torsdag 6 augusti 2009

Som stjärnfall över en natthimmel.

Om man får se ett stjärnfall så bör man önska sig något, och enligt myten så ska denna önskan slå in. Jag har aldrig sett något stjärnfall, men jag vet vad jag skulle önska mig.
Jag skulle önska mig evigt liv.
Jag tycker det är kul att leva. Döden skrämmer skiten ur mig.
Jag bor i centrum av en medelstor stad och det är sällan stjärnhimlen framträder riktigt klart här. Ibland kan jag gå ut på min balkong en sen natt och stirra upp mot himlen. Jag ser månen och några större stjärnor, men inget mer. Aldrig något stjärnfall.
Jag bodde i Lappland en kort period i mitt liv, i Lycksele. Under de svinkalla vinternätterna så framträdde stjärnhimlen mycket väl.
Jag hyrde ett rum i en barack. Det var fyra längor av baracker. Varje barack bestod av ett kök, ett TV-rum med biljardbord och pingisbord. Resten av baracken bestod av en lång korridor kantad av rum. Ett av dessa rum hyrde jag. Jag vill minnas att det var femton rum i varje barack. Längst bort i korridoren stod en telefon. Det gick inte att ringa ut. Den tog bara emot inkommande samtal.
Huvuddelen av hyresgästerna var av manligt kön och de flesta av oss var unga, mellan tjugo och trettio år. De flesta kom från olika delar av Norrland, jag var den enda som var från södra Sverige. Varje kväll så stod det ett gäng killar vid telefonen och väntade på att någon flicka skulle ringa. Detta var före mobiltelefonerna.
Dessa baracker var kända bland stans kvinnliga invånare och telefonnumret var vida spritt. De tyckte det var spännande med killar som var från Umeå, Skellefteå och sådana ställen. Det hände ofta att någon okänd tjej ringde. Då kastade sig killarna över telefonen, den som hann lyfta luren först fick prata ostört med tjejen i andra ändan av tråden.
- Hej! Vem talar jag med? Fnitter! Fnitter!
undrade någon okänd, ung kvinna som ofta hade namn som Lena, Madde eller Anna.
Killen som svarade presenterade sig. Ju längre bort och ju större stad han kom ifrån, desto mer spännande var han. Hade killen tur så uppfattades han så till den milda grad spännande och exotiskt så att den unga kvinnan kunde gå med på att gå ut och dansa med honom till helgen.
På hotell Lappland.
Hade killen ännu större tur så kunde det sluta med pälskrage inne vid en toalett.
På hotell Lappland.
- Jag fick doppa redan efter andra dansen.
Det gick många historier bland killarna. En del skulle alltid vara värst.
- Jag fick knulla direkt och jag kan inte ens dansa!
Få killar gick dit för att dansa. Om man skulle ha trott alla rövarhistorier som spreds bland killarna så skulle orkestern ha stått och spelat för ett tomt dansgolv. Alla var inne på toaletterna men ingen sket eller pissade.
Ordningsvakterna borde haft fullt upp.
Idag vet jag att allt var skitsnack. Kanske var det någon som fick till det, efter en hel del tjat och dyra drinkar. Men det var knappast så ofta förekommande som vissa ville göra gällande. Men då var jag tjugofem år och svalde alltihop.
Jag var den som kom från största staden och inte nog med det, jag kom ifrån södra Sverige. Jag borde alltså ha varit den som uppfattades som mest spännande och exotisk.
Men jag vågade aldrig svara när telefonen ringde. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag var blyg. Utom när jag fick sprit i mig. Jag lyckades dock aldrig pricka in mina fyllor under telefontid.


De flesta som bodde i barackerna brukade åka till sina hemstäder varannan helg. Det kunde inte jag göra. Jag hade över hundra mil till min dåvarande hemstad, enkel resa.
Varannan helg så hade vi fyllefester i baracken. Då samlades vi i TV-rummet med våra flaskor, skruvade upp musiken och satte fulla segel. Våra fester var kända i hela stan och lockade till sig en hel del folk.
Men varannan helg så stack alla hem. Alla utom jag.
Det blev helt tyst. Den långa, mörka korridoren skrämde mig. Jag lät alla lampor brinna hela natten.
Jag brukade sitta för mig själv i köket och röka och dricka sprit. Jag tittade ut i den svarta, gnistrande lapplandsnatten. Det var vinter. Ofta trettio minusgrader. Ibland ännu värre.
På fredagseftermiddagen efter jobbet slank jag in på Systembolaget och köpte mig tre sjuttiofemmor. Någon timma senare gick jag in i baracken, låste dörren, tände alla lampor och satte på stereon. Jag kom sällan ut igen förrän vid måndagsmorgonen.
Jag har aldrig känt mig så ensam som de där helgerna en vinter i början av nittiotalet uppe i Lappland.
Kylan och ensamheten höll på att driva mig till vansinne. Jag kunde ha supit ihjäl mig.
Ibland hände det att jag lämnade baracken. Mitt i natten kunde jag vingla ut på vägen mot stan. Oftast kom jag inte så långt. Jag kunde bli stående med blicken mot stjärnorna. Jag hade aldrig tidigare upplevt en sådan stjärnhimmel. Det var magiskt. Jag brukade stå och vänta på ett stjärnfall.
Jag minns vad jag hade önskat mig. Jag var ung, tjugofem år och döden var fortfarande långt borta.
Jag kände mig odödlig så en önskan om evigt liv föll mig aldrig in. Jag kände mig däremot som världens ensammaste kille. Jag önskade mig inget märkvärdigt, bara en flicka att prata med. Kolla på TV tillsammans med.
Någon att hålla i handen.
Men jag såg aldrig något stjärnfall och ändå stod jag ibland så länge och glodde upp i skyn så att jag höll på att få nackspärr.
En natt så kom jag hem sent. Jag hade ägnat mig åt stjärnskådning länge och hade nyktrat till. En telefonsignal ljöd längst bort i korridoren. Det ringde och ringde. Jag gick fram till telefonen och tittade på den en stund. Jag vågade aldrig lyfta luren. Till slut så tystnade den.
Jag undrar vad som hade hänt om jag hade lyft luren?

Det sägs att ingenstans på jorden så är stjärnhimlen så vacker och intensiv som i Namibia. Under en enda natt i Namibias stenöken så är man garanterad hundratals stjärnfall. Det är som ett fyrverkeri.
Om jag någonsin skulle komma dit så skulle jag ligga på rygg hela natten och räkna stjärnfallen. Jag skulle önska mig samma sak om och om igen.
Evigt liv.
Jag är fyrtiofyra år. Vill jag ha sällskap så kommer min flickvän och håller mig i handen.
Jag är inte längre ensam, men jag är rädd. Jag känner mig inte längre odödlig.
Tiden då livet kändes självklart och lyckan var en flickvän är förbi. Jag vänder mig inte längre om efter vackra kvinnor. Däremot så händer det ibland att jag höjer blicken mot stjärnorna när jag står ute på min balkong och röker en sen kväll.
Men jag har fortfarande inte sett något stjärnfall.
De säger att döden är lika naturligt som att födas. Det ska vara en tröst. För mig är det tvärtom. Man slår ju istället fast att man inte kommer undan. Jag tycker det låter slutgiltigt. Hemskt.
- Jag tyckte det var kul att födas! Jag tror inte det är lika kul att dö!
sade jag en gång till min läkare.
Hon gav mig faktiskt ett bra svar. Hon sade att jag skulle se döden som ett äventyr, som något spännande.
- Då får du ju äntligen reda på vad som händer!
Hon hade faktiskt rätt i det. Om man ser det på det viset så känns det i alla fall lite bättre.
Jag undrar vad som händer?
Var hamnar vi allihopa?
Susar vi kanske iväg rakt ut i rymden, mot nya äventyr? Eller vi kanske återföds, kommer tillbaka till jorden och så börjar allt om från början igen.
Evigt liv.
Vi kommer tillbaka.
Som stjärnfall över en natthimmel.

7 kommentarer:

Rex sa...

"Stjärnfall"...nä nu tror jag att du läst för mycket poesi....

Katarina sa...

Vi är ju faktiskt stjärnfallet över natthimlen, rent objektivt. Alla våra celler har bytts ut många gånger om sedan vi blev till. Att dö är som att somna tungt och drömlöst efter ett livs hårt arbete, för att därefter inte vakna. Själva döden är inte smärtsam, men det som händer i livet innan döden kan vara det. Min farmor blev nittiosex år, men började redan i 60-årsåldern bekymra sig för att "slutet nu var nära". Men sådant råder man inte över.

Texas Pete sa...

Fint skrivet.
Du var väl inte hårdrockare i början av 90-talet?
En blyg ensamvarg från södra Sverige?

Anonym sa...

Mycket fint skrivet. Du kan konsten att vara både vulgär, humoristisk, romantisk och poetisk.
Jag gillar dina "fina" texter bäst.

Anonym sa...

Delen från Namibia och framåt var riktigt fin! Håller med dig i din reflektion över liv och död.

Sjärnfall har jag dock sett:)

/Uddevallare

Anonym sa...

För helvete !
Koka ihop en prima berättelse om Axel Olsson istället ;)

Anonym sa...

GH, skriv en bok för fan, du skriver underbart, detta var verkligen vackert, du fångar en känsla så bra. Själv är jag ung och levande, har inte börjat se mitten eller slutet än men jag kan känna ångesten som finns där, vem vill inte leva för evigt?