torsdag 20 augusti 2009

När man inte kan hålla sig!

När jag var sju år så fick jag en present av morsan, en låda med en massa små verktyg. ”Den lille snickaren.” Jag vet inte varför jag fick de där verktygen? Kanske försökte hon väcka något slags manligt intresse hos mig? Kanske försökte hon kompensera för den uteblivna fadern?
Hon lyckades inte. Jag försökte inte att snickra ihop någon liten löjlig pall eller träsvärd. Inte ens någon liten koja blev det. Jag är och förbli fullständigt ointresserad av allt som man kan tillverka med verktyg och en smula händighet.
Men lådan innehöll en liten såg. Den kunde jag ha kul med.
Som barn så kunde jag ställa till med en hel del jävelskap. Jag visste att jag skulle åka dit, men jag kunde helt enkelt inte hålla mig.
- Jag sticker ut en sväng!
Skrek jag till morsan. Sågen hade jag gömt innanför jackan.
En timma senare hade jag sågat igenom däcken på alla cyklarna som stod i ställen utanför hyreshuset där vi bodde.
Naturligtvis åkte jag fast. Jag blånekade hela tiden. Jag var bra på det. Jag gav mig aldrig, trots att allt pekade mot mig.
Jag var en ökänd blånekare. Nej, minsann! Det var inte jag! Hur kunde de tro något sådant?
- Jag har varit på bio! Jag satt och sket! Jag var hemma hos Micke och spelade Monopol!
Jag åkte alltid dit och morsan fick stå med skammen och ta fram plånboken.
Men så fan att jag erkände!

Men ni vet hur det är, ibland blir det ett fint tillfälle och man kan inte hålla sig. Man är bara tvungen att ställa till det för sig. För det är ju så roligt under den korta tid som man håller på med att hälla sand i någons bensintank eller sitter på huk och skiter i någon sandlåda en sen natt.
Man känner att man lever och det är faktiskt rätt så kul.
När jag hade kommit upp i tonåren så åkte jag sällan fast. Man lärde sig att förfina metoderna.
Men i min tidiga barndom så var jag fortfarande amatör. Jag åkte fast. Det var blåneka som gällde. Aldrig erkänna. Aldrig någonsin.
I andra klass så åkte jag på kvarsittning under en lunchrast. Meningen var att jag skulle sitta och begrunda mina synder över några komplicerade mattetal samtidigt som de andra var och käkade. Min skolfröken hann inte mer än lämna lektionssalen förrän jag tog en hink, fyllde den och började hälla vatten i mina klasskamraters bänkar. Böcker, anteckningsblock och pennor flöt omkring. Det rann ut på golvet.
Det var kul just då, under den korta tid som jag stod med hinken och öste vatten över skiten. Jag tänkte inte. Jag bara gjorde det och njöt av stunden.
Och sedan flög dörren upp. Min skolfröken kom rusande mot mig.
Jag kastade mig mot det öppna fönstret och försökte hoppa ut, men hon fick ett stadigt grepp om min nacke och drog mig tillbaka.
Jag erkände inte. Jag blånekade, trots att bevisen var överväldigande, trots att hon hade tagit mig på bar gärning mitt i flykten.
Det var droppen. Efter det så blev jag stämplad som obstinat. Fröken ondgjorde sig för både studierektorn, någon psykolog och min mor.
- Inget hjälper! Han lyssnar inte! Han smiter iväg mitt under lektionstid! Han gör aldrig sina läxor och är helt ointresserad av att lära sig något!
Hon hade rätt. Jag hade inget att invända. Jag nickade och log glatt när min mor förhörde mig om mina skolvanor. För en gångs skull så blånekade jag inte. I min enfald så trodde jag att jag skulle bli utkastad från skolan. Jag skulle aldrig mer behöva gå dit. Äntligen skulle jag bli fri!
Jag hamnade i OBS-klass.
Man blir aldrig fri. Jag började så smått att förstå det då.

Idag är jag en vuxen man. Medelålders, fast anställning, flickvän, bil och ordnad ekonomi. Jag borde ha mognat. Och det har jag. Lite grand. Jag blånekar inte längre.
Men jag kan fortfarande inte hålla mig.
Idag var det en sådan där dag när ett fint tillfälle yppade sig. Ni vet vad jag menar, eller hur?
- Skriver du ned det här och mailar till arbetsledarna på respektive objekt?
Min chef gav mig ett pappersark. Det innehöll förhållningsregler gällande svininfluensan. Hur vi skulle skydda oss från smitta. Varje objekt och arbetsgrupp skulle informeras via mail.
- Jag går på lunch! Du kan använda min dator!
Och sedan stack hon.
Jag satte mig ned vid hennes skrivbord och öppnade hennes mailprogram. Jag började skriva ned vad som stod på pappersarket.

Förhållningsregler angående svininfluensan. Så här ska du göra för att skydda dig och därmed undvika ökade kostnader för vårt företag:

* Tvätta händerna noga efter varje toalettbesök. Använd desinficerande handsprit. Finns utplacerat på varje toalett.

* Försök att undvika nära kontakt med personer som du vet är sjuka.

* Om du själv är sjuk, håll avstånd till andra personer för att undvika att de riskerar att smittas. Försök att stanna hemma från arbetet.

* Hosta eller nys i armvecket eller i en pappersnäsduk som du spolar ner eller slänger i en soppåse.

Osv. Osv. Ja, den där skiten kan ni säkert vid det här laget.
Jag satt en stund och stirrade in i skärmen. Och sedan kunde jag inte längre hålla mig. Jag lade till ytterligare en punkt.

* Anus ska baddas med Alsolsprit tre ggr dagligen.

Och sedan tryckte jag på sänd. Det gick ut till minst tjugo olika arbetsgrupper runt om i stan. Hela dokumentet undertecknat och godkänt av min chef.
Under de korta sekunder det tog för mig att ta beslutet, klicka med musen och sända iväg meddelandet så kände jag lycka. Det var kul att leva. Livet är en lek!
Och sedan ångrade jag mig.
Nu sitter jag här med ångest. Jag är över fyrtio år och kan inte längre blåneka, och jag borde absolut inte ställa till med sådana här dumheter.
Har jag tur så händer inget. De kanske inte ens läser hela mailet? Eller också gör de det och undrar vad i helvete det är frågan om och ringer till min chef.
Eller också fattar de att det är ett dåligt skämt.
Kanske tar någon det på allvar?
Ja, det lär jag få reda på i morgon. Men jag tror inte att jag kommer att sova så gott i natt.
Jag undrar om min chef kommer att dra mig i öronen som min gamla skolfröken brukade göra?
Varför ska det vara så svårt att hålla sig?

11 kommentarer:

Martin sa...

Hahaha fyfan vad underbart ! :D

Anonym sa...

Ifall gruppledaren får för sig att googla "Anus ska baddas med Alsolsprit tre ggr dagligen." tänk på att första träffen leder rakt till din blogg ;)

Rex sa...

Räcker med detta tillomed. "baddas med Alsolsprit tre ggr dagligen"

Ja,detta,kan sannerligen vara en stor miss :-)

Anonym sa...

Säg bara att du hörde det rådet på TV4 Fakta och ville delge alla de senaste rönen. Om du på något vis hört fel så ber du tusen gånger om ursäkt.
Frågar hon om du gjort det medvetet så är det bara till att blåneka, du vet hur du ska göra.

Hama sa...

GEEEHÅÅÅ!!! din förgömmade onge!

Anonym sa...

ränderna går aldrig ur?

Johannes Almborg sa...

Som Anonym 22:13 sa -ränderna går aldrig ur en tiger... Även om jag inte är lika burlesk som GeHå, så känner jag dock igen mig i att ibland inte kunna hålla sig. Så jag tackar för inspiration till ett eget blogginlägg och hoppas att din chef och de andra kan se humorn i att badda röva med asolsprit

Anonym sa...

Grattis på stora hjärnsläppsdagen!!!

Anonym sa...

Nej du behöver nog inte vara orolig. De flesta får sig nog bara ett gott garv, och är det någon som mot förmodan startar upp ett litet program för att desinficera röven så kommer han/hon inte våga erkänna det sen. Roligt som fan var det i alla fall.

Anonym sa...

Hahahahah - Åkte du dit på det???
Mary

Anonym sa...

Herrejävlar, jag skrattar så hårt att jag gråter. :D