lördag 1 augusti 2009

Jorden runt.

Varför måste det alltid bli politiskt så fort någon känner sig manad att INTE skriva om hjältar, om bomber och granater, äventyr och rikedom?Att beskriva ett alldeles vanligt och tråkigt vardagsliv behöver absolut inte vara synonymt med arbetarromantik. Vad är det förresten för romantiskt med arbete? Jag tycker bara det är tragiskt och bedrövligt. Jag förstår att Vilhelm Moberg och alla de andra fyllde en funktion. Arbetarna på den tiden hade ett helvete. Men har man det idag? Nej, jag tycker inte det. Vi har fått det bra. Däremot så ÄR arbete tråkigt. Meningslöst. Slöseri med tid. Tänk så mycket som förblir ogjort. All musik och poesi, alla fina uppfinningar, kärleksmöten m.m. som går till spillo bara för att vi måste gå till våra förbannade arbeten och utföra dumma arbetsuppgifter. Men detta kan ju inte arbetsgivarna och företagen lastas för. Utan arbetare och utan företagare kollapsar vårt samhälle, ja hela vår civilisation. Det är så här det är och det kan vi inte göra så mycket åt och jag vill inte heller ha det på något annat vis. Så vad jag vill ha sagt är att bara för att man beskriver ett tråkigt arbete eller en tråkig vardag så behöver det inte klassas som arbetarlitteratur, som i sin tur anses vara vänsterlitteratur som kommunisterna kastar sig över och tolkar till sin egen fördel.
- Läs! Han måste arbeta, ja just det, ARBETA för att ha råd med pizza, bredband och knullresor till Thailand! Är det inte för jävligt! Va? Va? Va?
Jag tycker att det helt enkelt bara är... Ja, vardagslitteratur kanske? Hur som helst, bara för att man skriver att man hatar att arbeta så betyder det inte att man hatar dem som tillhandahåller arbetet. Det är själva arbetet jag ogillar. Att jag måste sälja tid av min korta stund här på jorden.
Idag behöver ingen svensk arbetare svälta. Idag betalar vi istället med vår tid. Det dyrbaraste vi har.
Om jag vore ekonomiskt oberoende, dvs en snuskigt rik människa så skulle jag inte arbeta. Jag ser inget ädelt och beundransvärt i att städa trapphus, köra spårvagn eller vad det nu kan vara. Får man chansen, möjligheten här i livet att slippa jobba så tycker jag att man ska ta den. Jag tycker det är mycket mer ädelt att ägna sig åt det som Gud ville att man skulle ägna sig åt.
Vissa människor föds med förmågan att skapa vacker musik och poesi, några andra har humor och kan få omgivningen att skratta och någon kanske är en jävel på att tillfredsställa kvinnor.
Gud satte oss på jorden, han gav oss våra unika egenskaper för att skänka oss själva och andra människor glädje och en känsla av meningsfullhet.
Ingen blir glad av att rensa avlopp eller spika pall. Däremot har jag haft flera jobbarkompisar som har blivit lyckliga av att slicka fitta.
Själv så skulle jag inte slicka fitta om jag blev ekonomiskt oberoende. Jag har helt andra intressen.
Jag har så många drömmar som jag med största sannolikhet aldrig kommer att kunna omsätta i praktiken.
För jag har inte tid.
Jag måste arbeta. Sköta mitt jobb.

För ett tag sedan satt jag under en lunchrast och snackade med mina jobbarkompisar om detta. Om man vore ekonomiskt oberoende så att man aldrig mer behövde jobba. Kunna ägna sig åt det man verkligen vill här i livet.
- Jag skulle slicka fitta!
sade Hamid.
- Jag skulle inte vara nykter en minut!
sade Göran.
Jag talade om att jag försökte att föra en seriös diskussion och att det fanns andra värden här i livet än fittan och flaskan.
- Jag är jävligt seriös när jag dricker!
sade Göran.
- Jag också!
Hamid såg nästan förnärmad ut.
Sedan kom chefen och undrade vad vi snackade om. Hon gör så ibland, chefen. Hon kan dyka upp och helt plötsligt försöka vara en av oss. Hon tittade på mig eftersom det är jag som är ansvarig för min arbetsgrupp.
- Vi satt just och talade om hur vi ska kunna effektivisera vår arbetsinsats. Vi kan bättre!
Ni hör själva vilken förnedring. Så här är det för mig varje dag, chefer som jagar mig och jobbarkompisar som bara lever för nästa ledighet.
Det finns människor på jobbet som jag kan ha djupare diskussioner med, som förstår vad jag menar utan att jag behöver säga så mycket. Hamid och Göran tillhör inte dessa.

Det finns en ung tjej på jobbet, hon är bara lite drygt tjugo år. Hon heter Maja och har blivit en av mina bästa jobbarkompisar. Henne kan jag prata med. Jag önskar att jag hade varit lika mogen och intelligent när jag var i hennes ålder. När jag pratar med henne så framstår jag ibland som en ytlig idiot. Som Hamid eller Göran.
- Men vad skulle du göra om du slapp att jobba?
undrade Maja.
Det finns så mycket jag skulle vilja göra. Jag skulle börja skriva. Seriösa prylar, dumma prylar, romaner, starta nya bloggar osv. Och jag skulle resa. Jag skulle ha med mig en laptop och vara ständigt uppkopplad. Skriva ned allt jag ser. Alla möten med dumma människor, och för all del, alla trevliga människor också. Men de är svåra att hitta. Det finns ju så få av dem därute. Fråga mig, jag vet. Jag har traskat runt här på jorden i fyrtiofyra år nu.
Jorden runt, det lockar. Jag med en dator, fullt uppkopplad.
Jag skulle kunna starta en ny blogg som jag ständigt skulle uppdatera under min jorden runtresa.
Jules Verne började med jorden runt på åttio dagar. Sedan var det någon som skulle resa jorden runt på åttio timmar. Folk har seglat jorden runt, cyklat jorden runt och t o m promenerat jorden runt.
Jag skulle bli den första som reste jorden runt stenfull. Utan uppehåll. Allt skulle dokumenteras med fotografier och kortare texter. Det skulle vara fotografier på mig när jag släpas genom tullen i Kapstaden, när jag leds av planet av två flygvärdinnor i Sydney och när jag har somnat med ansiktet i maten på en finare restaurang i San Fransisco.
Och i bakgrunden har vi operahuset i Sydney!
Foto på mig när jag står och håller om en lyktstolpe och försöker att fokusera blicken mot kameran. Något som är misstänkt likt en färsk spya ligger vid mina fötter.
Här sitter jag vid en fin skaldjursrestaurang nere vid Fishermans Wharf i San Fransisco!
Foto på mig igen. Någon har lyft upp mig från bordet och håller mig under armarna. På bordet står en stor tallrik med någon slags exotisk fisk som ser tillplattad ut. Mitt ansikte är fullt med sås och fiskfjäll.
Nytt foto.
Här står jag uppe på Taffelberget i Kapstaden med en guide. Är hon inte vacker?
Jag hänger mig över en ung, svart kvinna i någon sorts uniform. Hon har en sådan där liten megafon i ena handen. Jag har en flaska i min hand. Mina byxor hänger nere vi knäna. Det ser ut som om hon spjärnar emot.
Jag vill men inte hon!
Man kan tycka vad man vill om min idé men jag är säker på att en sådan blogg skulle bli en succé. Den skulle få många läsare. En del skulle idiotförklara mig. Men jag skulle bli en kändis. Jag menar faktiskt allvar nu! Jag skulle göra det, om jag slapp att jobba!
- Och du tycker att Hamid och Göran är ytliga och omogna?
Sade Maja.
Hon har rätt. Ibland får jag för höga tankar om mig själv. Egentligen så spelar jag i samma liga som Hamid och Göran.
Det är nog likaså bra att jag stannar kvar på mitt jobb. Där tycker nog Gud att jag passar bäst. Vissa låter Gud bli musiker, andra får bli poeter och några målar tavlor.
Jag måste arbeta.

7 kommentarer:

Anonym sa...

börja spela på lotto, jag skall be för att du vinner.

NuN sa...

Det där med att ta sig jorden runt på fyllan har gjorts ett oräkneligt antal gånger av asfulla alkoholiserade sjömän - Och tandlösa Brittish Airways piloter, men att dokumentera det...hmmmm :)

Anonym sa...

Gud existerar inte.....punkt slut

Texas Pete sa...

Poker?

Anonym sa...

Du är 44 år. Hur kommer det sig att du är så slank? Hur bär du dig åt?
Du ser väldigt bra ut för att vara över fyrtio! Vi är i samma ålder, om jag skulle träffa dig ute så skulle jag stöta på dig.

Tack för mig!

Sivan sa...

Bra skrivet

Anonym sa...

Med lite mer ambition tillsammans med din enorma talang för det skrivna ordet så kunde du antagligen lätt ordna så att din liv såg ut mer som dina drömmar än din verklighet. Go for it!