söndag 20 september 2009

Mannen som inte ville bli vuxen.

Några läsare har påpekat att det har varit snålt med texter från mig under veckan som varit. Det stämmer. Det har sin orsak. Ibland har jag inte någon lust att skriva något och ja, då skiter jag i det. Jag vill inte känna någon press på mig.
Men så är det inte denna gång. Jag är nämligen orolig. Jag ska in på operation nästa månad och jag har svårt för att koncentrera mig. Faktum är att jag är livrädd.
Det är drygt två veckor kvar tills jag ska opereras. Jag oroar mig redan.
- Tänk på något annat!
säger flera kompisar till mig.
Så då har jag försökt att göra det. De frågar hur det går och jag svarar att det går inget vidare. Fantasierna vill liksom inte ta fart. Det trodde jag inte var möjligt. Jag tror att det är första gången någonsin som det är helt svart uppe i skallen.
Det var mycket lättare när man var barn. Det fanns så mycket mer att tänka på, så mycket att se fram emot, att glädjas åt.
Om jag har tur nu så överlever jag. Så behövde man inte tänka som barn, då hoppades jag på att få någon ny, fin leksak efter en operation. Döden var aldrig närvarande.
Döden var aldrig något alternativ.
Jag får inga leksaker längre och vad värre är, jag önskar mig inte ens några. Det är färdiglekt.

Det slog mig att jag inte trivs med att vara vuxen. Det är inget kul. Det var mycket roligare att vara barn. Man var förvisso tvungen att gå i skolan, men det kunde man alltid smita ifrån. Nu är man vuxen och måste jobba, betala räkningar och sköta sig så gott det går. Jag kan inte smita från vare sig jobb eller räkningar. Jag måste gå dit, så att jag får pengar så att jag kan betala min hyra.
När man är barn så är det alltid någon annan som jobbar och betalar räkningarna. Det enda man behövde göra var att gå till skolan och när man väl var där så behövde man inte göra någonting. Det räckte med att man var där. Inget mer. De försökte ibland att fånga mitt intresse men det fanns så mycket annat som for runt i huvudet på mig. Så mycket att fantisera om. Sådant som var intressant och kul, till skillnad från skiten de försökte att lära ut.
Men på jobbet så fungerar det inte med att bara vara där. Man måste göra något också. Man måste jobba. Arbeta.
I skolan kunde man sitta och stirra ut genom ett fönster och vänta på att tiden skulle gå. Jag skulle väldigt gärna vilja ha sådana arbetsdagar – sitta bakom ratten på en bil och stirra rakt fram tills klockan blev fyra och man fick gå hem.
Min ambition är faktiskt att få sådana arbetsdagar. Men det är svårt. Jag får aldrig vara ifred. När jag var barn så var jag ofta ensam, det får jag aldrig vara numer.
- Sitter du här nu igen? Skulle inte du fixa några avlopp? Hade inte du några toaletter att städa och när ska jag få lönerapporterna?
Då får jag lust att springa hem. Så som man gjorde när man var barn. Bara lägga benen på ryggen och springa utav bara helvete. Det gick ju så lätt då.
Men nu är jag inte något barn längre. Jag är en vuxen man. En vuxen man i blåkläder och tunga arbetsskor. De lämpar sig inte för löpning. Det lämpar sig inte överhuvudtaget att springa hem under arbetstid.

Det var inte så mycket hemskt som kunde hända när man var barn. Inte så mycket som man var tvungen att gå igenom. Visst, man åkte på stryk av någon översittare ibland och skolfröken hade hårda nypor. Man hade nio års skoltvång framför sig och det kändes rätt så tungt. Men så mycket mer var det inte. Några övriga bekymmer fanns inte. Blev det för jävligt så gick man helt enkelt inte dit och sedan var det inte mer med det.
Det dök aldrig upp någon tumör på axeln, inga jobb som man var tvungen att sköta och det enda posten jag fick var min prenumeration på Kalle Anka. Inte en räkning så långt ögat nådde. En natt så låg jag vaken och kunde inte somna, då lärde jag mig att vissla. Det räckte för att göra mig lycklig. Sedan somnade jag.
Tänk om så lite räckte idag?
Tiden går fort. Man blir vuxen och helt plötsligt är det så mycket mer som man måste gå igenom och det tar aldrig slut. Vad är nio års skoltvång mot nästan femtio år av arbetstvång? Det är prövning efter prövning. Man kunde smita från skolan. Det går inte att smita ifrån jobb, räkningar och ansvar. Och helt plötsligt så blir man sjuk.
Det går inte att smita ifrån en tumör.
När jag var sjutton år och i början av mitt vuxenliv så satt jag och en kompis en kväll och slötittade på TV. Det råkade just då vara ett barnprogram. ”Mannen som inte ville bli vuxen” var titeln. Mannen var medelålders, bar kostym och verkade vara mycket förvirrad. Han tyckte inte det var något roligt att vara vuxen. Han hade inget att göra. Han stod med sin portfölj och tittade på barnen som lekte i sandlådan. Han fick inte vara med. Så vad skulle han göra?
- Gå till Bolaget och köp dig en sjuttiofemma! Du är ju vuxen!
sade min polare.
Tänk om det hade varit så lätt. Jag prövade det där med flaskan under några år. Det hjälpte inte. Efter ett tag blev det värre istället.
Jag har aldrig känt någon längtan efter att sätta mig i en sandlåda tillsammans med en massa ungar. Så illa är det inte. Men jag känner en längtan efter att få springa igen, smita iväg från alltihop. För jag tycks aldrig få någon kläm på det här med vuxenlivet. Jag har prövat på sambolivet med några kvinnor, det var inget kul. Nu bor jag ensam. Det är inget roligt det heller. Jag har bytt stad flera gånger i mitt liv och bytt jobb ännu fler gånger. Men roligare, det blir det inte.
Och åren går.

Som barn så var det inte så mycket man behövde gå igenom. Vad är ett rejält kok stryk av någon idiot ute på skolgården mot att bli sviken av en kvinna?
Vad är en kvarsittning mot att få sparken från ett jobb?
Vad är en flisa i fingret mot en tumör på axeln?
Jag kommer aldrig mer att byta jobb. Mitt nuvarande arbete är trots allt det bästa jag har haft. Det är vad jag har fått och det kunde ha varit värre. Mycket värre. Det finns de som inte har några jobb och som aldrig kommer att få några.
Det finns de som vandrar ensamma genom hela livet, som aldrig träffar någon, som inte vet hur det är att hålla någon i handen. Jag haft stor tur i mitt liv. Den dagen min nuvarande flickvän tröttnar på mig så har jag i alla fall en del att se tillbaka på.

När man är sexton år och går ut genom portarna från skolan för sista gången så tror man att det äntligen är över.
Det är då det börjar.
Man ska dyka upp i tid på sitt första jobb och lära sig något som man aldrig skulle komma på tanken att ägna sig åt på sin lediga tid.
Man får lära sig att svälja stora lass med skit och när man äntligen tror att det är över så måste man ställa sig i kön för ännu en portion.
Första fyllan.
Man ska hinna med att gå på fyllefester tillsammans med människor som man egentligen inte har något gemensamt med förutom en hysterisk jakt på första flickvännen.
Ha sex för första gången.
Få tänderna utslagna av någon svartsjuk jävla bonnraggare. Se några häktesceller inifrån, vakna upp i främmande städer och dra på sig sjukdomar av en sort som man helst inte skriver hem till morsan om.
Ta körkort. Fixa nya jobb. Och ännu fler jobb.
Så en dag så sätter man sig ned under en fikarast på jobbet och tänker att det trots allt flyter på rätt så bra. Jag fixar det här! Jag tror faktiskt att jag gör det!
Det är då man upptäcker att man bara har kommit drygt halvvägs. Att man faktiskt har över tjugo år kvar att jobba.
Och det är om man har tur.
Om inte en knöl på axeln sätter stopp för alltihopa.

Hur jag än ser på tillvaron som vuxen så måste jag ändå säga att jag gillar livet. Jag gillar att leva. Det är trots allt rätt så kul. Bara man lär sig att uppskatta de små tingen. När jag var yngre så kände jag att lyckan var att rasa fram i hundraåttio knutar med ett glas i handen. Jag trodde att lyckan fanns där jag för tillfället inte befann mig. Livet, mitt öde befann sig alltid någon annanstans och dit var jag tvungen att bege mig.
Så fort som möjligt.
Med flaskan i näven.
Att bli vuxen var inte så kul. Däremot så finns det vissa fördelar med att bli äldre. Idag så vet jag var lyckan finns. Det är inte så märkvärdigt egentligen. Man behöver inte byta jobb hela tiden och man behöver inte jaga nya flickvänner enbart för att få uppleva spänningen med att krypa på en ny kvinna för första gången.
Det finns inga roliga jobb och har man legat med en kvinna så har man legat med alla.
Idag trivs jag alldeles utmärkt med att kunna sitta vid min dator tidiga morgnar när jag är ledig. Jag vill sitta här med en kopp kaffe, mina cigg och skriva.
Märkvärdigare än så är det inte.
Så jag hoppas att jag kommer att kunna fortsätta med det. Om inte en knöl på axeln sätter stopp. Men det tror jag knappast. Om några veckor så kommer jag att skratta åt alltihopa. Det har jag ju fått göra hittills.
Och när man kan skratta åt livet, då har man haft stor tur.

7 kommentarer:

Olof sa...

Hoppas operationen går bra!

Martin sa...

Hoppas allt fixar sig för dig!

Axel sa...

Vadå en knöl på axeln? Låter som att du skämtar. Tumören sitter nån annanstans, typ på en pungkula va?

Hoppas att allt går bra. Vi behöver dig här i detta liv. de små sakerna gör et, så är det verkligen.

Räven sa...

Om du dör nu så kommer du att nämnas i samma anda som John Lennon, Jimi Hendrix och Mahatma Gandhi!
Du är en legend.

Anonym sa...

GeHå,

Jag hoppas innerligt att din operation går bra och att du återhämtar dig fortare än du kan svepa en sjuttis!

Din blogg ger folk hopp, glädje men framförallt; En insikt om att dom (vi) faktiskt inte är ensamma om att drömmma om en tillvaro fri från fångvaktare (chefer), mafioso (kronofogden) och gnälliga kärringjävlar (flickvänner som fått vara med i spelet lite FÖR länge).

Du behövs, och jag hoppas att någon högre makt inser det och ger dig förutsättningar för att besegra din tumör!

Ta hand om dig, min vän jag aldrig träffat och förmodligen aldrig kommer få nöjet att dela en hela vodka klockan 09:16 en lördagmorgon med!

/EA

Anna sa...

Hoppas allt ordnar sig för dig också, ett jävla helvete som går på barn och vuxna o allt annat levande (djur).

Björn sa...

det här var inspirerande läsning! Du skriver fantastiskt! Jag trillade in på det här inlägget av en slump men nu lär jag bli kvar ett tag!