måndag 28 september 2009

Svenska fjollor.

Pellejönseriet lever och mår bra i Sverige. Det är krav på cykelhjälmar, rökförbud på allmänna platser och tvättstugevärdar avlönas med skattemedel för att hindra araber och somalier från att slå ihjäl varandra i tvättstugorna.
Lärare får inte höja rösten åt ungarna för då kan de få trauman för livet och svenska män sminkar sig, rakar kuken och käkar sallad.
Våldsamma kravaller och vandalism löser man genom att skicka in det tunga gardet – dialogpoliser. Nu ska det pratas! Det ska nog lära dem att veta hut.

I min nuvarande hemstad så kunde man för ett tag sedan läsa i tidningen att en kioskinnehavare hade blivit polisanmäld.
Vad kunde det vara för något hemskt brott som han hade gjort sig skyldig till?
Hade han kanske – Hujeda mig! – sålt folköl till de små rosenskindade och oskyldiga sjuttonåringarna som går i yrkesskolan alldeles intill?
Eller hade han visat kuken för de söta små gymnasieflickorna som brukade frekventera kiosken under lunchrasterna?
Nej, nej. Värre än så!
Han hade haft chokladcigarretter i sitt varutbud. Jo, ni läste rätt, chokladcigarretter!
Ja, det är ju så bedrövligt så man finner inte ord.
Vad är våldtäkt, personrån och heroinförsäljning mot att sälja chokladcigarretter? Och helt öppet dessutom. Utan att skämmas!
Polisen såg mycket allvarligt på detta brott och utredningen kommer att prioriteras.
- Man tror inte att det är sant!
Säger en av föräldrarna till en artonårig flicka som hade haft en ask av detta samhällsomstörtande godis i en av sina fickor. Att hon även har käkat P-piller sedan sextonårsdagen och suger som vilket proffs som helst är de helt ovetande om. Men chokladciggen hittade de!
Inte långt ifrån nämnda kiosk förekommer bordellverksamhet. Något som aldrig har fått någon nämnvärd uppmärksamhet av farbror polisen. Vad är sexhandel mot langning av chokladcigarretter?
Besök hos glädjeflicka kan ge obehagliga överraskningar som t ex HIV. Vilka sjukdomar och allmänt omoraliska värderingar chokladcigarretter kan sprida vidare har jag inte blivit upplyst om.
- Det ger fel signaaaler!
Hävdar vuxna människor som har glömt bort hur det var att vara ung. De har glömt att ungdomar ger fullkomligt fan i allt vad signaler heter. Så korkade och lättpåverkade är de inte. Ingen börjar att röka för att de tror att det skulle vara nyttigt. Snarare tvärtom, ungdomar börjar röka för att det är farligt, för att visa att de ger fan i allt. Det är ett medvetet val.
Ju mer man upplyser om farorna och ju fler förbud, ju fler börjar röka.
Alkohol och tobak dödar. Det vet alla och idag är upplysningen om drogernas skadeverkningar massiv. Ändå sups och röks det mer än någonsin bland ungdomarna. Varför? För att det är ballt, som man sade när jag var tonåring. Ingen ung människa börjar röka för att de är okunniga om skadeverkningarna, snarare tvärtom. Om cigarretter hade varit hälsosamt som spenat så hade ingen jävel börjat röka.
Att vara ung handlar om att testa gränser, att bryta mot regler och reta vuxenvärlden. Därför kommer ungdomarna att fortsätta med att supa, krascha bilar mot bergväggar och röka som skorstenar och har du problem med det – Skit på dig, gubbjävel!
De flesta ungdomar mognar, de växer upp och lugnar ned sig. Men under en tid i livet så är det ren dårskap som gäller. De häller i sig sprit, röker hasch ur skithusrullar, knullar i soprum och vaknar upp i diken och fylleceller.
Men de dör mycket sällan.
De är bara unga. De har fortfarande spring i benen och aptit på livet men har ännu inte riktigt lärt sig var gränserna går.
Vi som minns hur det var skrattar åt dem. De som har glömt skriker på regler och förbud tror att chokladcigarretter är inkörsporten till heroinmissbruk.

När jag var barn så köpte vi ofta chokladcigarretter. De fanns även i lakrits men de köpte aldrig jag. Lakritscigg var inte mitt märke. Jag föredrog choklad.
Alla ungar köpte godiscigarretter men jag var en av de få som blev vanerökare och jag lovar, det var inte pga chokladciggen.
Samtidigt som chokladcigarretter föranleder polisanmälan så skickar ungarna efter marijuana ute på internet. Men vad gör det så länge man kan sätta dit en hårt arbetande enmansföretagare för langning av chokladcigarretter?
När jag var barn så var reklam för cigarretter tillåtet. Riktiga cigarretter. Man kunde se Sven-Bertil Taube eller Lill-Babs på helsidor i tidningarna glatt leende med en cigg i handen.
”Känt folk röker Prince!”
Vi dog inte. De flesta av oss blev inte ens kriminella trots att rökning var tillåtet överallt. En del ungar hade t o m som hobby att samla på cigarrettaskar. Man klippte ut fronten på cigarrettasken och limmande in i en bok som man kallade för ”Mina cigarrettmärken” eller något liknande. Min kusin hade denna hobby och jag har kvar hans gamla samlarbok. I dagens Sverige är en sådan bok att jämföra med innehav av tung narkotika.
Man skrattar åt svenskarna utomlands. Ingen kan tro att dagens sönderbeskyddade sillmjölkar där uppe i norr har haft något att göra med de fruktade vikingarna.
En spanjor knäpper knappast på sig en cykelhjälm. En italienare skulle se det som en stor skymf om han blev tvungen att stå bland en massa skäggiga halvfittor och sortera sina hushållssopor ute vid anvisat soprum och i Frankrike tror man inte att en unge får svåra trauman av att bli tillrättavisad av sin lärare.

I Finland anser man att svenskar är bögar.
Det är inte att undra på.
Enbart Sverige svenska fjollor har. Man tror nästan att de snart ska införa en lag om säkerhetsbälte i bussar – och så gör dom det!
Under en period vid åttiotalets mitt så fick man inte sälja folköl i affärerna efter klockan åtta och absolut inte under söndagar. Folköl. Det krävs en hel del viljestyrka för att dricka sig full på sådan dynga.
Jag försökte en gång. Jag klämde i mig tio burkar och jag gillar inte ens öl! Det enda som hände var att jag blev sprängmätt och andfådd.
För att detta förbud skulle efterlevas så täckte de över ölen med presenning efter klockan åtta på kvällen. Så att inte kunderna skulle se dem och kanske få för sig att försöka sig på något kriminellt. Som att försöka köpa ölblask efter Rapport. Det hela var så till den milda grad korkat och jönsigt så detta förbud slopade man otroligt nog efter några år. Men då var det för sent. Ryktet hade redan spridit sig till Finland.
Under året som jag bodde i Helsingfors så gick det tammefan inte en dag utan att jag fick höra om detta förbannade ölförbud. De skrattade. De tog mig sällan på allvar för jag var ju svensk. En tönt. En fjolla.
Jag undrar om det svenska förbudet mot chokladcigarretter och kommande cykelhjälmstvång har spritt sig till vårt broderfolk österut?

Man tror kanske att pellejönseriet ska ta slut någon gång. Åtminstone så tycker man att fantasin hos politikerna borde vara begränsad med tanke på att de är så begränsade för övrigt.
Nej då.
Det senaste jag hörde var att det har kommit en lag om barnsäkra tändare och att det ska bli förbjudet att sälja enstaka tändsticksaskar. De ska enbart få säljas i storpack. För att de små uttråkade barnen inte ska bli frestade att köpa sig en ask och tända eld på någon bil.
Förutom att det är så panikdumt så att man bara har lust att ge upp och skita i byxorna så är det motsägelsefullt. Kan jämföras med förbudet mot små cigarrettpaket som infördes förra året. Det är förbjudet att köpa en mindre mängd cigg, men det går alldeles utmärkt att köpa stora askar, ja hela limpor om man vill.
När jag var ung så var jag helt såld på alkohol. Jag ville vara full jämt. Varje dag. Som tonåring så blev jag rejält packad av en trettiosjua Renat. Om de nu hade förbjudit småflaskor med brännvin, hade jag då tänkt: Ajdå! Det var inte bra! Ja, då tror jag nog att jag ger fan i hela projektet och köper mig en milkshake istället.
I helvete heller!
Jag hade naturligtvis köpt mig en helflaska istället. Fan, om jag hade haft råd så hade jag köpt brännvin på pall!
För det är som så att har en unge fått någon idiotisk idé i skallen, har han bestämt sig för något, ja då jävlar så fullföljer han också sitt beslut. Vill han köpa cigg och börja röka så gör han det, oavsett mellanskillnaden på tjugo spänn för en stor ask.
Smaka lite på allt detta: Barnsäkra cigarrettändare. Förbud mot att sälja chokladcigarretter, tändstickor och små askar med cigarretter.
Och snart så blir det lag på att använda cykelhjälm. Lagen om säkerhetsbälte i bussarna är redan här. Vad ger ni mig för allt detta?
Och snälla, tala inte om detta för finnarna för jag tänkte ta mig en tur dit till sommaren.

söndag 27 september 2009

Historien om Conny - Del 2.

Fyra år senare flyttade jag till en ny stad drygt tjugo mil österut. Jag började om med en helt tom lägenhet och ett nytt liv lika tomt på vänner. Jag hade sett fram emot det. Efter en vecka hade jag tröttnat. När man är ung så är vänner något som är väldigt viktigt.
Innan jag fick min första lön så sov jag på en madrass på golvet. Det var det enda jag hade. Ingen TV, inte ens någon radio.
På nätterna så låg jag och läste i skenet från lysröret i kökets tak. Jag sov på golvet i köket.
En dag såg jag ett bekant ansikte nere i centrum. Det var Conny.
Vi hade aldrig tidigare umgåtts, Conny var som sagt en person som man helst ville ha så lite som helst att göra med. Nu hade vi flyttat till samma stad och hade vi sedan tidigare inget gemensamt så bodde vi nu vid samma höghusområde.
Vi började att umgås.
Det var under mitten av åttiotalet och Conny hade fortfarande inte hunnit bli riktigt nedgången. Faktum var att han under denna tid såg friskare och piggare ut än jag mindes honom. Visst, övervikten började få rejält fäste men han var hel och ren, nästan ”poppig” med slingor i håret, stentvättade jeans och kavaj med mönstrat foder och uppkavlade ärmar. Men framför allt så var han nykter. Det förvånade mig, tills jag fick reda på att han hade tvångskontrakt med frivården på att käka antabus.
Men det verkade fungera bra för Conny. Han bodde i en lägenhet tillsammans med sin flickvän, Lisa. Hon jobbade som undersköterska på lasarettet. Jag hälsade ofta på dem. Vi hyrde film, satt och fikade ute på balkongen och ibland tog vi en tur till någon grannstad med Lisas bil.
Conny hade haft rykte om sig att vara en kompistjuv, men av detta märkte jag ingenting. Tvärtom, det hände att jag lånade ut större summor pengar till honom och jag fick alltid tillbaka rätt summa pengar på utsatt tid.
Under en kort period så levde Conny ett mycket bra och värdigt liv. Dessvärre så gick kontraktet med frivården ut efter ett halvår.
Det firade han med att hälla i sig en helflaska vodka och ta en tur med Lisas bil under tiden som hon var på sitt jobb. Inget går ju upp mot en tur med bilen en vacker sommardag och va fan, flaskan var ju slut och snart så skulle Bolaget stänga så det var nog bäst att stampa gasen i botten.
Och det var vad Conny gjorde - Stampade gasen i botten. Conny återgick till sin gamla livsföring med missbruk, ideliga rattfyllor och idiotiska småbrott. Lisa tröttnade på honom och så gjorde även jag.
Jag fick nya vänner och Conny försvann till en ny stad.

Ett år senare ringde Conny. Han lät nykter och städad. Han hade flyttat norrut, till Gävle. Han ville att jag skulle komma upp och hälsa på någon helg.
Så då gjorde jag det. Jag hade aldrig varit i Gävle tidigare och om inte annat så var det ju kul att besöka en ny stad.
Det var ett misstag.
Conny öppnade genast när jag ringde på dörren till hans lägenhet. Han var berusad och alldeles svullen i ansiktet. Jag gick in och satte mig på en stol vid köksbordet. Conny gav ett mycket förvirrat intryck. Han pratade osammanhängande, skrattade och grät om vartannat. Jag bestämde mig genast för att ta tåget hem dagen därpå.
Conny började yra något om att han var rik, riktigt jävla rik. Han var miljonär och skulle köpa sig en bil.
- Vänta här! Jag kommer snart!
Sade han och stack ut på stan. Jag visste inte vad han skulle göra men senare fick jag reda på att han hade gått till en bilhandlare och pekat ut den finaste och dyraste Volvon med all extrautrustning som gick att få. Conny hade raglat runt där mellan bilarna med en försäljare som inte riktigt visste vad han skulle tro. Conny ställde frågor om bränsleförbrukning, toppfart och om det gick att beställa just den eller den modellen med skinnklädsel och taklucka. Till sist så bestämde han sig för en Volvo Turbo med extra feta däck, lättmetallsfälgar och en sjuhelvetes stereoanläggning som tillval. Sedan sade han att han bara skulle sticka hem och hämta pengar.
­- Kommer strax! Kör fram bilen så länge!
Conny kom inbrakandes i köket en stund senare. Han hade en stor kofot med sig. Han började genast med att bryta loss kylskåpet från köksväggen. Jag frågade vad i helvete han sysslade med.
- Guldtackor! Jag har guldtackor bakom kylskåpet.!
Jag fick honom att lugna ned sig. Jag sade åt honom att gå ut och sätta sig i vardagsrummet. Sedan gick jag in på toaletten och tog mig en dusch. Jag hade åkt tåg länge och kände mig skitig. När jag kom ut från toaletten så hörde jag att Conny satt och grät. Han satt på golvet med en burk med mynt framför sig. Femtioöringar och enkronor. Han hällde mynten över huvudet, plockade tillbaka dem i burken och började om.
Alkoholen hade länge belastat Connys klena psyke. Nu hade varenda säkring brunnit av.
Jag ringde till polisen. De kom och körde honom till psyket. För Conny var det inget märkligt med poliser i sitt vardagsrum. Det blev ingen finsk tango. Det gick lugnt och städat till. För Conny hade det varit märkligare om sotaren hade ringt på dörren.
Conny åkte oftare polisbil än taxi.
Vid denna tidpunkt var Conny tjugofyra år. Det var sista gången jag såg honom.

Flera år senare hörde jag att han hade flyttat tillbaka till sin gamla hembygd. Någon hade sett honom utanför Systembolaget i Uddevalla, någon annan hade sett honom irra runt på torget i Trollhättan. Han var fet och plufsig och gick ständigt på en diet bestående av alkohol och psykofarmaka.
Conny brann inte längre. Han pyrde bara lite lätt och höll på att svalna av för gott. Ingen mer finsk tango och intresset för bilkörning verkade ha upphört.
Vid trettiofem års ålder försökte han sig på en liten comeback. Det var i december och Conny hade kommit i riktig julstämning. Tomten hade kommit i förtid till Conny vilket betydde att farbror doktorn hade skrivit ut ett recept på en ny, spännande medicin som oftast gavs till starkt psykotiska patienter som behövde komma ned på jorden igen. Pillrena var stora och röda vilket bådade gott. Till denna lilla godispåse avnjöts Oboy, utblandat med Explorer.
Conny kom så till den milda grad i julstämning så han bestämde sig för att låna en bil (det var vad han gjorde, han ”lånade” bilar) och dra norrut upp till Tomteland och hälsa på Tomtefar. Han kom aldrig så långt. Strax utanför Mellerud tog cigarretterna slut, han var tvungen att köpa nya.
Mitt i värsta julhandeln så kom Conny insladdande på torget i Mellerud, vinglande ur bilen och köpte sina cigg i närmsta kiosk. När körde därifrån så backade han in i den stora julgranen som prydde torget. Den skakade till men föll aldrig vilket Conny tog som ett tecken på att Tomtefar vakade över honom.
Tre mil norr om Mellerud grep polisen Conny.
Conny hörde till en början inte sirenerna. Direkt när han körde ut från torget så hade ett irriterande missljud börjat höras från bakvagnen av bilen, det skramlade fasligt och ville inte ge med sig. Därför skruvade han upp radion på högsta volym för att slippa oväsendet. Den saknade kassettbandspelare så P3 fick duga.
Polisen blev tvungna att köra upp intill Conny och preja honom av vägen.
I tidningen kunde man nästa dag läsa om hur polisen hade stoppat en berusad man i en stulen bil som hade kört i full fart med femtio meter julgransbelysning släpandes i dragkroken och "Upp till tretton" med Ulf Elfving dånande på högsta volym.
Conny fick en rätt så trevlig jul i alla fall. På centralhäktet i Borås så bjöd de på julgröt och skinksmörgåsar och till kvällen så fick de äta så många pepparkakor de ville.

Två år senare hittade polisen en övergiven bil nedkörd i ett dike på vägen mellan Uddevalla och Färgelanda. Bildörren var öppen men det satt ingen bakom ratten. hundra meter bort, ute på en åker låg Conny.
Eftersom Conny var Conny och välkänd hos polisen så trodde de att han som vanligt var avsvimmad av alkohol och piller.
Conny var död.
En kombination av övervikt, alkohol och ständig tillförsel av psykofarmaka gav honom till slut en dödlig hjärtinfarkt. Conny hade fyllekört för sista gången. Han blev trettiosju år. Han dog ensam ute på en åker i en bortglömd del av Sverige.
Jag undrade länge vad han hade haft där att göra. Men så en dag så satt jag ute på nätet och sökte på gamla bekanta för skojs skull. Jag drog mig till minnes Lisa, Connys gamla flickvän som hade jobbat som undersköterska. Jag sökte på henne. Jag såg att hon hade flyttat.
Hon bodde strax utanför Färgelanda vid gränsen mellan Bohuslän och Dalsland. Hon jobbade vid ett äldreboende.
Kanske var Conny på väg till henne? Kanske mindes han fortfarande tiden då han faktiskt levde ett alldeles normalt liv?
Eller också var det bara en tillfällighet, han kanske bara tog sig en tur ute på landsbygden på jakt efter lite äventyr. Sedan tog allt slut.
Gud kom och bjöd upp till sista dansen och kanske blev det en finsk tango?

fredag 25 september 2009

Historien om Conny - Del 1.

Det finns människor som är mycket svåra att tycka om. Conny var en av dem. Jag lärde känna honom under en kort tid och ja, han var som han var. Det var en svår jävel. Men jag var en av de få som faktiskt upptäckte några goda sidor hos honom.
Oavsett vilka människor vi formas till under livets gång, oavsett vilka spelkort vi får vid vår födsel så kan vi alla känna smärta. Vi kan alla känna sorg och lycka.
Vi kan alla få ont i magen.

Conny var galen, alla visste om det och vad sorgligare var; även Conny kände till vad man ansåg om honom. Conny var en människa som redan i sin barndom hade fått vägen utstakad av sin omgivning.
- En väg som skulle leda direkt till tingshuset!
som min gamla lärarinna sade.
Conny var den sortens barn som varje förälder tackar Gud för att de aldrig fick.
Conny var fullständigt obildbar, hade inte respekt för någon och gick inte att ha i möblerade klassrum. Lägg därtill att han tidigt fick rykte om sig att stjäla. Det sades att han även stal från folk han kände. Man sade att han var en kompistjuv.
Därmed miste han den respekt som ungdomar som är galna och obstinata trots allt kan få under en kort tid i livet.
Han hette Conny men kallades för Hummern. Vid två års ålder hade han blivit av med alla fingrarna på ena handen, han hade bara tummen kvar. Därav öknamnet. Handen fungerade mer eller mindre som en tång eller gripklo. Där de fyra fingrarna hade suttit var det bara en stenhård benklump kvar och fick han in en smäll med den näven så var det bara att säga adjö till tänderna och tacka för den tid som varit.
Conny slogs ofta. Med vem som helst oavsett hur stora de var. Det räckte med att någon kallade honom för Hummern så small det.
Conny var två år äldre än mig och under en kort period så gick vi i samma OBS-klass men inte ens där klarade man av honom. När han inte var intagen på någon ungdomsvårdsskola någonstans så fick han mest gå och drälla i skolkorridorerna.

Conny var fosterbarn. Förargligt nog så försvann det hela tiden plånböcker, klockor och lite annat smått och gott så fort Conny välkomnades i en ny gemenskap. Därför fick han ofta byta familj.
Ryktet sade att Connys riktiga föräldrar var några pundare i Borås som en dag fick den briljanta idén att stoppa Connys hand i vedkapen för att få ut försäkringspengar. Om det var sant vet jag inte och ingen frågade honom. Det var knappt någon som pratade med honom över huvudtaget. Inte ens hårdingarna ute i rökrutan ville ha med honom att göra. Conny var helt enkelt lite för mycket även för dem. Det fanns liksom gränser.
För Conny fanns inga gränser.
Jag kan inte minnas att Conny hade några riktiga vänner under högstadietiden.
Vid fjorton års ålder så var Conny en fullständig analfabet och skulle så förbli livet ut. Något som inte bekymrade honom det minsta. Vad Conny anbelangade så var det lika onödigt att kunna skriva sitt namn som grundstegen i klassisk vals var för ett strävhårigt marsvin.
Däremot så bekymrade det honom att han inte kunde få upp sin gula Puch Dakota i mer än sextio knyck, trots att han hade planat toppen, filat dreven och knullat upp förgasaren så mycket han vågade utan att få tjuvdrag. Men ändå, som flyktmoppe skulle den aldrig fungera.
Det var så han kallade sin moped, flyktmoppen. Han tyckte det lät coolt och va fan, det vet ju alla att förr eller senare så måste man stampa gasen i botten och komma iväg snabbt.
Så Conny mekade vidare med sin flyktmoppe borta vid tekniksalarna.
Det var vid tekniksalarna han tillbringade största delen av tiden, dvs när han inte drällde omkring med händerna i fickorna och ciggen i mungipan och hoppades på att det skulle komma någon lärare och huta åt honom.
- så att det kan bli lite finsk tango!
som han brukade säga ,vilket betydde vilt handgemäng. Tekniklärarna var de enda som kunde bjuda upp till rejält motstånd när Conny blev sugen på lite finsk tango vilket betydde att där höll sig Conny någorlunda lugn och stabil.
Conny kunde inte tyda vare sig ABC-bok eller motormanualer men var en stor begåvning när det gällde tekniska prylar och motorer. Vid fjorton års ålder så var han lika duktig som vilken yrkesman som helst inom motorbranschen men han fick aldrig något körkort. Det hindrade honom dock aldrig från att sitta av tid för grov rattfylla varje vinter efter sin artonårsdag.

Lagom till sin femtonårsdag så bestämde sig Conny för att testa sin nya trimsats på flyktmoppen inne i skolans centralhall. Han spann loss utanför språksalarna, drog iväg längs raderna med skåp, vände borta vid expeditionen och tog ett nytt varv. Runt, runt. Det osade avgaser, blåröken fick blandlarmen att tjuta och en massa lärare kom springande och undrade vad det var frågan om.
En vaktmästare lyckades till slut slita ned Conny från mopeden vilket resulterade i en finsk tango som vaktis till en början hade problem med att finna de rätta dansstegen till. Faktum är att gympaläraren till slut fick rycka in och bryta uppvisningen.
Efter det så blev Conny avstängd från skolan resten av tiden som han hade kvar. Conny gick aldrig mer omkring i skolkorridorerna med uppfälld krage och en cigg i mungipan på jakt efter någon som han kunde bjuda upp till tango.
Kommunen köpte en husvagn som de ställde upp åt honom vid en småbåtshamn, beviljade något slags bidrag och hoppades att han med tiden skulle sanera bort sig själv med alkohol och droger.
Mycket kan sägas om denna Conny, men en sak var till hans fördel: Han var inte intresserad av narkotika. Naturligtvis fanns det inget moraliskt skäl till att han skickade pipan vidare. Nej, han mådde helt enkelt inte bra av det. Det var inget kul. Men alkohol, det var kul minsann! Så kul så att han ett par år senare rånade en skötsam familjefader på all sprit som han hade köpt ut till sin fyrtioårsdag.
Mannen kom ut från Systembolaget med två välfyllda spritpåsar. Han var glad, solen sken och han hade en trevlig afton tillsammans med släkt och vänner framför sig. Conny gick fram till honom, sade hejsan på dejsan och nitade honom allt vad han orkade mitt i plytet, slet påsarna ur händerna på honom och sprang därifrån så snabbt han kunde.
Conny hade ett speciellt utseende. Han var rätt så kort och hade redan börjat grundlägga en fetma som senare delvis skulle vara orsaken till hans för tidiga död. Det var inte svårt för polisen att lista ut vem det var som med korta ben hade pinnat iväg därifrån med två bolagspåsar i händerna.
De tog honom redan några timmar senare. Då satt han i en skogsbacke och drack tillsammans med en gammal fyllegubbe som var känd för att lika ofta vakna upp på torget som i sin säng borta vid gruppboendet.
Efter det så försvann Conny från stan och en vandring mellan halvöppna anstalter och mentalsjukhus som inte avbröts förrän tjugo år senare tog sin början.

Två år senare satt jag, ett gäng kompisar och några halvt om halvt bekanta utanför ett tält på en camping i Smögen. Det var midsommarafton. Spriten flödade och rockmusiken dånade från en bergsprängare som stod intill oss. Det var under förmiddagen och en av tjejerna i tältet intill oss kom farande och skrek och viftade med armarna. Hon hade blivit av med sin plånbok under natten. Hon beskyllde oss för stöld och att hon minsann skulle hämta polisen om hon inte fick tillbaka alla pengarna. Hon var helt hysterisk. Alla hennes hyrespengar hade legat i plånboken. Vi blev naturligtvis förbannade över att ha blivit oskyldigt anklagade, men vi var inte dummare än att vi fattade att vi låg illa till. Gick hon till snuten så skulle de naturligtvis inte tro oss. Vi skulle få tillbringa hela jävla helgen inne vid Kungshamns polisstation.
Just då ser vi en bekant person komma gående på grusgången. En person som vi inte hade sett på länge. Det var Conny, även kallad ”Hummern”.
Han kom visslande för sig själv med händerna i fickorna. Han var rena schablonbilden av en skyldig person som känner sig säker på sig själv och tror att han faktiskt har kommit undan. Åh, vilken härlig dag tra la la! Vissel! Vissel!
Där hade vi den skyldige. Nu var problemet med den försvunna plånboken löst. Tre stycken killar av den mer handgripliga sorten ur sällskapet reste sig upp, gick fram till Conny, tog ett fast grepp om hans armar och släpade bort honom till skogen. Sedan började festen.
Man kunde säga vad man ville om Conny men han var lika bra på att ta stryk som att ge stryk. De slog, sparkade och bankade på honom i minst en kvart innan han erkände och talade om vart han hade gömt plånboken. Den låg under en sten i närheten, alla pengarna var kvar. Som avslutning på kalaset så stampade en av dem på Connys friska hand.
Det var mycket obehagligt.
Jag försvarar inte på något vis Connys beteende, men jag har aldrig varit en våldsam person. Jag har aldrig trott på det där skitsnacket om att stryk hjälper mot allt, från kriminalitet till ren enfald. Jag har aldrig hört någon framgångsrik person säga att det var stora portioner med stryk som tog dem till rikedom och lycka.
Jag gick fram till Conny och tänkte fråga honom om han behövde hjälp men han skrek att jag skulle dra åt helvete.
- Ni kan dra åt helvete allihopa!
Conny lärde sig aldrig. Man såg aldrig till honom men ibland så gick ryktet om att någon hade bestämt sig för att forma om hans huvud med en skiftnyckel nere i Göteborg eller att han hade fått en kniv i magen under en festlig natt tillsammans med alkohol, valium och några trevliga mentalpatienter som var på rymmen från Lillhagen.
Det fanns de som tog emot sådana nyheter med jubel.
Ingen gillade Conny.
I Vänersborg så blåste han några zigenare vilket resulterade i en hemmagjord bensinbomb genom fönstret till Connys tillfälliga hyresrum. Det var rena turen att han just då var ute och ägnade sig åt sin favorithobby: Fyllekörning med stulen bil.

Fortsättning följer...

onsdag 23 september 2009

I ett annat land.

Jag hade fördelen att få växa upp och tillbringa min barn- och ungdom i fyra olika städer. Trollhättan, Uddevalla, Mellerud och Kristinehamn.
Jag bodde även en period i Lycksele och Stockholm men då hade jag hunnit fylla tjugofem år och räknades knappast som var sig barn eller ungdom. Även om jag var omogen så det räckte till.
Jag bor inte kvar i någon av dessa städer idag men jag tycker att jag hade tur. Det gav mig på något vis flera olika ungdomstider. Några var bra och någon var riktigt illa.
Som längst så bodde jag elva år i den ena kommunen. Eftersom lagen om alltings jävlighet är lika självklar som tyngdlagen så var det naturligtvis där som det mesta gick åt helvete.
Men jag är ändå glad över detta. Det har gett mig många minnen och erfarenheter som jag kan växla mellan när jag skriver. Jag kan blanda friskt utan att direkt ljuga, men jag kan placera om människor och händelser så som det passar mig.
När jag skriver om när jag höll min första flicka i handen så var jag arton år och ja, det stämmer, men det var kanske inte vid en camping utanför Uddevalla eller bakom en badhytt i Kristinehamns skärgård. Det kan lika gärna ha varit vid en grusparkeringen utanför ett drogfritt disco (det drogfria tolkade vi alltid bokstavligt) i Mellerud.
Eller varför inte torget i Trollhättan, allt kryddat med rikliga mängder av hemgjort snabbvin som vi skickade efter från Ellos. Det var vad som stod till buds under åttiotalet när man var under tjugo år och hade svårt med att få ut något från Systembolaget. Men det funkade bra, full blev man och billigt var det.
Ibland fick man tag på en sjuttiofemma Renat och då var det extra festligt. Så festligt så att man låg och kräktes i något dike en hel natt, samtidigt som de jämnåriga bjöd upp på dansgolvet borta vid Folkets Park och träffade sin första flickvän.
Jag är en småstadsmänniska och det är utifrån det perspektivet jag skriver. Idag ska allt utspelas i storstadsmiljö, Stockholm eller i nödfall Göteborg. Jag har inget intresse av att skriva på det viset. Idag anses det löjligt, ja nästan lite fult att inte bo, eller åtminstone längta efter att få bo i Stockholm.
Man ska vara en blonderad, ytlig idiot med mode, party och självsvält som största intresse. Man ska raka skrevet, prata stockholmsdialekt fast man aldrig har satt sin fot där uppe och ha ett jobb som innebär så hög betalning som möjligt för minsta möjliga fysiska insats. Svenska män ska se ut som Älgen i serietidningen Acke och kvinnorna ska ha kroppar som utmärglade småpojkar med inopererade silikonbollar.
Jag växte upp i ett helt annat land. Ett land som inte har något gemensamt med dagens Sverige, och ändå är det inte så länge sedan. Det känns som om åttiotalet fortfarande är närvarande på något vis. Ibland kan jag tro att om jag vänder mig snabbt om så kommer jag att få se mina gamla vänner som går alldeles bakom mig. De har sitt långa hår kvar och jeansjackorna är fulla med tygmärken på gamla hårdrocksgrupper som ingen minns idag.
Men åttiotalet är över sedan länge, en liten ask John Silver varar inte längre i två dagar. Idag röker jag en ask om dagen, när jag skrattar så börjar jag att hosta och mina gamla vänner skulle jag inte känna igen om jag mötte dem på gatan.

Om man kommer körande norrifrån, in mot Trollhättans centrum så kör man först genom en tunnel, Kungsporten. Direkt när man kommer ut genom tunneln så tittar man mot höger. Där ligger hyreshuset där jag tillbringade mina första år. Det var fem eller sex våningar högt. Vi bodde på andra våningen.
En av mina första minnesbilder är sommaren när min mor tar mig med till badhuset för första gången. Jag är tre år och vettskrämd. Jag har alltid varit orolig och ängslig till min natur. Det är något som jag får leva med. Jag har alltid fått tvinga mig till sådant som många tar för givet. Första skoldagen så smet jag hem och när jag skulle börja mitt första jobb så sket jag nästan på mig av nervositet. Första gången jag tog tåget upp till Stockholm för att påbörja en ny anställning så kräktes jag inne på toaletten.
Men så nervös, ja nästan panikslagen, som jag var när jag skulle ligga med en tjej första gången har jag nog aldrig varit. Det var också första gången som jag lyckades hälla i mig en hel sjuttiofemma och fortfarande kunde stå på benen. Ja inte bara det, jag lyckades t o m genomföra samlaget.
Efteråt kräktes jag. Av lättnad. Det var över. Jag hade äntligen fixat det.
Flickan för min ömma låga kräktes inte vilket jag tog som ett tecken på att jag kanske inte hade gjort bra ifrån mig, men jag hade i alla fall blivit godkänd.
Samma sommar som min mor tog mig med till badhuset så minns jag att jag brukade sitta på balkongen och titta ut på bilarna. Solen sken och jag käkade päronglass. Det stod en gammal, orange plastradio i fönstret. De spelade Tennessee Waltz med Alma Cogan. Morsan höjde volymen och började dansa vid spisen.
Det är i slutet av sextiotalet, jag är tre år, morsan är tjugoett och livet är oändligt.

Vid denna tidpunkt var Trollhättan Staden med stort S. Det var hit många flyttade för att börja jobba vid någon av de stora industrierna. Drottninggatan sjöd av liv och nya butikskedjor och gallerior slog upp portarna. Alla hade jobb. Alla hade pengar. Utom morsan. Hon jobbade som uselt betalt bokhandelsbiträde. Ibland skickade mormor och morfar mat till oss med tåget. Byttor med potatis, sås, köttfärslimpa och bröd. Allt förpackat i en stor trälåda. De bodde på landet.
Men jag upplevde aldrig att vi var fattiga. Vi hade lägenhet, jag fick mat när jag var hungrig och leksaker och serietidningar. Vad mer kunde man begära?
Idag är Trollhättan mer eller mindre en sovstad till Göteborg. Så var det inte då. Trollhättan var en högst självständig och livskraftig stad. Få pendlade till Göteborg. Dit åkte man bara om man skulle besöka Liseberg. Jag fick åka dit en gång varje sommar. Liseberg var annorlunda då. Helt andra attraktioner. Det fanns en gammal berg- och dalbana byggd i trä och en annan hemsk bergbana som hette Superåttan. Jag vågade aldrig åka dem. Det fanns något som hette Swing around, den vågade jag inte heller åka. Däremot så fanns det trampbilar i lego som man kunde köra i en liten uppbyggd stad med vägnät, riktiga trafikljus och järnvägskorsningar. Jag älskade den attraktionen. Jag sket i trafikreglerna och körde ständigt mot rött ljus. De andra ungarna stannade. Duktiga idioter. Jag körde förbi dem. Det blinkade rött men jag visste att det inte skulle komma något tåg. Det var bara kulisser.
- Pappa! Han kör ju mot rött ljus! Det får man inte!
Jag var fyra-fem år då. Det var första gången jag fick kontakt med snusförnuftiga små rövslickare. Samma ungar som senare skulle bli klassens ordningsmän, gå vidare till elevrådet och till sist sluta som välkammade kontorsfjantar med bruna tungor och gubbyxor.
Morsan hade alltid med sig ett smörgåspaket. Vi brukade gå uppför trapporna mot en park som låg uppe vid Pariserhjulet. Där var fullt med små gångstigar med parkbänkar att sitta på. En gång såg jag en man som satt och sket under en rododendronbuske. Jag såg hans röv. Det var första gången jag såg en röv, ja första och faktiskt enda gången som jag har sett en vuxen människa sitta och skita. Det var ett fyllo. Han var orakad och såg smutsig ut.
- Mamma! Vad gör farbrorn?
- Tyst!
sade hon och så gick vi vidare. Jag hörde att fyllot vrålade något efter oss men jag minns inte vad. Jag frågade mamma vad hon trodde att han torkade sig med. För man måste ju torka sig efter att man hade bajsat.
Än idag så händer det att jag funderar på vad fyllot gjorde inne på Liseberg. Varför hade han löst en biljett in dit? Han borde väl ha haft andra prioriteringar. Greps han kanske av en lust att ta sig en tur i Virvelvinden mellan klunkarna av T-sprit? Pröva lyckan vid något chokladhjul kanske?

Vid sjuttiotalets början så slog hippiekulturen till på allvar i Trollhättan. Parken uppe vid järnvägsstationen var full av långhåriga hippies. Det var mycket droger i omlopp. Parken urartade till rena friluftsapoteket. Jag brukade vara där uppe och leka ibland, nu fick jag inte det längre.
Det där förstod aldrig jag riktigt. Men jag tyckte de var tuffa, riktigt skitcoola faktiskt. Jag ville också ha långt hår, trasiga jeans och en chopper som Peter Fonda i Easy Rider.
Mormor och morfar kom och hälsade på ibland. De klev av vid stationen. Mormor i blommig klänning och morfar uppklädd i sin svarta kostym. Oavsett hur hett det var så skulle han ha kostymen på sig när han åkte någonstans och jag lovar, somrarna vid sjuttiotalets början var mycket torra och heta.
Morfar gillade inte vad han såg. Han blev alldeles ursinnig när han noterade alla långhåriga ungdomar som låg i parken och rökte hasch, drack, kramades och lyssnade på rockmusik.
Morfar var en man som hatade att arbeta. Det hindrade honom dock inte från att anse att alla andra skulle arbeta lika hårt som han själv. Morfar hade en mycket enkel syn på det hela: Är man fattig ska man arbeta. Är man rik behöver man inte arbeta.
Punkt slut.
Han drog genast slutsatsen att de där långhåriga dräggen som låg i parken knappast var rika. Därför blev han arg. Han blängde ilsket på dem. De glodde tillbaka. Ha! Ha! Jobba på du gubbjävel så kan vi ligga kvar här och röka och knulla och ha oss.
Morfars dröm var att bli rik. Det blev han aldrig. Han fick arbeta under hela sitt liv.
Han dog lika fattig som han föddes.
Jag växte upp med det där. Jag förstod tidigt att arbete knappast främjade vare sig lycka eller välstånd. Alla vuxna runt omkring mig arbetade men ingen verkade bli vare sig lycklig eller rik av det. Så fort de var lediga så satt de och svor över sina förbannade jobb. Jag bestämde mig för att bli bankrånare när jag blev stor. Då skulle jag inte behöva jobba.
- Det ska du inte alls! Du ska skaffa dig en utbildning!
Det var vad alla sade till mig, morsan, mormor och morfar. De ville att jag skulle bli släktens första akademiker.
Det blev jag aldrig. Jag blev i och för sig inte någon bankrånare heller. Nu när jag tänker tillbaka så ångrar jag att jag aldrig försökte.
Jag ångrar att jag aldrig försökte råna någon bank.

Strax innan jag skulle fylla åtta år så flyttade vi från stan. Först västerut en kort period, och sedan norrut. Och så västerut igen till sist.
Mina första åtta år i livet bodde jag i Trollhättan men jag har ändå aldrig sett den som min hemstad. Jag antar att det blir så när man flyttar som barn. Jag tror att det är bra att flytta på sig, men stryk, det får man räkna med. Man kommer till en ny stad och pratar en annorlunda dialekt, det räcker för att åka på några feta redan under första rasten. Stammar man, avskyr fotboll och bär glasögon, som jag gjorde, så blir det naturligtvis mer av den varan.
- Jag tror det är dags att ge honom lite mer stryk! Han verkar fortfarande inte ha fattat!
Sagt av en stor och halvt utvecklingsstörd luns vid namn Tubbe som retade sig på att jag inte ens försökte att få vara med och spela fotboll under rasten.
Tubbe lever och har hälsan idag. Han har jobbat på ett pappersbruk i hela sitt liv. Nu är han snart fyrtiofem år och sitter på ett saftigt villalån. Han har en drös med ungar som står i kö till att få börja vid ortens särskola för barn med grava inlärningsproblem. Jag läste i tidningen att pappersbruket har gått i konkurs. Tubbe kommer med största sannolikhet aldrig mer att få ett jobb. Gud finns trots allt.

För några år sedan hade jag vägarna förbi Trollhättan. Jag körde in i staden och parkerade vid hyreshuset där jag en gång bodde. Det hade krympt, blivit mindre. Jag minns det som oändligt högt och stort. Ingenting var sig likt. Staden håller på att dö. Av folklivet var det inget kvar och vid den stora gallerian gapade de flesta affärslokalerna tomma. Det fanns några simpla lågprisbutiker, det var allt.
Jag gick bort till järnvägsstationen där jag och min mor brukade hämta matpaketen från mormor och morfar. I parken satt det några gamla fyllon. Det var allt. Inga hippies, ingen Jimi Hendrix som spelade från en gammal kassettbandspelare.
Jag ställde mig vid entrén till järnvägsstationen. Jag tittade upp mot trappan men mormor och morfar, två gamla lantisar i finklänning och kostym med resväskor i sina händer, kommer aldrig mer stå där i solskenet och vänta på mig och min mor.
De dog för flera år sedan.
Morfar kunde aldrig förstå varför man skulle packa ihop sig bland alla andra idioter inne i städerna, och att bosätta sig i en lägenhet i ett höghus såg han som det yttersta beviset på att dårskapen hade slagit rot på allvar i landet och att allt var på väg åt helvete.
- Hade det varit meningen att vi skulle bo på höjden så hade vi byggt reden uppe i träden redan under stenåldern!
brukade han säga.
Mormor var av en annan åsikt. Hon var uppväxt i en stad men sade aldrig något, för husfridens skull. Hon fogade sig och blev en lantis som morfar och jag tror att hon trots allt trivdes bra med det.
Men nu har mormor och morfar hamnat rätt så högt upp i alla fall och jag hoppas att Gud fixar ett intyg åt morfar så att han blir arbetsbefriad där uppe.
De var väldigt noga med att ha på sig finkläderna när de åkte någonstans. Nu har de dragit iväg på sin längsta resa någonsin. Jag skulle tro att när de äntligen kom fram så hade mormor på sig sin blommiga klänning och morfar stod där i sin svarta kostym och väntade på att någon skulle komma och ta emot dem. Men den här gången var det inte jag och min mor som kom och visade vägen hem.

tisdag 22 september 2009

Analys av mina läsare.

Som trogna läsare märkte för några dagar sedan så lade jag ut en länk till en bloggtävling som tidningen Vecko Revyn har dragit igång. Jag uppmanade Er att rösta på mig.
Naturligtvis så har jag inte någon chans att vinna. Det fungerar inte så. Jag gjorde det mer som en rolig grej.
Skulle jag få tillräckligt många röster för att gå till final så skulle de helt enkelt stryka mig från tävlingen. Fula, medelålders män som driver bloggar som inte handlar om mode, smink eller korkade kändisar får helt enkelt ingen uppmärksamhet. Och när jag tänker efter så är det inte så konstigt. Allt handlar om pengar. Om en blogg får tillräckligt många besökare så betyder det reklamintäkter och de flesta som hoppar omkring bland bloggarna är unga tjejer. Och vad gillar unga tjejer – flintskalliga glasögonormar i fyrtioårsåldern?
Nej, skulle inte tro det!
Unga tjejer har förebilder och idoler. Få unga tjejer skulle kunna tänka sig att ha mig som förebild och idol. Unga tjejer älskar glitter och glamour. De fascineras av kändisskap. De känner någon slags hatkärlek till de Unga Vackra Människorna eftersom de drömmer om att själva vara en del av den världen.
Därför gillar de att besöka fåniga bloggar som handlar om smink, rosa löskukar och olika bantningsdieter.
Mycket få unga tonårstjejer vill vara en del av min värld.

Det finns en annan stor grupp av bloggare, mammorna i tjugo-trettioårsåldern. De hatar mig allihop. Det är inte utan att jag med lite stolthet i rösten kan säga att jag är en av de mest hatade personerna på pellejönssiten Familjeliv.
Det tycker jag är roligt.
Mammor läser helst bloggar som handlar om andra mammor. Mammor driver även egna mammabloggar. Att bli mamma är deras sätt att visa att de minsann är med i matchen de också. Kan man inte skaffa sig ett jobb, leva ett äventyrligt liv, göra karriär och bli rik så kan man alltid lägga upp sig för någon man och bli mamma, starta en blogg och visa upp hela familjen och hemmet för resten av världen ute på nätet. De tävlar med varandra om vem som kan visa upp den gulligaste ungen, snyggaste mannen och det vackraste hemmet.
Under en period så roade jag mig med att lägga in kommentarer på sådana bloggar. ”Trevligt! Kommer jag förbi någon gång så kanske jag visar kuken för ungen, tänder eld på kåken och bjuder in din man på fyllefest i min lilla etta som tröst.”
Sådant ökade inte på min popularitet hos dessa kvinnor. Dessa bloggar kännetecknas av en snusförnuftighet och en brist på humor som jag har mycket svårt för. De tar sig själva på stort allvar. På mycket stort allvar.
Ibland lägger de in bilder på sina män. ”Det här är min goding Håkan. Han har verkligen proportionerna på det rätta stället, om ni förstår vad jag menar? Fniss! Fniss!”
Foto på en alldaglig man med stora öron som verkar tyngd av skulder och en kärring som blir dyrare i drift allteftersom åren går. Det ser ut som om han inte har hämtat sig riktigt ännu efter den där natten när han tryckte på henne bakom containern under en pågående firmafest. Vad hände egentligen? Hur kunde något som började så trevligt sluta med villalån, hundjävel och en korkad dotter som till råga på allt elände hade ärvt hans stora öron?
”Ja, jag ser att proportionerna har satt sig på Håkans öron.”
Skrev jag som kommentar.
Det råder krigstillstånd mellan mig och mammabloggarna. De kommer aldrig att medverka till att nominera min blogg till någonting.

Vilka är det då som följer min blogg? Och varför?
Ja, jag är inte helt säker men jag skulle tro att huvuddelen är unga killar. Det tycker jag är kul! Jag tror också att det är en del medelålders män som följer min blogg. Det verkar logiskt. Detta är en målgrupp som inte anses som intressant bland vare sig tidningsfolk eller annonsörer. Den är helt enkelt inte tillräckligt stor och lättpåverkad. En mamma kan man alltid få att köpa någon fånig uppsättning av nya bebiskläder och en ung tonårsflicka kan springa benen av sig efter samma läppglans eller trosskydd – när flytningarna blir extra rikliga och illaluktande – som Blondin-Bella eller något annat blonderat litet nöt använder sig utav.
Pevaryl hjälpte mig! Nu kan jag gå på gala igen utan att folk håller på att smälla av!
Det som förvånar mig är att jag får positiva mail från unga kvinnor. I början så trodde jag att de drev med mig, men så är tydligen inte fallet. Jag är naturligtvis mycket smickrad. Men lite underligt, det tycker jag att det är. Men tydligen så är det inte alla unga kvinnor som lockas av smink, silikonpattar och larviga outfits och framför allt: Det finns de som har fattat att mina texter alltid ska tas med en nypa salt. Man behöver inte ta allting så jävla allvarligt.

Men varför läser folk min blogg? Vad är det som lockar någon att lägga ned tid på att läsa något som en medelålders och desillusionerad man sitter och skriver innan eller före han går till sitt alldeles vanliga och ack så oromantiska jobb?
Jag skriver knappast om sådant som intresserar de flesta människor.
Inte om politik.
Aldrig om sport och familjeliv, hemmafixeri och mode är bannlyst på min blogg. Detta är sådant som alla andra skriver om. Låt dem fortsätta med det.
När jag startade bloggen så funderade jag aldrig på vad folk ville läsa om, jag tänkte istället: Vad ville jag läsa om som ung?
När jag var tonåring och även när jag var i tjugoårsåldern så hade jag en hel del vänner, men jag kände mig ändå ensam. Kompis efter kompis skaffade sig en utbildning och gick sedan vidare inom yrkeslivet. De blev svetsare, snickare och kontorsfjantar. Jag ville inte bli någonting. Så jag tog de jobb som erbjöds. Jag avskydde varje minut på mina tidigare jobb. Det kvittade hur många gånger jag bytte arbetsplats och inom vad eller var jag jobbade, jag höll på att bli galen av leda.
Jag trodde att det var något fel på mig. Jag tänkte ofta att va fan, varför kan inte jag tycka att det är kul att jobba? Varför finns det inget yrke som lockar mig? Hur kommer det sig att polarn tycker att det är kul att svetsa ihop plåtbitar och inte jag? Varför känner Roffe glädje över att få tillbringa en stor del av livet med att laga till käk åt andra människor?
Försökte jag att prata med någon om detta så blev jag idiotförklarad.
- Öh, vadå? Det är klart att man ska jobba!
Javisst, jag har aldrig hävdat att man inte ska jobba, snarare tvärtom. Men varför måste man tycka att det är kul? Och hur kommer det sig att så många säger att de mår bra av att gå till sitt arbete?
Det säger inte jag.
Mina tidigare jobb fick mig att börja dricka och grundlade därmed ett livslångt beroende av psykofarmaka.
Jag tror, att om jag hade hittat någon som skrev som jag när jag var ung så hade jag blivit mycket glad. Jag hade inte längre känt mig ensam och onormal. Jag hade känt gemenskap med någon och det hade inte spelat någon roll om det var en snubbe som jag inte kände eller ens visste vem det var.
Det hade blivit lättare att gå till jobbet.
Och det är precis vad många unga killar (och även några tjejer) har skrivit i sina mail till mig! Finare betyg än så kan jag inte få. De är inte längre ensamma och inte jag heller.

Men jag tror inte att det är därför som alla läser mig.
Jag skriver gärna om mina egna tillkortakommanden, om misslyckanden och felval i livet. Ibland är jag vulgär och osmaklig och ibland hemfaller jag åt sockrig sentimentalitet och snurriga funderingar kring livet och vardagen som i mitt fall är rätt så, ja vardaglig. Det händer inte så mycket i mitt liv numer.
Jag försöker att vara ärlig och skriver så som jag tror att kanske många tycker och tänker innerst inne men få vågar att erkänna.
När någon nykter alkoholist skriver om sin kamp mot sitt begär på sin blogg så skriver jag att det faktiskt kan vara rätt så kul att hälla sig en flaska vodka tidigt en morgon i soluppgången.
När någon ger uttryck för en önskan om att få studera till ingenjör eller läkare i mogen ålder så skriver jag att jag drömmer om att få leva som en ekonomiskt oberoende dagdrivare och när någon fåntratt till familjefader skriver om hur mycket han älskar sin fru så skriver jag om hur gärna jag skulle vilja trycka på den vackra negressen nere på ICA så det sjunger om det.
Jag visar upp mina sämsta sidor och det tror jag lockar en del människor.
Folk gillar att läsa om en ful, medelålders snubbe som har missat så många tåg i livet så till slut så slängde han tidtabellen. Han gav upp och började istället att bara flyta med tillsammans med resten av alla städare, fabriksarbetare och kassabiträden.
Jag vill att min blogg ska vara bloggvärldens svar på ensamma kvällar vid TV:n tillsammans med Billys Pan-pizza. Den ska vara för oss som drömde om rikedom och vackra kvinnor men som istället fick skitjobb och gonorré av tjejen med timvikariatet borta vid äldreboendet.
Jag tror att en del känner igen sig och andra är glada över att de fick helt andra liv.
Därför tror jag att man läser mig – antingen så känner man gemenskap eller också känner man att jag och min blogg är som en otäck svampinfektion som man bara måste klia på lite då och då. Som man kan sitta och hata en stund. För ibland kan det vara skönt att hata.
Jag tror i alla fall att det är så.
Eller också har jag helt åt helvete fel igen.

Och fortsätt gärna att rösta på mig:

måndag 21 september 2009

Vagnreturens återkomst.

Det finns vissa ord som jag tycker borde återuppväckas, ord som ingen längre använder, ja som många t o m inte längre känner till betydelsen utav.
Vagnretur.
Vi som har varit med ett tag, som har använt oss av en gammal hederlig skrivmaskin vet vad jag menar.
Idag har enterknappen ersatt vagnreturen. Man säger inte längre vagnretur, man säger kort och gott ”enter”.
Vagnreturen var mekanismen på en gammal skrivmaskin som återställde skrivläget till textradens början. Det plingade till och så klappade man till spaken till vagnreturen. Man skulle kunna säga att det var den analoga föregångaren till enterknappen. Jag undrar varför man inte säger vagnretur längre? Det låter mycket mer rejält.
När jag gick i skolan så hade jag maskinskrivning på schemat. Det var helt frivilligt. Jag var inte den som anmälde mig frivilligt till något i första taget, men om man valde maskinskrivning så slapp man slöjden.
Jag hatade den förbannade slöjden.
I början så hade jag träslöjd. Det fungerade inte alls. Jag lyckades inte ens hyvla en planka slät. Mycket pga att jag inte ville lära mig att hyvla en planka slät. Jag ville inte lära mig någonting. Terminen därpå så valde jag syslöjd istället. Det var jag och en hel klass med tjejer. Det fungerade inte det heller. En misstanke om att jag kanske var bög och ville lära mig att sy mina egna klänningar slog rot bland gängen ute på skolgården. Det var ju inte så bra. Var det som så att jag höll på att bli bög så var det nog bäst att de slog det ur mig en gång för alla.
Så då gjorde de det.
Det blev fel hur jag än gjorde. När jag hade träslöjd så fick jag stryk för att jag var där och klantade till allting och när jag slutade så fick jag stryk för att jag inte var där.
Så jag valde maskinskrivning. Det borde ju vara rätt så riskfritt.
Det var på gränsen.
Töntarna hade maskinskrivning. Men en tönt var jag ju redan så va fan, tänkte jag.
När man gick till klassrummet för maskinskrivning så var man tvungen att gå förbi slöjd- och tekniksalarna. Det kunde vara en riktig Golgata. Där utanför stod idioterna, de som senare skulle börja jobba på någon mekanisk verkstad eller brädgård. I bästa fall. En del av dem gick direkt till någon AMS-åtgärd.
- Hörru du, din tönt! Kom hit!
Kunde någon av dem ropa. Då hoppades man att alltid att det var någon annan de syftade på. Jocke eller Hasse kanske. Hade man tur så klarade man sig. Hade man otur så fick man ansiktet nedsmetat med snus och några knytnävar i magen.
Jag funderade ofta på hur det kom sig att man alltid hittade de värsta översittarna vid de praktiska och fysiska ämnena. Gymnastiken var faktiskt ännu värre. Dit gick man överhuvudtaget inte. Under mina sista fyra år i skolan så var jag inte ens i närheten av gymnastiksalen.
Jag blev kryssad i både slöjd och gymnastik. Eller fick ett ”streck” som de sade. Det betydde att man inte hade varit närvarande och därför inte kunde få något betyg i dessa ämnen. Det tog jag som ett tecken på att min intelligens låg över genomsnittet.

Men maskinskrivningen var helt ok faktiskt. Ett av få ämnen som jag inte kände en direkt motvilja inför.
Det var vid slutet av sjuttiotalet. Det fanns inga persondatorer och ingen kände till något som kallades för ordbehandling. Däremot så fanns det fortfarande ett yrke som hette maskinskrivare. Det tyckte jag verkade trevligt. Sitta i en varm och ombonad miljö och skriva. Så jag gjorde mitt bästa på den där kursen. Det gick bra.
Man lärde sig fingersättning på ett ganska så enkelt och handfast vis, de fäste helt enkelt en plåtskärm över tangenterna. Sedan fick man känna sig fram med fingrarna. En plansch framme vid svarta tavlan visade en bild över ett tangentbord. F och J var utgångsläget. Där satte man pekfingrarna. Efter ett tag skrev man lika snabbt som vilken sekreterare som helst.
Men jag blev aldrig någon maskinskrivare. Den där kursen blev värdelös.
Efter bara några år så bytte de tangentbordssättning, nu skulle det anpassas efter den internationella sättningen. Ö,Ä och Å bytte plats, samt punkt, kommatecken och några fler tecken som jag inte minns. Det tog mig flera år att vänja mig av med den gamla sättningen.
Sedan kom ordbehandlarna och persondatorerna och därmed fick en hel yrkeskår anmäla sig hos AF.
Det finns inte längre några maskinskrivare. De är lika döda och bortglömda som vagnreturen.
Men inte hos mig och inte på den här bloggen!
Därför tycker jag att vi alla ska göra vårt bästa för att återuppväcka denna gamla trevliga benämning. Det heter inte enter, det heter vagnretur!

Idag använder jag mig av ett ergonomiskt tangentbord med alla möjliga finesser, jag tror inte ens jag använder en tredjedel av dem. Men det är ett bra tangentbord, det är liksom uppdelat i två ”öar” där varje hand vilar på varsin del av tangentöarna. Det går blixtsnabbt att skriva. Man behöver aldrig flytta händerna, bara sträcka på fingrarna.
För trettio år sedan var jag tvungen att lyfta handen, sträcka på armen och klappa till spaken som bytte till ny skrivrad. Nu trycker jag bara på en liten knapp strax intill höger lillfinger.
Vagnreturen.
Bästa metoden är att smyga in detta fina ord i vardagsspråket. Inte göra någon stor sak av det utan bara använda sig utav det med enkel självklarhet.
- Det är enkelt! Du knappar bara in koden och trycker på vagnreturen!
sade jag till min chef för ett tag sedan när hon ringde till mig och bad om hjälp med att logga in på en sida.
Det blev tyst i luren. Jag förstod att hon satt och letade på sitt tangentbord. Min chef är en mycket välutbildad kvinna, men någon erfarenhet av gamla skrivmaskiner har hon inte.
- Nä, jag hittar ingen sådan knapp.
Så jag fick tala om för henne att jag menade enterknappen.
- Men egentligen så kallas den för vagnreturen!
Min chef tackade för den upplysningen och lade på. Hon håller ofta offentliga föredrag och har sin dator till hjälp. Hon lär ut nya, enklare program som vissa av oss på företaget använder i sitt dagliga arbete. Nu använder hon sig av detta gamla fina ord med en självklarhet som vittnar om gammal fin och gedigen kunskap.

Till vänster på skrivbordet finns det en knapp med beteckningen ”Caps Lock”. Där ändrar man från gemener till VERSALER. Också en beteckning som jag tycker att vi ska glömma. Den heter kort och gott Skiftlåset.
- Och för att få fram stora bokstäver så trycker ni helt enkelt in skiftlåset!
Sade jag en gång när jag gick en datorkurs för arbetslösa. Eftersom jag redan var kunnig i Word så fick jag assistera läraren i grundläggande ordbehandling.
Det gick en ung kvinna på den där kursen. Hon hette Carola och var sorten som t o m fick kvarsittning på Söka jobbkursen. Det fanns de som svor på att de hade sett henne stava sitt namn rätt en gång. Carola var helt klart en kvinna som enbart verkade ha kalops mellan öronen. Men hon hade en osviklig förmåga att lägga onödig kunskap på minnet.
Ungefär som mig.
Jag gillade Carola.
Jag gillade henne så mycket så att jag gav henne lite extra uppmärksamhet. Jag lärde henne de gamla typografiska måttenheterna från Gutenbergs tid. Textstorleken man använder sig utav när man skriver i Word är oftast i storleken tolv punkter.
- Då säger man att man skriver i cicero!
Carola nickade. Hon hängde med - Säg alltid Cicero, då vet alla vilken storlek det gäller!
Sedan talade jag om att mindre text kallades för en halv cicero och när man skriver fetstil, vad heter det då, Carola?
- Dubbelcicero?
Jajamensan. Sedan så upplyste jag henne även om kvartspetit, nonpareille och kolonel. Nu använde hon sig av en terminologi som säkert hade funkat på vilket tryckeri som helst vid tidpunkten för Första Världskrigets utbrott.
För några år sedan så var jag vid ett sällsynt tillfälle ute på Harrys. Vid baren träffade jag Carola. Hon slängde sig runt halsen på mig. Hon var mycket berusad. Det var jag också. Så berusad så att jag frågade henne om hon ville ha sex. Det ville hon.
- Vilken bra idé!
Så jag ringde genast efter en taxi. Jag fick stånd under tiden som jag slog numret. När taxin kom så hoppade hon in och sade till chaffisen att köra henne hem till sin pojkvän.
Jag stod kvar i regnet.
Jag hade fortfarande stånd när jag gick hem och lade mig. Ensam. Carola kanske inte var så dum ändå?

söndag 20 september 2009

Dags att rösta på MIG igen!

Ett litet meddelande: Jag såg att någon hade lagt in den här länken på min fanclub (Tackar! Tackar!) Vore kul om Ni ville rösta på mig.
http://www.veckorevyn.com/blogawards/arets-blogg/index.xml
Går jag till final så får jag chansen att riktigt skämma ut mig. Och det vill ni väl?

Tack på förhand.

Mannen som inte ville bli vuxen.

Några läsare har påpekat att det har varit snålt med texter från mig under veckan som varit. Det stämmer. Det har sin orsak. Ibland har jag inte någon lust att skriva något och ja, då skiter jag i det. Jag vill inte känna någon press på mig.
Men så är det inte denna gång. Jag är nämligen orolig. Jag ska in på operation nästa månad och jag har svårt för att koncentrera mig. Faktum är att jag är livrädd.
Det är drygt två veckor kvar tills jag ska opereras. Jag oroar mig redan.
- Tänk på något annat!
säger flera kompisar till mig.
Så då har jag försökt att göra det. De frågar hur det går och jag svarar att det går inget vidare. Fantasierna vill liksom inte ta fart. Det trodde jag inte var möjligt. Jag tror att det är första gången någonsin som det är helt svart uppe i skallen.
Det var mycket lättare när man var barn. Det fanns så mycket mer att tänka på, så mycket att se fram emot, att glädjas åt.
Om jag har tur nu så överlever jag. Så behövde man inte tänka som barn, då hoppades jag på att få någon ny, fin leksak efter en operation. Döden var aldrig närvarande.
Döden var aldrig något alternativ.
Jag får inga leksaker längre och vad värre är, jag önskar mig inte ens några. Det är färdiglekt.

Det slog mig att jag inte trivs med att vara vuxen. Det är inget kul. Det var mycket roligare att vara barn. Man var förvisso tvungen att gå i skolan, men det kunde man alltid smita ifrån. Nu är man vuxen och måste jobba, betala räkningar och sköta sig så gott det går. Jag kan inte smita från vare sig jobb eller räkningar. Jag måste gå dit, så att jag får pengar så att jag kan betala min hyra.
När man är barn så är det alltid någon annan som jobbar och betalar räkningarna. Det enda man behövde göra var att gå till skolan och när man väl var där så behövde man inte göra någonting. Det räckte med att man var där. Inget mer. De försökte ibland att fånga mitt intresse men det fanns så mycket annat som for runt i huvudet på mig. Så mycket att fantisera om. Sådant som var intressant och kul, till skillnad från skiten de försökte att lära ut.
Men på jobbet så fungerar det inte med att bara vara där. Man måste göra något också. Man måste jobba. Arbeta.
I skolan kunde man sitta och stirra ut genom ett fönster och vänta på att tiden skulle gå. Jag skulle väldigt gärna vilja ha sådana arbetsdagar – sitta bakom ratten på en bil och stirra rakt fram tills klockan blev fyra och man fick gå hem.
Min ambition är faktiskt att få sådana arbetsdagar. Men det är svårt. Jag får aldrig vara ifred. När jag var barn så var jag ofta ensam, det får jag aldrig vara numer.
- Sitter du här nu igen? Skulle inte du fixa några avlopp? Hade inte du några toaletter att städa och när ska jag få lönerapporterna?
Då får jag lust att springa hem. Så som man gjorde när man var barn. Bara lägga benen på ryggen och springa utav bara helvete. Det gick ju så lätt då.
Men nu är jag inte något barn längre. Jag är en vuxen man. En vuxen man i blåkläder och tunga arbetsskor. De lämpar sig inte för löpning. Det lämpar sig inte överhuvudtaget att springa hem under arbetstid.

Det var inte så mycket hemskt som kunde hända när man var barn. Inte så mycket som man var tvungen att gå igenom. Visst, man åkte på stryk av någon översittare ibland och skolfröken hade hårda nypor. Man hade nio års skoltvång framför sig och det kändes rätt så tungt. Men så mycket mer var det inte. Några övriga bekymmer fanns inte. Blev det för jävligt så gick man helt enkelt inte dit och sedan var det inte mer med det.
Det dök aldrig upp någon tumör på axeln, inga jobb som man var tvungen att sköta och det enda posten jag fick var min prenumeration på Kalle Anka. Inte en räkning så långt ögat nådde. En natt så låg jag vaken och kunde inte somna, då lärde jag mig att vissla. Det räckte för att göra mig lycklig. Sedan somnade jag.
Tänk om så lite räckte idag?
Tiden går fort. Man blir vuxen och helt plötsligt är det så mycket mer som man måste gå igenom och det tar aldrig slut. Vad är nio års skoltvång mot nästan femtio år av arbetstvång? Det är prövning efter prövning. Man kunde smita från skolan. Det går inte att smita ifrån jobb, räkningar och ansvar. Och helt plötsligt så blir man sjuk.
Det går inte att smita ifrån en tumör.
När jag var sjutton år och i början av mitt vuxenliv så satt jag och en kompis en kväll och slötittade på TV. Det råkade just då vara ett barnprogram. ”Mannen som inte ville bli vuxen” var titeln. Mannen var medelålders, bar kostym och verkade vara mycket förvirrad. Han tyckte inte det var något roligt att vara vuxen. Han hade inget att göra. Han stod med sin portfölj och tittade på barnen som lekte i sandlådan. Han fick inte vara med. Så vad skulle han göra?
- Gå till Bolaget och köp dig en sjuttiofemma! Du är ju vuxen!
sade min polare.
Tänk om det hade varit så lätt. Jag prövade det där med flaskan under några år. Det hjälpte inte. Efter ett tag blev det värre istället.
Jag har aldrig känt någon längtan efter att sätta mig i en sandlåda tillsammans med en massa ungar. Så illa är det inte. Men jag känner en längtan efter att få springa igen, smita iväg från alltihop. För jag tycks aldrig få någon kläm på det här med vuxenlivet. Jag har prövat på sambolivet med några kvinnor, det var inget kul. Nu bor jag ensam. Det är inget roligt det heller. Jag har bytt stad flera gånger i mitt liv och bytt jobb ännu fler gånger. Men roligare, det blir det inte.
Och åren går.

Som barn så var det inte så mycket man behövde gå igenom. Vad är ett rejält kok stryk av någon idiot ute på skolgården mot att bli sviken av en kvinna?
Vad är en kvarsittning mot att få sparken från ett jobb?
Vad är en flisa i fingret mot en tumör på axeln?
Jag kommer aldrig mer att byta jobb. Mitt nuvarande arbete är trots allt det bästa jag har haft. Det är vad jag har fått och det kunde ha varit värre. Mycket värre. Det finns de som inte har några jobb och som aldrig kommer att få några.
Det finns de som vandrar ensamma genom hela livet, som aldrig träffar någon, som inte vet hur det är att hålla någon i handen. Jag haft stor tur i mitt liv. Den dagen min nuvarande flickvän tröttnar på mig så har jag i alla fall en del att se tillbaka på.

När man är sexton år och går ut genom portarna från skolan för sista gången så tror man att det äntligen är över.
Det är då det börjar.
Man ska dyka upp i tid på sitt första jobb och lära sig något som man aldrig skulle komma på tanken att ägna sig åt på sin lediga tid.
Man får lära sig att svälja stora lass med skit och när man äntligen tror att det är över så måste man ställa sig i kön för ännu en portion.
Första fyllan.
Man ska hinna med att gå på fyllefester tillsammans med människor som man egentligen inte har något gemensamt med förutom en hysterisk jakt på första flickvännen.
Ha sex för första gången.
Få tänderna utslagna av någon svartsjuk jävla bonnraggare. Se några häktesceller inifrån, vakna upp i främmande städer och dra på sig sjukdomar av en sort som man helst inte skriver hem till morsan om.
Ta körkort. Fixa nya jobb. Och ännu fler jobb.
Så en dag så sätter man sig ned under en fikarast på jobbet och tänker att det trots allt flyter på rätt så bra. Jag fixar det här! Jag tror faktiskt att jag gör det!
Det är då man upptäcker att man bara har kommit drygt halvvägs. Att man faktiskt har över tjugo år kvar att jobba.
Och det är om man har tur.
Om inte en knöl på axeln sätter stopp för alltihopa.

Hur jag än ser på tillvaron som vuxen så måste jag ändå säga att jag gillar livet. Jag gillar att leva. Det är trots allt rätt så kul. Bara man lär sig att uppskatta de små tingen. När jag var yngre så kände jag att lyckan var att rasa fram i hundraåttio knutar med ett glas i handen. Jag trodde att lyckan fanns där jag för tillfället inte befann mig. Livet, mitt öde befann sig alltid någon annanstans och dit var jag tvungen att bege mig.
Så fort som möjligt.
Med flaskan i näven.
Att bli vuxen var inte så kul. Däremot så finns det vissa fördelar med att bli äldre. Idag så vet jag var lyckan finns. Det är inte så märkvärdigt egentligen. Man behöver inte byta jobb hela tiden och man behöver inte jaga nya flickvänner enbart för att få uppleva spänningen med att krypa på en ny kvinna för första gången.
Det finns inga roliga jobb och har man legat med en kvinna så har man legat med alla.
Idag trivs jag alldeles utmärkt med att kunna sitta vid min dator tidiga morgnar när jag är ledig. Jag vill sitta här med en kopp kaffe, mina cigg och skriva.
Märkvärdigare än så är det inte.
Så jag hoppas att jag kommer att kunna fortsätta med det. Om inte en knöl på axeln sätter stopp. Men det tror jag knappast. Om några veckor så kommer jag att skratta åt alltihopa. Det har jag ju fått göra hittills.
Och när man kan skratta åt livet, då har man haft stor tur.

lördag 19 september 2009

En grön symaskin.

De säger att det är jobbigt att flytta, att man måste hyra släp och köra en massa bråte till tippen. Det gjorde aldrig jag. Aldrig någonsin. Jag brukade bära upp all skit som jag inte längre ville ha, sådant som var utslitet och trasigt, till vinden eller källaren. Till lägenhetsförråden. Det var alltid något förråd som var öppet, eller också sparkade man upp ett hänglås som såg klent ut. Sedan var det bara att pressa in gamla söndersuttna fåtöljer, svettiga madrasser och lampskärmar. En gång lyckades jag t o m pressa in en stor hörnsoffa i svart plysch. Det var under det glada åttiotalet. Alla skulle köpa hörnsoffor i plysch då. Nu var det någon som fick en helt gratis. Förvisso med gammal intorkad spya och revor på sidorna, men ändå.
Jag tömde t o m mitt eget vindsförråd en gång. Jag slängde bara över skiten till grannförrådet. En stor kommod i massiv ek fick jag lite problem med. Men det gick. Jag klippte hål i ståltrådsnätet mellan förråden och sedan var det bara att skjuta in den. Det gick på en halvtimma. Mycket snabbare än om jag hade hyrt en kärra och kört allt till tippen. Billigare också.
Jag undrar hur mycket gamla möbler och kasserade madrasser och skit som vandrar omkring mellan vinds- och källarförråden egentligen?
Nere i mitt nuvarande källarförråd så har tydligen en gammal symaskin fått fötter och bestämt sig för att flytta in i ett nytt förråd.
Någon hade ställt sin gamla symaskin i mitt förråd. Nu var det inte roligt längre.
Det gjorde mig arg.
Den var grön, gammal, från sextiotalet och var tung som ett as.
Jag släpade symaskinen i korridoren mellan de nätförsedda förråden och ryckte i dörrarna. Det var låst överallt och symaskinen var alldeles för tung för att jag skulle orka baxa den igenom glipan som var högst upp mellan näten och taket.
Jag bestämde mig för att slänga den i soprummet. I den stora tunnan för brännbart avfall. Alla som läser min blogg vet att jag skiter högaktningsfullt i allt vad miljö och sopsortering heter. Jag känner t o m tillfredsställelse när jag får sabotera och röra till det för miljömupparna. Nu skulle de få en symaskin.
Lycka till med att försöka bränna upp den!

Nej, det gick inte. När jag kom till soprummet så stod vår griniga vaktmästare där. Han höll på med att sopa golvet. Han blängde på mig, pekade på symaskinen och sade att den fick jag minsann inte slänga där.
- Får man inte?
- Nej. Den får du köra till tippen!
I helvete jag tänkte göra!
Jag satte mig vid staketet som omgärdar lekplatsen. Symaskinen stod vid mina fötter. Jag var sur. Det var min lediga dag. Jag skulle bara gå ned till mitt förråd för att hämta några stora blomkrukor. Jag hade planerat att odla majs ute på min balkong. Nu hade jag fått en tung symaskin på halsen.
En unge kom fram och undrade varför jag hade med mig en symaskin ut på gården. Jag började förklara, sedan slog det mig att jag inte behövde förklara någonting för en dum unge. Helt plötsligt ville jag ta stryptag på ungen.
Det gjorde jag inte.
Däremot så reste jag mig, gick till bilen och ställde symaskinen i baksätet. Jag tänkte köra ut från stan och slänga fanskapet i närmaste dike. Vid ett rödljus så fick jag tvärnita för en cyklist. Symaskinen for fram och slog mig i ryggen. Jag fick någon trottel eller vad fan det nu var rakt i ryggslutet. Förbannade symaskin!
Utanför stan så parkerade jag vid skogskanten, klev ur bilen, drog ut symaskinen och slängde den i diket. Det skulle jag aldrig ha gjort. En ilsken bonnjävel kom brakandes från ingenstans och undrade vad i helvete jag sysslade med. Han hade stora stövlar och blå hängselbyxor.
- Det här är min mark! Tar du inte med dig den där så kommer jag att polisanmäla dig!
Det var bara att kliva ned i diket och hämta symaskinen. Mycket förnedrande.
- Varför åker du inte till soptippen med den?
Undrade dumma bonnjäveln. Jo, det kan jag förklara. Jag sopsorterar inte och jag slänger aldrig mina sopor på anvisade platser, om det inte är bekvämt förstås. Att värna om miljön är emot min natur, ja hela min religion.
Men det sade jag inte. Det var något med bonnjäveln som fick mig att rygga tillbaka, något som sade mig att ett sådant svar hade gjort honom ännu mer förbannad. Han var stor och såg stark ut. Man får muskler av att mocka skit, plöja och knulla ungtjurar i röven. Sådant kräver sin man. Inte vem som helst som klarar av att koppla Ferdinand i ett fast grepp ute i en trång kätte och samtidigt blåsa på honom i röven för allt vad tygen håller.
Bonnjävel.

Så jag kastade in symaskinen i baksätet på bilen och åkte hem igen. Den förbannade symaskinen verkade vara svår att bli av med. Jag parkerade på min gata och satt kvar i bilen och surade. En ung tjej kom fram och knackade på rutan. Jag känner till hennes far. En femtioårig förgrämd man som bor med dottern och sin fru i lägenheten mittemot mig. Jag brukar se honom ibland när jag sitter på min balkong och dricker mitt morgonkaffe. Han ser alltid sur ut. Hans enda glädjeämne är en gammal bil som har börjat krångla på senare tid. Inget kan få vara som det alltid har varit.
Inget är beständigt.
Det var inte länge sedan som hans gamla bil var rätt så ny och hans lilla dotter gick i första klass, lekte med dockor och drömde om att bli doktor. Nu är hon sexton år, hårt sminkad och har rökrutan som huvudämne, de få dagar som hon visar sig i skolan. Jag tror aldrig att hon kommer att börja på läkarhögskolan. Men det sägs att hon är flitigt uppvaktad.
- Trevliga pojkar allihop!
Brukar hennes mor säga när hon försvarar sin dotters heder. En av dessa ”trevliga pojkar” visade sig vara en fyrtiofemårig lastbilschaufför som bodde med fru och två barn i en villa utanför Fjugesta.
En annan av dessa hedervärda pojkar hade permission från en halvöppen anstalt där han gjorde fyra månader för grov rattfylla och vållande till annans död – två fina mjölkkors död efter att ha brakat igenom ett stängsel och rakt ut i en kohage i nittio knyck.
- Höstlov från en fin yrkesskola!
Som modern sade.
Nu knackade denna unga flicka på min bilruta och undrade om jag hade en cigg att bjuda på. Visst hade jag det.
Hon presenterade sig som Rebecca och undrade om det var min symaskin som stod i baksätet.
- Ja. Jag försöker att bli av med den!
Rebecca undrade om hon fick köpa den. Jag sade att hon mer än gärna kunde få ta emot den gratis.
Och därmed fick denna lilla historia ett lyckligt slut.
Jag blev äntligen av med symaskinen och Rebecca verkar ha fått en ny hobby, hon sitter mest på sitt flickrum och syr lapptäcken och gardiner. Jag tror att det är mycket nyttigare för henne än att ränna ute på gatorna. Hon var faktiskt här för några dagar sedan och gav mig ett par gardiner som hon hade sytt, ett par schackrutiga. Mycket vackra. Jag blev faktiskt riktigt glad för dem.

måndag 14 september 2009

Lägga en klubba.

Ibland står det still i huvudet. Jag vet inte vad jag ska skriva om, men så kan det dyka upp något ord eller en fras i huvudet. Det räcker.
Jag minns för många år sedan när jag bodde i Stockholm under en period. När någon gick och sket så sade de att de skulle gå och lägga en klubba.
Lägga en klubba.
Det måste vara något dialektalt för jag har aldrig hört det uttrycket någon annanstans. Men jag gillar det. Jag gillar uttrycket. Jag känner att jag vill använda det i en text. Så då gör jag det.

Jag har lagt många klubbor i mina dagar. Oftast på skithuset. Bekvämast så. Men inte alltid.
För många år sedan så bodde jag i ett större höghusområde. Hälften av invånarna bestod av missbrukare, ensamstående socialbidragsmorsor och annat vitt skräp. Jag vantrivdes. Jag fick aldrig vara ifred under nätterna. Kände mig aldrig trygg. Men så äntligen fick jag en ny lägenhet i ett annat område. Det firade jag med att sätta mig på huk i grannförrådet nere i källaren och lägga en rejäl klubba.
Det var inget som jag planerade. Jag var full när jag gjorde det. Jag hann aldrig upp till min lägenhet. Jag bodde på sjunde våningen och hissen var som vanligt trasig.
Det var en riktig torped. Det osade upp i trapphuset. Det var en bajskorv som skulle skrämma bort den mest förhärdade förrådstjuv.
Bostadsområdet hade några slöa vaktmästare anställda som mest åkte omkring på sina flakmoppar och försökte se upptagna ut. Detta var innan Bovärdarnas tid. Idag är det ett jävla slitjobb men då kunde de vara fyra-fem man som var ansvariga för ett ynka höghusområde. Idag är det kanske en enda stackars Bovärd som får slita livet ur sig.
Jag retade mig på de där vaktmästarna. De bodde inte själva i området som de hade ansvar över. De såg ned på oss. De gjorde allt för att slippa undan reparationer och underhållsarbete. En av dem var flintskallig och hade långt fånigt hår på sidorna. Han var den dummaste och slöaste av dem. Det gick rykten om att han brukade stå gömd i skogsdungarna runt området och smygfotografera småflickorna när de gick till skolan. Jag tror det var sant. Ingen rök utan eld.
Jag hoppas det var han som fick ta hand om min skitkorv.

Utanför mitt nuvarande bostadshus så är det en liten lekpark med tillhörande lekstuga. Det brukar vara barn där. De vrålar och beter sig allmänt som idioter. Jag skulle vilja slå dem.
Det får mig att minnas min egen barndom. Min skoltid. Ute på skolgården fanns det en lekpark med tillhörande lekstuga. Men ingen lekte där.
Folk satt och sket i den där lekstugan. Lade klubbor.
Hela golvet var oftast fullt med stora färska skitkorvar. Vaktmästaren var där ibland och städade rent men efter några dagar var det fullt med skit igen. I början så var det vi i OBS-klassen som fick skulden. Sedan förstod de att barn inte kunde klämma ur sig skitkorvar av den storleken och mängden. De var som stora, bruna limpor.
Det var fyllon som använde lekparken som skithus. De gick dit under nätterna och sket, ibland sov de över där också. Ingen av oss lekte i den där lekparken. Vi höll oss undan. Men det fanns en flicka i min klass som gick dit. Det var något fel i huvudet på henne. Det var det hos de flesta av oss men hon var underlig på ett obehagligt vis. Gud vet hur många år hon hade varit i OBS-klassen. Eller Specialen, som den kallades. De flesta av oss var mellan åtta och tretton år. Hon var fjorton. Hon hette Helena men kallades allmänt för Helena mellan bena. Antagligen för att hälften av högstadiets alla killar hade fått sin första utlösning mellan hennes ben. Hon var rätt så populär under en kort tid.
Jag var bara nio år just då så jag förstod aldrig riktigt det där. Varför ville jämt de stora killarna träffa henne bakom slöjdsalen? Och varför hade hon ibland håret och ryggen på sin jeansjacka full med gräs och löv?
Hennes far måste ha varit stolt över sin dotter. Han blev morfar redan innan han fyllde fyrtio. Lagom till Helenas skolavslutning.
Men dit var det ett par år. Nu var hon fjorton år och en dag så smög hon omkring vid lekplatsen med en plastpåse i handen. Hon gick in i lekstugan.
- Hon är inte klok! Va fan gör hon där inne i skitlukten?
Hon samlade skit. Det blev vi varse nästa dag.
Vår lärarinna hette Fröken Jägermann. Hon var mycket hårdhänt och elak. Vi förtjänade henne. I varje normal klass så brukar det finnas en eller två ungar som inte vill vara där, som gör allt för att slippa. Fröken Jägermann hade en hel skolklass med ungar som konsekvent vägrade att lära sig någonting och som smet så fort de fick tillfälle. Ändå så lyckades hon få hälften av klassen läskunnig innan vi slutade grundskolan. Det är värt respekt.
Fröken Jägermann finns inte längre. Hon gick bort i cancer för några år sedan. Men jag är helt övertygad om att om Gud hade problem med disciplinen och ordningen i hobbyrummet där uppe förut så har han det inte nu längre.
Men nu så är det sjuttiotal, det är en solig Majmorgon och Fröken Jägermann har precis satt sig vid sin kateder. Hon blänger ilsket på oss. Det gjorde hon alltid, men denna morgonen så ser hon även äcklad ut.
- Vad är det som luktar?
undrar hon.
Det undrar vi också. Alla utom Helena.
Fröken Jägermann ställde sig upp. Hon tittade sig runt. Hon gick bort till papperskorgen men fann inget. Hon gick och satte sig igen. Det stank fruktansvärt. Ren avföring. Hon drog ut ena lådan från katedern, den var full med skit. Hon drog ut fler lådor. Skitkorvar överallt. I varenda låda. Allt var förstört. Det var utsmetad avföring över allting. Alla viktiga papper, stenciler och anteckningar var förstört av fyllobajs från lekparken. Det var t o m avföring i pennvässaren och pennskrinet.

Helena blev skickad till barnpsyk. Hon var tillbaka några veckor senare. Det hette att hon hade låg impulskontroll, att hon gav efter för minsta lilla infall – I det här fallet ett infall som innebar skitplockning.
Jag tror att det där var skitsnack. Jag tror att Helena hade planerat alltihop länge. Kanske inte första gången någon lärare sade till henne att hon var hopplöst dum i huvudet, men kanske efter något år av ständig förnedring från både klasskamrater och lärare. Till slut blev hon överflyttad till Specialen. Åren gick men inte blev det roligare. Svenska var tråkigt, matematik var obegripligt och engelska var ju något som de talade utomlands, varför skulle hon lära sig det?
Ja, det var ett mysterium alltihopa.
Tur i alla fall att killarna bakom slöjdsalen gillade henne. Det var ju alltid något.
Men så kanske Fröken Jägermann rappade henne en gång för mycket med linjalen i huvudet. Det var något som vår lärarinna gjorde vanemässigt. Jag tror inte ens att hon tänkte på det. I samma ögonblick som hon rappade till så glömde hon det. Men inte Helena. Hon hade samlat på sig. All förnedring från första klass. Nu var hon fjorton år. Nu fick det jävlar i mig räcka!
Det var den berömda droppen som fick bägaren att rinna över.
Sedan blev det som sagt barnpsyk och medicinering med Anafranil skoltiden ut.
Jag var med om samma fenomen för några år sedan. Jag körde truck på ett stort centrallager. Ett riktigt skitjobb. Jag stod ut i åtta månader. Det tycker jag var duktigt gjort av mig.
Sedan gick jag hem.
Jag hade en arbetskamrat som hette Jonas. Det var synd om Jonas. Han var fet och blyg och kom aldrig upp i ackordet. Han var utanför. Det var flera som trackade honom. De som var värst var städerskorna. Tre subbor i trettioårsåldern med blonderat hår. Sorten som har gula Blend, Hubba bubba och snabba knull i baksätet på någon raggarbil som största intresse. De hånade alltid Jonas varje morgon när han gick förbi deras städförråd. De visste att han var blyg och inte vågade säga något. Jonas gick snabbt förbi dem. De hånskrattade och kommenterade hans vikt och stora, feta röv.
- Här kommer Brad Pitt igen!
- Tänk dig den häcken i ett par Levi´s!
Varenda morgon så var det nya elakheter.
Man tror att mobbarna ska växa upp och mogna, att arbetslivet ska vara förskonat från dem. Tyvärr så är det inte så. Det är bara att ni besöker en större arbetsplats så får ni se själva. De finns där, de står och lurar någonstans och hugger som muränor så fort de upptäcker ett lämpligt offer. Vill det sig riktigt illa så blir de t o m arbetsledare. Men dessa tre kvinnor var städerskor på Stora Centrallagret. De kom aldrig längre och jag hoppas att de en dag kvävs av sina tuggummin.
Jonas fick till slut nog. En dag när städerskorna kom till jobbet så möttes de av en hemsk stank när de öppnade dörren till sitt städförråd. De hade en stor emaljerad skurhink på hjul som de sköt framför sig när de moppade golven. Den var full med avföring. Ränndreta. Jonas hade varit där tidigt på morgonen och skitit skurhinken full. Sedan hade han gått hem igen. De sade att han var sjukskriven för maginfluensa. Han dök aldrig mer upp.
Jag tycker Jonas gjorde rätt.
Det var en måndag. Jag stannade veckan ut. På fredagen stämplade jag ut därifrån för gott. Jag kom aldrig tillbaka.

Jag tror att Jonas - liksom Helena - hade gått och funderat på det där länge. Det kanske dök upp som en rolig dagdröm som han ibland plockade fram när det kändes extra motigt. En söt karamell som var trevlig att suga på. Man borde skita i deras jävla skurhink!
Och till slut så gjorde han det. Han kunde inte hålla sig. Han var bara tvungen.
Ibland när jag går förbi lekparken utanför mitt hyreshus så tänker jag ibland på hur kul det skulle vara att lägga en stor skitkorv i deras sandlåda. Sätta mig på huk en sen natt och lägga en klubba.
Det skulle vara kul.
Och ni vet hur det är när man väl har fått något i huvudet, till slut är man tvungen att löpa linan ut.
Helena gjorde det, och Jonas. Vem vet, jag kanske också gör det?

lördag 12 september 2009

När vardagen går åt helvete.

Jag var och köpte mig ett par nya skor för några veckor sedan. Jag avskyr att köpa skor. Mycket tack vare min skostorlek. Det är svårt att få några att passa. Jag har storlek fyrtiofem, ingen svår storlek egentligen. Om jag hade varit en och nittio lång. Det är jag inte. Jag är en och åttiotvå. Mina fötter passar inte till min längd.
Jag skulle antingen behöva mindre fötter eller bli några cm längre. Lägg därtill att mina ben är långa och smala. Jag kan alltså inte ha vissa skor. Boots, svarta finskor och liknande är inte att tänka på. De ser ut som långa bananer på mig. Träskor går dock bra. Och mina arbetsskor. Men jag kan ju inte gå genom livet i enbart träskor och arbetsskor. Det har jag gjort nu i några år.
Min flickvän, Marisol, gnäller på mig. Hon är som alla andra unga kvinnor, hon älskar att gå ut på lokal för att dansa och festa.
Jag avskyr att gå ut på lokal. Dansar gör jag inte och jag vet inte hur man festar. Jag dricker mig bara kanonfull. Det kan jag lika gärna göra hemma. Så Marisol får för det mesta gå ut ensam eller med sina kompisar. Då får jag vara ifred hemma vid min dator.
Det är bra.
Men ibland måste man ställa upp. Hon har krävt att jag ska möta upp henne vid något jävla dansställe.
Det är inte bra.
Men jag brukar ställa upp. Jag dyker upp vid rätt tidpunkt. Alltid jättefull. Iklädd kavaj, jeans och träskor. Ibland mina arbetsskor. Tunga don med stålhätta. De få gånger jag har blivit insläppt har hon alltid skämts ögonen ur sig och efter att jag har tillbringat någon timma i baren så känner hon mig inte längre.
Sedan brukar hon hålla sig lugn i några månader. Men hon glömmer fort. Och så börjar allt om igen.
- Du är så jävla tråkig! Du följer aldrig med mig ut!
Jamen va fan, jag fyller fyrtiofem jävla år nästa år! Vad har jag ute att göra? Men sådana argument biter inte på henne. Så därför bestämde jag mig alltså för att försöka få tag på ett par nya skor.

Det gick lättare än jag trodde. Jag hittade ett par svarta Ecco. I och för sig svindyra men de var sköna. Mjuka. Vägde ingenting. De såg ut som ett mellanting mellan svarta finskor och gympadojor. ”Sportiga”, som modefjantarna säger.
- De ser inte för stora ut på mig?
Frågade jag expediten som var en ung och vacker kvinna. Hon var den sorten som hade gjort mig generad och blodröd i ansiktet när jag var tjugo år. Det fanns en tid då jag hade vänt i dörren och valt en annan affär, en affär där expediten hade varit en gammal gubbe. Men det var länge sedan. Den blyga tönten är borta idag. Det händer ibland att jag undrar var han tog vägen? Han tycks – liksom mitt en gång tjocka hår – ha gått upp i rök. Måtte han aldrig komma tillbaka.
- Nejdå! De passar perfekt!
sade hon.
Expediten hade en liten namnbricka på bröstet. Hon hette Maria. Hon såg snäll ut. Trevlig. Hon var sorten man ville prata bort en stund med. Inget annat. Ni vet vad.
Jag sade att jag var helt oproportionerlig i kroppen. Att mina stora fötter inte stämde med min längd.
- Allt är långt och stort hos mig utom öronen!
sade jag. - Armarna, snoken, fingrarna, ja allt!
Min idiot.
Min förbannade jävla idiot.
Och kuken! Tänk om hon tror att jag syftar på kuken! Jag blev illröd i ansiktet. Den tjugoåriga tönten hade kommit tillbaka men inte ens han hade kläckt något så fullkomligt idiotiskt. Hade aldrig vågat. Nästan tjugofem år senare vräker jag däremot ur mig något så komplett helidiotiskt. Jag ville sjunka genom golvet.
Mitt ansikte var hett som en kamin. Jag visste inte åt vilket håll jag skulle titta. Men tänk om hon inte förstod? Tänk om det bara är min snuskiga fantasi som spelar mig ett spratt?
Nu blev det dubbelt så pinsamt. Nu kanske hon undrade varför jag helt plötsligt, utan anledning hade blivit karmosinröd i ansiktet och inte längre vågade möta hennes blick. Vad är det för fel på den där karln?
Jag fick nästan spykänslor av genans. Ännu en gång idiotförklarad. Grattis! Grattis! Och så den där jävla rösten i huvudet: Jaha, nu har du gjort bort dig igen, och vet du vad? Det var väntat! Min gamla lågstadielärarinna dog för några år sedan, men i mitt huvud lever hon kvar och har hälsan. Jag sade ju att det var något som inte var som det skulle i huvudet på dig, minns du inte? De skulle aldrig ha släppt ut dig!
Jag lade snabbt upp pengarna på disken och slet åt mig skokartongen. Jag ville snabbt därifrån. Men Maria, expediten, sade något. Jag tror att hon frågade mig om jag ville ha en kasse. Jag fattade ingenting. Det snurrade i huvudet. Vad i helvete skulle jag säga? Jag kunde ju inte gärna börja ursäkta mig och säga: Det var inte kuken jag menade!
Jo, det hade varit grant det. En medelålders karl står vid disken och förklarar för den unga expediten att allt är stort på honom, utom kuken. En skvatt galen idiot som enbart vill prata om stora fötter och små kukar.
Jag skulle köpa mig ett par skor.
Det var det enda.

Små vardagsbestyr kan utveckla sig på det mest obehagliga vis. Det har jag erfarenhet utav. En solig sommarmorgon går man till jobbet. Man tänker: Ok, det är måndag men det behöver inte vara någon katastrof. Jag är frisk, i lördags fick jag mig ett nyp och jag tror inte att jag ligger efter med något jobb.
En timma senare står man med halsen upp i skit.
- Har du satt mig att jobba med den där jävla Hamid? Aldrig i livet! Han försöker alltid ta mig på brösten!
Då får man tala om för Hamid att han får försöka att ge fan i att ta Mimmi på brösten och att det är ju själva fan att vuxna människor inte ska kunna sköta sig. Sedan måste jag försöka att sära på två unga zigenarkvinnor som har bestämt sig för att lösa sina privata problem under arbetstid.
- Du måste säga till henne! Hon går omkring och frestar min man!
På vilket vis då? Visar hon muffen för honom eller vad? Sådana funderingar håller jag dock för mig själv.
Jag försöker lugnt och stilla förklara att relationsproblemen får de sköta på sin fritid, de är här för att jobba, inget annat!
Sedan ringer de från en större butikskedja som vi har avtal med.
- Det är stopp i avloppet! Du måste skicka hit någon!
Finns ingen att skicka. Så jag får åka dit själv. En stund senare står jag på knä med armen nedkörd ända till armbågen i en golvbrunn full med något brunt gegg som påminner om avföring. Det är nu det börjar kännas jobbigt. Snart fyrtiofem år och jag ska behöva hålla på med den här jävla skiten!
Det kommer några butiksanställa och tittar på mig. De är alla unga. Kanske tjugofem år. Högst. Nu känns det inte roligare direkt. En av de unga gloparna frågar om jag trivs med mitt jobb.
- Ja vad tror du? Jag älskar det! Jag har stånd varje morgon när jag går till jobbet!
- Har du det nu också?
- Ja.

Sedan tappar jag min privattelefon rakt ned i avloppet. Tretusen spänn åt helvete. Ungefär samtidigt som jobbtelefonen ringer. Det är chefen. Hon är arg.
- Vad i helvetes jävlar menar du med att dra på dig parkeringsböter med MIN tjänstebil?
Hon är jättearg. - Jag tror det är dags att du och jag har ett utvecklingssamtal igen!
Hur ska en sådan här dag sluta, som började så bra?
Jodå, den slutar trevligt. Varför bryta ett sådant här vinnande koncept? Jag får en utskällning av en kund för att någon har gjort ett dåligt jobb. Vad nu jag har med det att göra?
- Det är ju för fan du som har ansvaret!
Vrålar min chef i telefonen.
Ja just ja, det glömde jag. Jag misstänker att det är den där jävla Hamid som har fuskat igen. Han har påpassligt nog drabbats av ränndreta och har åkt hem. Nu måste jag göra hans jobb. Jag ligger efter i tidschemat.
Duschrum som ska renspolas. Tio kontor ska grundstädas och mitt i alltihopa så har Tobbe bestämt sig för att börja fira semestern i förtid genom att hälla i sig en helflaska sprit under arbetstid. En kollega hittar honom sovandes som ett barn inne på en toalett. Han måste forslas hem så diskret som möjligt innan kunden upptäcker något. Jag får göra hans jobb också.
Massa sopor måste köras till förbränning. Jag får bensinstopp efter halva vägen eftersom jag har glömt att tanka. Ny utskällning av chefen. Hon skriker något om ytterligare utvecklingssamtal. Fan vet om hon inte nämnde något om stryk också innan hon lade på.
En arbetsdag.
Ett liv.

Men jag får vara nöjd i alla fall. Det var värre när jag var ung. Min första sambo kunde skicka ut mig till bageriet tidigt på morgonen. En enkel handling som inte borde kunna gå åt helvete.
Jodå.
Jag kunde träffa någon morgonpigg kompis ute på gatan. Någon gång senare under eftermiddagen så kunde jag ramla in i vår lägenhet och rasa ihop över tamburmajoren. Hals över huvud stupfull.
- Mamma! Nu ligger han och sover på hallgolvet med kläderna på igen!
Jag skulle ut och köpa frukostfrallor.
Inget mer.
Jag skärpte inte till mig förrän jag var nästan trettio år och då var det för sent. Jag skäms när jag tänker tillbaka på det. Men jag var aldrig elak på något vis. Bara omogen. Jag är säker på att om jag ringde till någon gammal flickvän idag så skulle de förlåta mig, de skulle skratta åt det. Kanske.
Men jag, jag kan inte skratta åt det. Jag skäms. Och det ska jag förbanne mig också göra.