måndag 14 september 2009

Lägga en klubba.

Ibland står det still i huvudet. Jag vet inte vad jag ska skriva om, men så kan det dyka upp något ord eller en fras i huvudet. Det räcker.
Jag minns för många år sedan när jag bodde i Stockholm under en period. När någon gick och sket så sade de att de skulle gå och lägga en klubba.
Lägga en klubba.
Det måste vara något dialektalt för jag har aldrig hört det uttrycket någon annanstans. Men jag gillar det. Jag gillar uttrycket. Jag känner att jag vill använda det i en text. Så då gör jag det.

Jag har lagt många klubbor i mina dagar. Oftast på skithuset. Bekvämast så. Men inte alltid.
För många år sedan så bodde jag i ett större höghusområde. Hälften av invånarna bestod av missbrukare, ensamstående socialbidragsmorsor och annat vitt skräp. Jag vantrivdes. Jag fick aldrig vara ifred under nätterna. Kände mig aldrig trygg. Men så äntligen fick jag en ny lägenhet i ett annat område. Det firade jag med att sätta mig på huk i grannförrådet nere i källaren och lägga en rejäl klubba.
Det var inget som jag planerade. Jag var full när jag gjorde det. Jag hann aldrig upp till min lägenhet. Jag bodde på sjunde våningen och hissen var som vanligt trasig.
Det var en riktig torped. Det osade upp i trapphuset. Det var en bajskorv som skulle skrämma bort den mest förhärdade förrådstjuv.
Bostadsområdet hade några slöa vaktmästare anställda som mest åkte omkring på sina flakmoppar och försökte se upptagna ut. Detta var innan Bovärdarnas tid. Idag är det ett jävla slitjobb men då kunde de vara fyra-fem man som var ansvariga för ett ynka höghusområde. Idag är det kanske en enda stackars Bovärd som får slita livet ur sig.
Jag retade mig på de där vaktmästarna. De bodde inte själva i området som de hade ansvar över. De såg ned på oss. De gjorde allt för att slippa undan reparationer och underhållsarbete. En av dem var flintskallig och hade långt fånigt hår på sidorna. Han var den dummaste och slöaste av dem. Det gick rykten om att han brukade stå gömd i skogsdungarna runt området och smygfotografera småflickorna när de gick till skolan. Jag tror det var sant. Ingen rök utan eld.
Jag hoppas det var han som fick ta hand om min skitkorv.

Utanför mitt nuvarande bostadshus så är det en liten lekpark med tillhörande lekstuga. Det brukar vara barn där. De vrålar och beter sig allmänt som idioter. Jag skulle vilja slå dem.
Det får mig att minnas min egen barndom. Min skoltid. Ute på skolgården fanns det en lekpark med tillhörande lekstuga. Men ingen lekte där.
Folk satt och sket i den där lekstugan. Lade klubbor.
Hela golvet var oftast fullt med stora färska skitkorvar. Vaktmästaren var där ibland och städade rent men efter några dagar var det fullt med skit igen. I början så var det vi i OBS-klassen som fick skulden. Sedan förstod de att barn inte kunde klämma ur sig skitkorvar av den storleken och mängden. De var som stora, bruna limpor.
Det var fyllon som använde lekparken som skithus. De gick dit under nätterna och sket, ibland sov de över där också. Ingen av oss lekte i den där lekparken. Vi höll oss undan. Men det fanns en flicka i min klass som gick dit. Det var något fel i huvudet på henne. Det var det hos de flesta av oss men hon var underlig på ett obehagligt vis. Gud vet hur många år hon hade varit i OBS-klassen. Eller Specialen, som den kallades. De flesta av oss var mellan åtta och tretton år. Hon var fjorton. Hon hette Helena men kallades allmänt för Helena mellan bena. Antagligen för att hälften av högstadiets alla killar hade fått sin första utlösning mellan hennes ben. Hon var rätt så populär under en kort tid.
Jag var bara nio år just då så jag förstod aldrig riktigt det där. Varför ville jämt de stora killarna träffa henne bakom slöjdsalen? Och varför hade hon ibland håret och ryggen på sin jeansjacka full med gräs och löv?
Hennes far måste ha varit stolt över sin dotter. Han blev morfar redan innan han fyllde fyrtio. Lagom till Helenas skolavslutning.
Men dit var det ett par år. Nu var hon fjorton år och en dag så smög hon omkring vid lekplatsen med en plastpåse i handen. Hon gick in i lekstugan.
- Hon är inte klok! Va fan gör hon där inne i skitlukten?
Hon samlade skit. Det blev vi varse nästa dag.
Vår lärarinna hette Fröken Jägermann. Hon var mycket hårdhänt och elak. Vi förtjänade henne. I varje normal klass så brukar det finnas en eller två ungar som inte vill vara där, som gör allt för att slippa. Fröken Jägermann hade en hel skolklass med ungar som konsekvent vägrade att lära sig någonting och som smet så fort de fick tillfälle. Ändå så lyckades hon få hälften av klassen läskunnig innan vi slutade grundskolan. Det är värt respekt.
Fröken Jägermann finns inte längre. Hon gick bort i cancer för några år sedan. Men jag är helt övertygad om att om Gud hade problem med disciplinen och ordningen i hobbyrummet där uppe förut så har han det inte nu längre.
Men nu så är det sjuttiotal, det är en solig Majmorgon och Fröken Jägermann har precis satt sig vid sin kateder. Hon blänger ilsket på oss. Det gjorde hon alltid, men denna morgonen så ser hon även äcklad ut.
- Vad är det som luktar?
undrar hon.
Det undrar vi också. Alla utom Helena.
Fröken Jägermann ställde sig upp. Hon tittade sig runt. Hon gick bort till papperskorgen men fann inget. Hon gick och satte sig igen. Det stank fruktansvärt. Ren avföring. Hon drog ut ena lådan från katedern, den var full med skit. Hon drog ut fler lådor. Skitkorvar överallt. I varenda låda. Allt var förstört. Det var utsmetad avföring över allting. Alla viktiga papper, stenciler och anteckningar var förstört av fyllobajs från lekparken. Det var t o m avföring i pennvässaren och pennskrinet.

Helena blev skickad till barnpsyk. Hon var tillbaka några veckor senare. Det hette att hon hade låg impulskontroll, att hon gav efter för minsta lilla infall – I det här fallet ett infall som innebar skitplockning.
Jag tror att det där var skitsnack. Jag tror att Helena hade planerat alltihop länge. Kanske inte första gången någon lärare sade till henne att hon var hopplöst dum i huvudet, men kanske efter något år av ständig förnedring från både klasskamrater och lärare. Till slut blev hon överflyttad till Specialen. Åren gick men inte blev det roligare. Svenska var tråkigt, matematik var obegripligt och engelska var ju något som de talade utomlands, varför skulle hon lära sig det?
Ja, det var ett mysterium alltihopa.
Tur i alla fall att killarna bakom slöjdsalen gillade henne. Det var ju alltid något.
Men så kanske Fröken Jägermann rappade henne en gång för mycket med linjalen i huvudet. Det var något som vår lärarinna gjorde vanemässigt. Jag tror inte ens att hon tänkte på det. I samma ögonblick som hon rappade till så glömde hon det. Men inte Helena. Hon hade samlat på sig. All förnedring från första klass. Nu var hon fjorton år. Nu fick det jävlar i mig räcka!
Det var den berömda droppen som fick bägaren att rinna över.
Sedan blev det som sagt barnpsyk och medicinering med Anafranil skoltiden ut.
Jag var med om samma fenomen för några år sedan. Jag körde truck på ett stort centrallager. Ett riktigt skitjobb. Jag stod ut i åtta månader. Det tycker jag var duktigt gjort av mig.
Sedan gick jag hem.
Jag hade en arbetskamrat som hette Jonas. Det var synd om Jonas. Han var fet och blyg och kom aldrig upp i ackordet. Han var utanför. Det var flera som trackade honom. De som var värst var städerskorna. Tre subbor i trettioårsåldern med blonderat hår. Sorten som har gula Blend, Hubba bubba och snabba knull i baksätet på någon raggarbil som största intresse. De hånade alltid Jonas varje morgon när han gick förbi deras städförråd. De visste att han var blyg och inte vågade säga något. Jonas gick snabbt förbi dem. De hånskrattade och kommenterade hans vikt och stora, feta röv.
- Här kommer Brad Pitt igen!
- Tänk dig den häcken i ett par Levi´s!
Varenda morgon så var det nya elakheter.
Man tror att mobbarna ska växa upp och mogna, att arbetslivet ska vara förskonat från dem. Tyvärr så är det inte så. Det är bara att ni besöker en större arbetsplats så får ni se själva. De finns där, de står och lurar någonstans och hugger som muränor så fort de upptäcker ett lämpligt offer. Vill det sig riktigt illa så blir de t o m arbetsledare. Men dessa tre kvinnor var städerskor på Stora Centrallagret. De kom aldrig längre och jag hoppas att de en dag kvävs av sina tuggummin.
Jonas fick till slut nog. En dag när städerskorna kom till jobbet så möttes de av en hemsk stank när de öppnade dörren till sitt städförråd. De hade en stor emaljerad skurhink på hjul som de sköt framför sig när de moppade golven. Den var full med avföring. Ränndreta. Jonas hade varit där tidigt på morgonen och skitit skurhinken full. Sedan hade han gått hem igen. De sade att han var sjukskriven för maginfluensa. Han dök aldrig mer upp.
Jag tycker Jonas gjorde rätt.
Det var en måndag. Jag stannade veckan ut. På fredagen stämplade jag ut därifrån för gott. Jag kom aldrig tillbaka.

Jag tror att Jonas - liksom Helena - hade gått och funderat på det där länge. Det kanske dök upp som en rolig dagdröm som han ibland plockade fram när det kändes extra motigt. En söt karamell som var trevlig att suga på. Man borde skita i deras jävla skurhink!
Och till slut så gjorde han det. Han kunde inte hålla sig. Han var bara tvungen.
Ibland när jag går förbi lekparken utanför mitt hyreshus så tänker jag ibland på hur kul det skulle vara att lägga en stor skitkorv i deras sandlåda. Sätta mig på huk en sen natt och lägga en klubba.
Det skulle vara kul.
Och ni vet hur det är när man väl har fått något i huvudet, till slut är man tvungen att löpa linan ut.
Helena gjorde det, och Jonas. Vem vet, jag kanske också gör det?

21 kommentarer:

Johannes Almborg sa...

Hur var det nu igen du skrev om att inte kunna hålla sig? Fundera inte för mycket bara, för då slutar det troligtvis med att du har strypt en neger i den där jäkla lekstugan

Anonym sa...

Måste vara ett väldigt lokalt uttryck, för jag som bott i Stockholm hela mitt liv har då aldrig stött på det.

korp sa...

Pratas ibland om att "klubba" där jag bor i Jönköpingstrakten. Om det är lokalt eller ej har jag ingen aning om.

Gammal Hårdrockare sa...

Anonym:

"Måste vara ett väldigt lokalt uttryck, för jag som bott i Stockholm hela mitt liv har då aldrig stött på det."

Detta var under mycket tidigt nittiotal. Om det var lokalt vet jag inte. Jag minns inte den exakta adressen men jag bodde strax intill Gärdets tunnelbanestation.

Jonas sa...

Tänkte bara tacka för en underbar blogg. Av en händelse råkade jag komma in på en videoblogg. (Jag vill inte länka vilken det var p.g.a att den isf kan få ännu mer uppmärksamhet) Den var verkligen avskyvärd. Mänsklighetens dekadens. Som tur var så kom jag att tänka på gammalhårdrockare,tur att det finns människor som dig. Det tackar jag gudarna för!

Anonym sa...

Lägga en klubba,
ett mycket vanligt uttryck i Stockholm. Född 64.

Ingen egen favorit dock.
Robert - Södermalm.

Anonym sa...

"Ränndreta" har jag aldrig hört innan jag för första gången läste det i din blogg. Men nu vet man bättre. /Man, 33, Småland.

Håkan sa...

När jag bodde i min förra lägenhet så märkte jag att det ibland låg en bajskorv i våran trappuppgång. Jag trodde det var nån av grannarnas hundjävlar som tyckte att det här med att pissa in reviret var förlegat och gått över till lite hårdare grejer.

Efter nån vecka så kom det upp en lapp om att vi skulle ringa hyresvärden ifall vi såg någon underlig människa i trapphuset som vi inte sett förut eftersom att det härjade en bajsman i området som var och sket i alla trappuppgångar. Att skita i ett förråd är ju en sak men att regelbundet klämma ut bajskorvar i fyra olika trappuppgångar som dessutom alltid är upplysta kräver nog sin man.

Frågan är hur man skulle reagera om man kom hem i frankenstinfyllan nån kväll och mötte en kille med byxorna nere och ett sköldpaddshuvud som tittade ut genom fisringen? Jag vet inte om jag skulle börja gapskratta eller bara vända och gå därifrån.

Anonym sa...

Fruktansvärt roligt! Att lägga en klubba är ett äldre uttryck för mig (83).

Stig sa...

Lägga en klubba är ju lika vanligt som att säga att man ska skita.

Jon sa...

Var i en pool närmare ekvatorn förra året, där möttes jag av en flytande "klubba" 2cm från min mun.

Anonym sa...

Jag vill bara hänvisa dig GeHå till en fantastisk blogg (för dig som gillar att irritera). Kanske ett skratt för resten av läsarna här?

http://blogg.schyman.se/

// Adolf.H

Anonym sa...

Du är min idol! En tonåring.

Skribenten sa...

Även här, strax norr om stockholm använder vi uttrycket att ''klubba'', dock har jag inte hunnit avhandla det ämnet i min patetiska blogg än.
Det är förmodligen lika bra att jag inte gör det...

Tyko sa...

"Lägga en kabel" brukade vi säga. (man från Sthlm född 62).

Tack för ännu ett suveränt blogginlägg! Även när du inte vet vad du ska skriva om så blir det SKITbra. ;-)

Anonym sa...

Bor på Gärdet och hörde uttrycket för första gången under sent åttiotal. Det är ingen supervanlig synonym för allas vår favvohobby men den har alltid levt kvar och får då och då nya anhängare. Forza klubban!!

Anonym sa...

Underbart skrivet GH, jag betvivlar iof sanningshalten i en del av det men du har skänkt mig god läsning.

Räven sa...

För mycket avföring i den här texten enligt min smak...

Men allt som Ge-Hå skriver ger ju en glädje...

Anonym sa...

Hårdrockarn, du säger ofta att du sitter på en massa texter. Lägg upp dom!

We Want More!

Dylan sa...

Är du under en Writer's Block-period?

Anonym sa...

Snacka om parallell till de som skjuter alla på sin arbetsplats eller skola, men i Sverige har vi inga vapen så vi skiter istället för att skjuta...