fredag 14 augusti 2009

Teknik och våld.

När jag var nio år så fick morsan en pojkvän. Han hette Bosse. Han flyttade aldrig riktigt hem till oss men han var där ofta. Lite för ofta tyckte jag.
Jag hatade honom.
Egentligen så var Bosse en snäll kille men jag var livrädd för att han skulle försöka att ta på sig en papparoll, att han skulle försöka att börja köra med mig. Det gjorde han aldrig. Men jag litade inte på honom. Jag misstänkte att han när som helst skulle börja med att försöka tvinga mig att äta upp grönsakerna, få mig att göra läxorna eller dra ut mig på gården för att spela fotboll.
Men det gjorde han aldrig. Han var en bra kille som liksom jag avskydde sport och som hade hatat skolan av hela sitt hjärta.
Han brukade skratta när jag kom hem med en anmärkning från fröken. Morsan däremot blev alltid hysterisk. Hon drömde om att få fostra släktens första akademiker. Hon ville att jag skulle bli något fint. Det kunde hon glömma.
- Du kommer att sluta på fabrik!
Skrek hon åt mig efter att hon hade haft ett samtal med min lärarinna om en kommande överflyttning till OBS-klassen. Det var synd om morsan. Jag skulle aldrig bli någon att vara stolt över. Jag blev inte ens någon bra fabriksarbetare. Jag stod ut i ett år, sedan stack jag.
Men Bosse, han var fabriksarbetare och såg inget fel i detta. Han tog mig i försvar.
- Vi fabriksarbetare måst hålla ihop! Hö! Hö!
sade han och dunkade mig i ryggen.
Han fick aldrig något gensvar från mig. Jag gick därifrån. Det var synd om Bosse också. Han försökte verkligen. Men jag hade dåliga erfarenheter från morsans tidigare pojkvän. En idiot som hade försökt att sätta upp regler för mig. Jag tog bara order av morsan, inte av någon annan. Speciellt inte av någon som jag inte själv hade valt att dela lägenhet med. Men Bosse var snäll, han försökte inte vara något han ändå aldrig skulle bli till mig – en far. Bosse ville bara bli accepterad.
Men det förstod inte jag.

Om jag hade gett Bosse en chans så hade jag upptäckt att vi hade en hel del gemensamt. Han avskydde idrott och var fullständigt oteknisk. Han var född med två vänsterhänder. Precis som jag. Inte hade han något tålamod heller. Fattade han inte något genast så blev han förbannad och gav fan i alltihop. Ibland så slog han sönder det han skulle laga i rent vredesmod. Döda ting som jävlades fick honom att bli rosenrasande.
Han skulle ha kunnat vara min far.
En morgon skulle Bosse lyssna på nyheterna innan han gick till jobbet. Han satt vid frukostbordet och försökte ratta in rätt kanal på radion. Det bara knastrade. Bosse blev röd i ansiktet och började banka på radion. Mer knaster. Bosse öppnade köksfönstret, slet upp radion och kastade ut den genom fönstret. Det var en fin kassettradio som morsan hade sparat till länge. Bosse fick köpa en ny efter jobbet.
Jag har gjort liknande prylar i mina dagar. En gång räckte det med att jag skar en brödskiva snett, jag kastade ut limpjäveln genom fönstret. Måsarna blev glada.
Morsan hade köpt en ny bokhylla från Ikea. Den kom levererad i en massa platta paket. Bosse såg inte glad ut. Det var Bosse som skulle bli tvungen att skruva ihop eländet. Det var ju han som var mannen.
Bosse tittade på ritningen. Det syntes att han inte begrep ett smack. Jag förstår hur han kände det. Jag är bekant med de där jävla beskrivningarna. Jag blir förbannad och får hjärtklappning bara jag tänker på det.
Bosse startade upp lite lätt med att slå hammaren rakt igenom glasrutan till vitrinskåpet. Sedan bröt han av något som liknande en bärande balk av något slag.
Det var allvarligt.
Bosse såg arg ut. Han började andas tungt.
- Jag tror vi ska lämna Bosse ifred en stund!
sade min mor. Jag följde med henne till ICA.
När vi kom tillbaka så var det i stort sett bara flis kvar av bokhyllan. Bosse stod intill med en hammare i handen och var alldeles svettig och andfådd. Han fick köpa en ny bokhylla.
Jag är likadan. Ofta så blir jag t o m förbannad innan jag ens har börjat med att montera ihop något. Redan i affären känner jag hur jag börjar bli upprörd. När jag äntligen, efter mycket möda, vrål och svordomar, har fått ihop skiten så är glädjen över den nya möbeln borta. Jag är bara trött.

Bosse begrep ingenting om bilar och var helt ointresserad av att lära sig. Sådan är jag också. Jag gillar att köra bil, men krånglar något så blir jag helt handlingsförlamad. Jag har aldrig riktigt förstått hur folk kan veta vad det är som är fel när biljäveln inte startar. En granne till mig har en gammal bil som har börjat krångla. Gärna på morgonen när han är stressad och ska till jobbet. Det är roligt när bilar krånglar.
Andras bilar.
Det finns få saker som är så komiska som medelålders, griniga män som blir förbannade.
Senast för några veckor sedan så bestämde sig grannens bil för att strejka. Jag hade semester och satt på min balkong och drack morgonkaffe.
Min granne är en äkta grinig, medelålders man i femtioårsåldern. Alltid missnöjd. Inget har tydligen blivit som han en gång drömde om i sin ungdom. Hans fru är fet och ful och dottern är en skam för sin far. Ända sedan fjortonårsåldern har hon envisats med att ha ett regelbundet sexliv med stadens samlade White trashsöner. Som om detta inte skulle räcka så har han ett jobb som håller på att driva honom till vansinne. Han jobbar på ett stort centrallager och alla som har haft ett sådant jobb vet vad det handlar om. Det är stress, ackordslöner och besvärliga chefer som hela tiden springer omkring och ryter och lever jävel. Jag har haft ett sådant jobb. Man var t o m tvungen att skita på tid. Jag stannade i åtta månader.
Min granne är femtio år och har jobbat där i hela sitt liv.
Men han har i alla fall sin fina bil. En gammal Ford Taunus som i stort sett är i nyskick. Den är hans ögonsten. Röd med svart vinyltak. Livet gav honom inte mycket, förutom bilen och den älskar han.
Och nu startar inte fanskapet!
Jag såg hur han klev in i sin bil, satte sig bakom ratten och vred om nyckeln. Det hände ingenting. Den bara hostade lite. Grannen gick ur bilen och öppnade motorhuven. Han såg arg ut. - HA! HA! HA!
Skrattade jag högt. Jag satt på huk bakom balkongräcket och tittade på honom genom en springa. Han såg sig omkring. Vad var det för en barnslig idiotjävel som hånade honom? Sedan öppnade han motorhuven. Han stod en stund och blängde ilsket på motorn. Det syntes att han inte visste vad han skulle göra. Han körde ned handen i ett ormbo av kablar och började vispa runt. Som om det skulle hjälpa. Tydligen så klämde han sig på något för han slet snabbt upp handen och svor för sig själv.
- HA! HA!
Skrattade jag igen.
Han stirrade upp mot balkongerna. Nu var han förbannad på allvar. Flinten var alldeles röd. Sedan satte han sig bakom ratten igen och vred om nyckeln. Samma resultat. Den vägrade att starta. Till slut blev han så förbannad så han började att rycka i ratten och slå på instrumentbrädan. Förbannade biljävel! Starta!
- HA! HA! HA!
Skrattade jag högt.
Gubbjäveln blev helt vansinnig. Han kastade sig ur bilen.
- Kom ner! Skrek han. - Kom för helvete ned så jag får skicka på dig ett par smällar!
Det ekade över hela gatan. Han såg mig inte. Jag höll käften bakom mitt balkongräcke.
Grannen gav upp och försvann in i sin portuppgång. Efter en stund kom han ut med en man som tydligen var tekniskt lagd. Han gick fram till motorn, rotade runt lite och sade:
- Ok, starta nu!
Och vips, så spann motorn som en katt!
Hur bär sig sådana människor åt? Hur vet de vad som är fel? Det lyser ju knappast en röd lampa som indikerar vad felet är och vad som behöver åtgärdas.Vad som är ännu märkligare är: Hur kommer det sig att de har lärt sig detta? Det måste ju krävas ett visst intresse och engagemang.
Människor är ett mysterium för mig.

Bosse var – liksom jag – en komplett idiot när det gällde bilar. Det blev sommar och han bestämde sig för att ta med mig till Liseberg. Bosse hade en gammal folkabubbla. Den var vit. Under resan så satt jag i baksätet. Vi åkte på motorvägen. Under baksätet så var det ett varmluftsutsläpp. Ett stort hål som det blåste ut hetluft ifrån. Värmen gick inte att stänga av. Det var ju en folka.
Jag minns inte varför men av någon anledning så fick jag för mig att köra in en plastborste i det där hålet. Den smälte direkt och det började osa bränd plast i hela bilen.
- Men vad i helvete är det nu då?
svor Bosse.
Han blev naturligtvis nervös. Var det något allvarligt fel? Motorbrand? Något med det elektriska?
Han stannade genast vid en parkeringsplats, gick ur bilen, öppnade motorhuven och glodde ilsket på motorn. Allt såg ut att fungera. Inget verkade brinna eller vara trasigt. Vad i helvete var det för fel egentligen?
Vi åkte vidare. Nu stank det ännu värre.
- Men det var ju själva fan!
Bosse stannade bilen igen, gick ur, öppnade motorhuven och tog fram en skiftnyckel som han använde till att banka lite planlöst med på de olika motordelarna.
- Sådärja!
Vi fortsatte vår färd men förutom att det fortfarande stank bränd plast så började bilen att gå riktigt dåligt. Antagligen hade Bosse slagit sönder någon vital del med skiftnyckeln. Bilen hostade och ryckte.
- Nu får det tammefan räcka!
Bosse tvärnitade. Kastade sig ur bilen, slet upp motorhuven och började rycka och slita i varenda kabel som fanns. Till slut stod han med något som kunde vara en fördelardosa i handen. Den kastade han åt helvete. Han slog och sparkade på bilen och som avslutning drämde han en kulhammare rakt i motorn så att det slog gnistor om det.
- Jag ska fan i mig inte behöva ta sådan här jävla skit!
Efter en stund, när den värsta ilskan hade lagt sig, så förstod Bosse vad han hade ställt till med. Nu stod han vid kanten på en motorväg med en bil som inte skulle rulla en meter till.
Vi fick åka med en bilbärgare hem. Det blev inget Liseberg.

Jag är likadan som Bosse. Men jag har haft tur med mina bilar. Ingen av dem har jävlats nämnvärt. Det beror på att jag alltid håller mig med ny bil. Jag vågar inget annat. Gamla bilar jävlas.
Däremot så har jag haft datorer som har krånglat. Jag har slagit sönder många datorer. Det har varit knytnävar genom bildskärmar och söndersparkade chassin på hårddiskar. Det är med datorer som med bilar, jag gillar att köra dem. Inte att meka med dem. Jag är inte ett dugg intresserad av hur saker och ting fungerar, huvudsaken är att de fungerar.
Två mobiltelefoner har jag kastat i väggen i ren ilska och en fjärrkontroll till TV:n har jag med stor tillfredsställelse vridit sönder med mina bara händer. Anledning: Jag lyckades inte med att programmera in kanalerna och manualen hade jag kastat ut från balkongen.
Och Bosse, hur gick det med honom?
Morsan tröttnade på honom efter ett år. Vår brödrost gav Bosse en rejäl stöt efter att han hade försökt att få ut en brödskiva med en gaffel. Brödrosten åkte ut genom fönstret och så gjorde också Bosse. Men inte genom fönstret, han fick lämna oss via ytterdörren. Morsan bad honom gå och jag såg honom aldrig mer.
Jag tyckte det var skönt då, men idag kan jag faktiskt tycka synd om honom. Det var en snäll kille.
Han kunde ha varit min far.

10 kommentarer:

Anonym sa...

Jag vet vad du har för fordon,det är tamejfan ingen bil.
Och det vet du också.
HELLBOY.

Anonym sa...

Herr Hårdrockare. Jag får en obehaglig känsla i magen (ungefär som vid karusellåkande eller flygturbulens ) när du antyder att du kanske kommer att tröttna på att skriva en dag. Vad skulle jag, och många med mig, göra på jobbet om vi inte hade din blogg att ägna oss åt? En eloge till dig för dina knivskarpa vardagsbetraktelser oc analyser.

/ Kontorsfjanten

Gammal Hårdrockare sa...

Kontorsfjanten:

Ingen fara! Jag tröttnar inte på att skriva. Ibland går det bara lite längre tid mellan uppdateringarna på min blogg. Men det kommer alltid någon ny text så småningom.

Anonym sa...

ang din far.. vet du vem det är? låter som aldrig varit i ditt liv så att säga...

Olof sa...

Mycket bra grejer haär på sistone. Läser och garvar, blir fundersam ibland men blir alltid underhållen.
Tack, GeHå

Per sa...

Fortsätt att skriva snälla hårdrockare.
Vi äro tusenden som njuter av dina rappakajlor varje vecka!!

Mvh/Per

Anonym sa...

Fyfan GH, detta kan vara den absolut roligaste texten jag läst. Det är inte ofta jag skrattar högt framför datorn men vid "Det syntes att han inte begrep ett smack." och "Förbannade biljävel! Starta!
- HA! HA! HA!" skrek jag rakt ut i min ensamhet på övervåningen, så övriga familjen måste nog trott att jag tappat förståndet här uppe. Precis min typ av humor. Höjden av hopplöshet, som man även själv kan känna igen sig i.

Nåja, kör hårt! hälsningar från Kiruna.

Anonym sa...

känner igen mig. när allt är skit och något jävlas med mig, inte fungerar så blri det droppen. börjar hyperventilera för testosteronhalten är skyhög, varvid jag börjar få syrebrist av hyperventilering och nästan säckar ihop hehe. det värsta jag gjort är nog en kickspark på tvn så den flög i golvet. annars blir det lite knytnävsslag mot köksluckor

Radiopiraten sa...

Helt underbart att läsa om plastbosten som smälte av all varmluft i bilen... jag ligger dubbelvikt över tangentbordet av skratt!!!!!!

kurenai-neko sa...

Hehehe är precis likadan själv (som exempel stökar tangentbordet på laptopen, men nog faan bankar jag tills ä faktiskt skrivs).
Sambon gillar att leka datordoktor, men jag struntar fullkompligt i hur de ser ut inuti, bara jag kan använda den.