måndag 24 augusti 2009

Nu har de små barnen börjat skolan!

Sommaren är slut, skolorna har börjat. Jag minns att det var en tid full av ångest för mig när jag var barn. Jag skulle börja skolan. Den förbannade skolan.
Det var ett reportage om detta i förra veckans tidning. Det var slut på pengar till läromedel och brist på lärare. Man utmålade det till rena katastrofen. Stackars barn! Hur ska det gå? Vad ledsna de ska bli!
För mig hade det varit goda nyheter. Vilken normalt funtad unge vill inte slippa lärare och dumma läroböcker?
Det var en enkät, de hade frågat några blivande förstaklassare vad de tyckte om att börja skolan. De flesta svarade lite svävande, nja… Vet inte osv. Några snusförnuftiga skitungar sade att det skulle bli jättekul!
Men en flicka hade svarat:
- Fy fan!
Kort och koncist. Inget mer. Den flickan gillade jag! Det var en unge som redan hade fattat. Hon var en tänkande liten flicka. Fy fan! Om jag hade svurit så vid den åldern så hade morsan blivit galen av ilska och dragit in veckopengen för resten av månaden.
Det stod att flickan hette Mimmi, var sju år och ville bli rik när hon blev stor. Inget annat. Inte frisörska, popstjärna, prinsessa eller veterinär. Bara rik. Det räckte.
Vilken tjej!
Jag jämförde henne med de andra ungarna som var med i enkäten. Jag tror att Mimmi har störst chans att lyckas här i livet. Hon hade redan fattat. Inga naiva yrkesdrömmar där inte. Antingen skulle hon bli rik eller också skulle livet gå åt helvete och sluta i en hårt belånad villa med en man som redan vid trettio års ålder visade tecken på både svår bukfetma och gubbsjuka. Vid sju års ålder hade Mimmi redan fattat.
En annan flicka hette Julia och såg ut som en riktig skitunge. Ni vet, sorten som får höra under hela sin uppväxt de är vackrast i världen. De blir helt odrägliga och lär sig tidigt att de tillhör de Snygga Människorna. Hon skulle antagligen bli populär i skolan och hon visste om det. Under sin skoltid så skulle hon hjälpa till med att knäcka många mindre lyckligt lottade klasskamrater för livet. Hon hade redan vid sju års ålder näsan upp i vädret.
Hon berättade att hon minsann skulle bli fotomodell!
Jag fantiserade genast ihop tio olika sorters tortyrmetoder på det lilla kräket. Jag gick igenom dem allihop uppe i mitt huvud. Långsamt, i fyrfärg och stereo.
En liten kille hette Oscar (varför dessa gubbnamn?) och såg ut som en kålrot. Stubbat hår, grisnäsa och elaka ögon. Den pojken kan bara ha rotmos mellan öronen. Tänkte jag. Resten av texten bekräftade mina misstankar. Det visade sig att Oscar ville bli fotbollsproffs när han blev stor och såg fram emot idrottslektionerna.
Oscar kommer med största sannolikhet att hamna i samma gäng som Julia. Med stor iver kommer han att banka skiten ur dem som inte bär de rätta kläderna och uppfyller Julias krav på rätt utseende.
Det är så skolvärlden ser ut – mobbning, misshandel och pennalism.
Allt detta kände Mimmi på sig. Fråga mig inte hur men hon visste.
Mimmi skulle inte få det lätt.
Fy fan!
Sade Mimmi. Inget mer. De där två orden sade allt.

Som vanligt så lever de vuxna i en fantasivärld. De har glömt hur det var, de tror på fullaste allvar att just deras barn brinner av kunskapstörst och att de sitter som små ljus i sina skolbänkar och tittar med beundran på sin lärarinna. De är så snälla och rara och skulle aldrig kunna vara elaka mot någon.
De tror att just deras barn är speciella. De tror att deras barn kommer att bli något extra fint här i livet.
När Julia informerade journalisten om att hon ville bli fotomodell så stod hennes korkade morsa intill och sade att visst, det är nog inte helt omöjligt. Så söt och framåt som Julia minsann var!
Jag säger som Mimmi: Fy fan! Jag ville spy åt eländet.
Men jag kan i alla fall gotta mig åt hur det med största sannolikhet kommer att sluta. Jag hade liknande tjejer i min gamla skolklass.
Tio år senare kommer lilla Julia att vara i åttonde månaden. Den stolta fadern gör lika många månader på Mariefredsanstalten för grov kvinnomisshandel. En misshandel som sammanfaller förbluffande väl överens med tidpunkten som Julias graviditetstest visade positivt. Själv så gör Julia karriär hos Försäkringskassan. Hon har precis blivit informerad om att det finns något som heter föräldrapenning. Bostadsbidrag har hon redan och hon har på känn att hon snart kommer att bli beviljad sjukbidrag för den där svårdiagnostiserade värken i ryggen.
Vid nitton års ålder så kommer hon att vara överviktig, vagga omkring på stan i mysbyxor och kort linne som visar upp både fläskmage, navelpiercing och den senaste tribaltatueringen.
Och Oscar, han vill bli fotbollsproffs.
- Bollsinnet har han efter mig! Hö! Hö!
Säger Oscars lika korkade far.
Men det kommer aldrig att bli någon fotbollskarriär för Oscar. I bästa fall så kommer han att sluta som byggnadsarbetare eller svetsare.
- Men han knarkar inte i alla fall och han har ju ett jobb!
Säger fadern och har redan glömt drömmarna han hade om sin son. Han har även glömt att hans egna föräldrar en gång närde samma drömmar om honom. Men så tog skolan slut, han gjorde grannens lättfotade halvidiot till dotter på smällen och blev tvungen att söka jobb på ICA:s centrallager som truckförare.
- Men han knarkar ju inte i alla fall, och jobb, det har han!
Sade föräldrarna den gången också.
Krossade förhoppningar och glömska går i arv. Drömmarna om framtiden slår aldrig in, alla glömmer och förtränger.
De blir vuxna och skaffar sig ett jobb. Inget mer.

Men jag hoppas att det går bra för Mimmi. Hennes far stod intill. Det var foto på honom också. Han såg uppgiven ut.
- Ja, det får väl bli som det blir!
sade han.
Inget mer. Vad skulle han säga?
Han såg ut som en karl som hade jobbat länge på någon fabrik som tillverkade borstar eller förnicklade stuprännor. Eller något annat spännande.
Det syntes att han var en man som hade funderat mycket på saker och ting här i livet.
Vad är det för vits med alltihop egentligen? Varför tar jag inte och säger upp mig och drar åt helvete istället? Jag tror faktiskt att jag gör det! Och hörni, när jag ändå har andan uppe så tror jag att jag ska ta och visa kuken för Mimmis lärarinna.
Men det tycker jag inte att han ska göra. För han är fader till en liten dotter. En väldigt speciell liten flicka.
Jag tror att Mimmi har chansen till ett bra liv, inget dussinliv. Hon är intelligent och kommer inte att låta sig knäckas. Hon har redan fattat saker och ting. För det händer faktiskt att några få barn gör sina föräldrar stolta här i livet. Det är inte ofta, men det händer.
Jag tror, eller i alla fall så hoppas jag att Mimmi är ett av dessa barn. Det unnar jag både henne och hennes far.
Och jag hoppas att de där förbannade nio åren i skolan går fort för Mimmi.

14 kommentarer:

papperskatt sa...

Tänk så rätt du har GH! Tänk om alla barn var lika smarta som Mimmi, som visste att det skulle gå åt helvete.. Jag önskar jag hade vetat det!

Johan sa...

GH, dina texter skulle passa bra i en dagstidning, en spalt i veckan kanske?

Anonym sa...

Gehå du är bäst.Jag läser med glädje din blogg.Brukar också läsa den sämsta på webben....http/www.wob.blogg se och jämföra.Snacka om att det är skillnad på Alkisar och skrivförmågan.Allt gott...C...

Anonym sa...

härligt med ärliga barn som mimmi. av barn och alkisar får man oftast höra sanningen.

Rex sa...

Min grabb började nu.....

Anonym sa...

När man blir vuxen ska man knega 40h i veckan. Har man pluggat så kan man sitta och dricka kaffe framför en datorskärm och läsa bloggar för en fin ersättning. Har man inte pluggat får man slita på något lager eller i ett kök för en minimal ersättning.

Jag tycker valet är ganska enkelt för den som vill njuta av livet.

Anonym sa...

Håller med föregående anonym - fast man måste nog leverera en smula oxå iofs om man vill ha jobbet kvar!

Alltså GH - det där som du skriver om föräldrar som tror att deras små skitungar är änglar går jag igång på - underbart. Jag hatar dem som pesten, dessa skämt till föräldrar, de saknar helt förankring i verkligheten.

Min grabb (som naturligtvis inte är någon ängel utan en vanlig människa med såväl fel och brister som förtjänster) har råkat jäkligt illa ut i skolan och har varit väldigt utsatt - han är stor och detta stör en del individer som prompt ska provocera, utmana och hoppa på rent fysiskt. När det till slut smäller så får min grabb hela skulden. När han som nyinflyttad gav en grabb en smäll - droppen rann över efter systematiska pikar, fysiska påhopp, göra sig lustig på sonens och andras bekostnad mm blev det en kommentar för mkt när han talade om att "din morsa är ett luder".
Inte hade den ängeln gjort sig skyldig till något dylikt - nej nej. Han var bara liten och rädd för min dumme son fick jag veta när jag ringde hans föräldrar. De trodde också på vartenda ord deras son sa också - idioter. Vem ljuger INTE för sina föräldrar när nöden så kräver??

När jag stod upp för min son på föräldramötet fanns det en klick föräldrar som på fullaste allvar påstod att min son, som var nyinflyttad och inte kände en käft, gick bärsärkargång i klassen och borde lyftas därifrån (Dagens motsvarighet till OBS-klass underförstått). Inte ett pip hade jag hört från varken skola eller andra föräldrar innan sonen nitade den här killen. Min son blev polisanmäld - ännu ej fyllda 13. Vi fick göra ett besök på soc och där träffade vi faktiskt en riktigt vettig människa. Det första han sa var: Vad gjorde den andra killen? Skolan var känd för att polisanmäla utan pardon. Soc lade ner ärendet på en gång.

Det sjukaste av allt var att ngn vecka efter händelsen sa min grabb till en kille som kallade en tjej för hora - då blev han påhoppad. Han skakade bara av sig killen och gick därifrån. Någon timme senare dyker killens pappa upp på skolan och hotar sonen - med en knytnäve ca 5mm från ansiktet på min grabb samtidigt som han utstötte diverse olämpliga saker. Detta - ni som orkat läsa ända hit - polisanmälde inte skolan. Annorlunda, eller hur?

Ja - detta utspelade sig för ett knappt år sedan. Nu går grabben i en annan skola och har lärt sig livets överlevnadsstrategi. De jävlar som är dumma får sitt straff av någon annan som ruttnar på dem - han ska inte förstöra sitt liv genom att vara den som nitar någon. Kan vara idé för sonen att plagiera något av dina djävulstyg GH - såsom att beställa pervosaker i annans namn o dyl. Skitkul!
Mary

Gammal Hårdrockare sa...

Mary:

Tack för ett intressant inlägg. Och jag hoppas att det går bra för din son! Hälsa honom från mig!

Anonym sa...

Real white trash...http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article5692233.ab

Anonym sa...

"När man blir vuxen ska man knega 40h i veckan. Har man pluggat så kan man sitta och dricka kaffe framför en datorskärm och läsa bloggar för en fin ersättning. Har man inte pluggat får man slita på något lager eller i ett kök för en minimal ersättning."

Eller så blir man väktare och hamnar på stationära bevakningar! Har nu suttit uppe sen 19.00 igår och spelat spel, läst bloggar, druckit kaffe, sett på film. Jobbar kanske en timma effektivt av de tolv jag är här :D

Anonym sa...

"Eller så blir man väktare och hamnar på stationära bevakningar! Har nu suttit uppe sen 19.00 igår och spelat spel, läst bloggar, druckit kaffe, sett på film. Jobbar kanske en timma effektivt av de tolv jag är här :D"

Fan vad härligt!

Anonym sa...

hoppas du sitter å filar på någon finurlig text i detta nu, din fantasi och kreativitet verkar inte ha några gränser.

Anonym sa...

Idol och liknande skit är fulla av ungar vars föräldrar aldrig varit ärliga vare sig mot ungen eller sig själva.
Har själv en bekant som började sin föräldrabana med att förklara sin 2,5 årige sons benägenhet att aldrig kunna acceptera en tillsägelse eller ett nej utan direkt börja gråta och kasta saker med att ungen var "överintelligent".Hur kan man bara komma på att säga en sån sak?

Sen kom nästa unge,inga superkrafter som liten men däremot så börjades det vid 9 årsåldern.Grabben är normalbegåvad inom ett fåtal bollsporter men det går tydligen inte att uppmuntra sitt barn genom att säga "du är bra" , nej det blev ju såklart "du är BÄST". detta har nu smittat av sig på ungfan vilket förvandlat en rätt ok grabb till en dryg och självuppfylld skithög med noll självinsikt.(Idol nästa kanske)och när vi träffas är det ett evigt tjat om att han är bäst och plötsligt börjar han utmana mig på olika sporter och att han lätt ska spöa mig.(såklart står pappa i bakgrunden och deklarerar sin sons gudomlighet , om hur överlägsen alla andra han är och att han lätt blir proffs om han fortsätter att spela)Men när jag en gång antog utmaningen så avbröt pappan med (inför sin son) att vinsten skulle bli så lätt för sonen så det var inte ens värt besväret att börja spela men senare inför mig att han inte ville att sonen pga dåligt självförtroende skulle förlora.
Barn är en produkt av sina föräldrars förmåga/lämplighet att forma en mentalt och socialt fungerande individ.
Varför väljer man medvetet att blåsa upp ett barns ego istället för att uppmuntra och frammana utveckligen av en frisk självbild? Självkänsla , självdistans och därifrån självförtroende.
Är själv barnlös (av eget aktivt val) vilket resulterar i att vid minsta kritik av föräldrars insatser så är det första argumentet från deras sida att "du har inga egna barn så du förstår inte/vet inget om att uppfostra barn" jag har tom blivit upplyst om att eftersom jag inte har barn så är jag oförmögen att älska och att jag saknar empati.Varför är det viktigare att utan en sekunds eftertanke svära sig själv fri från skuld och förklara sig själv allvetande bara för att man lyckats knulla ihop en unge istället för att sätta barnets behov före sitt ego och sitt barn en solid uppfostran?
Oj nu spårade jag ur men jag skyller på kvällens öl.
Hoppas jag slipper skäll av GH och syrliga kommentarer om att jag kan starta en egen blogg.
De två uppblåsta ungarna och deras föräldrar känns väl igen och är ett fenomen som tyvärr blir allt vanligare och beror på dels föräldrars oförmåga att uppfostra sina barn och dels barnens ointresse för skola och senare arbete eftersom föräldrarna misslyckats grovt och det hjälper inte till att det enda man behöver kunna för att bli "kändis" är att supa och knulla inför kameror.
"Mimmi" däremot känns inte äkta eftersom inga föräldrar är så ärliga mot sina barn."Mimmi" är nog bara GH som ville göra sin barnaröst hörd?
Men som vanligt mycket underhållande läsning och som vanligt så skriver du med en genial enkelhet som få författare har.Tack för att du finns och förgyller en i övrigt rätt grå tillvaro.

Anonym sa...

Ja du GH, kan ju säga att en del av oss inte glömt vår skoltid. Och försöker överföra den till de nya små liven som är på väg ut i grottekvarnen.

En del fattar vitsen och glider under lärarnas radar. Andra får slita som fan med allt vad det innebär, men får inte så värst mycket mer för det ändå :-))

Mvh

//Plutten