måndag 21 september 2009

Vagnreturens återkomst.

Det finns vissa ord som jag tycker borde återuppväckas, ord som ingen längre använder, ja som många t o m inte längre känner till betydelsen utav.
Vagnretur.
Vi som har varit med ett tag, som har använt oss av en gammal hederlig skrivmaskin vet vad jag menar.
Idag har enterknappen ersatt vagnreturen. Man säger inte längre vagnretur, man säger kort och gott ”enter”.
Vagnreturen var mekanismen på en gammal skrivmaskin som återställde skrivläget till textradens början. Det plingade till och så klappade man till spaken till vagnreturen. Man skulle kunna säga att det var den analoga föregångaren till enterknappen. Jag undrar varför man inte säger vagnretur längre? Det låter mycket mer rejält.
När jag gick i skolan så hade jag maskinskrivning på schemat. Det var helt frivilligt. Jag var inte den som anmälde mig frivilligt till något i första taget, men om man valde maskinskrivning så slapp man slöjden.
Jag hatade den förbannade slöjden.
I början så hade jag träslöjd. Det fungerade inte alls. Jag lyckades inte ens hyvla en planka slät. Mycket pga att jag inte ville lära mig att hyvla en planka slät. Jag ville inte lära mig någonting. Terminen därpå så valde jag syslöjd istället. Det var jag och en hel klass med tjejer. Det fungerade inte det heller. En misstanke om att jag kanske var bög och ville lära mig att sy mina egna klänningar slog rot bland gängen ute på skolgården. Det var ju inte så bra. Var det som så att jag höll på att bli bög så var det nog bäst att de slog det ur mig en gång för alla.
Så då gjorde de det.
Det blev fel hur jag än gjorde. När jag hade träslöjd så fick jag stryk för att jag var där och klantade till allting och när jag slutade så fick jag stryk för att jag inte var där.
Så jag valde maskinskrivning. Det borde ju vara rätt så riskfritt.
Det var på gränsen.
Töntarna hade maskinskrivning. Men en tönt var jag ju redan så va fan, tänkte jag.
När man gick till klassrummet för maskinskrivning så var man tvungen att gå förbi slöjd- och tekniksalarna. Det kunde vara en riktig Golgata. Där utanför stod idioterna, de som senare skulle börja jobba på någon mekanisk verkstad eller brädgård. I bästa fall. En del av dem gick direkt till någon AMS-åtgärd.
- Hörru du, din tönt! Kom hit!
Kunde någon av dem ropa. Då hoppades man att alltid att det var någon annan de syftade på. Jocke eller Hasse kanske. Hade man tur så klarade man sig. Hade man otur så fick man ansiktet nedsmetat med snus och några knytnävar i magen.
Jag funderade ofta på hur det kom sig att man alltid hittade de värsta översittarna vid de praktiska och fysiska ämnena. Gymnastiken var faktiskt ännu värre. Dit gick man överhuvudtaget inte. Under mina sista fyra år i skolan så var jag inte ens i närheten av gymnastiksalen.
Jag blev kryssad i både slöjd och gymnastik. Eller fick ett ”streck” som de sade. Det betydde att man inte hade varit närvarande och därför inte kunde få något betyg i dessa ämnen. Det tog jag som ett tecken på att min intelligens låg över genomsnittet.

Men maskinskrivningen var helt ok faktiskt. Ett av få ämnen som jag inte kände en direkt motvilja inför.
Det var vid slutet av sjuttiotalet. Det fanns inga persondatorer och ingen kände till något som kallades för ordbehandling. Däremot så fanns det fortfarande ett yrke som hette maskinskrivare. Det tyckte jag verkade trevligt. Sitta i en varm och ombonad miljö och skriva. Så jag gjorde mitt bästa på den där kursen. Det gick bra.
Man lärde sig fingersättning på ett ganska så enkelt och handfast vis, de fäste helt enkelt en plåtskärm över tangenterna. Sedan fick man känna sig fram med fingrarna. En plansch framme vid svarta tavlan visade en bild över ett tangentbord. F och J var utgångsläget. Där satte man pekfingrarna. Efter ett tag skrev man lika snabbt som vilken sekreterare som helst.
Men jag blev aldrig någon maskinskrivare. Den där kursen blev värdelös.
Efter bara några år så bytte de tangentbordssättning, nu skulle det anpassas efter den internationella sättningen. Ö,Ä och Å bytte plats, samt punkt, kommatecken och några fler tecken som jag inte minns. Det tog mig flera år att vänja mig av med den gamla sättningen.
Sedan kom ordbehandlarna och persondatorerna och därmed fick en hel yrkeskår anmäla sig hos AF.
Det finns inte längre några maskinskrivare. De är lika döda och bortglömda som vagnreturen.
Men inte hos mig och inte på den här bloggen!
Därför tycker jag att vi alla ska göra vårt bästa för att återuppväcka denna gamla trevliga benämning. Det heter inte enter, det heter vagnretur!

Idag använder jag mig av ett ergonomiskt tangentbord med alla möjliga finesser, jag tror inte ens jag använder en tredjedel av dem. Men det är ett bra tangentbord, det är liksom uppdelat i två ”öar” där varje hand vilar på varsin del av tangentöarna. Det går blixtsnabbt att skriva. Man behöver aldrig flytta händerna, bara sträcka på fingrarna.
För trettio år sedan var jag tvungen att lyfta handen, sträcka på armen och klappa till spaken som bytte till ny skrivrad. Nu trycker jag bara på en liten knapp strax intill höger lillfinger.
Vagnreturen.
Bästa metoden är att smyga in detta fina ord i vardagsspråket. Inte göra någon stor sak av det utan bara använda sig utav det med enkel självklarhet.
- Det är enkelt! Du knappar bara in koden och trycker på vagnreturen!
sade jag till min chef för ett tag sedan när hon ringde till mig och bad om hjälp med att logga in på en sida.
Det blev tyst i luren. Jag förstod att hon satt och letade på sitt tangentbord. Min chef är en mycket välutbildad kvinna, men någon erfarenhet av gamla skrivmaskiner har hon inte.
- Nä, jag hittar ingen sådan knapp.
Så jag fick tala om för henne att jag menade enterknappen.
- Men egentligen så kallas den för vagnreturen!
Min chef tackade för den upplysningen och lade på. Hon håller ofta offentliga föredrag och har sin dator till hjälp. Hon lär ut nya, enklare program som vissa av oss på företaget använder i sitt dagliga arbete. Nu använder hon sig av detta gamla fina ord med en självklarhet som vittnar om gammal fin och gedigen kunskap.

Till vänster på skrivbordet finns det en knapp med beteckningen ”Caps Lock”. Där ändrar man från gemener till VERSALER. Också en beteckning som jag tycker att vi ska glömma. Den heter kort och gott Skiftlåset.
- Och för att få fram stora bokstäver så trycker ni helt enkelt in skiftlåset!
Sade jag en gång när jag gick en datorkurs för arbetslösa. Eftersom jag redan var kunnig i Word så fick jag assistera läraren i grundläggande ordbehandling.
Det gick en ung kvinna på den där kursen. Hon hette Carola och var sorten som t o m fick kvarsittning på Söka jobbkursen. Det fanns de som svor på att de hade sett henne stava sitt namn rätt en gång. Carola var helt klart en kvinna som enbart verkade ha kalops mellan öronen. Men hon hade en osviklig förmåga att lägga onödig kunskap på minnet.
Ungefär som mig.
Jag gillade Carola.
Jag gillade henne så mycket så att jag gav henne lite extra uppmärksamhet. Jag lärde henne de gamla typografiska måttenheterna från Gutenbergs tid. Textstorleken man använder sig utav när man skriver i Word är oftast i storleken tolv punkter.
- Då säger man att man skriver i cicero!
Carola nickade. Hon hängde med - Säg alltid Cicero, då vet alla vilken storlek det gäller!
Sedan talade jag om att mindre text kallades för en halv cicero och när man skriver fetstil, vad heter det då, Carola?
- Dubbelcicero?
Jajamensan. Sedan så upplyste jag henne även om kvartspetit, nonpareille och kolonel. Nu använde hon sig av en terminologi som säkert hade funkat på vilket tryckeri som helst vid tidpunkten för Första Världskrigets utbrott.
För några år sedan så var jag vid ett sällsynt tillfälle ute på Harrys. Vid baren träffade jag Carola. Hon slängde sig runt halsen på mig. Hon var mycket berusad. Det var jag också. Så berusad så att jag frågade henne om hon ville ha sex. Det ville hon.
- Vilken bra idé!
Så jag ringde genast efter en taxi. Jag fick stånd under tiden som jag slog numret. När taxin kom så hoppade hon in och sade till chaffisen att köra henne hem till sin pojkvän.
Jag stod kvar i regnet.
Jag hade fortfarande stånd när jag gick hem och lade mig. Ensam. Carola kanske inte var så dum ändå?

10 kommentarer:

Anonym sa...

Lite kuriosa:

På äldre datorer (70- och 80-tal etc.) är "enter" knappen ofta märkt "return", eller så finns både en "enter" och en "return" knapp på vissa modeller. Än idag är "enter" i allmänhet märkt med en pil som ursprungligen symboliserade vagnretur på skrivmaskiner. Rätt intressant hur vissa saker blivit kvar, även om just ordet "vagnretur" inte används längre.

Anonym sa...

Mer kuriosa:
Välkänt gissel för programmerare är att det tecken som anger ny rad är olika på olika operativsystem.
På windows används två tecken CR-LF (Carriage return-Line feed), medan Unix-system använder endast LF och gamla Mac endast använder CR.
Se tex http://en.wikipedia.org/wiki/Newline

Används bara CR på windows fås ibland effekten att man skriver över samma rad igen!

Jonas sa...

Röstade just på dig på "Blog awards" eller vafan det hette. Kollade även in lite nominerade bloggar för att se vad du hade att tävla mot. Och på "Årets mest originella blogg" fanns:
http://fokis.se/
http://www.rodeo.net/signe/
http://www.pause.se/bloggar/hannaojohn/

Finns det någon människa som kan förklara HUR dessa bloggar är originella? Fattar nada...

Gutegirl sa...

Nu har jag röstat på dig i blogtävlingen.

Korp sa...

Jag brukar säga antingen return eller enter beroende på vilket uttryck som dyker upp i skallen. Det stod return på en av tangenterna mot slutet av 90-talet också.

Skribenten sa...

Även jag gav dig en röst.
Påtala om vagnretur, så påbörjade jag för 10 år sen ett projekt.

Jag började skriva en bok, på en Facit skrivmaskin. Jag har än idag inte avslutat det, men både skrivmaskinen och pappersbunten är kvar.

Anonym sa...

Hihi. Jag gick också maskinskrivning på högstadiet, just som man bytte till nya tangentbordet. Jäklar vad jobbigt det var med "ö" på gamla ",".

"God Julö Ullas julkalasö Egil har en gul koftaö..."

Till skillnad från dig gick jag dock på slöjden. Träslöjd. Det var en djungel om man var tjej. Bara jag och en annan tjej hade träslöjd, och om den ena var sjuk gick den andra inte dit.

Orsaken var förstås att vi fick använda huvuddelen av lektionen till att försvara oss mot lystna manfolk, slöjdmajjen inkluderad. Man gick inte ensam in i plankrummet, då visste man vad som väntade.

Trots det fick jag högsta betyg i träslöjd. Ibland misstänker jag att det beror på mitt bystmått...

T-a

papperskatt sa...

Hade faktiskt pojkar i syslöjdssalarna i grundskolan, tro't eller ej! Inte blev de anklagade för att vara homosexuella heller, eftersom de i princip inte gjorde någonting...

Och när jag lärde mig skriva på datorns tangentbord, hette det faktiskt "RETUR" och inte "ENTER" som det gör idag. Så om någon ber mig trycka på Retur, trycker jag på Enter...

Ska rösta på dig också GH!

Anna sa...

Lyfter på hatten och tackar som ödmjukast för den fina/snälla komplimangen. Det är inte alltid lätt att blogga utan att nämna bullbak eller tvättkorg, men jag försöker ;-)

Uy sa...

Geialiskt, GH! Att ersätta ordet "enter" med "vagnretur" kan bli lite knepigt, då "enter" är ett så pass etablerat ord. Men "Caps lock" har jag alltid tyck varit ett så fånigt ord, så jag har faktiskt aldrig använt något ord för att beskriva "kanppen som gör stora bokstäver". Men från och med nu ska jag börja säja "skiftlåset" istället.