lördag 29 augusti 2009

Karriärtips för kontorsfjantar.

Kom hem från jobbet för ett par timmar sedan. Gick ut på nätet och läste Aftonbladet. En artikel gjorde mig förbannad direkt. Rubriken var: "Tio saker som sabbar karriären."
Bara en sådan sak som att skriva ”sabba” i en artikel som ska låtsas vara seriös talar för sig själv. Här snackar vi om välutbildade journalister som inte kan skriva som folk. Jag snackar om människor som har gått fina skolor. Människor som har ordet som yrke. Som aldrig har sysslat med något annat. Men de kan inte skriva. Hela meningsuppbyggnaden är fel. De skulle istället ha skrivit: "Tio misstag som spolierar din karriär". Eller något liknande.
Visst, jag gör många fel jag också under tiden som jag skriver. Men jag är ingen utbildad människa. Jag kallar mig inte för journalist och de pengar jag tjänar på min blogg går knappast att jämföra med en journalistlön. Jag är en vanlig fjant som har haft turen att få många läsare som följer mig på nätet.
Jag har inte som jobb att sitta på en stol och skriva. Jag har inte tid att sitta och flytta kommatecken fram och tillbaka. Jag skriver snabbt, nästan alltid online. När jag får tid över. För jag har ett jobb att sköta.
Rubriksättning och ordval var inte bara under all kritik, hela artikeln andades kontorsfjanteri. Här handlade det inte om vanliga jobb. Riktiga jobb. Artikeln var istället riktad till små välkammade projektledare, till kontorsfjantar, tjänstemän och systemintegratörer som har som uppgift att utvärdera den senaste processanalysen.
Eller något sådant.
Vi som har riktiga jobb fjäskar t ex sällan för någon chef. Händer det att någon gör det så lovar jag, den personen blir inte långvarig. Skvallra på en arbetskamrat är en dödssynd och är detsamma som att begära avsked. Om någon skvallrar brukar det inte ta lång tid förrän han eller hon inser att det är dags att lämna jobbet frivilligt.
En skvallerbytta får det inte roligt.
Men journalisten hade skrivit en artikel riktad till kontorsfjantar och akademiker och bland dem så är detta beteende legio. Det vet jag, för jag har själv erfarenhet från denna världen. Även om det bara var för en kort period och från ett underifrånperspektiv.
Chefen kallade in mig på sitt kontor och upplyste mig om att jag inte längre var välkommen på deras arbetsplats. Eller i deras organisation, som det heter på kontorsfjanterispråket.
- Har du förankrat det beslutet hos mitt fackförbund?
Frågade jag som snabbt hade lärt mig kontorsjargongen. Jag hade svårt att hålla mig för skratt. Jag drev alltid med dem, härmade dem så ofta jag kunde på ett så överdrivet vis som möjligt. Jag var ingen äkta kontorsfjant, jag var kontorsvaktmästare. Ett bra jobb. Inte alltför stressigt. Första veckan byggde jag mig en liten koja av spånskivor och pappkartonger nere i ett soprum. Jag tog med mig en uppblåsbar madrass hemifrån som jag lade på golvet. En oljepanna stod och brummande hemtrevligt i rummet intill. Det var varmt och skönt. Jag låg ofta och sov därnere. Under en lunchrast så betäckte jag ett kvinnligt bud från Jet-Pak bakom värmepannan. Jag kände henne sedan tidigare från ett annat jobb och hade limmat på henne länge. Det var alltid jag som tog emot buden och lämnade dem till den rätta adressaten. Det gick rykte om att hon var lättfotad. Det stämde. Jag brölade som en älg när jag tog henne bakifrån. Det var tur att oljepannan brummade så högt.
Det var nästan värt priset på klamydiamedicinen.
- Var är den där jävla vaktmästaren? Kopieringspapperet är slut!
Arbetsuppgifterna var det alltså inget fel på. Det var miljön som var dålig. Personalen. Alla nylonskjortor, gubbyxor och kavajer höll på att driva mig till vansinne.
Två månader varade det jobbet. Sedan var det god jul och glad påsk för min del. Tack och hej för den tiden som har varit!

Men nu var det artikeln i Aftonbladet jag skulle skriva om. Den retade upp mig.
Jag blev så förbannad så jag var tvungen att gå ut på balkongen och ta mig en rök.
Sedan gick jag in igen, satte mig vid datorn och började skriva denna lilla text. Egentligen så var artikeln i all sin enfald rätt så humoristisk. Det är alltid kul med kontorsfjantar som tar sitt jobb på allvar.
Tio saker som sabbar din karriär.
Nej, jag tar inte upp alla tio punkterna. Bara de allra dummaste.

Leka kopia.
Att ha förebilder är bra men att försöka göra om sig till någon man inte är, är aldrig lyckat.
Din förebild är kanske en chef.

Jag lovar. På en riktig arbetsplats är cheferna sällan någon förebild. Cheferna är istället personer som man försöker att hålla på avstånd. De får öknamn som Kuken och Sprätten, eller kallas kort och gott: Den lille, jävla skithögen.
Ingen ser upp till dem. Rädd för dem kan man vara, men man beundrar dem inte.
Chefen kan aldrig blir någon kompis. De umgås inte med oss och vi umgås inte med dem. Separata lunchrum är vad som gäller.
Det finns en karl på mitt jobb som heter Svante. Han går mest omkring i ett förråd och skrotar. Han gör inte mycket under dagarna. Förrådet är hans domäner. Han sopar lite och ibland kanske han tömmer någon soptunna. Han sitter mest inne på ett litet kontor och porrsurfar. Han har ofta med sig böcker. Det sägs att han klämmer två tjocka romaner i veckan under arbetstid.
Svante har jobbat på företaget i över tjugo år och har ett sjuhelvetes humör. Han säger alltid vad han tycker och tänker. Är en chef en jävla fitta så säger han det. Mot de kvinnliga cheferna är han grov i munnen.
Få chefer vågar gå in till Svante och kolla upp vad han egentligen gör under dagarna. Ingen vågar röra om i det där getingboet. Så Svante får vara ifred under dagarna.
Svante är min förebild.
Jag skulle väldigt gärna vilja ha hans jobb.

Utmana chefen.
Det är ett vanligt misstag att man visar sig för duktig för snabbt, säger pr-konsulten Paul Ronge.
På en riktig arbetsplats så är det mycket få som har något intresse att vara duktiga överhuvudtaget. Man gör sitt jobb, inget mer. Helst inte ens det.
Innan mobiltelefonernas intåg i arbetslivet var det svårt att hålla koll på de anställda. De drog iväg någon gång under morgonen och kom tillbaka lagom tills det var dags att stämpla ut. Om cheferna uppe på kontoret ville ge dem nya jobb så var de tvungna att ta bilen och åka iväg och leta upp dem. Det tog tid och ofta orkade de inte. Så arbetarna fick sköta sig själva. Ineffektivt och kostsamt för arbetsgivaren.
Bra för dig.
Bra för mig.
Illa för arbetsgivaren.
Jag minns ett jobb som jag hade inom kommunen för många herrans år sedan. På morgonen kvitterade vi ut en bil och sedan var det meningen att vi skulle åka någonstans och rensa sly, klippa gräs eller spadvända någon rabatt.
Ja, vi åkte någonstans.
Ibland till något köpcentrum och fikade. Vi uträttade privata ärenden på stan och var det fint väder så kunde vi ligga i en skogsbacke och sova. Vi jobbade kanske effektiv tid två timmar om dagen.
Men så kom de förbannade mobiltelefonerna.
Nu har alla mobiltelefon. Det betyder att det kan dyka upp kontraorder och nya arbetsuppgifter när som helst. Kreativiteten bland cheferna när det gäller att leta upp nya arbetsuppgifter - eller jävlas, som vi säger - måste hela tiden bemötas med nya undanglidningar och lögner från oss. När en chef ringer och frågar om vi har mycket att göra så vet man att det är nya jobb på gång. Då gäller det att försöka bolla samtalet vidare till någon annan. För jag är ju så jävla upptagen.
- Jodå. Det är jämt skägg!
Har man tur så klarar man sig. Då är det någon annan stackars jävel som blir uppringd. Men man måste alltid redogöra för vad man sysslar med och var man är någonstans. Förr visste de aldrig. Nu vet de alltid vart man håller hus. Det är ett stressmoment. De kan dyka upp när som helst. Alltid vid fel tidpunkt. Senast förra veckan så dök min chef upp när jag hade lagt mig för att sova i lastutrymmet på bilen. Det blev ett jävla liv. Det var hot, eder och förbannelser. Hon var helt vansinnig och informerade mig om att det nog var dags för ett utvecklingssamtal igen. Jag var yrvaken och visste inte riktigt hur jag skulle försvara mig.
- Här sliter man i sitt anletes svett.
Nej, hos oss är det inte vanligt att man försöker att visa sig för duktig för snabbt. Fråga gärna min chef så får ni höra. Hon skulle gapflabba om hon läste den artikeln.

Gapa över mycket på en gång.
Bestäm vad du vill och koncentrera dig på det.
Hur ska t ex en städare, svetsare eller fabriksarbetare bestämma vad han vill på sitt jobb? Vad finns att välja mellan?
Men ok. Jag skulle väldigt gärna vilja ha en rejält tilltagen förtidspension. Ska jag stympa mig själv med en röjsåg under arbetstid eller ska jag kanske be en jobbarkompis att hugga av mig en hand?
Vad funkar bäst? Vilket ger snabbast resultat? Jag vill gärna ha pension innan jag blir för gammal.

Tacka ja till alla som bjuder upp.
Det är lätt att bli smickrad när du erbjuds ett jobb. ”Ojdå. De har sett mig. De tycker att jag är duktig”.
Jag har suttit och räknat på alla jobb jag har haft i mitt liv. Det blir runt trettio stycken inom många olika yrkesområden. Ska jag räkna med alla jobb som bara varade i ett par veckor eller mindre så blir det över fyrtio. Jag har alltså stor erfarenhet av arbete och arbetsplatser.
Under alla dessa år så har jag och alla mina arbetskompisar som har passerat revy tvingats utföra många order.
Vi kände oss aldrig smickrade när någon jävla styrman skickade ned oss på bildäck för att spola av väggarna från sot. Jag kände mig aldrig duktig efter att jag hade städat tio nedspydda toaletter på Karlstads centralstation på mindre än en timma. Inte heller greps jag av stolthet och en längtan att få sträcka på ryggen efter att ha vikt kartonger i en hel månad vid ett papperslager i Örebro.
Jag har bara känt mig trött.
Hade jag någon gång frågat någon arbetskamrat om han kände sig smickrad när han stod på knä med armen nedkörd ända till armbågen i någon avloppsbrunn så hade han tagit det som en öppen provokation. Jag hade med största sannolikhet fått ett slagsmål på halsen.

Artiklar som den jag har refererat till gör mer skada än nytta. Dagens ungdomar förleds till att tro att arbete är ett fint jobb på ett kontor. Att allt annat inte räknas.
Det är helt åt helvete fel!
Man bygger inga länder och samhällen med en armé av kontorsfjantar. Ett lands välstånd bygger på naturrikedomar, tillverkning, export och hårt arbete. Inget annat.
Kontorsfjantar behövs, därom råder ingen tvekan. Men att beskriva kontorsjobb som enda alternativet och inbilla folk att allt annat är att förakta, det är illa. Mycket illa. Utan människor som sliter ont, utan människor som utför tråkiga fabriksarbeten, som skurar våra skithus och rensar våra avlopp så skulle samhället braka ihop.
Ungdomar som åker upp till Nordnorge för att rensa fisk är värda respekt. De som väljer att praktisera på något fräsigt kontor har jag bara förakt till övers för.
Det som retar mig mest är när kontorsfjantar inbillar sig att de arbetar. Det gör de inte.
En kontorsfjant har nött röv vid högskolor under många, långa år. Han har dragit på sig studielån och fått göra en hel del uppoffringar under tiden som han har studerat. Belöningen blir ett fint jobb med minimal fysisk ansträngning och flextid.
Det är han värd. Jag protesterar inte mot detta. Men när de sedan hävdar att de minsann jobbar lika hårt som en fiskare, charkuteriarbetare eller fastighetsskötare, ja då blir jag förbannad. Och när de påstår att de arbetar men att de minsann inte vill tituleras arbetare utan tjänsteman eller akademiker, ja då exploderar jag!
Då blir jag så jävla förbannad så att… Att… Ja, då sätter jag mig ned och skriver en sådan här text.

Och nu har jag gjort det. Det kändes skönt. Det var länge sedan jag hamrade på tangenterna med en sådan kraft och ilska. Förr så slet jag ut ett par tangenbord om året. De började glappa. Jag skrev ofta i affekt. Jag brann. Det gör jag inte numer. Jag ryker knappt längre. På sin höjd så pyr jag lite. Men ibland så fräser det till, speciellt när jag läser en sådan här artikel:
http://www.e24.se/pengar24/jobbkarriar/tipsikarriaren/artikel_1433665.e24
Jag borde inte länka till artikeln eftersom det ger dem läsare, men jag gjorde det i alla fall. Sedan så får ni dra era egna slutsatser.
”En bokhållare har svårt för att arbeta, en arbetare har dock inte svårt för att läsa böckerna.” Som jag brukar säga.
Vad jag nu menar med det?

16 kommentarer:

Anonym sa...

Hej och tack för ditt mail.

Nu är ju just dom punkterna ovan som du hänvisar till inte mina men jag skrattade gott när jag läste dina kommentarer. Du har verkligen en talang med ord :)

Jag är inte journalist utan karriärcoach och de flesta som anlitar mig är just "kontorsfjantar" som du kallar dem och bor i storstäderna därför blir det så att mina tips vänder sig till dem. Det är mitt jobb helt enkelt...

ha en fortsatt trevlig helg och keep up the good work med din underhållande blogg.

/nina jansdotter
karriärcoach

micke sa...

Haha! Karriärscoach, vilken titel! :')

Anonym sa...

kontorsfjant som springer och dricker kaffe stup i kvarten eller en arbetare som ligger och sover under en egenbyggd koja i pannrummet, same shit different name, inte undra på att sverige är påväg ner i rännstenen.

Anonym sa...

Men alla dina jobb verkar ju inte ha varit speciellt slitsamma hådrockarn. ;) Själv har jag haft både "riktiga" jobb och kontorsjobb, och mitt slappaste jobb var ett av de "riktiga" jobben, ett fabriksjobb. Det var även det bäst betalda. Så mina erfarenheter stämmer iaf inte med dina.

Gammal Hårdrockare sa...

Anonym:

"Men alla dina jobb verkar ju inte ha varit speciellt slitsamma hådrockarn. ;)"

Jodå, har haft många sådana. Men hur kul är det att skriva om dem? Mycket roligare att skriva om arbetsplatser där man gjorde sig omöjlig.
Men jag har haft riktigt stenhårda helvetesjobb också. Idag fattar jag inte hur jag orkade?

Anonym sa...

Jag gillar din blogg, ingen tvekan. Men den tenderar att vara fylld av paradoxer och avundsjuka.

Du framhäver din egen lathet varpå du märker ut andras lathet som du starkt föraktar. I tidigare inlägg påpekar du att du är nöjd med ditt liv men hur kan man vara nöjd med sitt liv när man föraktar sig själv?

Avundsjukan märker ut sig själv, inget fel med det i sig, men det blir lätt löjligt i vissa sammanhang.

Lev väl,
Anonym

*Har inte alla knivar i lådan sa...

Samma höga klass här, som på slasktratt (flashback). Helt enkelt ett guldkorn i den annars så usla bloggosfären.

johan sa...

Väldigt bra och läsvärt samt inte minst brutalt underhållande som vanligt!

Gammal Hårdrockare sa...

Anonym:

"Du framhäver din egen lathet varpå du märker ut andras lathet som du starkt föraktar."

Nejdå. Jag gillar lathet. Lata människor är ofta intelligenta människor.

"I tidigare inlägg påpekar du att du är nöjd med ditt liv men hur kan man vara nöjd med sitt liv när man föraktar sig själv?"

Nej, jag föraktar inte mig själv. Däremot så föraktar jag den person jag en gång var under en tid i mitt liv.
Och nej, jag är inte avundssjuk. Märk väl: Jag är att betrakta som välbeställd numer, jag har allt jag kan önska mig och lever ett relativt fritt liv. Ja, förutom att jag fortfarande måste jobba då.

Anonym sa...

Hej GH!

Har ju varit "raggare" hela mitt liv,
började med trimmade mopeder, fortsatte med Chevor.

PGA mitt teknik-intresse och "utbildning"
(gymnasium) fick jag helt plötsligt intressanta och välbetalda jobb
(kontors-Nisse-Jobb).

Fast jag har liksom inte passat in nånstans.

Kontors-människorna tycker jag är en opolerad slusk eftersom jag har AC/DC t-shirts.

Raggarna tycker jag är en snobb eftersom dom är tvättade,
och jag använder deodorant.

Jag blir liksom inte accepterad i något läger eftersom jag är lite av varje.

JaJa jag får nog bli lite egen, och ja jag är född på 50-talet.

Till veckan ska jag pröva nåt nytt, köpa en Harley-Davidson.

Då får man ha skägg och dricka öl.
Verkar trevligt.

Keep writing!!

Anonym sa...

Om du vill ha förtidspension på allvar, så bör du skaffa dig en psykiatrisk diagnos; en bokstavsdiagnos är bra, för då anses du inte FÖR "onormal".

Jag ser dina åsikter om arbete mm som helt sunda, men om du uppriktigt beskriver ditt tänkande och beteende för en psykiatriker, så skulle du troligen klassas som psykiskt avvikande.

Det är faktiskt ett av de få sätt att mygla sig till en förtidspension som finns idag.

Anonym sa...

Eller sa gör man som jag. 2-arigt gymnasium med 1 ar pabyggnad. Nu är jag kontorsfjant och tjänar i stil med en svensk minister. Malet är förstas att sluta jobba sa tidigt som möjligt. Behöver jag nämna att jag lämnat Sverige?

Anonym sa...

http://kimmuller.wordpress.com/2009/03/15/mcdonalds-nio-saker-att-gora-nar-det-ar-dott/

Anonym sa...

Jag som är sönderakademiserad sedan barndomen? Vad ska jag jobba med om inte på kontor?

De jobben där jag varit på kontor är de där jag presterat bäst och fått saker gjort som mina medarbetare och chefer tyckt vart något att ha.

Jag kan dock förstå din bitterhet och något missriktad "jante". Bara för att jag har en skjorta med vit krage på mig till jobbet ger det mig inte en rätt att se ned på kontorets vaktmästare. Inte ens en sekund.

Jag hälsar alltid och är trevlig emot underhållspersonal och framförallt städare.

Har jobbat en del med sådant själv. Man vet ju hur det är. Ett leende och vänlighet kan man leva på en hel dag. Medans tvärtom beteende kan sabotera en hel dag.

I övrigt har du rätt, kontorsfjantar med tummen mitt i handen kan dra åt helvete. Man ska inte ringa vaktmästaren för att skruva i en glödlampa, inte heller för att justera skrivbordet. För det ser man till att ha verktyg liggandes på kontoret.

Tack för en mycket bra blogg.

//Kontorsfjanten tillika akademiker.

Anonym sa...

Har varit i "kontorsfjantarnas" land och jag åker inte dit igen. Skjorta och slips har jag numera enbart på begravningar och bröllop.

Hel och ren förövrigt men ingen Hugo Boss eller Armani svid igen....


//Plutten

Niklas sa...

Nu är det ju så att du hittade artikeln på E24 - Sveriges förmodligen största nyhetssida exklusivt för så kallade "kontorsfjantar.

Tidigare nämnvärda artiklar jag har läst på E24 är hur man kan spara in massor pengar per månad genom att inte lägga pengarna på latte, eller blusar man bör bära i arbetet som kostar ca 7000kr styck. De har skrivit om detta, på fullaste allvar.

Dem ger väl blanka fan i arbetare.