tisdag 18 augusti 2009

Skojiga vykort.

När jag var i början av tjugoårsåldern så skickade jag ofta vykort när jag var ute på någon jobbresa. Skickar folk vykort idag förresten?
Jag får inga i alla fall.
Det fick jag i och för sig inte förr heller.
Hur som helst, jag brukade i alla fall skicka vykort till folk jag kände. Mest till goda vänner men även till ovänner, gamla elaka chefer och liknande. Aldrig i mitt namn.
Jag hittade bl a på en karaktär som hette Jim Hazelwood från Lincoln, Nebraska. Dessa vykort skrev jag alltid på engelska. Jim Hazelwood var en rätt så snurrig kille. Men inte värre än att goda vänner kunde få en hälsning från honom.
Hello!
Just arrived. Tallinn is a beautyful town, much more better than Helsinki! The boys are great! In Helsinki they always try to hit me, but not here in Tallinn. They just love my big, hard dick. They suck my dick and I fuck them in the ass. Sometimes they give me booze and funny pills too!
P.S. My test was negative so dont worry, be happy and stay hard! See you soon!
Greetings from
Jim Hazelwood.
Som avslutning så draperade jag alltid vykorten med spritflaskor, marijuanablad och färgglada piller.
Mina kompisar i Uddevalla, Mellerud, Kristinehamn, Örebro och allt vad det nu var för städer de bodde i blev inte glada. De lärde sig snabbt att det var jag som var upphovsmannen till de fantasirika vykorten.
- Men kan du ge fan i att skicka dina sjuka vykort! Det är inte roligt längre!
I Newcastle så hittade jag en liten skum affär som drog till sig mitt intresse. Skyltfönstret förevisade en imponerande samling av löskukar, läderselar och crackpipor i glas i en salig blandning. Löskukar och narkotika har aldrig varit min melodi, men jag gick in i alla fall. En sådan sjuk affär bara måste man ju besöka!
Hyllorna var fulla med allehanda otäcka sexredskap. Mest sådant som hade med röven att göra. Bland alla analpluggar och rövdildos - nu med sele och pung! - så hittade man även diverse knarkverktyg. Haschpipor, crackpipor och små förgyllda rör som jag misstänkte att man skulle sniffa pulver med. Det verkade vara en affär för homosexuella narkotikamissbrukare.
Världen är full av dårar och jag ramlar hela tiden över dem. Ibland söker jag t o m upp dem självmant.
Affärsinnehavaren dök upp. Han hade hästsvans och skägg. Han bar en T-tröja som pryddes av en grön utomjording med en majjapinne i mungipan. Texten under löd: ”Take me to your local dealer.”
Fyndigt värre.
Affärsinnehavaren verkade både stenad och homosexuell. Han undrade om jag sökte något speciellt.
- Yes, postcards! Sade jag. - I´m looking for some funny postcards.
Och se! Han visade mig en pärm med det ena sjukare vykortet efter det andra. Ett vykort visade ett gäng nakna män som verkade ägna sig åt grupprunk och ett annat visade en man som gav en brandman ett ordentligt sugjobb som inte skämdes för sig. Det var ståkukar och håriga arslen i en salig blandning. Jag köpte fem vykort på stående fot. De var dyra, jag tror att jag fick ge tjugo pund för de där vykorten. Det var de värda.
Jag visste vem jag skulle skicka dem till.

Ett par år tidigare hade jag jobbat på en annan passagerarfärja, en Finlandsfärja. Min kökschef var tysk, Lothar. En av de värsta svinpälsar till chefer som jag har haft det tvivelaktiga nöjet att lära känna. Lothar var en djävul i människohamn. Han var ond. Dessvärre var han också en människokännare. Han såg direkt vilken ull jag och mina två kompisar, Risto och Ronny var utav. Vi försatt aldrig ett tillfälle att fuska och mygla. Vi smet undan livräddningsövningar och kom ständigt för sent till våra arbetsstationer. Vi drack alltid under arbetstid.
Men vi var bra på det, att mygla. Vi hade sysslat med det länge och ingen hade klagat. Tidigare chefer hade varit nöjda med oss.
Men inte Lothar.
Den skithögen. Den förbannade sonen av ett marsvin. Hitler lever och mår bra i köket på en Finlandsfärja.
Lothar jagade oss ständigt. Han satte upp nya regler som sade att vi inte fick lämna våra arbetsstationer, oavsett om det inte fanns något att göra. Vi skulle stå där som några jävla vedträn och se dumma ut. Såg vi för dumma och lediga ut så hittade han på något skitjobb åt oss. Sådant som egentligen inte tillhörde våra arbetsuppgifter.
Kockarna däremot blev favoriserade. Oss såg han som ohyra och behandlade oss därefter.
Vi hade Lothar som chef i ett halvår, sedan skulle färjan säljas till ett rederi i Holland. Vi blev uppsagda. Det gjorde oss ingenting. Vi skulle aldrig mer behöva ha med Lothar att göra.
Vi skulle aldrig mer behöva träffa honom.
Sista dagen så smög vi oss in i hans hytt och sket hans toalettstol full. Vi spolade aldrig. Vi bjöd in flera av våra kompisar till skitkalaset.
- Du också Pelle! Nu har du chansen att ge tillbaka på den där jävla Lothar!
Som avslutning så torkade vi oss i röven med hans sängkläder.
Vi sprang snabbt upp till köket och stampade ned en massa apelsiner i golvbrunnarna. Det blev tvärstopp och skulle bli en fin översvämning så fort de lade ut från hamnen och startade diskmaskinerna och alla ångdrivna ugnar.
Jag och mina gamla skeppskamrater har aldrig mönstrat av en färja så snabbt som den där vårdagen 1992.
Vi stod vid Gärdets T-banestation och skrattade åt vårt tilltag. Vi hade fått vår hämnd. Innan vi skiljdes åt och spreds över landet så kom vi överens om att träffas och hålla kontakten.
Jag såg dem aldrig mer.

Däremot så träffade jag Lothar. Redan efter ett par månader.
Det var inte bra.
Det var riktigt, jävla illa.
Jag fick jobb på en ny Finlandsfärja. Det var den tidens största färja och fick en hel del publicitet i tidningarna. Jag tyckte det skulle bli lite spännande att få börja jobba där.
- Du får vänta här tills kökschefen kommer och visar dig tillrätta!
sade personalpursern till mig.
Det var Lothar som var kökschefen.
Jag har aldrig blivit så rädd. Lothar var stor, nästan två meter. Han hade svart hår, blåsvart skäggskugga över kinderna och såg arg ut. Han böjde sig fram och viskade i mitt öra:
- Nu du! Nu har jag dig din lilla jävel!
När vi var ensamma så talade han om för mig att han skulle se till så att jag blev svartlistad på varenda jävla finlandsfärja. Han talade också om att jag kunde glömma att få jobba kvar på – som han sade – hans färja. Men dessvärre så skulle jag bli tvungen att jobba passet ut, två veckor, eftersom det inte gick att få tag på en ersättare. Men sedan skulle det vara slut. Finito. Min karriär på Silja-Line var över.
- Men under dessa två veckor är du min! Bara min!
De där två veckorna blev de värsta under hela mitt liv. Jag hade blivit anställd som mässman, men han bytte genast ut mig och satte mig i disken. Det var väl helt ok, men jag fick inte vara ifred. Han letade upp varenda jävla skitjobb som fanns. Jag var aldrig ledig. Fanns det inga skitjobb så hittade han på helt meningslösa sysslor.
Jag fick t ex sitta och putsa dricksglas under min lediga tid. Eller sortera pappersservetter efter en viss påhittad ordning. Jag vågade inte protestera. Jag var livrädd.
Jag ringde en gång till rederiets huvudkontor och talade om vad som pågick. De bara skrattade åt mig. Lothar hade hunnit före. De talade om att jag skulle vara glad över att de inte hade polisanmält mig och att min anställning var ett stort misstag. Så fort jag hade mönstrat av mitt pass så skulle jag få min slutlön och sedan ville de aldrig mer höra av mig.
Det fanns ingen räddning för mig.
Jag har aldrig varit så glad som när de där två veckorna var över och jag kunde mönstra av. Men jag är en långsint jävel som aldrig glömmer. Jag ville ha hämnd. I flera månader efteråt så dök Lothars namn och adress upp i kontaktannonser i diverse bögtidningar under rubriken Anala begär och liknande.
Jag bombade honom med tidningsprenumerationer. Jag skickade efter allt ifrån hylsnyckelsatser till rövdildos i hans namn. Jag skrev brev till Radiotjänst i Kiruna där jag bad om ursäkt för att jag inte hade betalat min TV-licens och att jag nu led alla helvetes kval och gärna ville betala retroaktivt två år tillbaka. Jag polisanmälde honom anonymt för narkotikalangning
- Jag hittade hasch i min fjortonåriga dotters jackficka. Han står utanför skolorna och säljer! Ni måste kolla upp denna man!
Och nu, ett par år senare så hade jag funnit dessa trevliga vykort. Dags för att påminna Lothar om att det fortfarande fanns någon som tänkte på honom.
Jag skickade vykorten direkt till färjan som han jobbade på. De skulle hamna i ett postfack i mässen där alla skulle se dem. Man fick själv gå dit och bläddra bland posten för att kolla om man hade fått något brev, om det fanns någon därhemma som brydde sig.
Ett vykort i månaden skickade jag. Hämnden räckte i nästan ett halvår.
Ett av vykorten visade två nakna män som låg på rygg på en blomstrande äng och drog i sina kukar.
Minns du den sommar?
Hälsningar Stig.

Skrev jag.
Lothar hade många pojkvänner. T o m långt borta i USA. Jim Hazelwood vaknade till liv igen. Ett vykort visade en ung, muskulös man med ståkuk som satt med ett lyckligt flin och runkade för fulla segel. Han bar uppknäppta hängselbyxor, sådana som bönder brukar ha. Gylfen var öppen. Det såg ut som om han satt på en höskulle. Kanske hade han smitit undan slåttern för att kunna ta sig en stilla runk som avkoppling? De andra bondpojkarna hade samlats runt vattenpumpen, Jim Hazelwood var inte törstig, han hade andra begär som behövde stillas. Han hade ju fått en ny pojkvän där borta i Sweden, en tysk som var chef på en stor färja minsann!
I think about you all the time!
Greetings from Jim Hazelwood.
Lincoln, Nebraska.
U.S.A.
Hämnden är ljuv. Jag ångar mig inte ett dugg. Jag skulle ha gjort samma sak idag. Det var Lothar som började jävlas, inte jag. Som man bäddar får man ligga.

Tydligen så är jag inte helt felfri själv. Det finns någon därute som har retat upp sig på mig. För flera år sedan så började jag få kataloger med skumma produkter i min brevlåda. Man kunde skicka efter allt ifrån lösfittor till trosor med franska öppningar. Det var kukpumpar och mystiska taggiga dildos som jag inte vet var någonstans de skulle kunna passa in.
Det finns någon därute som hatar mig.
Det finns någon som vill ha hämnd.
Då har han gått på fel gubbe. Jag kan alla knepen. Jag är likadan. Jag tar inte åt mig.
Vi är av samma sort.
Men en vacker dag så får jag reda på vem han är.
Då jävlar!

9 kommentarer:

Anonym sa...

Heheheheeheeee fan va bra
ska börja göra likadant med idioter man inte har fått ut in hämnd på än. Skicka vykort!!!

Herr Gurka sa...

Haha. Skönt skrivet! Det ligger väl inte så långt bort att gissa att det nu är Lothar som ger igen?

Anonym sa...

Vill minns att jag läst sagan om Lothar på Flashback för ett tag sedan också. Keep it up!

Emir sa...

Hahahah jag måste bara säga att du är så jävla ball xD jag asgarvade när jag läste det om toalettskitet i Lothars hytt xD hahahaha. Herregud :D Btw, e inte medlem på blogger utan har en annan sida. ha det bra, du gjorde min dag! :D

johan sa...

Jävel GH, du är elakheten personifierad, haha. Vet du vad som hände med "Lothar" och vad han gör nu. För jag antar att du försökt kolla upp honom. Vore kul med en update om hans förehavanden. Hatar han dig fortfarande tro? :) Kul läsning i alla fall!

Anonym sa...

Har du läst Charles Bukowski? Haller just pa med Postverket. Det är precis din stil. Läs!

Anonym sa...

"Sista dagen så smög vi oss in i hans hytt och sket hans toalettstol full. Vi spolade aldrig. Vi bjöd in flera av våra kompisar till skitkalaset."

HAHAAHAHAAHA!!! De enkla raderna hade fan gjort Emil i Lönneberga Bukowski avundsjuk! Toalettprosa när den är som bäst.

Anonym sa...

Jag vill tacka för en mycket läsvärd blogg. Novellen du skrev för ett tag sedan som handlade om när du var arton år och hade sex för första gången var nog det vackraste som jag har läst någonsin. Slutet var fenomenalt!
Du skriver från ett underifrånperspektiv som verkligen har öppnat ögonen på mig.
Jag är en tjej på nitton år och kan nog kallas för "populär" och har därmed, utan att egentligen tänka på detalltid dragits till de snygga och populära killarna, trots att de oftast inte har varit direkt trevliga. Ibland direkt sviniga. Men den gruppen killar som du tillhörde enligt dig själv (fula och impopulära)har liksom aldrig existerat på något vis.
Men det har du ändrat på. Finns det en enda utav dem som är som DIG, ja då ska jag hitta honom! De snygga och populära intresserar mig numer inte ett dugg.

Tack och skriv gärna mer om din ungdomstid.

/Klara.

Bengt sa...

Jag tycker dina texter borde ges ut på bok.