lördag 12 september 2009

När vardagen går åt helvete.

Jag var och köpte mig ett par nya skor för några veckor sedan. Jag avskyr att köpa skor. Mycket tack vare min skostorlek. Det är svårt att få några att passa. Jag har storlek fyrtiofem, ingen svår storlek egentligen. Om jag hade varit en och nittio lång. Det är jag inte. Jag är en och åttiotvå. Mina fötter passar inte till min längd.
Jag skulle antingen behöva mindre fötter eller bli några cm längre. Lägg därtill att mina ben är långa och smala. Jag kan alltså inte ha vissa skor. Boots, svarta finskor och liknande är inte att tänka på. De ser ut som långa bananer på mig. Träskor går dock bra. Och mina arbetsskor. Men jag kan ju inte gå genom livet i enbart träskor och arbetsskor. Det har jag gjort nu i några år.
Min flickvän, Marisol, gnäller på mig. Hon är som alla andra unga kvinnor, hon älskar att gå ut på lokal för att dansa och festa.
Jag avskyr att gå ut på lokal. Dansar gör jag inte och jag vet inte hur man festar. Jag dricker mig bara kanonfull. Det kan jag lika gärna göra hemma. Så Marisol får för det mesta gå ut ensam eller med sina kompisar. Då får jag vara ifred hemma vid min dator.
Det är bra.
Men ibland måste man ställa upp. Hon har krävt att jag ska möta upp henne vid något jävla dansställe.
Det är inte bra.
Men jag brukar ställa upp. Jag dyker upp vid rätt tidpunkt. Alltid jättefull. Iklädd kavaj, jeans och träskor. Ibland mina arbetsskor. Tunga don med stålhätta. De få gånger jag har blivit insläppt har hon alltid skämts ögonen ur sig och efter att jag har tillbringat någon timma i baren så känner hon mig inte längre.
Sedan brukar hon hålla sig lugn i några månader. Men hon glömmer fort. Och så börjar allt om igen.
- Du är så jävla tråkig! Du följer aldrig med mig ut!
Jamen va fan, jag fyller fyrtiofem jävla år nästa år! Vad har jag ute att göra? Men sådana argument biter inte på henne. Så därför bestämde jag mig alltså för att försöka få tag på ett par nya skor.

Det gick lättare än jag trodde. Jag hittade ett par svarta Ecco. I och för sig svindyra men de var sköna. Mjuka. Vägde ingenting. De såg ut som ett mellanting mellan svarta finskor och gympadojor. ”Sportiga”, som modefjantarna säger.
- De ser inte för stora ut på mig?
Frågade jag expediten som var en ung och vacker kvinna. Hon var den sorten som hade gjort mig generad och blodröd i ansiktet när jag var tjugo år. Det fanns en tid då jag hade vänt i dörren och valt en annan affär, en affär där expediten hade varit en gammal gubbe. Men det var länge sedan. Den blyga tönten är borta idag. Det händer ibland att jag undrar var han tog vägen? Han tycks – liksom mitt en gång tjocka hår – ha gått upp i rök. Måtte han aldrig komma tillbaka.
- Nejdå! De passar perfekt!
sade hon.
Expediten hade en liten namnbricka på bröstet. Hon hette Maria. Hon såg snäll ut. Trevlig. Hon var sorten man ville prata bort en stund med. Inget annat. Ni vet vad.
Jag sade att jag var helt oproportionerlig i kroppen. Att mina stora fötter inte stämde med min längd.
- Allt är långt och stort hos mig utom öronen!
sade jag. - Armarna, snoken, fingrarna, ja allt!
Min idiot.
Min förbannade jävla idiot.
Och kuken! Tänk om hon tror att jag syftar på kuken! Jag blev illröd i ansiktet. Den tjugoåriga tönten hade kommit tillbaka men inte ens han hade kläckt något så fullkomligt idiotiskt. Hade aldrig vågat. Nästan tjugofem år senare vräker jag däremot ur mig något så komplett helidiotiskt. Jag ville sjunka genom golvet.
Mitt ansikte var hett som en kamin. Jag visste inte åt vilket håll jag skulle titta. Men tänk om hon inte förstod? Tänk om det bara är min snuskiga fantasi som spelar mig ett spratt?
Nu blev det dubbelt så pinsamt. Nu kanske hon undrade varför jag helt plötsligt, utan anledning hade blivit karmosinröd i ansiktet och inte längre vågade möta hennes blick. Vad är det för fel på den där karln?
Jag fick nästan spykänslor av genans. Ännu en gång idiotförklarad. Grattis! Grattis! Och så den där jävla rösten i huvudet: Jaha, nu har du gjort bort dig igen, och vet du vad? Det var väntat! Min gamla lågstadielärarinna dog för några år sedan, men i mitt huvud lever hon kvar och har hälsan. Jag sade ju att det var något som inte var som det skulle i huvudet på dig, minns du inte? De skulle aldrig ha släppt ut dig!
Jag lade snabbt upp pengarna på disken och slet åt mig skokartongen. Jag ville snabbt därifrån. Men Maria, expediten, sade något. Jag tror att hon frågade mig om jag ville ha en kasse. Jag fattade ingenting. Det snurrade i huvudet. Vad i helvete skulle jag säga? Jag kunde ju inte gärna börja ursäkta mig och säga: Det var inte kuken jag menade!
Jo, det hade varit grant det. En medelålders karl står vid disken och förklarar för den unga expediten att allt är stort på honom, utom kuken. En skvatt galen idiot som enbart vill prata om stora fötter och små kukar.
Jag skulle köpa mig ett par skor.
Det var det enda.

Små vardagsbestyr kan utveckla sig på det mest obehagliga vis. Det har jag erfarenhet utav. En solig sommarmorgon går man till jobbet. Man tänker: Ok, det är måndag men det behöver inte vara någon katastrof. Jag är frisk, i lördags fick jag mig ett nyp och jag tror inte att jag ligger efter med något jobb.
En timma senare står man med halsen upp i skit.
- Har du satt mig att jobba med den där jävla Hamid? Aldrig i livet! Han försöker alltid ta mig på brösten!
Då får man tala om för Hamid att han får försöka att ge fan i att ta Mimmi på brösten och att det är ju själva fan att vuxna människor inte ska kunna sköta sig. Sedan måste jag försöka att sära på två unga zigenarkvinnor som har bestämt sig för att lösa sina privata problem under arbetstid.
- Du måste säga till henne! Hon går omkring och frestar min man!
På vilket vis då? Visar hon muffen för honom eller vad? Sådana funderingar håller jag dock för mig själv.
Jag försöker lugnt och stilla förklara att relationsproblemen får de sköta på sin fritid, de är här för att jobba, inget annat!
Sedan ringer de från en större butikskedja som vi har avtal med.
- Det är stopp i avloppet! Du måste skicka hit någon!
Finns ingen att skicka. Så jag får åka dit själv. En stund senare står jag på knä med armen nedkörd ända till armbågen i en golvbrunn full med något brunt gegg som påminner om avföring. Det är nu det börjar kännas jobbigt. Snart fyrtiofem år och jag ska behöva hålla på med den här jävla skiten!
Det kommer några butiksanställa och tittar på mig. De är alla unga. Kanske tjugofem år. Högst. Nu känns det inte roligare direkt. En av de unga gloparna frågar om jag trivs med mitt jobb.
- Ja vad tror du? Jag älskar det! Jag har stånd varje morgon när jag går till jobbet!
- Har du det nu också?
- Ja.

Sedan tappar jag min privattelefon rakt ned i avloppet. Tretusen spänn åt helvete. Ungefär samtidigt som jobbtelefonen ringer. Det är chefen. Hon är arg.
- Vad i helvetes jävlar menar du med att dra på dig parkeringsböter med MIN tjänstebil?
Hon är jättearg. - Jag tror det är dags att du och jag har ett utvecklingssamtal igen!
Hur ska en sådan här dag sluta, som började så bra?
Jodå, den slutar trevligt. Varför bryta ett sådant här vinnande koncept? Jag får en utskällning av en kund för att någon har gjort ett dåligt jobb. Vad nu jag har med det att göra?
- Det är ju för fan du som har ansvaret!
Vrålar min chef i telefonen.
Ja just ja, det glömde jag. Jag misstänker att det är den där jävla Hamid som har fuskat igen. Han har påpassligt nog drabbats av ränndreta och har åkt hem. Nu måste jag göra hans jobb. Jag ligger efter i tidschemat.
Duschrum som ska renspolas. Tio kontor ska grundstädas och mitt i alltihopa så har Tobbe bestämt sig för att börja fira semestern i förtid genom att hälla i sig en helflaska sprit under arbetstid. En kollega hittar honom sovandes som ett barn inne på en toalett. Han måste forslas hem så diskret som möjligt innan kunden upptäcker något. Jag får göra hans jobb också.
Massa sopor måste köras till förbränning. Jag får bensinstopp efter halva vägen eftersom jag har glömt att tanka. Ny utskällning av chefen. Hon skriker något om ytterligare utvecklingssamtal. Fan vet om hon inte nämnde något om stryk också innan hon lade på.
En arbetsdag.
Ett liv.

Men jag får vara nöjd i alla fall. Det var värre när jag var ung. Min första sambo kunde skicka ut mig till bageriet tidigt på morgonen. En enkel handling som inte borde kunna gå åt helvete.
Jodå.
Jag kunde träffa någon morgonpigg kompis ute på gatan. Någon gång senare under eftermiddagen så kunde jag ramla in i vår lägenhet och rasa ihop över tamburmajoren. Hals över huvud stupfull.
- Mamma! Nu ligger han och sover på hallgolvet med kläderna på igen!
Jag skulle ut och köpa frukostfrallor.
Inget mer.
Jag skärpte inte till mig förrän jag var nästan trettio år och då var det för sent. Jag skäms när jag tänker tillbaka på det. Men jag var aldrig elak på något vis. Bara omogen. Jag är säker på att om jag ringde till någon gammal flickvän idag så skulle de förlåta mig, de skulle skratta åt det. Kanske.
Men jag, jag kan inte skratta åt det. Jag skäms. Och det ska jag förbanne mig också göra.

10 kommentarer:

Jacke sa...

Vackert.
Känner alltför ofta igen mig.

Anonym sa...

Nu är du omtyckt igen av några som inte förstår dina texter :-)
http://www.familjeliv.se/Forum-5-155/m47195963.html

Gammal Hårdrockare sa...

Anonym:

Ha! Ha! Tack för länken! Det förklarar varför helt plötsligt min besöksstatistik fördubblades nu under kvällen.
Alltid kul när folk från Familjeliv hittar hit!

Anonym sa...

"verkar inte som att han får knulla särskilt ofta.." och "inte med kvinnor iaf." Var dom 2 roligaste inläggen jag hittade om dig på Familjeliv.
Fan jag har för mig att du var medlem där ett tag,vad hände?
Välkommen hem förresten,din gamle gubbe.
HellBoy.

Gammal Hårdrockare sa...

Hellboy:

Jag blev bannad. Superbannad med hot om polisanmälan om jag försökte regga mig med nytt nick.
Ska man skratta eller gråta åt nötterna?
Men det är kul att de minns mig därborta!

Anonym sa...

"nja.. min sambo var varken gammal eller ful, tvärtom, när han träffade mig och han hade lätt kunnat få en tjej utan barn.. men han valde mig och han sa när vi fick vårt gemensamma barn att det var skönt att jag hade barn sen tidigare för jag hade så mkt kunskap och så.. men det finns nog dom som tycker att det är bättre utan.. men inte alla.."

otroligt vilka lögner dessa övergivna mammor tar som sanning för att känna sig bättre.

Killen hade definitivt inget val och insåg att detta var hans enda chans att inte lämna som ungkarl hela livet. Varje gång promillegränsen tar sig över 1.5 drömmer han nog sig bort. lååångt bort.

Anonym sa...

Fy fan.... jag hatar att erkänna det, men jag gillar din blogg, du skriver kul!

My sa...

varför blev det annonymt??

Anonym sa...

Välkommen tillbaks till Sverige.

Uppskattar det du skriver.

E-M sa...

HAHAHAHA hittade denna kommentaren om dig, GH på familjeliv:

"tragiskt att en gammal gubbe inte har nått bättre för sig än att lägga in foto på sig själv med en flaska i munnen på var/varannan bild och skriva en massa skit."

Keep up the good work!