig Janne.
- Jag ville knulla henne!
Ja, sådana känslor komplicerar naturligtvis en familjesituation.
Åse envisades med att gå omkring i bara trosorna och ett tunt linne varje morgon. Janne satt vid frukostbordet och käkade sitt rostade bröd med stånd. Han gick till jobbet med stånd.
Han kom hem med stånd.
Och han gick och lade sig med stånd.
Mette noterade naturligtvis Jannes tillstånd och kände sig uppskattad. Vilken kille! Han är sugen på mig hela dagarna!
Nej, det var han inte. Janne ville knulla hennes dotter. Istället fick han knulla hennes moder. Varje ledig stund så slog Jannes taskstenar mot Mettes feta skinkor. Det blev svettigt för Janne. Han var lättad varje gång det var över. Men så fort Åse dök upp efter skolan så var det färdigt igen. Kuken reste sig genast i givakt och Mette kände sig ännu en gång uppskattad. Dags för ett nytt besök i sängkammaren.
Janne fick skavsår. Han gick bredbent som en cowboy till jobbet varje morgon. Varje dag samma visa. Åse svassade runt under frukosten i bara trosorna. Janne fick stånd och var tvungen att knulla Mette.
Åse kom hem från skolan. Nytt stånd.
- Nämen Janne, du är ju omättlig!
En ny svängom med Mette i sänghalmen.
Till slut stack Janne. Det blev ohållbart. Han lämnade Skåne för gott och sökte sig ett nytt jobb norrut.

Och nu så går vi här, jag och Janne, på en cykelbana strax utanför stan och diskuterar livets mysterium. Vi ger uttryck för filosofiska tankar och delar med oss av våra drömmar och förväntningar. Vi diskuterar politik, religion, konst och musik. Det är inte alltid vi är överens men i en fråga är vi helt inne på samma linje: Familjelivet är inget för oss. Ibland glömmer vi bort vad bra vi har det, ibland blir någon av oss deprimerad. Då tar den ena utav oss med den andra ut på promenad och påminner honom om vad bra vi har det.
Och ja, vi har det bra.
Eller hur Janne?

fredag 14 augusti 2009

Teknik och våld.

När jag var nio år så fick morsan en pojkvän. Han hette Bosse. Han flyttade aldrig riktigt hem till oss men han var där ofta. Lite för ofta tyckte jag.
Jag hatade honom.
Egentligen så var Bosse en snäll kille men jag var livrädd för att han skulle försöka att ta på sig en papparoll, att han skulle försöka att börja köra med mig. Det gjorde han aldrig. Men jag litade inte på honom. Jag misstänkte att han när som helst skulle börja med att försöka tvinga mig att äta upp grönsakerna, få mig att göra läxorna eller dra ut mig på gården för att spela fotboll.
Men det gjorde han aldrig. Han var en bra kille som liksom jag avskydde sport och som hade hatat skolan av hela sitt hjärta.
Han brukade skratta när jag kom hem med en anmärkning från fröken. Morsan däremot blev alltid hysterisk. Hon drömde om att få fostra släktens första akademiker. Hon ville att jag skulle bli något fint. Det kunde hon glömma.
- Du kommer att sluta på fabrik!
Skrek hon åt mig efter att hon hade haft ett samtal med min lärarinna om en kommande överflyttning till OBS-klassen. Det var synd om morsan. Jag skulle aldrig bli någon att vara stolt över. Jag blev inte ens någon bra fabriksarbetare. Jag stod ut i ett år, sedan stack jag.
Men Bosse, han var fabriksarbetare och såg inget fel i detta. Han tog mig i försvar.
- Vi fabriksarbetare måst hålla ihop! Hö! Hö!
sade han och dunkade mig i ryggen.
Han fick aldrig något gensvar från mig. Jag gick därifrån. Det var synd om Bosse också. Han försökte verkligen. Men jag hade dåliga erfarenheter från morsans tidigare pojkvän. En idiot som hade försökt att sätta upp regler för mig. Jag tog bara order av morsan, inte av någon annan. Speciellt inte av någon som jag inte själv hade valt att dela lägenhet med. Men Bosse var snäll, han försökte inte vara något han ändå aldrig skulle bli till mig – en far. Bosse ville bara bli accepterad.
Men det förstod inte jag.

Om jag hade gett Bosse en chans så hade jag upptäckt att vi hade en hel del gemensamt. Han avskydde idrott och var fullständigt oteknisk. Han var född med två vänsterhänder. Precis som jag. Inte hade han något tålamod heller. Fattade han inte något genast så blev han förbannad och gav fan i alltihop. Ibland så slog han sönder det han skulle laga i rent vredesmod. Döda ting som jävlades fick honom att bli rosenrasande.
Han skulle ha kunnat vara min far.
En morgon skulle Bosse lyssna på nyheterna innan han gick till jobbet. Han satt vid frukostbordet och försökte ratta in rätt kanal på radion. Det bara knastrade. Bosse blev röd i ansiktet och började banka på radion. Mer knaster. Bosse öppnade köksfönstret, slet upp radion och kastade ut den genom fönstret. Det var en fin kassettradio som morsan hade sparat till länge. Bosse fick köpa en ny efter jobbet.
Jag har gjort liknande prylar i mina dagar. En gång räckte det med att jag skar en brödskiva snett, jag kastade ut limpjäveln genom fönstret. Måsarna blev glada.
Morsan hade köpt en ny bokhylla från Ikea. Den kom levererad i en massa platta paket. Bosse såg inte glad ut. Det var Bosse som skulle bli tvungen att skruva ihop eländet. Det var ju han som var mannen.
Bosse tittade på ritningen. Det syntes att han inte begrep ett smack. Jag förstår hur han kände det. Jag är bekant med de där jävla beskrivningarna. Jag blir förbannad och får hjärtklappning bara jag tänker på det.
Bosse startade upp lite lätt med att slå hammaren rakt igenom glasrutan till vitrinskåpet. Sedan bröt han av något som liknande en bärande balk av något slag.
Det var allvarligt.
Bosse såg arg ut. Han började andas tungt.
- Jag tror vi ska lämna Bosse ifred en stund!
sade min mor. Jag följde med henne till ICA.
När vi kom tillbaka så var det i stort sett bara flis kvar av bokhyllan. Bosse stod intill med en hammare i handen och var alldeles svettig och andfådd. Han fick köpa en ny bokhylla.
Jag är likadan. Ofta så blir jag t o m förbannad innan jag ens har börjat med att montera ihop något. Redan i affären känner jag hur jag börjar bli upprörd. När jag äntligen, efter mycket möda, vrål och svordomar, har fått ihop skiten så är glädjen över den nya möbeln borta. Jag är bara trött.

Bosse begrep ingenting om bilar och var helt ointresserad av att lära sig. Sådan är jag också. Jag gillar att köra bil, men krånglar något så blir jag helt handlingsförlamad. Jag har aldrig riktigt förstått hur folk kan veta vad det är som är fel när biljäveln inte startar. En granne till mig har en gammal bil som har börjat krångla. Gärna på morgonen när han är stressad och ska till jobbet. Det är roligt när bilar krånglar.
Andras bilar.
Det finns få saker som är så komiska som medelålders, griniga män som blir förbannade.
Senast för några veckor sedan så bestämde sig grannens bil för att strejka. Jag hade semester och satt på min balkong och drack morgonkaffe.
Min granne är en äkta grinig, medelålders man i femtioårsåldern. Alltid missnöjd. Inget har tydligen blivit som han en gång drömde om i sin ungdom. Hans fru är fet och ful och dottern är en skam för sin far. Ända sedan fjortonårsåldern har hon envisats med att ha ett regelbundet sexliv med stadens samlade White trashsöner. Som om detta inte skulle räcka så har han ett jobb som håller på att driva honom till vansinne. Han jobbar på ett stort centrallager och alla som har haft ett sådant jobb vet vad det handlar om. Det är stress, ackordslöner och besvärliga chefer som hela tiden springer omkring och ryter och lever jävel. Jag har haft ett sådant jobb. Man var t o m tvungen att skita på tid. Jag stannade i åtta månader.
Min granne är femtio år och har jobbat där i hela sitt liv.
Men han har i alla fall sin fina bil. En gammal Ford Taunus som i stort sett är i nyskick. Den är hans ögonsten. Röd med svart vinyltak. Livet gav honom inte mycket, förutom bilen och den älskar han.
Och nu startar inte fanskapet!
Jag såg hur han klev in i sin bil, satte sig bakom ratten och vred om nyckeln. Det hände ingenting. Den bara hostade lite. Grannen gick ur bilen och öppnade motorhuven. Han såg arg ut. - HA! HA! HA!
Skrattade jag högt. Jag satt på huk bakom balkongräcket och tittade på honom genom en springa. Han såg sig omkring. Vad var det för en barnslig idiotjävel som hånade honom? Sedan öppnade han motorhuven. Han stod en stund och blängde ilsket på motorn. Det syntes att han inte visste vad han skulle göra. Han körde ned handen i ett ormbo av kablar och började vispa runt. Som om det skulle hjälpa. Tydligen så klämde han sig på något för han slet snabbt upp handen och svor för sig själv.
- HA! HA!
Skrattade jag igen.
Han stirrade upp mot balkongerna. Nu var han förbannad på allvar. Flinten var alldeles röd. Sedan satte han sig bakom ratten igen och vred om nyckeln. Samma resultat. Den vägrade att starta. Till slut blev han så förbannad så han började att rycka i ratten och slå på instrumentbrädan. Förbannade biljävel! Starta!
- HA! HA! HA!
Skrattade jag högt.
Gubbjäveln blev helt vansinnig. Han kastade sig ur bilen.
- Kom ner! Skrek han. - Kom för helvete ned så jag får skicka på dig ett par smällar!
Det ekade över hela gatan. Han såg mig inte. Jag höll käften bakom mitt balkongräcke.
Grannen gav upp och försvann in i sin portuppgång. Efter en stund kom han ut med en man som tydligen var tekniskt lagd. Han gick fram till motorn, rotade runt lite och sade:
- Ok, starta nu!
Och vips, så spann motorn som en katt!
Hur bär sig sådana människor åt? Hur vet de vad som är fel? Det lyser ju knappast en röd lampa som indikerar vad felet är och vad som behöver åtgärdas.Vad som är ännu märkligare är: Hur kommer det sig att de har lärt sig detta? Det måste ju krävas ett visst intresse och engagemang.
Människor är ett mysterium för mig.

Bosse var – liksom jag – en komplett idiot när det gällde bilar. Det blev sommar och han bestämde sig för att ta med mig till Liseberg. Bosse hade en gammal folkabubbla. Den var vit. Under resan så satt jag i baksätet. Vi åkte på motorvägen. Under baksätet så var det ett varmluftsutsläpp. Ett stort hål som det blåste ut hetluft ifrån. Värmen gick inte att stänga av. Det var ju en folka.
Jag minns inte varför men av någon anledning så fick jag för mig att köra in en plastborste i det där hålet. Den smälte direkt och det började osa bränd plast i hela bilen.
- Men vad i helvete är det nu då?
svor Bosse.
Han blev naturligtvis nervös. Var det något allvarligt fel? Motorbrand? Något med det elektriska?
Han stannade genast vid en parkeringsplats, gick ur bilen, öppnade motorhuven och glodde ilsket på motorn. Allt såg ut att fungera. Inget verkade brinna eller vara trasigt. Vad i helvete var det för fel egentligen?
Vi åkte vidare. Nu stank det ännu värre.
- Men det var ju själva fan!
Bosse stannade bilen igen, gick ur, öppnade motorhuven och tog fram en skiftnyckel som han använde till att banka lite planlöst med på de olika motordelarna.
- Sådärja!
Vi fortsatte vår färd men förutom att det fortfarande stank bränd plast så började bilen att gå riktigt dåligt. Antagligen hade Bosse slagit sönder någon vital del med skiftnyckeln. Bilen hostade och ryckte.
- Nu får det tammefan räcka!
Bosse tvärnitade. Kastade sig ur bilen, slet upp motorhuven och började rycka och slita i varenda kabel som fanns. Till slut stod han med något som kunde vara en fördelardosa i handen. Den kastade han åt helvete. Han slog och sparkade på bilen och som avslutning drämde han en kulhammare rakt i motorn så att det slog gnistor om det.
- Jag ska fan i mig inte behöva ta sådan här jävla skit!
Efter en stund, när den värsta ilskan hade lagt sig, så förstod Bosse vad han hade ställt till med. Nu stod han vid kanten på en motorväg med en bil som inte skulle rulla en meter till.
Vi fick åka med en bilbärgare hem. Det blev inget Liseberg.

Jag är likadan som Bosse. Men jag har haft tur med mina bilar. Ingen av dem har jävlats nämnvärt. Det beror på att jag alltid håller mig med ny bil. Jag vågar inget annat. Gamla bilar jävlas.
Däremot så har jag haft datorer som har krånglat. Jag har slagit sönder många datorer. Det har varit knytnävar genom bildskärmar och söndersparkade chassin på hårddiskar. Det är med datorer som med bilar, jag gillar att köra dem. Inte att meka med dem. Jag är inte ett dugg intresserad av hur saker och ting fungerar, huvudsaken är att de fungerar.
Två mobiltelefoner har jag kastat i väggen i ren ilska och en fjärrkontroll till TV:n har jag med stor tillfredsställelse vridit sönder med mina bara händer. Anledning: Jag lyckades inte med att programmera in kanalerna och manualen hade jag kastat ut från balkongen.
Och Bosse, hur gick det med honom?
Morsan tröttnade på honom efter ett år. Vår brödrost gav Bosse en rejäl stöt efter att han hade försökt att få ut en brödskiva med en gaffel. Brödrosten åkte ut genom fönstret och så gjorde också Bosse. Men inte genom fönstret, han fick lämna oss via ytterdörren. Morsan bad honom gå och jag såg honom aldrig mer.
Jag tyckte det var skönt då, men idag kan jag faktiskt tycka synd om honom. Det var en snäll kille.
Han kunde ha varit min far.

tisdag 11 augusti 2009

Trehundra inlägg!

Jahapp, då har jag skrivit och lagt ut trehundra texter på min blogg! Jag minns när jag hade skrivit tvåhundra. Då hade jag allvarliga planer på att sluta, att lägga ned bloggen. Jag kände att jag inte hade något mer att skriva om. Men jag fortsatte i alla fall. Den texten finner ni här:
http://gammalhardrockare.blogspot.com/2008/11/tvhundra-inlgg.html

Nu är jag uppe i trehundra texter och det känns fortfarande som om jag inte har något att skriva om. Det slog mig att jag alltid har känt så, att jag inte har något att skriva om.
Men jag fortsätter att skriva i alla fall.
Kanske blir det hundra texter till.
Eller kanske tusen.
Eller också skiter jag i alltihop, loggar ut för gott, ger upp och låter allt släppa. Jag kanske går upp till chefens kontor och lägger en kroppsvarm skitkorv på hennes golv. På hemvägen släpper jag nycklarna till min lägenhet i älven och bestämmer mig för att tillbringa resten av min tid här på jorden med att råna banker.
Eller sätter mig i någon sandlåda vid ett dagis och silar sand tills de kommer och drar på mig tvångströjan.
Ibland känns det som om jag är färdig med det mesta. Det skulle vara skönt att bara få släppa taget en gång för alla.
Bara sådär. Det skulle vara lätt. Så känns det nu i alla fall.

Det finns människor som mitt i livet bestämmer sig för att växla över till ett nytt spår. De byter jobb, flyttar till en ny stad eller skiljer sig från sin partner. En del omskolar sig till ett yrke de alltid drömt om. Sådana människor imponeras inte jag utav. De har ambitioner. Det har jag aldrig haft.
Det finns inget yrke som lockar.
Men så finns det de som släpper taget fullständigt. Den gifta tvåbarnspappan som går ut för att köpa cigarretter.
- Vi syns om en stund älskling!
Sedan är han borta.
Tio år senare dödförklaras han och efter tjugo år så är det någon som hittar honom på en bordell i Bangkok. Dödfull och luspank. Det är Roffe, en gammal arbetskamrat som är på semester från lilla frugan som hittar honom. Roffe besöker bordellen i ett enda syfte, att få något han inte har fått från frugan under deras långa äktenskap. Under hela flygresan har Roffe fantiserat om kommande avsugningar och rövknull. Han har stånd redan när han går igenom tullen.
Och visst får Roffe något som frugan aldrig har gett honom – Gonorré och flatlöss. Men om detta är han lyckligt ovetande när han ser ett ansikte i baren som verkar bekant. Det är ju för fan hans gamla jobbarkompis Robban!
Och därmed tar Robbans liv som internationell luffare slut.
Sådana människor fascinerar mig. Människor som släpper taget och ger fan i allting. Som ger upp. Som bestämmer sig för att inte längre vara delaktiga i meningslösheten.
T o m Jesus släppte taget. Han jobbade som snickare. Men så en dag så insåg han det meningslösa i att hyvla plankor och slå i spik. Vid dryga trettio års ålder så släppte han allt, lämnade snickarboden för gott och vandrade ut på vägarna. Han hade sett ljuset. Gud hade talat till honom. Jag vet inte hur budskapet löd men jag kan tänka mig vad Gud sade.
- Ska du verkligen slösa bort ditt liv med att arbeta? Tycker du verkligen det är kul att såga och hamra?
Nej, det tyckte naturligtvis inte Jesus. Så han gjorde som så många andra av oss har gjort under åren. Han gick ut, stirrade upp i skyn och undrade vad i helvete han skulle göra istället. Vad är meningen med alltihop?
Men till skillnad från oss andra så fick han ett svar.
- Skit i alltihop! Stick iväg och tala om för folk vad som verkligen är viktigt här i livet istället!
Och så gjorde han det. Släppte taget. Sket i allt och vandrade iväg.
Jesus var en förebild.
Men så får man inte göra. Man får inte gå sin egen väg. Man måste anpassa sig. Jesus spikade de upp på ett kors. Idag skulle de satt honom på mentalsjukhus. Eller stängt av honom från både a-kassan och sjukförsäkringen.
Fredrik Reinfeldt hade pekat på honom, kallat honom för lat, muttrat något om arbetslinjen och att hungriga vargar jagar bäst. Mona Sahlin hade yrat något om utanförskap och tvingat in honom i en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Sedan hade Jesus varit tillbaka i sitt snickeri, men nu kallar de det terapiverkstad och lönen är ett bidrag som knappt ligger på existensminimum.

Jag vet att jag aldrig kommer att våga släppa taget. Jag är alldeles för feg. Men jag har många gånger i mitt liv stått och stirrat upp i skyn och undrat vad det är för meningen med alltihop?
Hittills har jag inte fått något svar.
De flesta av oss vågar aldrig släppa taget. Vi rockade en stund i vår ungdom, sedan kom de och sade att nu jävlar fick det vara slut med dumheterna. Det var dags att växa upp och ta ansvar. Några av oss lyssnade inte, vi smet iväg från flocken och lyckades hålla oss undan i några år. Sedan fick hundarna vittringen på oss. Till slut blev vi också fångade och nu står vi där vi varje morgon, uppsträckta i våra arbetskläder och väntar på att tiden ska gå så att vi får gå hem.
De fick oss också till slut.
För att stå ut så börjar vissa av oss samla på mynt under sin fritid, andra spelar golf och några fyller sin lediga tid med alkohol och droger.
Jag sitter ofta vid min dator. Men jag vet aldrig vad jag ska skriva och jag väntar fortfarande på ett tecken, på ett svar. Vad är meningen med allihopa?
Jag undrar vad jag skulle göra om jag inte hade min dator?
Tja… Jag skulle nog umgås mer med min flickvän. Jag skulle läsa fler böcker och kanske hade jag kostat på mig några fler resor. När jag var ung lyssnade jag mycket på musik och jag hade alltid någon ny roman påbörjad. Jag kunde komma hem från jobbet, sätta på stereon och sedan sitta och drömma mig bort. Det gör jag numer mycket sällan. Det känns som om jag har lyssnat färdigt och en bra roman blir allt svårare att finna.
Och under tiden så sitter jag här vid min dator.
Men jag vet aldrig vad jag ska skriva.
Men jag fortsätter nog ett tag till i alla fall.

söndag 9 augusti 2009

Och nu är det dags för barnprogram!

Jag har tidigare skrivit om TV-programmen som var riktade till barnen under sjuttiotalet, när jag växte upp. Det var övertydligt och uppfostrande. Det var politisk propaganda, myspys, flum och pekpinnar. Det var ett hån mot mitt intellekt. Jag fantiserade ofta om att få tortera clownen Manne och alla de andra idioterna som dök upp i TV-rutan. Det var program av idioter som hade som uppgift att fostra nya idioter.
Det fanns ett fånigt och snusförnuftigt program som hette Fem myror är fler än fyra elefanter. Ett faktum som inte ens en fyraåring kan bestrida.
Programmet var uppbyggt kring tre karaktärer: Magnus, Brasse och Eva. Magnus var den ordentliga, Brasse var slarvern och Eva var den som båda ville knulla. Det var i alla fall vad jag brukade fantisera ihop. Smörjan var så enfaldig så för att orka med ett helt program så var jag tvungen att fixa till ett eget manus i huvudet.
Magnus trodde att Eva föredrog en vattenkammad viktigpetter i trång kostym och Brasse lufsade mest runt henne som en överårig buspojke med några kromosomer för mycket. Det blev aldrig något för någon av dem. Få kvinnor dras till vuxna män som beter sig som utvecklingsstörda och som har uppenbara problem med både alfabetet och enkel addition.
Eva gick med största säkerhet och lade sig med någon ljudtekniker eller kanske t o m producenten efter att programmet var slut. Kvar stod Magnus och Brasse och sjöng O-låten tillsammans.
Oh! Oh! Oooh va de låter bra! Det är O:et som gör´et!
Åh! Åh! Åååh va de river gott!
Flåsade Eva när hon fick stor kuk ute i logen.
Som barn så hatade jag skolan. När jag kom hem så ville jag inte bli påmind om eländet men så fort man satte på TV:n vid Halvfem så var det dags för att lära sig räkna eller skriva. Eller vara rädd om naturen, inte skräpa ned och för guds skull, glöm inte de svältande negerbarnen i Afrika!
Budskapet var att det på något vis var vårt fel och att vi skulle skämmas.
Man slapp inte ens undan den förbannade skolan när man var hemma i vardagsrummet.
Jag sket fullkomligt i både studier, miljö och negrerna i Afrika.
Ungefär som idag alltså.

Under åttiotalet så fick våra två statliga pekpinnekanaler – inspirerade av forna kommunistblocket – konkurrens av reklamfinansierade TV-kanaler. Jag trodde faktiskt det skulle bli bättre.
Det blev det inte.
Eftersom vi fick fler kanaler så har det också blivit fler idiotprogram för barn.
Fyran visade nog något som slog rekord i enfald: Teletubbies. Antagligen tror programmakarna att barnens intelligensnivå ligger på en hamsters nivå.
Våra två statliga Pravdakanaler hängde på Robinssonfebern och gjorde ett Robinssonprogram för barn. Wild Kidz kallade de skiten. Vad som var vilt med dessa ungar vet inte jag och varför ha en engelsk titel? Varför stava med Z?
Vilda Zkitungar.
För skitungar var precis vad det var. Har de aldrig varit direkt outhärdliga förut så blev de det nog efter uppmärksamheten de fick efter att ha varit med på TV.
En fånig programledare var med och som låtsades ta det hela på största allvar. Jag tog det också på allvar.
Jag ville vrida nacken av dem allihop.
Jo, helt allvarligt.
De reklamfinansierade kanalerna vill tjäna pengar. Allt bygger på att få så många tittare som möjligt för att få in reklamintäkter.
Jag skulle vilja starta en egen TV-kanal och naturligtvis skulle även jag sända barnprogram. Det skulle vara kul.
En av teletubbies är lila, har en trekant på huvudet och heter Tinky Winky. Det sägs att han är homosexuell. Det skulle jag naturligtvis ta fasta på. Ska det vara Pridefestivaler, transor som viftar med gummikukar och sodomi på gator och torg så ska naturligtvis även de små barnen få en dos av politisk korrekthet. Fattas bara annat!
Jag skulle låta Tinky Winky bli rövknullad så det smaskade om det. Kanske av Dipsy, den gröna. De resterande två, Po och Laa Laa skulle stå och vänta på sin tur. Dipsy står på knä bakom Tinky Winkys röv och håller takten med ett fast grepp om triangeln på hans huvud. Regnbågsfolkets barn måste ju få sitt, eller hur?

Wild Kidz, ja hela konceptet är en smula förlegat och behöver putsas till en smula, tycker jag. Ingen tycker längre det är speciellt upphetsande med snorungar som bygger kojor och hänger i rep över bäckar.
En dos av äkta spänning och rent underhållningsvåld är mitt recept för att locka tittare och därmed få in större reklamintäkter. Våld säljer. Våld lockar tittare och drar därmed in mer reklampengar till mig.
Man flyger iväg en förskoleklass med ungar till en öde ö i Söderhavet. Med sig har de sin manliga fjolla till dagisfröken som ska ha som uppgift att hålla koll på saker och ting, han ska organisera och se till så att inte ungarna slår ihjäl varandra. Sedan ska de helt enkelt försöka att överleva. Allt väl så långt.
Vad de inte vet är att man på andra sidan ön har ilandsatt en grovt våldsbenägen sociopat som ända sedan sin tonårstid har haft vanföreställningar om onda demoner som har klätt ut sig till barn.
- Dom vet var jag bor och det är MIG de är ute efter!
Enda sättet att överleva är att oskadliggöra demonerna. Därför har han varit inlåst ända sedan sin artonårsdag.
Men nu är han fri!
För att det ska bli extra spännande så har medicineringen upphört. När han kliver iland på stranden så är han redan psykotisk.
Den som har överlevt efter en månad har vunnit. Spänningen är olidlig. Vem blir vinnaren, Fjollan, elvaåriga Markus eller den psykotiska sociopaten?
Ljudeffekterna får vi inte glömma. När någon unge ramlar och slår sig eller blir biten av någon ondsint tusenfoting så skulle det vara pålagda studioskratt. När sociopaten dyker upp i rutan så skulle hajenstråkar ljuda. Den manliga förskolefjollan börjar förstå att något inte står rätt till när unge efter unge försvinner. Han skriker till kameramännen att programmet måste avbrytas.
- Det är något som är fel! Förstår ni inte? Vi måste avbryta för helvete!
Pålagda studioskratt.
Nej, detta är ett program som inte går att avbryta. Han skulle ha läst det finstilta i kontraktet innan han skrev på. Nu kommer dagisfjollan att få lära sig att världen inte är en så trevlig plats som han trodde. Världen är inte en plats där människor springer omkring med blommor i håret och kramas.
Låt showen börja!

Någon som minns Kapten Zoom? En superhjälte i grön mundering kom till vår planet och började genast att på ett snusförnuftigt vis undervisa oss i hur man skulle rädda miljön, att bilar och avgaser var av ondo och att fabrikörer och kapitalister gjorde allt för att störta vår värld i fördärvet.
Detta var under första delen av sjuttiotalet och gröna vågenflummeriet rasade som värst. Att vara en självförsörjande kommunist som hade flyttat ut på landet var det finaste som man kunde vara.
Jag skulle sända en ny version med Kapten Holk istället. En äkta vänsterflummare från sjuttiotalet med skägg, långt hår och blommig väst. Kapten Holk skulle mest ägna sig åt att trampa omkring på skånska landsbygden med sin handmålade, rosablommiga Christianiacykel. Alltid stenad som en staty. Med sig skulle han ha sin trogna följeslagare, Roliga Ronny. Ett fyllo som hade blivit upplockad av Kaptenen någonstans vid trakten av Sjöbo. Ronny skulle alltid vara full av både alkohol och roliga hyss. När man minst anade det så kunde Ronny få fylledille under resans gång och börja slåss med någon skånsk storbonde. Då skulle Kapten Holk komma och avbryta, tända sin pipa, dra några rejäla zip och förklara på ett lugnt och pedagogiskt vis att våld minsann inte lönade sig.
- Det är mycket bättre att kramas!
Sedan skickar han vidare pipan till bonden som tacksamt tar emot den. Roliga Ronny gör skäl för sitt namn och kräks i bondens postlåda.
Nya pålagda skratt.
Vilka killar va?
Vid Österlens alla fruktodlingar så skulle Kapten Holk gröpa ur ett äpple och visa hur man röker äppelholk och Roliga Ronny skulle sätta mäsk på äpple, jäst och socker, hälla i sig hela satsen och få ränndreta under resten av resan.
- Ja, Ronny, han är då för rolig!
Skulle TV-hallåan säga efter programmets slut. - Och glöm inte att Kapten Holks äventyr fortsätter nästa onsdag!
Nej, jag tror faktiskt att få skulle glömma honom.

torsdag 6 augusti 2009

Som stjärnfall över en natthimmel.

Om man får se ett stjärnfall så bör man önska sig något, och enligt myten så ska denna önskan slå in. Jag har aldrig sett något stjärnfall, men jag vet vad jag skulle önska mig.
Jag skulle önska mig evigt liv.
Jag tycker det är kul att leva. Döden skrämmer skiten ur mig.
Jag bor i centrum av en medelstor stad och det är sällan stjärnhimlen framträder riktigt klart här. Ibland kan jag gå ut på min balkong en sen natt och stirra upp mot himlen. Jag ser månen och några större stjärnor, men inget mer. Aldrig något stjärnfall.
Jag bodde i Lappland en kort period i mitt liv, i Lycksele. Under de svinkalla vinternätterna så framträdde stjärnhimlen mycket väl.
Jag hyrde ett rum i en barack. Det var fyra längor av baracker. Varje barack bestod av ett kök, ett TV-rum med biljardbord och pingisbord. Resten av baracken bestod av en lång korridor kantad av rum. Ett av dessa rum hyrde jag. Jag vill minnas att det var femton rum i varje barack. Längst bort i korridoren stod en telefon. Det gick inte att ringa ut. Den tog bara emot inkommande samtal.
Huvuddelen av hyresgästerna var av manligt kön och de flesta av oss var unga, mellan tjugo och trettio år. De flesta kom från olika delar av Norrland, jag var den enda som var från södra Sverige. Varje kväll så stod det ett gäng killar vid telefonen och väntade på att någon flicka skulle ringa. Detta var före mobiltelefonerna.
Dessa baracker var kända bland stans kvinnliga invånare och telefonnumret var vida spritt. De tyckte det var spännande med killar som var från Umeå, Skellefteå och sådana ställen. Det hände ofta att någon okänd tjej ringde. Då kastade sig killarna över telefonen, den som hann lyfta luren först fick prata ostört med tjejen i andra ändan av tråden.
- Hej! Vem talar jag med? Fnitter! Fnitter!
undrade någon okänd, ung kvinna som ofta hade namn som Lena, Madde eller Anna.
Killen som svarade presenterade sig. Ju längre bort och ju större stad han kom ifrån, desto mer spännande var han. Hade killen tur så uppfattades han så till den milda grad spännande och exotiskt så att den unga kvinnan kunde gå med på att gå ut och dansa med honom till helgen.
På hotell Lappland.
Hade killen ännu större tur så kunde det sluta med pälskrage inne vid en toalett.
På hotell Lappland.
- Jag fick doppa redan efter andra dansen.
Det gick många historier bland killarna. En del skulle alltid vara värst.
- Jag fick knulla direkt och jag kan inte ens dansa!
Få killar gick dit för att dansa. Om man skulle ha trott alla rövarhistorier som spreds bland killarna så skulle orkestern ha stått och spelat för ett tomt dansgolv. Alla var inne på toaletterna men ingen sket eller pissade.
Ordningsvakterna borde haft fullt upp.
Idag vet jag att allt var skitsnack. Kanske var det någon som fick till det, efter en hel del tjat och dyra drinkar. Men det var knappast så ofta förekommande som vissa ville göra gällande. Men då var jag tjugofem år och svalde alltihop.
Jag var den som kom från största staden och inte nog med det, jag kom ifrån södra Sverige. Jag borde alltså ha varit den som uppfattades som mest spännande och exotisk.
Men jag vågade aldrig svara när telefonen ringde. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag var blyg. Utom när jag fick sprit i mig. Jag lyckades dock aldrig pricka in mina fyllor under telefontid.


De flesta som bodde i barackerna brukade åka till sina hemstäder varannan helg. Det kunde inte jag göra. Jag hade över hundra mil till min dåvarande hemstad, enkel resa.
Varannan helg så hade vi fyllefester i baracken. Då samlades vi i TV-rummet med våra flaskor, skruvade upp musiken och satte fulla segel. Våra fester var kända i hela stan och lockade till sig en hel del folk.
Men varannan helg så stack alla hem. Alla utom jag.
Det blev helt tyst. Den långa, mörka korridoren skrämde mig. Jag lät alla lampor brinna hela natten.
Jag brukade sitta för mig själv i köket och röka och dricka sprit. Jag tittade ut i den svarta, gnistrande lapplandsnatten. Det var vinter. Ofta trettio minusgrader. Ibland ännu värre.
På fredagseftermiddagen efter jobbet slank jag in på Systembolaget och köpte mig tre sjuttiofemmor. Någon timma senare gick jag in i baracken, låste dörren, tände alla lampor och satte på stereon. Jag kom sällan ut igen förrän vid måndagsmorgonen.
Jag har aldrig känt mig så ensam som de där helgerna en vinter i början av nittiotalet uppe i Lappland.
Kylan och ensamheten höll på att driva mig till vansinne. Jag kunde ha supit ihjäl mig.
Ibland hände det att jag lämnade baracken. Mitt i natten kunde jag vingla ut på vägen mot stan. Oftast kom jag inte så långt. Jag kunde bli stående med blicken mot stjärnorna. Jag hade aldrig tidigare upplevt en sådan stjärnhimmel. Det var magiskt. Jag brukade stå och vänta på ett stjärnfall.
Jag minns vad jag hade önskat mig. Jag var ung, tjugofem år och döden var fortfarande långt borta.
Jag kände mig odödlig så en önskan om evigt liv föll mig aldrig in. Jag kände mig däremot som världens ensammaste kille. Jag önskade mig inget märkvärdigt, bara en flicka att prata med. Kolla på TV tillsammans med.
Någon att hålla i handen.
Men jag såg aldrig något stjärnfall och ändå stod jag ibland så länge och glodde upp i skyn så att jag höll på att få nackspärr.
En natt så kom jag hem sent. Jag hade ägnat mig åt stjärnskådning länge och hade nyktrat till. En telefonsignal ljöd längst bort i korridoren. Det ringde och ringde. Jag gick fram till telefonen och tittade på den en stund. Jag vågade aldrig lyfta luren. Till slut så tystnade den.
Jag undrar vad som hade hänt om jag hade lyft luren?

Det sägs att ingenstans på jorden så är stjärnhimlen så vacker och intensiv som i Namibia. Under en enda natt i Namibias stenöken så är man garanterad hundratals stjärnfall. Det är som ett fyrverkeri.
Om jag någonsin skulle komma dit så skulle jag ligga på rygg hela natten och räkna stjärnfallen. Jag skulle önska mig samma sak om och om igen.
Evigt liv.
Jag är fyrtiofyra år. Vill jag ha sällskap så kommer min flickvän och håller mig i handen.
Jag är inte längre ensam, men jag är rädd. Jag känner mig inte längre odödlig.
Tiden då livet kändes självklart och lyckan var en flickvän är förbi. Jag vänder mig inte längre om efter vackra kvinnor. Däremot så händer det ibland att jag höjer blicken mot stjärnorna när jag står ute på min balkong och röker en sen kväll.
Men jag har fortfarande inte sett något stjärnfall.
De säger att döden är lika naturligt som att födas. Det ska vara en tröst. För mig är det tvärtom. Man slår ju istället fast att man inte kommer undan. Jag tycker det låter slutgiltigt. Hemskt.
- Jag tyckte det var kul att födas! Jag tror inte det är lika kul att dö!
sade jag en gång till min läkare.
Hon gav mig faktiskt ett bra svar. Hon sade att jag skulle se döden som ett äventyr, som något spännande.
- Då får du ju äntligen reda på vad som händer!
Hon hade faktiskt rätt i det. Om man ser det på det viset så känns det i alla fall lite bättre.
Jag undrar vad som händer?
Var hamnar vi allihopa?
Susar vi kanske iväg rakt ut i rymden, mot nya äventyr? Eller vi kanske återföds, kommer tillbaka till jorden och så börjar allt om från början igen.
Evigt liv.
Vi kommer tillbaka.
Som stjärnfall över en natthimmel.