lördag 19 september 2009

En grön symaskin.

De säger att det är jobbigt att flytta, att man måste hyra släp och köra en massa bråte till tippen. Det gjorde aldrig jag. Aldrig någonsin. Jag brukade bära upp all skit som jag inte längre ville ha, sådant som var utslitet och trasigt, till vinden eller källaren. Till lägenhetsförråden. Det var alltid något förråd som var öppet, eller också sparkade man upp ett hänglås som såg klent ut. Sedan var det bara att pressa in gamla söndersuttna fåtöljer, svettiga madrasser och lampskärmar. En gång lyckades jag t o m pressa in en stor hörnsoffa i svart plysch. Det var under det glada åttiotalet. Alla skulle köpa hörnsoffor i plysch då. Nu var det någon som fick en helt gratis. Förvisso med gammal intorkad spya och revor på sidorna, men ändå.
Jag tömde t o m mitt eget vindsförråd en gång. Jag slängde bara över skiten till grannförrådet. En stor kommod i massiv ek fick jag lite problem med. Men det gick. Jag klippte hål i ståltrådsnätet mellan förråden och sedan var det bara att skjuta in den. Det gick på en halvtimma. Mycket snabbare än om jag hade hyrt en kärra och kört allt till tippen. Billigare också.
Jag undrar hur mycket gamla möbler och kasserade madrasser och skit som vandrar omkring mellan vinds- och källarförråden egentligen?
Nere i mitt nuvarande källarförråd så har tydligen en gammal symaskin fått fötter och bestämt sig för att flytta in i ett nytt förråd.
Någon hade ställt sin gamla symaskin i mitt förråd. Nu var det inte roligt längre.
Det gjorde mig arg.
Den var grön, gammal, från sextiotalet och var tung som ett as.
Jag släpade symaskinen i korridoren mellan de nätförsedda förråden och ryckte i dörrarna. Det var låst överallt och symaskinen var alldeles för tung för att jag skulle orka baxa den igenom glipan som var högst upp mellan näten och taket.
Jag bestämde mig för att slänga den i soprummet. I den stora tunnan för brännbart avfall. Alla som läser min blogg vet att jag skiter högaktningsfullt i allt vad miljö och sopsortering heter. Jag känner t o m tillfredsställelse när jag får sabotera och röra till det för miljömupparna. Nu skulle de få en symaskin.
Lycka till med att försöka bränna upp den!

Nej, det gick inte. När jag kom till soprummet så stod vår griniga vaktmästare där. Han höll på med att sopa golvet. Han blängde på mig, pekade på symaskinen och sade att den fick jag minsann inte slänga där.
- Får man inte?
- Nej. Den får du köra till tippen!
I helvete jag tänkte göra!
Jag satte mig vid staketet som omgärdar lekplatsen. Symaskinen stod vid mina fötter. Jag var sur. Det var min lediga dag. Jag skulle bara gå ned till mitt förråd för att hämta några stora blomkrukor. Jag hade planerat att odla majs ute på min balkong. Nu hade jag fått en tung symaskin på halsen.
En unge kom fram och undrade varför jag hade med mig en symaskin ut på gården. Jag började förklara, sedan slog det mig att jag inte behövde förklara någonting för en dum unge. Helt plötsligt ville jag ta stryptag på ungen.
Det gjorde jag inte.
Däremot så reste jag mig, gick till bilen och ställde symaskinen i baksätet. Jag tänkte köra ut från stan och slänga fanskapet i närmaste dike. Vid ett rödljus så fick jag tvärnita för en cyklist. Symaskinen for fram och slog mig i ryggen. Jag fick någon trottel eller vad fan det nu var rakt i ryggslutet. Förbannade symaskin!
Utanför stan så parkerade jag vid skogskanten, klev ur bilen, drog ut symaskinen och slängde den i diket. Det skulle jag aldrig ha gjort. En ilsken bonnjävel kom brakandes från ingenstans och undrade vad i helvete jag sysslade med. Han hade stora stövlar och blå hängselbyxor.
- Det här är min mark! Tar du inte med dig den där så kommer jag att polisanmäla dig!
Det var bara att kliva ned i diket och hämta symaskinen. Mycket förnedrande.
- Varför åker du inte till soptippen med den?
Undrade dumma bonnjäveln. Jo, det kan jag förklara. Jag sopsorterar inte och jag slänger aldrig mina sopor på anvisade platser, om det inte är bekvämt förstås. Att värna om miljön är emot min natur, ja hela min religion.
Men det sade jag inte. Det var något med bonnjäveln som fick mig att rygga tillbaka, något som sade mig att ett sådant svar hade gjort honom ännu mer förbannad. Han var stor och såg stark ut. Man får muskler av att mocka skit, plöja och knulla ungtjurar i röven. Sådant kräver sin man. Inte vem som helst som klarar av att koppla Ferdinand i ett fast grepp ute i en trång kätte och samtidigt blåsa på honom i röven för allt vad tygen håller.
Bonnjävel.

Så jag kastade in symaskinen i baksätet på bilen och åkte hem igen. Den förbannade symaskinen verkade vara svår att bli av med. Jag parkerade på min gata och satt kvar i bilen och surade. En ung tjej kom fram och knackade på rutan. Jag känner till hennes far. En femtioårig förgrämd man som bor med dottern och sin fru i lägenheten mittemot mig. Jag brukar se honom ibland när jag sitter på min balkong och dricker mitt morgonkaffe. Han ser alltid sur ut. Hans enda glädjeämne är en gammal bil som har börjat krångla på senare tid. Inget kan få vara som det alltid har varit.
Inget är beständigt.
Det var inte länge sedan som hans gamla bil var rätt så ny och hans lilla dotter gick i första klass, lekte med dockor och drömde om att bli doktor. Nu är hon sexton år, hårt sminkad och har rökrutan som huvudämne, de få dagar som hon visar sig i skolan. Jag tror aldrig att hon kommer att börja på läkarhögskolan. Men det sägs att hon är flitigt uppvaktad.
- Trevliga pojkar allihop!
Brukar hennes mor säga när hon försvarar sin dotters heder. En av dessa ”trevliga pojkar” visade sig vara en fyrtiofemårig lastbilschaufför som bodde med fru och två barn i en villa utanför Fjugesta.
En annan av dessa hedervärda pojkar hade permission från en halvöppen anstalt där han gjorde fyra månader för grov rattfylla och vållande till annans död – två fina mjölkkors död efter att ha brakat igenom ett stängsel och rakt ut i en kohage i nittio knyck.
- Höstlov från en fin yrkesskola!
Som modern sade.
Nu knackade denna unga flicka på min bilruta och undrade om jag hade en cigg att bjuda på. Visst hade jag det.
Hon presenterade sig som Rebecca och undrade om det var min symaskin som stod i baksätet.
- Ja. Jag försöker att bli av med den!
Rebecca undrade om hon fick köpa den. Jag sade att hon mer än gärna kunde få ta emot den gratis.
Och därmed fick denna lilla historia ett lyckligt slut.
Jag blev äntligen av med symaskinen och Rebecca verkar ha fått en ny hobby, hon sitter mest på sitt flickrum och syr lapptäcken och gardiner. Jag tror att det är mycket nyttigare för henne än att ränna ute på gatorna. Hon var faktiskt här för några dagar sedan och gav mig ett par gardiner som hon hade sytt, ett par schackrutiga. Mycket vackra. Jag blev faktiskt riktigt glad för dem.

12 kommentarer:

Anonym sa...

Underbart skrivet hårdrockarn, höll på att spilla ut kaffet när jag läste vad bönderna sysslar med egentligen !

rex sa...

Om man bor i villa då? Vems förråd skall man klämma in grejerna i då?

Anonym sa...

Jag måste skaffa ett förråd.

Räven sa...

Kort text för att var Ge-Hå...

Anonym sa...

Du är genomskådad. Ditt liv är helt enkelt orrealistiskt. Typ som hämtat ur en svensk tragedifilm från sent 80-tal.

Skönj ditt sanna anlete du hycklande frände af kulturinstitutionens estetiska forskargrupp!

Räven sa...

@Anonym:
Ska författare bara skriva om realistiska ting?

Dylan sa...

Underbart slut!

Kritisk Miljöpartist sa...

Jag läste igenom hela berättelsen.

Vill bara veta vad din egentliga åsikt om miljöhotet är? Under Earth Hour så släckte jag all elektricitet i mitt hus. Gjorde du detsammma?

Anonym sa...

Ge-Hå blir glad över ett par schackrutiga gardiner, va gulligt.

Johan sa...

Jag tillagade nyss en fiskgratäng och plötsligt frågade jag mig vad jag ska ha som läsunderhållning medans jag äter, då tänkte jag direkt på den här bloggen.

Bra lördagsunderhållning! Merci!

Anonym sa...

Gammal Hårdrockare is back!

Anonym sa...

@kritisk miljöpartist: bög.

Rolig text förresten