fredag 28 augusti 2009

Livsval.

Micke Pettersson heter en kille på mitt jobb. Vi är i ungefär samma ålder. Över fyrtio år. Vi känner inte varandra så väl. Våra vägar korsas sällan. Jag jobbar mest med städning och sanering, Micke sysslar med fastighetsskötsel. Sophämtning och liknande. Någon gång förra året hamnade vi vid samma lunchbord. Micke är en trevlig karl, men vi har inga gemensamma intressen. Inget att tala om.
Men nu satt vi där vid lunchbordet och för att undvika pinsam tystnad så började vi känna på varandra lite. Micke började.
- Kul att ÖSK vann!
Jag sade, vänligt men bestämt, att var det något jag avskydde så var det sport i allmänhet och fotboll i synnerhet. Jag sade också att jag sket fullständigt i vem, vad eller vilka som lyckades peta in en boll mellan två stolpar.
Jag avslutade med att delge Micke min teori om vuxna män som gillade att duscha nakna tillsammans efter att ha lekt med en boll ute på en gräsplan.
Smygbögar allihop.
Vissa smygbögar gillar att klä sig i syrrans klänning när de är ensamma hemma. De runkar till de manliga modellerna i Elloskatalogen och sprutar i blomkrukorna. Andra snör på sig fotbollsdojorna och springer sig svettiga efter en boll enbart för att de sedan ska få ett giltigt skäl till att få duscha tillsammans. Över tio man står och duschar med ståkuk och försöker att se oberörda ut. Ingen kommer någonsin att erkänna sin homosexualitet, knappt ens för sig själva.
- Det är den enda förklaringen jag kan ha till dumheterna!
Micke sade inte så mycket. Han blev tyst. Jag avskyr pinsam tystnad. Jag frågade honom om han hade läst Ken Folletts senaste, historiska roman. Micke såg ut som om jag hade dragit en påk i huvudet på honom.
- Inte? Då har du missat något!
Då talade Micke om för mig att böcker var för bögar och fjollor och var det som så att jag inbillade mig något, att Micke skulle vara homosexuell, ja då fick jag nog tänka om. Sorry. Ville jag bjuda upp så fick jag gå till ett annat bord.
Micke intresserade sig inte för litteratur. Helt klart.
Men resor då?
Nej. Micke hade varit till Stockholm en gång för flera år sedan. Aldrig mer.
- Fikusar överallt!
Jo, det hade han ju rätt i. Men jag talade om att det fanns trevliga städer utomlands. Söderut. Soligt och skönt.
Nej, det var inget för Micke. Han hade varit ihop med en spanjorska en gång. Hon gav honom en ovanligt svårartad form av kondylom. Vårtorna hade satt sig i urinröret. Under laserbehandligen så fick Micke verkligen lära sig vad smärta innebar. Efter det så hade Micke ett ansträngt förhållande till främmande länder och dess invånare. Söderns sol skulle aldrig skina över Mickes flint.
Sedan började vi snacka om den närstående helgen. Vad vi skulle hitta på.
- Tror du det nappar?
Undrade Micke och avslöjade därmed att han var intresserad av fiske. Det förvånade mig inte. Jag hade redan avfärdat Micke som en man med mycket enkla och intelligensbefriade intressen. Själv så avskyr jag fiske, ja alla former av utomhusaktiviteter. Jag sade att om jag ville sitta och glo katatoniskt rakt fram under flera timmar, utan att göra någonting, bara vänta, så ville jag helst göra det under arbetstid.
Bakom ratten på min bil.
Inte vänta på napp. Istället vänta på att arbetsdagen ska ta slut.
Sådär höll vi på hela tiden. Vi fann inga gemensamma intressen. Konst tyckte Micke var obegripligt, poesi var homofilt och musik hade aldrig varit hans pryl. Inte efter att Baccara lade av i alla fall.
Och jag tyckte att motorcyklar var rena larvet, matlagning förknippade jag enbart med stress och skitlöner och orientering var ju så fånigt så jag blev helt mållös.
Lunchen tog slut. Vi reste oss och gick åt varsitt håll. Det blir så ibland. Vi tyckte inte illa om varandra. Men vi hade inget att tala om. Inget gemensamt.

Under året så har vi hälsat som hastighast på varandra. Kanske vid ett rödljus, båda på väg till något jobb någonstans. Inget mer.
Men så en dag så kom Micke fram till mig. Jag satt i korridoren utanför min chefs kontor. Hon skulle ha ett utvecklingssamtal med mig. Det är så hon kallar det, utvecklingssamtal. Jag kallar det rätt och slätt för en gammal hederlig utskällning. Jag tror att det är dags att jag har ett utvecklingssamtal med dig. Jo, jag tror faktiskt det!
Det är då man vet att man har ställt till det för sig, att man ligger illa till.
Min chef gillar att ha utvecklingssamtal med mig.
Men nu var det Micke som ville tala med mig.
- Kan vi träffas under lunchen?
Ja, det kunde vi. Men jag blev en smula förvånad. Vad ville han? Micke ingick ju inte i mitt gäng.
Ett par timmar senare satt vi vid lunchbordet. Jag och Micke. Han hade något han ville berätta.
- Du och jag, vi har trots allt något gemensamt!
började han.
Det hade jag svårt att tro. Men så sade han att vi levde samma liv. Vi var lika gamla, levde ensamma men hade en flickvän som vi träffade sporadiskt då och då. Det verkade vi trivas med.
- Ja för fan! Det livet vill jag inte byta bort!
Jag trivs alldeles utmärkt. Familjelivet var inget för mig. Tydligen inget för Micke heller.
Så berättade Micke att när han var ung, tjugosju år, så hade han en flickvän som var några år yngre. Hon hette Ulrika och var så vacker så att det gjorde ont i honom så fort han höll om henne. Han förstod aldrig riktigt vad hon såg hos honom. Men Ulrika hade valt Micke och det var han tacksam över.
Micke levde ett gott liv. Han hade världens vackraste flickvän och på sin lediga tid så gjorde han som han ville. Ibland tog han en tur på sin motorcykel, ibland satt han vid någon sjö och fiskade och fick han lite tid över så umgicks han med sin flickvän. Ett gott liv. Så kunde han tänka sig att leva resten av sin tid här på jorden.
Ulrika hade andra planer.
Hon ville att de skulle flytta ihop. Hon ville gifta sig. Köpa villa och bilda familj. Ulrika ville ha barn. Helst flera stycken.
Hon var inte riktigt klok i huvudet.
Micke tyckte att de hade det bra som de hade det. Varför krångla till det i onödan? Några månader senare gick de isär. Micke vägrade att gå med på Ulrikas krav. Mickes frihet var viktigare.
- Det där känner jag igen!
sade jag. - Jag har ungefär samma erfarenheter.
Det kände Micke till och det var därför han ville tala med mig. För några veckor sedan hade han träffat Ulrika på stan. Över femton år hade passerat. De kände genast igen varandra och började prata. Ulrika presenterade Micke för Andreas, hennes man. Med sig hade de sina två döttrar. Det var då det hände något uppe i huvudet på Micke.
Hade han gjort rätt den där gången när han lämnade Ulrika?
Micke hade kunnat vara far till de där döttrarna.
Det märktes att Micke hade funderat länge på det där. Klassiska funderingar som ofta dyker upp i huvudet på män som har passerat de fyrtio. Jag frågade honom om han trivdes med sitt nuvarande liv. Hade han kul? Gav livet honom det som han önskade?
- Ja för fan! Kan inte ha det bättre!
Ja, då så. Han hade valt rätt.
- Men tänk om jag hade kunnat ha det ännu bättre?
Så går naturligtvis inte att tänka. Då skulle man bli galen. Men jag vet hur det är, jag har samma funderingar ibland. Det är på så vis vi människor fungerar, vi blir aldrig nöjda. Utan denna inställning så skulle aldrig någon ha uppfunnit hjulet. Hjul? Nä fan, jag har det bra!. Jag tror jag nöjer mig med att släpa de tunga mjölsäckarna istället för att göra livet enklare och bekvämare för mig! Och när vi ändå håller på, vem behöver elektricitet och penicillin egentligen?
Nej, sådana är vi inte.
- Jag kommer att dö ensam! Ingen kommer att hålla mig i handen.
Sådana tankar är inte roliga att drabbas av. Men jag brukar tänka så här: Jag tänker inte dö! Och om jag nu skulle göra det, ja då ska jag jävlar i mig se till att göra det sist av alla jag känner. Jag vill inte vara första man till rakning.
Jag tänker inte ge upp i första taget! Så vem ska hålla mig i handen egentligen när det väl är dags att segla iväg härifrån för gott?
- Så man förlorar hur man än gör!
avslutade jag.
Så hade inte Micke sett på det hela. Nu fick han lite att fundera på.
- Så du tycker inte att jag valde fel alltså?
Alla val är rätt val. Det går inte att backa i livet. Det är ingen idé att svettas över gamla beslut! Man vill alltid ha det bättre.
- Och vi har det ju bra idag, eller hur?

Idag händer det att jag och Micke käkar lunch ihop. Inte så ofta men ett par gånger i månaden. Micke har slutat att grubbla på sin gamla flickvän och på hur livet hade blivit om han hade gift sig med henne. Micke är nöjd med sitt liv. Han uppskattar sin frihet. Han ägnar sig åt sina hobbies, gör vad han vill och utvecklar sina laster och dåliga vanor med friskt humör. Han kommer och går som han vill under sin fritid.
Inga krav.
Ingen fru som tvingar honom att rensa stuprören och ingen bank som hotar med att kasta ut honom på gatan om han skulle bli permitterad och få svårt att betala räntorna. Inga döttrar som skämmer ut honom och som vanemässigt visar musslan för stadens samlade white trashsöner.
Vi har vårt livsval gemensamt, men några gemensamma intressen och värderingar för övrigt lär vi aldrig få.
Jag kommer aldrig att ägna mig åt sport eller fiske, jag avskyr miljömuppar och någon övertygad ateist kommer jag aldrig att bli.
Och Micke lär aldrig kunna uppskatta en god roman, han kommer att fortsätta med att rösta på Miljöpartiet och Påven har han bara förakt till övers för.
- Skulle inte förvåna mig om du förnekar Jungfru Maria också!
Brukar jag säga till honom. Då vet han att det är dags för ännu en diskussion under en lunchrast. Vi är inte överens om mycket. Men vi kan nog enas om att vi båda fick ett rätt så gott liv till slut i alla fall.
Det gäller bara att inte fundera alltför mycket. För vi har det ju bra.
Eller hur…?

11 kommentarer:

Anonym sa...

HaHa

Spruta i en blomkruka,
låter onekligen bögaktigt.

Fotboll, föredrar att suga på en sten eller titta på färg som torkar!

Alltid lika roligt och tänkvärt att läsa dina funderingar!

Anonym sa...

Ditt liv verkar så främmande och helt annorlunda mitt, kanske är det som gör mig fascinerad över din blogg, som är bra.

Fredrik188 sa...

Hejsan är en grabb på snart 21 år och har hittat hit till din blogg och ser fram emot varje nytt inlägg! du är verkligen en som kan skriva en vettig blogg som man känner igen sej i på ett eller annat sätt! ( nog med smör nu) tkr du borde skriva om arbetsförmedlingen eller rättare sagt arbetsförnedringen! varför finns det skit-stället? dom fixar inget jobb å dom sitter där dom jävla kontors-fjantara och tvingar en till en massa skitsaker som inte ger ett skit!

Mvh stort fan av GH!

Anonym sa...

Jag har fan-i-mig sprutat på många konstiga ställen: garnnystan, bibliotek, mopedsadlar osv, men aldrig, ALDRIG i en blomkruka!

Tack för dagens krönika, storartad början på helgen.

Anonym sa...

Tycker folk som skaffat V.V.V. anser sig vara bättre och finare än dom som inte har det, trots att en annan liksom dig valt bort det. Samma sak med kristna; dom anser sig ju också vara "lite" bättre än dig och mig som inte tror på en skäggig låtsasfigur. Det sista var bara ett sidospår. Gillar din blogg verkligen.

Anonym sa...

- Tror du det nappar?
Undrade Micke och avslöjade därmed att han var intresserad av fiske.

Kanske han menade ragga kvinnor på krogen? Men svaret du gav Micke passar ändå in:)

William sa...

Du skriver så jävla bra saker ibland. Har faktiskt din blogg som en snabbmeny och kollar om du uppdaterat flera gånger varje dag!
men nu till saken.

Jag måste veta din ståndpunkt på hela "vart kommer vi ifrån" historian.
dvs tror du på gud?, är du ateist? eller något mitt emellan kanske?

Anonym sa...

Fredrik188:

Om du tror att AF skall ge, eller "fixa", dej ett jobb är du rejält snett på det.
Jobb får du skaffa dej själv genom att anstränga dej.
Dessutom, om du "fixar" ett jobb själv så slipper du att ha med AF, deras skitsaker och kontorsfjantar att göra. Bra va?

Förövrigt så börjar GH få ihop en hel terapigrupp.
Nu har han ju både Micke och janne som han kan hylla etta-med-kokvrå-livet tillsammans med. För visst måste ett livsval som man hela tiden behöver få bekräftat av andra vara helt överlägset.

/JW

Gammal Hårdrockare sa...

William:

"tror du på gud?, är du ateist? eller något mitt emellan kanske?"

Bra fråga. Svaret förtjänar egentligen en helt egen text, men jag ska försöka att fatta mig kort.
Jag hoppas på Gud. Jag förnekar inte, tror inte. Jag HOPPAS
Att vara ateist anser jag vara mycket korkat. Det är att göra sig själv en otjänst. För om vi inte hoppas på något, om vi går genom livet och tror stenhårt på att det en dag kommer att bli helt svart. Slut i rutan. Inget liv efter detta, ja det är ju detsamma som att säga: Det kan bara bli värre.
Älskar man livet, ja då måste man hoppas.
Många stora forskare, tänkare och vetenskapsmän, ja t o m Stehpen Hawking, tror att Gud finns. Att Gud är det mest sannolika.
En annan stor vetenskapsman, Carl Sagan, hade motsatt åsikt. In i det sista så var han ateist.
Det var ingen lycklig man.
När det var dags för honom att dö så frågade de honom om han inte kände att det var dags att tro, eller åtminstone hoppas på Gud nu?
- Nej! Rädd är jag, men tror, det gör jag inte!

Det går inte att bevisa att Gud finns lika lite som det går att bevisa att han inte finns. Jag väljer att hoppas på det trevligaste alternativet, att Gud finns.
När det gäller skapelseteorin så är jag naturligtvis Darwinist, men jag tror att det var Gud som startade själva händelseförloppet. Som satte fröet.

Jag ser mig som en kristen människa, och när det gäller kristendomen så är det katolicismen som jag har valt att känna mig delaktig i. Den tolkningen känns mest äkta. Allt annat har blivit urvattnat.
En katolsk präst får t ex inte gifta sig. Han får aldrig ha kroppslig kontakt med en kvinna. Han ska älska Gud och ingen annan.
Det säger lite grand om deras tro och engagemang. Det är ÄKTA. Det sållar agnarna från vetet.
I Svenska, protestantiska kyrkan behöver numer inte ens prästerna tro på Gud, det räcker med att de är "andliga".
Har du hört vilket jävla trams?

Det finns mycket fint med den katolska kyrkan. Tanken bakom bikten tilltalar mig.
I länder där katolicismen dominerar så finns det någon slags längtan bland folket, en längtan efter Gud, att försöka att vara en god och förlåtande människa. Det saknar jag här i Sverige.

Anonym sa...

Eftersom agnarna sållas från vetet kallas det agnostiker.

Ibland segrar försöken till putslustighet över vettet.
Nåja, Lördag och jag har druckit.

Fortsätt att upplysa den Svenska pöbeln om verkligheten i arbetsmarknaden!!

Kalle Vårta sa...

Fan, jag håller nog på att bli som dig och Micke. Det blir nog inget familjeliv för mig. Fast nu börjar jag fundera på om jag inte skulle välja familjelivet ändå. Man kan ju alltid skiljas.