onsdag 23 september 2009

I ett annat land.

Jag hade fördelen att få växa upp och tillbringa min barn- och ungdom i fyra olika städer. Trollhättan, Uddevalla, Mellerud och Kristinehamn.
Jag bodde även en period i Lycksele och Stockholm men då hade jag hunnit fylla tjugofem år och räknades knappast som var sig barn eller ungdom. Även om jag var omogen så det räckte till.
Jag bor inte kvar i någon av dessa städer idag men jag tycker att jag hade tur. Det gav mig på något vis flera olika ungdomstider. Några var bra och någon var riktigt illa.
Som längst så bodde jag elva år i den ena kommunen. Eftersom lagen om alltings jävlighet är lika självklar som tyngdlagen så var det naturligtvis där som det mesta gick åt helvete.
Men jag är ändå glad över detta. Det har gett mig många minnen och erfarenheter som jag kan växla mellan när jag skriver. Jag kan blanda friskt utan att direkt ljuga, men jag kan placera om människor och händelser så som det passar mig.
När jag skriver om när jag höll min första flicka i handen så var jag arton år och ja, det stämmer, men det var kanske inte vid en camping utanför Uddevalla eller bakom en badhytt i Kristinehamns skärgård. Det kan lika gärna ha varit vid en grusparkeringen utanför ett drogfritt disco (det drogfria tolkade vi alltid bokstavligt) i Mellerud.
Eller varför inte torget i Trollhättan, allt kryddat med rikliga mängder av hemgjort snabbvin som vi skickade efter från Ellos. Det var vad som stod till buds under åttiotalet när man var under tjugo år och hade svårt med att få ut något från Systembolaget. Men det funkade bra, full blev man och billigt var det.
Ibland fick man tag på en sjuttiofemma Renat och då var det extra festligt. Så festligt så att man låg och kräktes i något dike en hel natt, samtidigt som de jämnåriga bjöd upp på dansgolvet borta vid Folkets Park och träffade sin första flickvän.
Jag är en småstadsmänniska och det är utifrån det perspektivet jag skriver. Idag ska allt utspelas i storstadsmiljö, Stockholm eller i nödfall Göteborg. Jag har inget intresse av att skriva på det viset. Idag anses det löjligt, ja nästan lite fult att inte bo, eller åtminstone längta efter att få bo i Stockholm.
Man ska vara en blonderad, ytlig idiot med mode, party och självsvält som största intresse. Man ska raka skrevet, prata stockholmsdialekt fast man aldrig har satt sin fot där uppe och ha ett jobb som innebär så hög betalning som möjligt för minsta möjliga fysiska insats. Svenska män ska se ut som Älgen i serietidningen Acke och kvinnorna ska ha kroppar som utmärglade småpojkar med inopererade silikonbollar.
Jag växte upp i ett helt annat land. Ett land som inte har något gemensamt med dagens Sverige, och ändå är det inte så länge sedan. Det känns som om åttiotalet fortfarande är närvarande på något vis. Ibland kan jag tro att om jag vänder mig snabbt om så kommer jag att få se mina gamla vänner som går alldeles bakom mig. De har sitt långa hår kvar och jeansjackorna är fulla med tygmärken på gamla hårdrocksgrupper som ingen minns idag.
Men åttiotalet är över sedan länge, en liten ask John Silver varar inte längre i två dagar. Idag röker jag en ask om dagen, när jag skrattar så börjar jag att hosta och mina gamla vänner skulle jag inte känna igen om jag mötte dem på gatan.

Om man kommer körande norrifrån, in mot Trollhättans centrum så kör man först genom en tunnel, Kungsporten. Direkt när man kommer ut genom tunneln så tittar man mot höger. Där ligger hyreshuset där jag tillbringade mina första år. Det var fem eller sex våningar högt. Vi bodde på andra våningen.
En av mina första minnesbilder är sommaren när min mor tar mig med till badhuset för första gången. Jag är tre år och vettskrämd. Jag har alltid varit orolig och ängslig till min natur. Det är något som jag får leva med. Jag har alltid fått tvinga mig till sådant som många tar för givet. Första skoldagen så smet jag hem och när jag skulle börja mitt första jobb så sket jag nästan på mig av nervositet. Första gången jag tog tåget upp till Stockholm för att påbörja en ny anställning så kräktes jag inne på toaletten.
Men så nervös, ja nästan panikslagen, som jag var när jag skulle ligga med en tjej första gången har jag nog aldrig varit. Det var också första gången som jag lyckades hälla i mig en hel sjuttiofemma och fortfarande kunde stå på benen. Ja inte bara det, jag lyckades t o m genomföra samlaget.
Efteråt kräktes jag. Av lättnad. Det var över. Jag hade äntligen fixat det.
Flickan för min ömma låga kräktes inte vilket jag tog som ett tecken på att jag kanske inte hade gjort bra ifrån mig, men jag hade i alla fall blivit godkänd.
Samma sommar som min mor tog mig med till badhuset så minns jag att jag brukade sitta på balkongen och titta ut på bilarna. Solen sken och jag käkade päronglass. Det stod en gammal, orange plastradio i fönstret. De spelade Tennessee Waltz med Alma Cogan. Morsan höjde volymen och började dansa vid spisen.
Det är i slutet av sextiotalet, jag är tre år, morsan är tjugoett och livet är oändligt.

Vid denna tidpunkt var Trollhättan Staden med stort S. Det var hit många flyttade för att börja jobba vid någon av de stora industrierna. Drottninggatan sjöd av liv och nya butikskedjor och gallerior slog upp portarna. Alla hade jobb. Alla hade pengar. Utom morsan. Hon jobbade som uselt betalt bokhandelsbiträde. Ibland skickade mormor och morfar mat till oss med tåget. Byttor med potatis, sås, köttfärslimpa och bröd. Allt förpackat i en stor trälåda. De bodde på landet.
Men jag upplevde aldrig att vi var fattiga. Vi hade lägenhet, jag fick mat när jag var hungrig och leksaker och serietidningar. Vad mer kunde man begära?
Idag är Trollhättan mer eller mindre en sovstad till Göteborg. Så var det inte då. Trollhättan var en högst självständig och livskraftig stad. Få pendlade till Göteborg. Dit åkte man bara om man skulle besöka Liseberg. Jag fick åka dit en gång varje sommar. Liseberg var annorlunda då. Helt andra attraktioner. Det fanns en gammal berg- och dalbana byggd i trä och en annan hemsk bergbana som hette Superåttan. Jag vågade aldrig åka dem. Det fanns något som hette Swing around, den vågade jag inte heller åka. Däremot så fanns det trampbilar i lego som man kunde köra i en liten uppbyggd stad med vägnät, riktiga trafikljus och järnvägskorsningar. Jag älskade den attraktionen. Jag sket i trafikreglerna och körde ständigt mot rött ljus. De andra ungarna stannade. Duktiga idioter. Jag körde förbi dem. Det blinkade rött men jag visste att det inte skulle komma något tåg. Det var bara kulisser.
- Pappa! Han kör ju mot rött ljus! Det får man inte!
Jag var fyra-fem år då. Det var första gången jag fick kontakt med snusförnuftiga små rövslickare. Samma ungar som senare skulle bli klassens ordningsmän, gå vidare till elevrådet och till sist sluta som välkammade kontorsfjantar med bruna tungor och gubbyxor.
Morsan hade alltid med sig ett smörgåspaket. Vi brukade gå uppför trapporna mot en park som låg uppe vid Pariserhjulet. Där var fullt med små gångstigar med parkbänkar att sitta på. En gång såg jag en man som satt och sket under en rododendronbuske. Jag såg hans röv. Det var första gången jag såg en röv, ja första och faktiskt enda gången som jag har sett en vuxen människa sitta och skita. Det var ett fyllo. Han var orakad och såg smutsig ut.
- Mamma! Vad gör farbrorn?
- Tyst!
sade hon och så gick vi vidare. Jag hörde att fyllot vrålade något efter oss men jag minns inte vad. Jag frågade mamma vad hon trodde att han torkade sig med. För man måste ju torka sig efter att man hade bajsat.
Än idag så händer det att jag funderar på vad fyllot gjorde inne på Liseberg. Varför hade han löst en biljett in dit? Han borde väl ha haft andra prioriteringar. Greps han kanske av en lust att ta sig en tur i Virvelvinden mellan klunkarna av T-sprit? Pröva lyckan vid något chokladhjul kanske?

Vid sjuttiotalets början så slog hippiekulturen till på allvar i Trollhättan. Parken uppe vid järnvägsstationen var full av långhåriga hippies. Det var mycket droger i omlopp. Parken urartade till rena friluftsapoteket. Jag brukade vara där uppe och leka ibland, nu fick jag inte det längre.
Det där förstod aldrig jag riktigt. Men jag tyckte de var tuffa, riktigt skitcoola faktiskt. Jag ville också ha långt hår, trasiga jeans och en chopper som Peter Fonda i Easy Rider.
Mormor och morfar kom och hälsade på ibland. De klev av vid stationen. Mormor i blommig klänning och morfar uppklädd i sin svarta kostym. Oavsett hur hett det var så skulle han ha kostymen på sig när han åkte någonstans och jag lovar, somrarna vid sjuttiotalets början var mycket torra och heta.
Morfar gillade inte vad han såg. Han blev alldeles ursinnig när han noterade alla långhåriga ungdomar som låg i parken och rökte hasch, drack, kramades och lyssnade på rockmusik.
Morfar var en man som hatade att arbeta. Det hindrade honom dock inte från att anse att alla andra skulle arbeta lika hårt som han själv. Morfar hade en mycket enkel syn på det hela: Är man fattig ska man arbeta. Är man rik behöver man inte arbeta.
Punkt slut.
Han drog genast slutsatsen att de där långhåriga dräggen som låg i parken knappast var rika. Därför blev han arg. Han blängde ilsket på dem. De glodde tillbaka. Ha! Ha! Jobba på du gubbjävel så kan vi ligga kvar här och röka och knulla och ha oss.
Morfars dröm var att bli rik. Det blev han aldrig. Han fick arbeta under hela sitt liv.
Han dog lika fattig som han föddes.
Jag växte upp med det där. Jag förstod tidigt att arbete knappast främjade vare sig lycka eller välstånd. Alla vuxna runt omkring mig arbetade men ingen verkade bli vare sig lycklig eller rik av det. Så fort de var lediga så satt de och svor över sina förbannade jobb. Jag bestämde mig för att bli bankrånare när jag blev stor. Då skulle jag inte behöva jobba.
- Det ska du inte alls! Du ska skaffa dig en utbildning!
Det var vad alla sade till mig, morsan, mormor och morfar. De ville att jag skulle bli släktens första akademiker.
Det blev jag aldrig. Jag blev i och för sig inte någon bankrånare heller. Nu när jag tänker tillbaka så ångrar jag att jag aldrig försökte.
Jag ångrar att jag aldrig försökte råna någon bank.

Strax innan jag skulle fylla åtta år så flyttade vi från stan. Först västerut en kort period, och sedan norrut. Och så västerut igen till sist.
Mina första åtta år i livet bodde jag i Trollhättan men jag har ändå aldrig sett den som min hemstad. Jag antar att det blir så när man flyttar som barn. Jag tror att det är bra att flytta på sig, men stryk, det får man räkna med. Man kommer till en ny stad och pratar en annorlunda dialekt, det räcker för att åka på några feta redan under första rasten. Stammar man, avskyr fotboll och bär glasögon, som jag gjorde, så blir det naturligtvis mer av den varan.
- Jag tror det är dags att ge honom lite mer stryk! Han verkar fortfarande inte ha fattat!
Sagt av en stor och halvt utvecklingsstörd luns vid namn Tubbe som retade sig på att jag inte ens försökte att få vara med och spela fotboll under rasten.
Tubbe lever och har hälsan idag. Han har jobbat på ett pappersbruk i hela sitt liv. Nu är han snart fyrtiofem år och sitter på ett saftigt villalån. Han har en drös med ungar som står i kö till att få börja vid ortens särskola för barn med grava inlärningsproblem. Jag läste i tidningen att pappersbruket har gått i konkurs. Tubbe kommer med största sannolikhet aldrig mer att få ett jobb. Gud finns trots allt.

För några år sedan hade jag vägarna förbi Trollhättan. Jag körde in i staden och parkerade vid hyreshuset där jag en gång bodde. Det hade krympt, blivit mindre. Jag minns det som oändligt högt och stort. Ingenting var sig likt. Staden håller på att dö. Av folklivet var det inget kvar och vid den stora gallerian gapade de flesta affärslokalerna tomma. Det fanns några simpla lågprisbutiker, det var allt.
Jag gick bort till järnvägsstationen där jag och min mor brukade hämta matpaketen från mormor och morfar. I parken satt det några gamla fyllon. Det var allt. Inga hippies, ingen Jimi Hendrix som spelade från en gammal kassettbandspelare.
Jag ställde mig vid entrén till järnvägsstationen. Jag tittade upp mot trappan men mormor och morfar, två gamla lantisar i finklänning och kostym med resväskor i sina händer, kommer aldrig mer stå där i solskenet och vänta på mig och min mor.
De dog för flera år sedan.
Morfar kunde aldrig förstå varför man skulle packa ihop sig bland alla andra idioter inne i städerna, och att bosätta sig i en lägenhet i ett höghus såg han som det yttersta beviset på att dårskapen hade slagit rot på allvar i landet och att allt var på väg åt helvete.
- Hade det varit meningen att vi skulle bo på höjden så hade vi byggt reden uppe i träden redan under stenåldern!
brukade han säga.
Mormor var av en annan åsikt. Hon var uppväxt i en stad men sade aldrig något, för husfridens skull. Hon fogade sig och blev en lantis som morfar och jag tror att hon trots allt trivdes bra med det.
Men nu har mormor och morfar hamnat rätt så högt upp i alla fall och jag hoppas att Gud fixar ett intyg åt morfar så att han blir arbetsbefriad där uppe.
De var väldigt noga med att ha på sig finkläderna när de åkte någonstans. Nu har de dragit iväg på sin längsta resa någonsin. Jag skulle tro att när de äntligen kom fram så hade mormor på sig sin blommiga klänning och morfar stod där i sin svarta kostym och väntade på att någon skulle komma och ta emot dem. Men den här gången var det inte jag och min mor som kom och visade vägen hem.

12 kommentarer:

Agust Vråk sa...

Fan så sentimentalt, du är en stor poet GH!

Peter sa...

Jag känner igen mig i mycket av det du beskriver. Jag flyttade också runt, bytte klass hela tiden och växte upp i arbetarområden.
Däremot var jag nog en av de som av min natur stannade för rött på bilbanan, men senare insåg att det inte va så coolt att vara ordentlig och medvetet blev en värsting kanske mest för att synas.
Jag söp som ett svin och ägnade mig åt så mycket skit som man idag mest skäms att tänka över.

Det som däremot skiljer oss åt är att jag hade så enormt lätt för visst skolarbete att jag trots all skolk, fylla, lärarkonflikter fick bra betyg och bara halkade vidare i skolsystemet utan att egentligen anstränga mig. Utan den läggningen hade min lathet och fallenhet för ansvarslöst leverne antagligen lett till ett helt annat liv än det jag lever idag som kontorsfjant, stadgad gift flerbarnsfar med STOOOORA villalån. Väldigt många av mina barndomsvänner är alkoholister, knarkare, fängelsekunder, avlidna eller gnetar på i lågbetalda lågstatusyrken

Jag tackar min lyckliga stjärna att jag haft tur i genlotteriet och inser att livet aldrig blir rättvist. Vissa har tur med utseende, intelligens, eller att födas in i rika familjer, andra får kämpa som djur för att nå någonstans.

Henke sa...

Du är fanimig den enda som vågar skriva om Sverige idag. Tack så mycket för att jag för några minuter får känna lite nostalgi utan att bli kallad för det ena och andra.

Anonym sa...

varför kapitaliserar du inte på din talang och din stora skara anhängare? Skriv en bok och se royalties rinna in.

Anonym sa...

till höger om din blogg står det: bloggvärde 100308 kr. Vad betyder detta?

Gammal Hårdrockare sa...

Anonym:

"till höger om din blogg står det: bloggvärde 100308 kr. Vad betyder detta?"

Hejsan! Den summan baseras på antalet besökare och är själva annonsvärdet på min blogg.

"varför kapitaliserar du inte på din talang och din stora skara anhängare? Skriv en bok och se royalties rinna in."

Jodå, tanken finns faktiskt där. Problemet är brist på tid. Jag vill helst ge ut en hel roman, inte en novellsamling.
Men det ska komma en bok så småningom och faller det väl ut så blir det fler.

Anonym sa...

Underbara nyheter hårdrockarn! Blir det en bok så har jag julklappar för det året iallafall. woho

Anonym sa...

Tänk er en tid då alla boktoppsäljarlistor toppas av hårdrockarn istället för guillou, stieg larsson osv.

Då hollywood köper in rättigheterna för att göra en film av romanen..

Denna verklighet är inte långt borta.

Anonym sa...

Jag skulle gärna betala för att se en film om GeHås uppväxt baserat på de texter som finns här på bloggen.

Marko sa...

Håller med folket här. Tryck en bok för fan! Kommer sälja guld, det kan jag lova dig. Kåserier från en gammal hårdrockare! Bara dra ett antal texter från din blogg så har du en bok på i alla fall hundra sidor! Jag skulle lätt köpa den boken till alla i familjen, mig själv inkluderad.

Anonym sa...

Hehe.. Liseberg ja.. Gamla berg och dalbanan åkte jag men aldrig superåttan!
Swing around är jag inte säker på om jag kommer ihåg men jag minns svingoplan men den vågade jag inte åka heller:(
/Uddevallare

http://sv.wikipedia.org/wiki/Liseberg#Historiska_attraktioner_.28rivna.29

Radiopiraten sa...

Underbart GH,, som gammal Trollhättebo också i förskingringen så kan jag se allting framför som du skriver om..Kungsporten, din gamla kåk med möbelaffär i botten på den tiden, Stationen, gamla kungsgatan, som blev gågata med Oden som största dragplåtser i Centrum som nu håller på att dö ut fullständigt till förmån för Överby!
Jag känner igen varenda bokstav du skriver om mobbing under skoltiden , på den tiden ute på Sylteskolan, slutade där 1980...!

Underbart var det den dan jag klev ut från detta helvete som kallades för skolan i denna stad..Jag var på en sk "klassfest" d.v.s. vi skulle "återförenas" 10 år efter att vi hade gått ur grundskolan,under "trevliga former" som det hette, året var 1990,våren..Då möter man efter 10 år sinda plågoandar, denna gången stupfulla,det var som att tiden stått stilla, samma förbannade glåpord, kränkade kommentarer haglade över mig 10 år senare... ja vad gjorde jag, sa till en av tjejerna som höll i det hela, att jag drar,tack för inbjudan men du behöver inte bjuda mig någon mera gång till något sådant här, för det här kommer ju att fortgå livet ut under desssa former...! Så Trollhättan har jag mest negativa känslor för..!Take care GH, underbart att läsa din blogg!