torsdag 10 september 2009

Om fördomar.

Jag har nyss varit ute och rest. Att resa innebär ofta långa och tråkiga transportsträckor. Det är inte målet, det är resan som är nöjet, säger dom. Idioterna. Jag håller inte med. Jag tycker bara det är tråkigt.
Antingen så kan man fördriva tiden med att läsa, eller så kan man sitta och fundera på allt som kan gå åt helvete innan man kommer fram.
Om jag räknar in bilresan till Arlanda och flygplatsen så tog resan ned till Sicilien tio timmar. Det är lång tid det. Man har mycket tid över till att sitta och tänka. Sova var inte att tänka på, dels för att det var jag som körde (ja, inte planet, men väl bilen till Arlanda) och dels för att jag inte kan sova när jag är på väg någonstans.
Så jag satt och funderade och tänkte.
På knulla.
Efter halva vägen så hade jag hunnit tröttna på det och bytte ämne. Jag började fundera på det här med fördomar. Det har alltid en negativ klang. Men är det så egentligen? Måste det vara så?
Jag har en bekant som vi kan kalla för Mats. Ingen nära kompis men tillräckligt nära för att jag ska kunna sätta mig ned och ta en kopp kaffe med honom om vi möts på stan. Vi brukar snacka om resor. Han har varit på många ställen men aldrig Namibia. Det har inte jag heller. Men jag drömmer om att få besöka Namibias huvudstad Windhoek. Jag tror det är mycket vackert där. Afrikas mest välmående huvudstad. Härligt ökenklimat. Rent och välordnat. Tysk arkitektur blandad med moderna skyskrapor.
Jag talade om för Mats att jag gärna skulle vilja åka dit någon gång.
- Nä fy fan! Då måste man flyga med Air Namibia!
Ja. Det måste man nog. Jag såg inte riktigt problemet? Det verkar vara ett pålitligt flygbolag. Det skulle kännas värre att åka med något ryskt bolag. Det måste jag nog erkänna. Det tyckte inte Mats. Vad som helst men inga afrikanska flygbolag.
- Det kanske är negrer som flyger planet!
Mats är inte rasist på något vis. Han har aldrig uttryckt några negativa åsikter om dem för övrigt. Men någonstans därinne så sitter fördomarna i alla fall, han skulle inte vilja lägga sitt liv i någon svart mans hand. Mats rös i hela sitt innersta när han tänkte på det - att sitta i en jumbojet på tiotusen meters höjd med negrer vid spakarna. Han kunde se sig själv bland passagerarna. Han håller sig krampaktigt i armstöden och svettas ymnigt. När som helst skulle dörren till cockpit flyga upp. Då skulle han få se en skymt av flera negrer därinne, alla utklädda i flygaruniformer av olika slag. Fullt kaos råder. Allihopa hoppar upp och ned. De skriker i munnen på varandra, rycker i spakar, trycker på en massa knappar och gör sitt bästa med att försöka landa planet.
Vart som helst, bara det är plan mark.
Mats är helt övertygad om att han aldrig skulle överleva en sådan resa.
Och som jag skrev tidigare: Mats är ingen ond människa. Han ser sig inte som rasist. Men det är så här han tänker. Han har bilden klar för sig och det kan inget ändra på.

Jag själv då? Jodå, självklart har jag fördomar. Eller, har haft i alla fall. Rejäla sådana. För många år sedan träffade jag en underbart vacker svart kvinna från Gambia. Förutom att min bekantskap med henne renderade mig ett rejält kok stryk av ett gäng skinheads så har jag enbart positiva minnen av min korta tid med henne.
Hon hette Mary, var tjugofyra år och talade en märklig engelska som det tog ett tag att lära sig förstå. Hon var djupt troende vilket inte hindrade henne från att låta mig bjuda henne på vodka.
Många glas.
Hela flaskan.
En dag kom hon hem till mig med ett fotoalbum. Hon ville visa foton på sin släkt och hembygd. Nu så trodde jag genast att jag skulle få se fotografier av hyddor med halmtak, halvnakna kvinnor som satt och stötte majs och maniok för hand i lerkrukor och män med höftskynken och spjut. Alla skulle ha exotiska frukter hängande runt halsen. Det skulle springa omkring hönor överallt, en massa ungar som var i vägen för allt och alla och kanske skulle det även vara någon bild på kvinnor som kom från floden, balanserades med vattenkrukor på sina huvuden.
Så fel jag hade.
Istället så fick jag se foton från ett alldeles vanligt bostadsområde. Hon hade bott i en lägenhet tillsammans med sina föräldrar. Ungefär som min egen uppväxt. Fadern jobbade som taxichaffis och modern som expedit i en tygaffär. De såg alla välmående ut. Istället för ananas och lejontänder så hade fadern en välknuten slips runt halsen. På ett foto stod modern vid en alldeles vanlig spis och stekte något, det såg ut som bacon. Inga märkliga ödlor eller stora, håriga larver på deras meny. Inga lerkrukor och inte en enda höna som flaxade omkring på golvet.
- Det var som fan!
sade jag. Mary trodde att jag gav uttryck för beundran. Jag var bara förvånad. Jag lät henne tro att jag var imponerad av den vackra utsikten som man kunde se att de hade från sin balkong.

Det tycks som om vissa människor och kulturer är mer mottagliga för fördomar. I Finland blev jag för flera år sedan smittad med en ovanligt besvärlig form av kondylom. Jag fick genomgå flera långa och plågsamma behandlingar innan jag blev botad. Jag minns att kvinnan som smittade mig såg ut som söt, nyduschad gymnasist. Hon hade flätor i håret, blommig klänning och redan efter att jag hade bjudit henne på ett par glas Koskenkorva viina så gjorde hon klart för mig på sjungande finlandssvenska att hon ville att jag skulle slicka fittan.
Det gjorde jag aldrig. Det var nog tur. Det räckte så bra med att genomgå laserbehandling i skrevet. Ändå så tror jag inte att alla finskor går klädda i blommiga klänningar, har smak för billig vodka och bär på kondylom.

Men om fördomarna blir bekräftade? Om det visar sig att fördomarna inte är fördomsfulla utan istället helt sanningsenliga?
Alla som följer min blogg vet vad jag anser om Brittiska öarna i allmänhet och britter och irländare i synnerhet.
Jag hatar denna ögrupp. Verkligen hatar.
Det är grått och deprimerande. Gammalmodigt, fuktigt och sotigt. Rött tegel, korrugerad plåt och gamla bilar som skramlar omkring på fel sida av vägen. Det är konservatism, ruttna tänder och dragiga och utkylda lägenheter. Bakom stora sjok av nikotingula gardiner skymtar invånare med kritvit hy, ständigt rinnande näsor och stora högar med rabattkuponger samlat på köksbordet. Det är syltmackor och weetabix till frukost och våldtäkt, slagsmål och njurpaj till kvällsmat.
Får, stengärdsgårdar och midjehögt, blött gräs.
Förkylning.
Och gröna parkas.
De sade att jag hade fördomar. De sade till mig att jag inte hade varit där, hur i helvete kunde jag veta?
Så fick jag jobb. På några färjor. Jag hann med att se tre olika städer och alla mina fördomar bekräftades. Jag har aldrig någonsin besökt ett sådant deprimerande land. Grått, fuktigt och fattigt. Invånarna var faktiskt kritvita i hyn, många saknade tänder och deras ständigt snorande näsa och underläpp var rosa efter ett flitigt användande av näsdukar. Kvinnorna såg ut att heta Sheila och levde antagligen på underhållsbidrag. Männen såg ut så som jag trodde att de skulle se ut, som en Nigel från valfri brittisk diskbänksfilm. Stora öron, dåliga tänder och rosaflammig hy. De verkade alla ha sitt postnummer ut till Socialfallshampton.
Jag brukade ta lite foton när jag var ute på något jobb. Jag visade fotografierna när jag kom hem för dem som hade sagt att jag hade fördomar.
- Se här! Vad var det jag sade?
Det var ingen som protesterade längre. Men det var heller ingen som gav mig rätt. Det var då jag började misstänka att fördomar är ännu ett ord som missbrukas. Man säger att någon är fördomsfull när man egentligen menar att någon avslöjar en obehaglig sanning. Det är inte alltid det är så. Jag hade t ex fördomar om Gambia. Det var en solklar fördom. Och Mats, han har fördomar om svarta piloter och afrikanska flygbolag.
Men ibland är det som sagt obehagliga sanningar.

I Stockholm rakar de skrevet, jobbar på kontor och spretar med lillfingret när de dricker latten. Kuksugning är stort bland både män och kvinnor. Alla käkar sallad och tänker på vikten.
Göteborg består mestadels av white trash. Där lever Mange och Lenita på socialbidrag och småbrott.
I Malmö heter alla antingen Jens eller Muhammed och i Karlstad gillar man dansband. I Örebro läser alla Kronblom och spelar fotboll och i Norrland fiskar man och dricker hembränt. Jämt. Fördomsfull eller obehagliga sanningar? Ja, döm själva!

7 kommentarer:

Nisse sa...

I GBG heter väl alla Glenn?

Olof sa...

Tjena!
Jag har inget emot att du har fördomar om britter, håller i stort sett med dig om allt. Men jag vill påpeka att irländarna är ett annat folk. De är trevligare, roligare, spelar bra musik, läser mycket böcker och framför allt, de hatar engelsmännen ännu mer än vad vi gör.
Om du vill läsa något intressant om england som jag tro du skulle gilla så borde du föröska hitta Johan Johanssons bok "istället för vykort". Det är ett antal reseksildringar och där finns ett mcyket bra kapitle om England. Jag tor du skulle skriva under på varenda ord.

mvh, Olof

Alexandra sa...

Det här med att få sina fördomar bekräftade som fakta hände mig i Ryssland. Verkligen ALLA mina fördomar, om landet och dess invånare, alltså. Fy farao vad dåligt jag mådde. Jag verkligen avskydde skiten.

Anonym sa...

På tal om resor, vad tyckte du om vykorten du fick från Grekland?

Keep up the good work!

/Den kåte

Johannes Almborg sa...

Trevlig att ha dig tillbaka GeHå!

Jag tycker det är alltför ofta fördomarna om olika personer och folkgrupper mer kan klassas som fakta än som fördomar. Det där första intrycket är ofta ganska träffande.

Okahandjas Observer sa...

Hej! Du och din kompis kan annars flyga med South African Airways (SAA) hit ner till Namibia. Fast da far du byta i Johannesburg, saklart! Annars sa flyger LTU (tyskt bolag) direkt fran Dysseldorf till Windhoek och dom ar bra! Windhoek ar en trevlig liten (3-400 000 invanare, ingen vet exakta siffran) stad med mycket affarer som ar trevliga, speciellt for oss som bor utanfor Windhoek (Okahandja, 7 mil norr om Windhoek)och som gillar att komma till sta'n ibland! B lir din resa av sa hor hemskt garna av dej!!
M V H Hobie W, Okahandja, Namibia
hobie_clark@yahoo.com

Okahandjas Observer sa...

Hej hej och tack för ditt besök! Här I Okahandja så ar Afrikaans “lingua franca” men som tur är så går det oftast bra med engelska. Men eftersom det i mångt och mycket är ett “vitt” område med många farmers runt-om i trakten så kan de flesta Afrikaans. Svårt att saga hur många procent som är vita…kanske 10 %...? Namibia är rätt så lugnt, de flesta (vålds)-brotten sker bland de svarta och färgade. Och oftast är det kvinnor då som mördas av svart-sjuka fore detta män/pojkvänner. En del är också fylle-bråk då kniven kommer fram… Men annars så är det i allmänhet relativt lugnt. Det är mer tjuverier som kan vara problem för turister men har man ögonen med sej så brukar det gå bra! Priserna ligger nästan på svensk nivå, det är inte billigt här. Min fru räknas som boer (Afrikaans-ättling) men I själva verket är hennes förfäder från av Engelskt (fars-sidan) och Skotskt (mors-sidan) ursprung. Förfäderna kom till Syd-Afrika i början på 1800-talet när Syd-Afrika blev engelsk koloni.

http://okahandjasargus.blogspot.com/