fredag 30 oktober 2009

Tusen kronor är trots allt tusen kronor.

Har varit ute och handlat en sväng. Besökte en av våra shoppinggallerior. Tog mig en kopp kaffe och ägnade mig i sedvanlig ordning åt lite socialantropologi. En trevlig sysselsättning. Många män gillar att titta på vackra kvinnor. Det har jag aldrig riktigt förstått vitsen med. Jag skulle ändå aldrig våga ta kontakt med dem, och skulle jag det så skulle jag ändå bli nobbad. Under tiden som en okänd kvinna stod och örfilade upp mig så kan man ge sig fan på att min flickvän har noterat alltihop från en undanskymd plats, sedan är det bara för henne att ställa sig i kön och vänta på sin tur. Nya örfilar.
Nu behöver man ju i och för sig inte ta kontakt med kvinnorna, det räcker kanske med att sitta och fantisera om dem?
- Tjenare! Här sitter du och tar dig en kopp kaffe i din ensamhet.
- Ja, och stånd har jag också!

Verkar inget kul. Jag brukar istället hitta på historier om dem jag ser. Mannen med skägg och spritpåse kanske jobbar som busschaufför eller något och nu har han sin lediga helg. Eller också kanske han har smitit från jobbet? Han kanske sket i alltihop, lämnade bussen full med passagerare, tog dagskassan och tänkte att nu jävlar får det bära eller brista, nu ska han supa sig full!
Jag ser att han har en sjuttiofemma Renat i kassen. Det räcker ju till en heldag. Jag tror att han heter Göte och har nyss fyllt femtio. Han ser ut som en Göte som gärna smiter från jobbet till förmån för aktivt spritmissbruk under en fredagseftermiddag. Han kanske har en hemlig älskarinna som han träffar vid köpcentrumet varje fredag? Han går in på en toalett, häller i sig halva flaskan, ringer till sin älskarinna och talar om att han är redo. En halvtimma senare knackar hon på dörren till toaletten, drar ned trosorna och hoppar upp och sätter sig på handfatet. Han tar henne stående och tänker att det här är fan i mig mycket roligare än att köra buss!
Hon heter Kristina, ska snart fylla fyrtio år och har fyra ungar, alla med olika karlar. Det är inte första gången hon blir tagen på en allmän toalett. Hon har blonderat hår och ser ut att platsa i "Ensam mamma söker desperat man som kan försörja hennes avkomma". Kristina tycker egentligen inte att det är ett dugg trevligt att träffa Göte men va fan, han är ju trots allt inte snål, han brukar sticka till Kristina en tusenlapp efter avslutat möte.
En tusenlapp är ju trots allt en tusenlapp!
Tänker Kristina och ger Göte sitt bästa kåtflin. Göte lägger i en högre växel och kör på som en idiot. Åt helvete med hållplatser och tidtabeller. Nu har han stampat gasen i botten och så fan att han tänker stanna upp innan han har nått ändhållplatsen.
Jag kan se det framför mig. Jag minns hur jag själv i min ungdom fick sex inne på en toalett med en ung kvinna. Det kostade mig många drinkar innan jag fick henne vänligt inställd. Jag lade nog en tusenlapp på sprit den kvällen. Fan vet om det var värt det? En tusenlapp är ju trots allt en tusenlapp! Tänkte jag för mig själv.

I de sydligare länderna är det inte ovanligt att männen tar sig på kuken. Speciellt i Italien. Det ser man inte så ofta här i Sverige. Jag tror det har med uppfostran att göra. Vi får ända sedan barnsben höra att vi inte får ta oss på kuken bland folk. Inte klia sig, inte lägga rätt ballarna, ingenting. Man får klia sig i huvudet bland folk, under armarna är ett gränsfall. Absolut inte klia sig i skrevet. Under inga omständigheter.
Men ibland händer det att vi svenska män inte kan hålla oss. Vi måste ta oss på kuken. Vi måste känna att den ligger rätt, att vi har knäppt gylfen.
Kvinnor däremot, jag har aldrig hört talas om någon kvinna som har tagit sig på muffen offentligt. Aldrig någonsin. Undrar varför? Kliar det aldrig?
Jag läste i och för på en blogg för ett tag sedan att någon hade observerat en kvinnlig kassörska på Konsum i Åmål som hade tagit sig på musslan mitt under rusningen en lönehelg. Men å andra sidan så ska man inte tro på allt som skrivs på nätet och för det andra så vet man ju hur rykten sprids och förstoras. Hon kanske bara hade rättat till kjolen? Hon kanske kände efter om hon hade tagit på sig trosorna? Det var ju trots allt helg och har man besökt Dalsland en lönehelg så vet man att både trosor och omdöme brukar flyga all världens väg hos de bofasta kvinnorna redan vid åttatiden på kvällen.
Dalsland är ett undantag. Där tar sig nog kvinnorna ofta på muffen. Om inte annat så för att känna efter så att flytningarna inte är alltför rikliga inför kvällens äventyr. Det finns ju ett gammalt fint, dalsländskt ordspråk som säger att man inte ska ta en dalsländsk kvinna i hand innan man stoppar fingrarna i chipsskålen.
Dalsländska kvinnor ska man passa sig för. En polare besökte Bengtsfors för många år sedan. Han kom tillbaka med en ovanligt svårartad form av kondylom. Bara medicinen gick på en tusenlapp. Det var mycket pengar på den tiden.
- En tusenlapp är ju trots allt en tusenlapp!
Morrade han när jag frågade om det var värt det.

Tillbaka till verkligheten. En man och en kvinna satte sig vid bordet intill mig. Representativa för äkta par i min ålder. Kvinnan var fet och mannen såg knäckt ut. De skulle dricka kaffe efter shoppingrundan. En porrtidning ramlade ut från mannens plastpåse. Det gillade inte kvinnan. Själv så blev jag förvånad. Köper män porrtidningar nu för tiden? Har de inte hört talas om internet?
- Har du köpt en sådan där äcklig tidning nu igen! Gnällde hon. - Vi som har så dåligt ställt! Jag undrar hur mycket pengar du lägger på sådan där jävla skit varje vecka?
Mannen sade ingenting. Han var röd i ansiktet och stirrade ned i bordsskivan. Han skämdes.
- En tusenlapp är ju trots allt en tusenlapp!
Sade jag högt utan att tänka mig för.
Kvinnan flög upp från bordet och stirrade hätskt på sin stackars man.
- Tusen kronor! Skrek kvinnan. - Lägger du mer på porr än på våra barn? Otäcking!
Mannen såg nu ännu mer knäckt ut än tidigare. Folk vände sig om och tittade på dem.
Jag reste mig upp och gick hem.
Nog med socialantropologi för idag.
Tusen kronor är kanske fortfarande mycket pengar, men kaffe smakar trots allt bättre hemma vid min dator.
Så här sitter jag nu en fredagskväll. Ensam vid min dator och skriver med en kopp kaffe intill mig. Sämre kan man ha det.
Eller hur?

torsdag 29 oktober 2009

Tillbaka från lasarettet.

Jag var inne på ett finlandssvenskt forum för några dagar sedan. Ett forum som jag ofta besöker. Någon skrev att han hade försökt sig på att lösa Vaasabladets sudoku. Det är något slags korsord men med siffror istället för ord.
Själv så har jag aldrig varit road av att anstränga hjärnan i onödan. Jag kan inte minnas att jag har försökt att lösa ett korsord i hela mitt liv. Tanken har inte ens fallit mig in. Jag använder enbart hjärnan när det verkligen behövs. Under tiden så får den gärna ligga i vila och simma omkring bland fantasier och dagdrömmar. Det är i en sådan miljö den trivs bäst.
Men visst händer det att man måste koppla på hjärnan ibland och försöka lösa ett komplicerat problem som har dykt upp. Det är alltid kopplat till arbetslivet.
Om problemlösning kunde mätas i kilometer så skulle man kunna säga att jag alltid försökte att ta fågelvägen, närmaste sträckan mellan punkt A och B.
Att lösa ett problem fågelvägen kan närmast beskrivas som att slänga dagstidningar och reklamutskick i närmaste sopcontainer istället för att springa omkring i trappuppgångar och dela ut skiten till rätt adress.
Men numer är jag en ansvarstagande och mogen man. Eller, jag låtsas i alla fall att jag är det. Egentligen är jag fortfarande en tjugofemåring instängd i en medelålders kropp. Jag blir lika förvånad varje gång som jag råkar få en skymt av mig själv i spegeln. Jag ser för jävlig ut. Det gjorde jag i och för sig även som ung, men då var jag ung och ful. Nu är jag en ful gubbe.
Åldern begränsar.
Som ung så kunde man kompensera med humor och dumma upptåg. Det kan jag inte längre. Som ung så var jag en rolig kille som aldrig visste var han kunde vakna. Jag minns att tjejerna brukade skratta åt mina historier.
- Du är ju helt galen!
Kunde de utbrista. Inte utan en viss beundran i rösten.
Det är inte riktigt lika kul med medelålders gubbar som vaknar i tvättstugor och främmande städer utan att veta var man är.
När man är över fyrtio så vill man inte höra att man är galen. Därför slutade jag med sådana dumheter. Jag låtsas ju att jag är vuxen gubevars.
Jag brukar undvika speglar. Men ibland går det inte, som när man rakar sig t ex. Jag går inte upp i vikt men däremot så växer kinderna för varje år som går. Det blir större och börjar hänga nedåt. Jag kommer att se ut som kommisarien i Musse Pigg lagom till min femtioårsdag. Håret flög all världens väg för länge sedan, jag har vant mig vid att se omskuren ut i huvudet. Det är värre med allt det andra. Med sjukdomarna. Jag trodde att jag var immun, men så är det tydligen inte.

Jag har inte varit synlig på min blogg på hela veckan. Det finns en anledning till detta.
I måndags var jag ute och gick. Jag skulle hem till min flickvän. En liten promenad på ca fyra kilometer. Jag började gå, det var kallt ute. Jag minns att jag vek in på en cykelväg och sedan blev det svart.
Jag vaknade upp på intensiven. Någon hade hittat mig avsvimmad och svårt nedkyld någon gång under natten. Jag vet inte hur många timmar jag hade legat där. Kroppstemperaturen låg på trettiotvå grader när de hittade mig.
Så nu har legat inne på provtagning i ett par dagar. Kom hem igår kväll. Tydligen så har jag en mild form av diabetes. Jag hade fått någon form av insulinchock, eller vad det nu kallas? Ska sanningen fram så har jag haft mina misstankar att något inte har stått rätt till. Jag har haft en glupande aptit på sötsaker under de sista åren, något som aldrig har tilltalat mig tidigare. Hur som helst, nu är det tydligen slut på frosseri och godis.
Detta är ingen allvarlig sjukdom, men det känns ändå inte bra. Det är ett steg på vägen mot avgrunden. Det är nu det börjar!
Men jag är ändå glad för att jag överlevde. Jag vet inte vem det var som hittade mig men jag är evigt tacksam mot den personen. Det hängde på ett hår där en stund. Allt kunde ha tagit slut på en cykelväg en oktobernatt.
För övrigt så visade sig alla andra prover vara helt ok. Hjärta som en tjugoåring, lågt blodtryck, perfekt BMI och allt det där. Men ändå, det är nu det börjar. Diabetes är bara en föraning om vad som komma skall.
Vad blir nästa del i maskineriet som börjar att rosta ihop, eller som t o m måste bytas ut? Nu får jag bara käka pizza en gång i veckan, godis är det slut med.
Snart måste jag väl sluta röka också.

Det gäller att passa på och leva medan man kan. Jag har länge förnekat min ålder för mig själv, jag har ju känt mig som en tjugofemåring i både kropp och psyke. Det tänker jag fortsätta med. Så därför lär ni inte få läsa några vuxna och snusförnuftiga texter på min blogg i fortsättningen heller. Jag kommer att fortsätta med att vara dum och omogen. Det är mycket roligare än att vara vuxen och mogen.
Men jag får nog ta det lite lugnare i fortsättningen med käket. Hur som helst: Detta lilla avbrott är just vad det är – Ett litet avbrott i mitt liv som ska bli långt och trevligt. Så häng kvar. Fortsätt att besöka min blogg för snart så är jag på banan igen och då jävlar… Det finns fortfarande mycket att skriva om.

söndag 25 oktober 2009

Nordisk matkultur och finska toalettvanor.

Jag fortsätter min lilla upplysningskampanj om Finland och dess sedvänjor. I föregående text tog jag upp den bitande kylan och deras lättsamma inställning till alkohol. Den här gången tänkte jag skriva lite om både svensk och finsk matkultur samt finnarnas toalettvanor.
Finsk matkultur delar mycket med den svenska matkulturen – det är smaklöst eller direkt motbjudande. Kokt potatis anses vara smakrikt och salt är en krydda. Så skulle man kunna sammanfatta det svenska och finska köket.
Våra toalettvanor skiljer sig dock åt en smula. En svensk toalettstol får ta emot mycket skit och piss under sin livstid. Men det är också det enda. När man hör en granne spola inne på toaletten så tänker man omedvetet: Jaha, där gick ännu ett lass skit.
Finnar däremot, de använder även sin toalettstol som något slags förlängt sopnedkast. Det är den enda förklaring jag kan ha. Det är ständigt stopp i finska toaletter. Tvärstopp. Oavsett om det är en allmän toalett eller en privat dito.
När man hör en finsk granne spola på sin toalett så händer det att man tänker: Jaha, där gick kanske kökssoporna.
Man bör undvika att låna ut sin toalett till en finne. Man vet aldrig vad de kan få för sig att spola ned. I den lilla skrubb till lägenhet som jag hyrde under mitt år i Helsingfors så hittade rörmokaren en skruvdragare och en tömd koskenkorvaflaska långt nedtryckt i skithusstolen. Tvärstopp. Rörmokaren reagerade inte ens. Hade det varit vaktis i min nuvarande lägenhet här i Sverige så hade han polisanmält mig.

Ibland tar finnarna med sig sina toalettvanor hit till Sverige. Jag sällskapade med en finsk kvinna lite löst för många år sedan. Vi kan kalla henne för Sirpa-Virpa. Hon var inte sorten som man ville överösa med blommor, dyra smycken och visa upp för morsan. Hon hade en utstrålning som fick varje man hon mötte att hålla tillbaka en impuls att ta fram kuken innan man sträcker fram handen och presenterar sig. Hon var tilldragande på det billiga viset. Ni män som läser detta förstår vad jag menar.
Hon brukade komma hem till mig lite då och då. Jag hade även katt vid denna tid. En innekatt med egen låda att skita i. En stor och fet hankatt som gillade att äta. Mycket och ofta. När han inte tillbringade sin tid vid matskålarna så sov han, eller satt i sin låda och sket. Den katten kunde prestera imponerade mängder skit. Det luktade.
- No din katt schitit i låda igen! Det loktar schiit, ja!
Sade Sirpa-Virpa och så gick hon och tömde. Jag satt kvar vid TV:n och försökte fatta något av filmen som hon hade haft med dig. Sirpa-Virpa ville alltid kolla på film. Jag ville knulla. Jag satt med stake och väntade på att filmen skulle ta slut. Jag fattade i regel ingenting av handlingen. När filmen var slut så kunde det bli lite gosi-gos, om jag hade tur.
Så fort hon kom hem till mig så tyckte hon att det luktade skit.
- Det loktar schiit här igen, ja!
- Det är inte jag! Det är katten!
Genast sprang hon in på toaletten och tömde kattlådan.
I toalettstolen.
Det förstod inte jag. Tills jag en skitnödig morgon satte mig med ett plask och upptäckte att vattenivån nådde ända upp till mina ballar.
Det var tvärstopp. Sirpa-Virpa hade byggt på med kattsand och skit i flera veckor. Det hade lagt sig som cement i rören. Vaktmästaren var tokig av ilska. Bostadsbolaget fick till slut ringa efter rörfirma. De undrade vad som hade hänt.
- Jag hade fint besök av en finska!
I efterhand så förstår jag att det kunde ha blivit värre, Sirpa-Virpa kunde lika gärna ha försökt att spola ned min smutstvätt eller min döda Yucca-Palm som jag inte hade orkat ta ned till soprummet.
Det är sådant som rörmokarna i Finland brukar hitta i rörstammarna.

Under året som jag bodde i Finland så sällskapade jag en period med en ung kvinna med det käcka namnet Orvokki. Första gången hon presenterade sig trodde jag att jag hörde fel. Orvokki? Förutom att det var okvinnligt så lät det inte som ett namn överhuvudtaget. Det lät som ett verktyg eller en del i en förbränningsmotor. Hon skulle lika gärna ha kunnat heta Hylsnyckelsats eller Förgasare.
Om min bilmekaniker hade sagt att jag hade fått sot i Orvokkin så hade jag inte reagerat.
Men hon var snäll och skötsam och talade svenska flytande trots att hon inte var finlandssvenska. Vi hade trevligt tillsammans. Men så en dag så ville hon presentera mig för sina föräldrar. Det var mindre trevligt. De bodde i Espoo och kunde inte ett ord svenska. Det hindrade inte fadern ifrån att hela tiden samtala med mig. Jag begrep inte ett ord. Jag ryckte på axlarna och tittade hjälplöst på Orvokki. Hon översatte så gott hon hann med men fadern smattrade på som en kulspruta.
De bjöd på middag. Jag har än idag inte någon aning om vad det var för något. Modern i familjen lade upp något på min tallrik som påminde om en fördelardosa till en gammal Opel Rekord. Det var tydligen något slags kött. En stor köttklump som det stack ut en massa ådror och broskbitar ifrån lite varstans. I mitten var det en stor benknota. Till detta kokt potatis. Naturligtvis. Vad annars? Vad köttklumpen smakade vet jag inte men potatisen var helt smaklös. Precis som i Sverige. Köttet kunde jag inte förmå mig till att smaka på. Jag satt kvar sist vid bordet och stirrade på köttklumpen. Fadern satt i finrummet och hällde i sig vodka. Orvokki och modern stod och diskade med ryggen mot mig. Jag kunde smyga ned köttklumpen i jeansfickan. Det blev alldeles fett. Jag gömde den senare bakom en stor blomkruka.
De måste ha tyckt att jag hade en glupande aptit. Ben och allt var borta från tallriken.
- Jag måste gå på toaletten!
Viskade jag till Orvokki. Den låg på övervåningen. Naturligtvis var det stopp. Kanske ett ångstrykjärn eller något som hade satt sig på tvären i rörsystemet?
- Det är stopp i toaletten!
Informerade jag Orvokki. I Sverige hade det blivit nästintill panik. I Finland ligger det på samma nivå som byte av en glödlampa. Orvokki sade lugnt åt mig att gå ut i skogen. Det var kväll. Det var mörkt ute och jag är mörkrädd. Jag går inte ens ut i skogen under dagtid. Jag sket bakom ett solur ute i trädgården.
Vi var och hälsade på Orvokkis föräldrar tre gånger innan hon gjorde slut. Det var nytt stopp i toan varje gång. Det blev flera besök vid soluret för min del.

I Finland åt de ofta något som kallades för ”nakkisoppa”, korvsoppa på svenska. Bestod av en massa olika sorters korv som simmade runt i brunt spad. Det var gråkorv, fläskkorv och korv med segt skinn. Jag avskyr korv med skinn. Jag vågade faktiskt smaka en gång. Lukt och smak påminde om gammal sur smutstvätt.
Finnar gillar något som kallas för ”Memma”. Det är någon slags brun, söt råggröt. Det både såg ut och smakade som färsk avföring med strösocker på.
Vi ligger inte långt efter i Sverige, man kan fortfarande bli serverad havregrynsgröt lite varstans. Smaken är förvillande lik gammal jutesäck eller säckväv.
Och så potatis. Denna förbannade kokta potatis som både finnar och svenskar är så förtjusta i. I andra länder friterar man potatisen, man steker den, mosar den, dränker den i allehanda kryddor och såser eller har den kort och gott som utfyllnad i köttfärs. Man äter den aldrig kokt. De vet att det är smaklöst och mjöligt. Det är inget gott helt enkelt.
Det finns en anledning till att det inte finns några nordiska snabbmatskedjor. Kokt potatis, rå fisk eller diarrébrun råggröt skulle inte bli någon succé utomlands. Inte heller kommer vi att få se snabbmatskedjor som serverar fläskorv och potatismos.
Skulle ni kunna tänka er att Subway skulle lansera en ny macka, döpa den till ”Swedish surprise” med ingredienserna: Kokt dillkött, skivad kålrot och kokt potatis? Absolut inga kryddor, salt eller någon annan smakförstärkare.
Någon som tror att en restaurang med take-awaypölsa skulle skapa köer? Hämtlutfisk kanske?
Det är bara att inse, vi har en matkultur men den kommer aldrig att bli någon succé utanför de nordiska länderna.
Det franska, spanska och italienska köket känner vi alla till. Kinakäk uppskattas över hela världen, likaså hamburgare, pizza och kebab.
Tyskarna har sin schnitzel, italienarna sin pasta och spanjorerna sin paella och sina tapas. Vi har kokt potatis, fläsk och rå fisk.

För många herrans år sedan var min släkt från Amerika här i Sverige och hälsade på. Det var i juli månad. De frös som hundar redan när de steg av planet. Morsan bjöd dem på en svensk restaurang. När maten ställdes fram på bordet reste de sig och sprang för livet. Vi hittade dem senare vid en Sibyllakiosk. De skulle vara här i två veckor och resa runt. De stannade i tre dagar. Resterande tid spenderade de vid franska Rivieran. Där slapp de rå fisk, kokt potatis och en väderlek som kändes som grov misshandel så fort de gick ut på stan. Där skulle jag också vilja vara just nu.

fredag 23 oktober 2009

Klimatsnack och finsk alkoholkultur.

Jag gillar inte det svenska klimatet, det har nog alla som följer min blogg förstått. Jag hatar denna eviga kyla, jag avskyr att alltid behöva gå nedhukad till jobbet varje morgon i kallblåst och duggregn. På senare år har jag t o m blivit provocerad av klimatet. Jag retar upp mig bara jag tänker på hur begränsat livet blir för oss som tvingas leva i ett nästintill subarktiskt klimat. ”Det finns inget som den svenska sommaren!” Kan en del idioter häva ur sig. Ja, det stämmer. Få andra länder har en sommar där medeltemperaturen ligger på fjorton plusgrader och jag vet inget land som välkomnar sommaren med att sitta ute i spöregn och käka rå fisk och hälla i sig sprit som smakar aceton. Sedan, när midsommar är över, när regnet har upphört och ersatts av stormvindar från norra ishavet så har det vänt. Nu går vi mot mörkare tider igen och det är dags för semester. Juli månad kännetecknas ofta av en jämnmulen himmel, en nattemperatur som ligger på högst tio grader och ständig blåst. Ändå envisas svenskar med att lämna sina hem och bosätta sig på en camping – en camping i Sverige! Tydligen så vill svenskarna sitta och frysa och huttra på en gräsplätt tillsammans med en massa andra idioter, de kan inte få nog av kyla och tristess. Det är inte kallt och tråkigt nog hemma, de måste dra det till sin spets.
Svenskar är ökända. Inte för att någon ser dem som ett hot, tvärtom. Svenskar är snälla och öppna för andra människor och deras sedvänjor, så öppna så att de t o m skäms för sin egen kultur och gör allt för att förneka sig själva. Det är bl a därför de anses vara mesiga, riktiga pellejönsar helt enkelt. Ingen kan respektera någon som inte respekterar sig själv.
Ibland kan fördomar vara sanna.
Norrmän anses vara lata, dumma och högljudda. Det stämmer. Vare sig jag eller mina vänner har någonsin haft en norrman som kollega på någon färja eller bygge i Tyskland. De är hemma i Norge och har det koseligt. De sitter i något skidspår med toppluvan neddragen över öronen och käkar valkött och skrattar högljutt åt samma vits som de drar om och om igen. Fleksnes och Jan Teigen representerar ett tvärsnitt av Norges befolkning. Både till personlighet, intellekt och utseende.
Irländare är bleka, heter Finnegan och lider av ständig armsvett. Jag har inte träffat på en enda irländare som inte har haft stora, mörka svettblammor under armarna. Ibland blöter det t o m igenom kavajen. Irländare gillar att klä sig i nylonskjortor med styva kragar, slipovers och ibland en ful kavaj över detta. Nylon, ylle och gabardin är klädmaterial som aldrig blir omoderna på gatorna i Dublin och Cork. Nikotingult, grått och svart är färger som aldrig går ur tiden. Brunt och mossgrönt anses vara vilt och galet. Då är det karneval i stan.
Och så har vi då svenskarna. Riktiga mesar och landet de kommer ifrån plågas av ständig kyla. Här finns inte heller något att invända. Fråga mig, jag vet. Jag är både svensk och en riktig fjant. Jag skriker i högan sky om jag får olja på händerna eller tvingas lämna min lägenhet och mötas av regn, kallblåst eller hagel. Har man riktigt otur så kan det vara vinter, då kan alla dessa vädertyper slå till samtidigt. Svenskt väder kan bäst beskrivas som en stor, fet smäll på käften.
Få människor besöker eller flyttar till Sverige för klimatets skull.

Men det är inte bara Sverige som plågas av svår kyla. För flera år sedan bodde jag en tid i Finland, i Helsingfors. Här kan vi snacka kyla. Finnarna själva brukar säga att när temperaturen kryper nedåt trettio minusgrader så ställer finska armén in vinterövningarna i väntan på den riktiga kylan.
Jag är delvis uppvuxen vid den svenska västkusten och på den Dalsländska slätten. Jag har även vistats i Örebro när den vidsträcka Närkeslätten har visat sina sämsta sidor. Alla som har bott vid kuster och slättlandskap vet att det blåser, och när det blåser i Sverige så är det inga milda, ljumma brisar. Det blåser kallt. Mycket kallt. Jag har även överlevt ett år i Lappland. Jag har m a o upplevt svår kyla, men inget slog den finska kylan.
Det var inte det finska språket eller mängden Koskenkorva som knäckte mig. Det var kylan. Om någon nämner Finland och vinter i samma mening så kan det utlösa något som liknar granatchock hos mig. Finsk vinter kan få vuxna män att brista ut i gråt och skriva långa brev hem till mamma.
Eller i alla fall svenska män. För vi är ju mesar och bögar allihop. Det är i vad finnarna anser om oss.
- Är du en riktig fitta? Är du det va?
Frågade en berusad finne mig under en barrunda i Helsingfors. Det var en äkta finne. Han var rätt så kort, brett ansikte, tunt blont hår och dåligt ölsinne. Hans grad av berusning låg någonstans strax innan rattfylla och tarmtömning i byxorna. Han hade den där minen en finne brukar få när det börjar närma sig en tur i bilen ut till närmaste bonnläpp och köpa på sig en liter hembränt eftersom de håller på att nyktra till och baren snart ska stänga. Sådant beteende räknas nästan som en kulturyttring i Finland.
Man såg ofta bilar nedkörda i diken på den finska landsbygden under helgnätterna. Över ratten satt föraren och sov med jeansen fulla med avföring. Det finns en anledning till att så många finska kvinnor söker sig till män från andra kulturer.
En spanjor vid namn José hade träffat en finsk kvinna och bestämde sig för att flytta till henne. Han visste att det skulle bli kallt. Han såg det som ett äventyr, en prövning. Vad han inte kände till var finnarnas förhållande till alkoholen.
José försökte en gång beskriva Finlands alkoholkultur så positivt som möjligt för att slippa misshandel, han tyckte att den var överraskande. José hade blivit väldigt överraskad första gången han blev hembjuden till sin finska flickväns släkt en lördagskväll. Männen satt runt bordet i finrummet och sov med sina ansikten i maten. I köket satt kvinnorna och grät.
Äkta finsk släktmiddag.
Nu hade ett sådant finskt praktexemplar tagit kontakt med mig vid bardisken och vad värre var, han var fortfarande vaken. Han såg t o m riktigt pigg ut – Pigg på misshandel av mesig svensk. Han var kort men hade som så många finnar stora händer och muskulösa armar. Han kunde slå hårt.
Han såg arg ut.
Innan det blev dags för att köra i diket och skita på sig så kände han tydligen för att smiska upp en korkad jävla fjolla till svensk. Det var inte bra.
Det förvånade mig att han talade svenska. Det brukar enbart vara de kultiverade finlandssvenskarna utefter kusten som talar detta ädla språk. Nu hade en riktig finne gått mig till mötes på mitt modersmål. Det bådade inte bra. Det kunde bara betyda att han verkligen ville lära känna mig genom närkontakt. Jag skulle få stryk oavsett vad jag svarade. Om jag gav honom rätt och höll med om att jag var en fitta så skulle jag få stryk för att jag var en jävla bög och fjolla. Om jag nekade så skulle han ta det som en öppen provokation och ge mig stryk i alla fall. Jag försökte att skämta bort det. Nej, jag var inte någon fitta.
- Men jag skulle inte ha något emot att FÅ lite fitta!
Nä, det svaret gick inte hem. Han fattade inte att jag sträckte ut en hand.
- Det är vad vi alla vill få! Det var inte svar på frågan!
Sade han och blängde ilsket. Han knöt nävarna. Jag skulle få stryk, det var bara att inse. Jag hoppades att det skulle gå fort.
- Ok, jag erkänner! Sade jag. - Men jag suger inte på första träffen, bara så du vet!
Slutnotan på den där jävla barrundan i Helsingfors landade på åttatusen finska mark. Det var vad ett par nya glasögon och en framtand med titanskruv kostade.

Det finns fördomar om finnarna också. Det sägs att de gärna slåss, super som svin och drar kniv. När det gäller de två första påståenden så kan jag intyga att de är helt sanningsenliga.
Jag besökte en gång en finsk folkpark utanför Helsingfors. Det var på midsommarafton. Det var helt knäpptyst. Man kunde höra en knappnål falla. Alla låg medvetslösa i diken och skogsbackar. Tomflaskor överallt. T o m bandet uppe på scenen låg och sov över sina instrument. Dansgolvet var tomt. Det är sällan någon som bjuder upp i Finland. Det gick i och för sig ett rykte om att det fanns ett gäng finlandssvenskar uppe i Kristinestad som brukade hinna ta en svängom på dansgolvet med sina kvinnor innan de försjönk i medvetslöshet. Men det var nog bara elaka rykten och förresten så var det inget att bry sig om för det visste ju alla finnar hur de där jävla finlandssvenskarna var. Även om finlandssvenskarna inte var riktigt lika mesiga som svenskarna så var de i alla fall att räkna som halvbögar som inte hade vett på att uppskatta spritens saliggörande effekt på samma sätt som de riktiga finnarna.

För flera år sedan blev Johnny Rotten sugen på en comeback. Han samlade ihop de överlevande bandmedlemmarna i Sex Pistols och av någon outgrundlig anledning så valde han att förlägga turnéstarten i en skogsbacke utanför Helsingfors. Det var en stor världsnyhet och kablades ut över hela världen.
Konserten blev inte vad Johnny hade hoppats på. Han tyckte att publiken var en smula oengagerad. Han fick liksom inget gensvar. Efter första låten så satt tiotusen stupfulla finnar och sov. De få som fortfarande var vakna vacklade mest omkring som zombies och letade efter sina bilar så att de kunde sticka iväg och köpa lite hembränt eftersom det kändes som om de var på väg att nyktra till.
Jag vet, för jag var där.
För första gången i mitt liv så var jag nyktrast under en rockkonsert.
I filmen så dansade Kevin Costner med vargar. Jag söp en gång för länge sedan med finnar.
Finnar dricker och de slåss, men inte en enda gång såg jag någon som drog kniv. Så därmed så hoppas jag att min blogg i alla fall har bidragit med att ha tagit död på den lilla fördomen.
Men så finns det fördomar som är värda att spridas också. Sedvänjor och underliga beteenden bland finnarna som inte många svenskar känner till.
Det sparar jag till en senare text. Så häng kvar!

tisdag 20 oktober 2009

Omvänd karriär - Nytt jobb på gång!

Jag söker en ny tjänst på företaget jag är anställd hos. Det finns många sysslor att välja på. Jag har varit anställd i fem år. De sista två åren har jag varit arbetsledare för en mindre grupp. Ska sanningen fram så har jag aldrig känt mig bekväm i den rollen. Jag passar inte för det. Jag gillar inte ansvar. För snäll är jag också. Jag gillar att vara kompis med mina arbetskamrater. Det blir jag också och det är ju bra, men sådana relationer försvårar själva rollen som arbetsledare. Det blir problem. Dels så får jag aldrig vara ifred, folk ringer till mig under min lediga tid och dels så hamnar jag liksom mellan två läger, jag är ju chefens mellanhand så att säga. Är det något problem med någon så är det jag som ska informera chefen. Det känns som om jag skvallrar och därför har jag istället försökt att lösa problemen på egen hand, utan chefens inblandning. Till slut så har arbetsbördan blivit orimlig. Jag ska lösa problem åt folk, jag får förtroenden, vara kurator, ta del av ”hemlisar” (som ibland är av sådan art att chefen borde få reda på det) och ska hålla reda på en jävla massa papper, beställningar och skit. Mitt uppe i alltihop så ska jag även sköta det vanliga jobbet.
Jag har tröttnat.
Så jag var uppe hos chefen för några dagar sedan och framförde mitt ärende. Det kändes inte bra, det kändes som jag svek henne. Men jag vet att det finns en kvinna som mer än gärna tar över mitt jobb. Vissa personer gillar henne inte men det struntar jag i, det går inte att komma ifrån att hon gör ett bra jobb och företaget måste ju naturligtvis gå före de anställdas önskemål och behov. Det säger sig självt.
Hon heter Camilla. Anledningen till att några ogillar henne är att hon anses vara hård. Hon är mer chef än kompis. Min raka motsats alltså. Inte undra på att vi haft svårt att komma överens. Men jag vet att hon gör ett bra jobb. Jag är bra på att vara kompis, Camilla är bra på att vara chef.
Jag glömmer ofta.
Det gör inte Camilla.
Jag har svårt för regler och disciplin.
Det har inte Camilla.
Jag får ofta stånd under arbetstid.
Det har Camilla svårt att få.
Vi har liksom inget gemensamt. Meningen är att vi ska samarbeta men det har inte gått så bra. Det är bådas fel. Camilla är en person som tar sitt jobb på allvar, på mycket stort allvar. Jag är en person som alltid har haft som målsättning att inte ta något på allvar. Tiden här på jorden är alldeles för kort för att hänga upp sig på skitsaker. Universum expanderar, världar tänds och släcks och under tiden så förväntas man att komma ihåg att beställa material och varor och se till så att tidsrapporterna kommer in i tid varje vecka.
Så jag bestämde mig för att skita i alltihop och söka mig något annat.

Min chef tog emot mig efter lunch. Jag framförde mitt ärende, talade om att jag i stort sett kunde ta vilken tjänst som helst och att jag var trött på skiten.
Hon tittade på mig en lång stund. Hon var helt tyst. Jag blir nervös av sådant. Vad fan är det nu då? Vid sådana här tillfällen går tiden mycket långsamt. Man hinner tänka en hel del. Jag får alltid en massa underliga tankar. Tänk om jag lutar mig fram och skriker RÖVEN rakt i ansiktet på henne? Herregud, tänk om jag gör det!
Nej, det gjorde jag inte. Jag börjar fundera på vad som skulle hända om jag reste mig upp, hojtade JAG HAR EN ORGEL SOM JAG SPELAR PÅ VARJE DAG och gick fram och snöt mig i hennes gardiner. Ånej, tänk om jag gör det!
Sådär håller min hjärna på. Den går inte att stänga av. Den går på tomgång hela tiden och väljer slumpmässigt ut en massa snurriga scenarion och alternativa händelseförlopp som inte har ett dugg med verkligheten att göra.
Sedan började hon tala.
- Du har en liten mental störning, sade hon - Du är livrädd för arbete som innebär ansvar och engagemang.
Ännu en gång så visade min chef vilken god människokännare hon är. Hon hade helt rätt. Med några få ord så lyckades hon beskriva min personlighet. Sådant imponerar på mig. Jag önskar att jag hade haft förmågan att kunna uttrycka mig kortfattat. Det har jag inte. Jag hade istället förlorat mig i en ändlös utläggning och till slut så hade jag dragit fram overheaden. Ändå så hade jag inte fått fram något tydligt budskap.
- Vad ska vi göra med dig?
undrade hon och tittade på mig med vänliga ögon. Jag föreslog några tjänster som jag visste skulle bli lediga och som intresserade mig.
- Tycker du inte att de är under din kompetens?
Det där resonemanget har jag aldrig förstått. Vad spelar det för roll? För min del så handlar det om att förenkla tillvaron, att fixa det för sig. Ett jobb utan stress och krav på engagemang är ett bra jobb. Då har man fixat det för sig. För mig har det aldrig legat någon status i arbete. Jag gillar arbete där man slipper att tänka, eller - rättare sagt, där man slipper att tänka på arbetsguppgifterna. Jag vill kunna koppla bort jobbet och istället ratta in mina egna kanaler uppe i huvudet under tiden som jag arbetar. Min förmåga att fantisera och drömma mig bort är en egenskap som jag värdesätter högt och som har räddat mig från galenskap många gånger.

Jag har inget emot tunga, dumma och monotona jobb. Det ser jag som en styrka. Det är inte vem som helst som klarar av att t ex spika pall, pressa plastdunkar eller sortera blanketter åtta timmar om dagen. Min gamla polare Janne t ex, han blir galen av sådana jobb. I början av åttiotalets glada dagar var Janne en ung man som fortfarande bodde kvar i Skåne. Han fick jobb på en lastpallsfabrik i Veberöd utanför Malmö. Alla som har jobbat med att spika pall vet att det är ett tungt, tråkigt och monotont arbete. Janne hatade det från första dagen. Intill honom stod en medelålders man och utförde samma jobb som Janne. Han frågade honom hur han stod ut.
- De första tre åren var ett helvete, men sedan gick det bra!
Det hade tagit tre år att knäcka honom. Janne tänkte inte låta sig knäckas. Han maskade medvetet och smygsöp under arbetstid. Janne började fira fredag lagom till lunchrasten varje måndag. Då stack han iväg till Systembolaget och sedan accelererade drickandet under hela veckan. Varje fredagseftermiddag fick två kollegor ta honom under armarna släpa ut honom till bussen som gick in till Malmö. Det blev spår i gruset efter Jannes hälar.
Janne förstod efter några veckor att det fanns ett visst värde i dessa lastpallar. Mindre nogräknade företagare betalade gärna under bordet för dessa om de fick dem till ett bra pris. Janne stod ofta ute på lastbryggan och sålde företagets lastpallar för halva priset. Ingen hade koll på vilken lastbil som tillhörde vem så han behövde inte ens smyga med sina affärer. Det var bara att ta en palltruck och rulla in några staplar med träpallar i lastutrymmet. Ryktet spred sig om en ung spritdoftande man som stod på en lastkaj i Veberöd och sålde pall för halva priset. Janne gjorde goda affärer och ingen tycktes sakna de där pallarna. Det fanns ju så många! Men det märktes i orderböckerna.
Janne hade en provanställning på tre månader, därefter hade chefen sagt att han skulle överväga en fast anställning.
Efter tre månader övervägde chefen en polisanmälning.
Janne klarade sig tack vare att det inte fanns några direkta bevis. Ingen ställde upp som vittne, inga kvitton hade skrivits och under åttiotalets början var övervakningskameror bara något man läste om i agentromaner. Janne hade överhuvudtaget inte varit på lastbryggan och låtsades bli mycket moraliskt upprörd över att bli beskylld för ett sådant hemskt brott. Sådant skulle han minsann inte behöva tåla! Han funderade på att säga upp sig direkt på fot!
- Lovar du?
Frågade chefen.
Janne undvek polisanmälan om han lovade att aldrig mer visa sig i fabriken. Det tyckte Janne lät som en alldeles utmärkt idé.

Men jag är inte som Janne. Jag vore dum om jag sade att jag trivs med sådana jobb, men jag föredrar dem framför andra. Jag har haft många ”palljobb” och jag har skött dem väl allihop. Jag är bra på att passa tider, jag är sällan sjuk och kan hålla ett snabbt tempo om förutsättningen är att jag slipper att tänka på vad jag gör. Om jag kan ägna mig åt mina dagdrömmar och fantasier istället. Det kan man om man har arbetsuppgifter som utesluter engagemang och problemlösning. Därför hade jag aldrig några problem med att hitta jobb under åttiotalet och i viss mån nittiotalet. Ge mig en spade och visa var diket ska vara så gräver jag!
Några av de bästa jobben jag har haft var som besticksorterare på ett stort sjukhus i Lappland och som kommunalanställd chaufför i en stad i Värmland. Då vet ni var ni har mig.
Men de jobben försvann någon gång under mitten av nittiotalet. Efter det blev det svårare att få jobb. Men jag lyckades hänga i. Fanns det något dumt jobb någonstans så hittade jag det till slut. Dessvärre så fanns det även del jobb som hittade mig, jobb som krävde både engagemang och tankeverksamhet. Sådana jobb fick mig alltid att bli en trogen kund hos Arbetsförmedlingen under min lediga tid. Det hände att jag bytte rätt så kvalificerade jobb till riktiga idiotjobb med låg status. Jag hade ett jobb på ett offsettryckeri i Örebro. Jag stannade i ett halvår, jag sökte och fick ett vikariat som städare på ett sjukhusapotek.
Jobbet som tryckare krävde noggrannhet och stort personligt intresse. Det var inget för mig.
Jag fick ett vikariat som bibliotekarie i Filipstad. Det tog inte lång tid förrän jag sökte mig ett jobb som diskare på lasarettet i Karlstad. Det var inte kul men jag slapp att tänka och lönen var rätt så bra.

Allt detta talade jag om för min chef när jag satt där på hennes kontor. Eller, den lilla anekdoten med Janne höll jag inne med. För övrigt så forsade orden ur mig. Jag talade till en chef som jag aldrig tidigare har talat.
- Jag har alltid fått ursäkta mig inför folk bara för att jag inte ser det som mitt största intresse att fjanta runt på ett kontor, att servera företagslösningar, bli en häftig entreprenör eller utföra hjärttransplantationer. Jag kom upp i varv ordentligt. Allt som jag har hållit inne med i hela mitt vuxna liv. - Jag skiter i karriär! Jag behöver inget fint jobb som alibi för mitt liv och den jag är! Jag har roligt som fan på min fritid! Det räcker för mig!
Jag avslutade med att fråga min chef om hon satt på sin fritid och lekte planeringsmöte, skrev ut arbetsorder i tre kopior och hade en liten armé av trädgårdstomtar uppställda som hon satt och delade ut arbetsuppgifter till på sin fritid.
- För du tycker väl ditt jobb är roligt? Sådant som man tycker är kul brukar man ju ägna sig åt på sin fritid, eller hur?
Hon satt helt tyst. Hon tittade på mig. Hade jag gått för långt? Var det klippt ? Jag är fyrtiofyra år, skulle jag få sparken nu så skulle jag aldrig mer få något nytt jobb. Dagens arbetsmarknad är mycket begränsad, för att inte säga helt stängd, för medelålders män som mig utan någon som helst utbildning.
- Det ligger förbaske mig något i det du säger! Sade hon. - Du har gett mig något att tänka på!
Jag andades ut.
Resten av vårat samtal var trevligt och avspänt. Jag förklarade jag skulle kunna tänka mig att få tillbaka min gamla tjänst som chaufför. Trappstädning och patrullstädning tycker jag också är trevligt. Man hämtar en bil på morgonen och åker iväg och städar på anvisade adresser. sedan åker man tillbaka, lämnar in nycklarna och går hem.
- Jag ska se vad jag kan göra!
Det lät hoppingivande. När jag gick därifrån kändes det bättre än vad det har gjort på mycket länge. Ännu så vet jag inte vad mina kommande sysslor blir men det var länge sedan jag gick med sådana lätta steg till jobbet som jag gjorde igår, trots att det var måndag.

söndag 18 oktober 2009

Biltur i USA.

Jag och min gamla ungdomspolare Rex har till och från snackat om att göra en resa till USA. Hyra bil och köra omkring lite planlöst. Än så länge har vi inte kommit iväg. Hittills har det fallit på att vi vill till olika ställen. Jag vill till Södern.
- Det är för hett!
Skriker Rex. Han vill till Norra USA. Det vill inte jag. Kyla, dystra granskogar och regn får jag nog av här hemma. Därför så har jag rest till andra länder. Rex sitter kvar hemma i sin svenska villaträdgård och försöker njuta av den svenska sommaren med köldstela fingrar och stelfrusna ballar. Där sitter han vid sin grill i fullt ösregn samtidigt som julifrosten långsamt dödar allt som försöker gro i rabatterna.
Alltid ensam. Sommar efter sommar.
Jag körde förbi en gång. Jag hälsade som hastigast.
- Jaha, här sitter du.
- Ja, det kan du ge dig fan på!

Men nu har vi bestämt oss för att kompromissa. Vi börjar i norr och kör söderut. Rex får uppleva äkta svensk kyla, kallblåst och industriområden som påminner om vilken Göteborgsförort som helst och mot slutet så får jag uppleva sol, värme och palmkantade gator. Charleston i South Carolina blir slutstationen.
Inga kvinnor ska med. Fru och flickvän är portade från denna resa. Jag tror inte heller att de skulle få så stort utbyte av att resa med två män som bara är intresserade av att vräka i sig läcker snabbmat utefter motorvägen. Kvinnor har andra intressen. Få kvinnor ser tjusningen i att ta in på billiga motell och dricka sprit på parkeringen utanför den lokala white trashbaren.
Men jag och Rex gillar sådant. Det kommer att bli en resa för män. Eller, i alla fall för två svenska töntar som önskar att de vore riktiga män. Kanske kan vi under en begränsad tid i våra liv få känna oss som sådana under vår Amerikaresa. Vem vet? Underligare saker har hänt. Jag har t ex ett regelbundet sexliv och ryktet säger att Rex kunde hålla fingrarna borta från kuken under en hel arbetsdag förra veckan. Toaletten var ledig, folk kunde gå och skita på jobbet. Det är ovanligt.
Livet känns tungt för Rex ibland. Han får aldrig vara ifred.
- Släpp kuken och gör skäl för lönen!
Skriker chefen till Rex. Det är meningen att han ska svetsa och bocka plåt. Det är vad han har betalt för i alla fall.
- Ställ ifrån dig flaskorna och se till att klipp gräsmattan någon gång!
Skriker frugan så fort han försöker att koppla av efter en hård arbetsdag som för det mesta har tillbringats inne på toaletten tillsammans med en packe porrtidningar. Det är inte lätt att vara en medelålders familjeförsörjare. Varenda jävel envisas med att tala om för Rex vad han ska göra under dagarna. Tänk om alla dessa krav någon gång kunde passa in med hans önskemål om en trevlig vardag istället?
Men det är väl för mycket begärt! Tänker Rex, torkar av handen på sin overall, spolar i handfatet och går ut till verkstaden och sina skitnödiga arbetskamrater.
Men nästa år så kanske han får lite omväxling från sin vardag. Om det blir någon Amerikaresa. Det återstår att se. Det är med Rex som med kvinnor, det krävs en hel del övertalning.

Jag satt och snackade med Hamid i lunchrummet för ett tag sedan. Jag vet att han var över till USA för ett par år sedan och bilade runt. Jag ville ha lite tips.
När det gäller enkelspåriga män som Hamid så måste man starta upp med frågor som ligger på högstadienivå för att till slut få reda på något väsentligt. Det går inte att börja med vuxenfrågor. Då kan de bli surmulna och reagerar ofta med tystnad eller - i värsta fall, med något som kan liknas vid förvirring.
- Fick du doppa något eller?
Är en bra öppningsfråga.
För att slippa en tröttsam utläggning och rena fantasier om hela kompanier med fnask som gladeligen ställde upp gratis så fort Hamid klev ur bilen så gick jag raskt över till att fråga om priserna och tillgängligheten på alkohol. När fittan och flaskan äntligen var avklarade så kunde jag ställa frågor med lite mer relevans.
Hade han varit i South Carolina? Vad låg hotellpriserna på i genomsnitt och hur var egentligen människorna i Södern? Var det hög kriminalitet och vilka städer skulle man undvika?
Hamid hade i stort sett bara positiva erfarenheter av detta land, med ett undantag: Alabama. Denna delstat skulle jag tydligen undvika.
- De är fan i mig inte kloka där!
Hamid hade kommit körandes i godan ro genom en sömnig småstad med det vackert klingande namnet Citronelle. Inget obehagligt kan ju hända i en liten stad med ett sådant namn trodde Hamid. Solen sken, rutan var nedvevad och en ljummen vind rufsade Hamids hår. Svensk sommarfrost och kallblåst kändes väldigt långt borta, vilket det också var. Det kändes bra. Tills en polisbil lade sig bakom, blinkade med ljusen och en högtalarröst myndigt sade att han skulle pull over omedelbart. Hamid stannade vid trottoarkanten och slog av motorn. Snuten ropade att han skulle komma ut ur bilen och lägga händerna på taket. Det gjorde Hamid. Vid det är laget var han vettskrämd och väntade sig nästan en kula i ryggen när som helst. Vad fan var det frågan om? Hade de förväxlat honom med någon desperat bankrånare? Benen skakade på Hamid och den läckra friterade kycklingen som han hade låtit sig väl smaka utav borta vid ett köpcentrum var på väg ut. För bara några minuter sedan hade allt varit bra. Nu var han på väg att lägga en rejäl portion chokladpudding i jeansen. Nu kändes det inte alls bra längre. Tänk att saker och ting kan ändras så snabbt.
Det visade sig att Hamid hade gjort sig skyldigt till ett brott av den allvarligare sorten enligt Alabamas lätt konservativa lagar. I bakrutan på den hyrda bilen hade Hamid lagt några porrtidningar fullt synliga. Mycket illa. Sådant är förbjudet i Alabama. Hamid fick välja mellan att betala tvåhundra dollar i böter direkt, eller sitta av en vecka i finkan. Hamid betalade.

Denna lag kan tyckas underlig - ett förbud mot att låta porrtidningar ligga synliga och inte nog med det, en poliskår som ser till att lagen efterlevs!
Och ja, lagen är underlig. Men inte underligare än att en vuxen, svensk man på snart fyrtio år bestämmer sig för att åka till andra sidan jordklotet, hyr en bil och tycker att det är en bra idé att köpa några porrtidningar efter vägen.
Hur tänker en sådan man?
Här har han kommit till ett främmande land, kör omkring på motorvägar i djupaste södern i en delstat som få svenskar har satt sin fot i och ändå: Om jag skulle ta och köpa mig några porrtidningar? Jo, jag tror faktiskt jag gör det!
Det sista jag tänker på när jag är utomlands är porrtidningar. Jag brukar ha fullt upp med att hålla reda på var jag är, hur jag ska ta mig dit jag vill, om kuken ligger rätt och var i helvete är bussen som går till hotellet?
Jag brukar vara fascinerad av den nya miljön, jag känner mig ödmjuk inför det faktum att jag tillhör den lilla skara av människor som faktiskt kan resa till nya länder och städer varje år. Jag brukar liksom ha fullt upp med att ta till mig alla nya intryck. Tanken på att gå in i en affär och köpa porrtidningar på ett främmande språk har aldrig någonsin slagit mig!
Ingen av de andra männen runt bordet verkade reagera på detta. Det var förbudet mot synliga porrtidningar som fick dem att börja lyssna. Det var ingen som ifrågasatte det märkliga i att köpa porrtidningar i ett land på andra sidan jordklotet. Personligen skulle jag inte ens köpa porrtidningar här i Sverige och absolut inte skylta med dem.

Samma sorts män som tvunget måste köpa porrtidningar tror jag tillhör samma målgrupp som de portabla lösfittorna riktar sig till. Jodå, sådana finns! Folk är idioter och många idioter har tydligen pengar så att de har råd att resa. Då måste de tydligen ha med sig en resemuff. Jag kan tänka mig roligare prylar att visa upp för en nitisk tullare. Men eftersom de tillverkar och säljer artiklar som dessa så måste det ju även finnas en marknad för skiten.
Det är inte ofta det händer, men vid någon sällsynt sommardag så kan man få se himlen här i Sverige. Solen skyms inte av regntunga moln och har man en riktig tur så kan man t o m sätta sig på balkongen i bara t-tröja utan att dra på sig lunginflammation. Om man då riktar blicken uppåt så kan man få se kondensstrimmor efter flygplan på väg söderut med förväntansfulla passagerare. Då brukar jag fundera över hur många lösfittor, rövdildos och kukpumpar som cirkulerar omkring långt däruppe över våra huvuden.
Columbus tog med sig utsäde och plantor på sin resa till det nya landet. Idag tar den moderna mannen med sig en lösmuff och är han riktigt fördomsfri så packar han även med sin nyinköpta rövplugg. Idag ska man tydligen trycka upp en massa föremål i röven också. Vissa kallar det utveckling, jag kallar det för ren dårskap.
Det enda jag brukar packa ned i min resväska är kläder och några romaner. Känner jag mig på riktigt bushumör så kan det även slinka med några helflaskor med sprit. Inget mer.
Vissa kallar mig för gammalmodig. Det tar jag som en komplimang.

torsdag 15 oktober 2009

Kärleksbrev.

För tjugo år sedan skrev jag mitt första kärleksbrev. Det var inte till min flickvän. Det var till en annan mans kvinna.
Det var på en Tysklandsfärja. En kille som hette Johan satt och försökte knåpa ihop ett kärleksbrev till sin unga flickvän i Bengtsfors. Han hade träffat henne under sin senaste ledighet. Hon hette Lisa och var - enligt Johan - blott arton år. Johan hade skrutit om sin unga flickvän ända sedan vi hade mönstrat på. Hur Johan hade burit sig åt för att väcka Lisas intresse var en gåta för mig. Johan var ful, dum, snart trettio år och höll på att utveckla en rejäl flint.
- Kan du några bra synonymer på knulla?
undrade han.
Johan jobbade tillsammans med mig i salladsberedningen. Man kan tycka att en man i den åldern borde känna till att en kvinna föredrar subtila och ömma kärleksbetygelser. En ung kvinna vill inte läsa i brevet från sin älskade att så snart han kommer hem så ska hon bli knullad genom sovrumsväggen. Kvinnor gillar vacker poesi och romantiska omskrivningar. Detta sade jag till Johan.
- Va fan ska jag skriva då?
Tja… Jag föreslog att han skulle skriva att han längtade efter henne. Att han såg henne framför sig varje kväll innan han somnade. Det är en bra början.
- Skriv att du tänker på henne hela tiden!
- Jamen det gör jag ju! Jag har stake hela dagarna!

Vid denna tid var jag tjugofyra år. Jag förstod att Johans prosa inte skulle få någon kvinna på fall, men min syn på kvinnor var egentligen inte så mycket bättre. Jag trodde faktiskt på fullaste allvar att kvinnor uppskattade känsliga män, att de faktiskt föll för omtanke och vackra kärleksförklaringar. Jag hade inte lärt mig ännu. Jag levde fortfarande i en illusion. En vacker illusion, men ungdomligt naiv. Senare fick jag min kvinnosyn krossad. Under en period var jag helt övertygad om att kvinnor föredrog skitstövlar och kriminella missbrukare. Det var lika felaktigt. Idag är jag en bra bit över fyrtio år och jag har inte en aning om hur kvinnor fungerar och vilka män de föredrar och ska sanningen fram så skiter jag i det.
Men det gjorde jag inte när jag var tjugofyra år. Så jag åtog mig att skriva brevet åt Johan. Som ett trevligt tidsfördriv.

Jag bad Johan beskriva Lisas utseende. Var hon mörk eller ljus? Var hon vacker?
Han kastade fram ett fotografi på Lisa. Jag granskade bilden och konstaterade snabbt att de förtjänade varandra. Lisa var inte den unga kvinna som jag trodde. Jag satte ständigt kvinnor på piedestal och hade en pinsamt naiv och oskyldig syn på kvinnor. Jag hade gjort mig en bild av Lisa som inte alls stämde. Bilden av en söt och ung flicka i vit klänning och blomsterbukett i handen hade vuxit fram. Hon skulle sitta på en soffa och tillbringa dagarna med att, ja… Se söt och snäll ut. Kanske skulle hon brodera lite som omväxling, när hon tröttnade på att sitta i soffan och se söt ut hela dagarna. Kanske spela lite piano samtidigt som en sommarbris från det öppna fönstret fick hennes långa, vackra hår att fladdra. Men för det mesta så skulle hon sitta och se söt ut.
Ingen bild kunde vara mer felaktig.
Det syntes på Lisa att hon var frukten av omsorgsfull inavel. Slår man upp ordet White trash i ordboken så får man med största sannolikhet se ett foto på Lisa. Inte verkade hon vara arton år heller. Snarare trettiofem. Hon var överviktig, hade sönderblonderat hår och bar en gammal sliten jeansjacka. Det enda som fattades var en stor Schäfer.
- Hon har en hund också, Bonzo! Han kom inte med på bild!
Sedärja. Vad var det jag sa?
Lisa var uppfödd på socialbidrag, raggarkukar och bagageljummen Explorer. Den sortens kvinnor är notoriskt otrogna och brukar lägga upp sig för ett par potentiella kvinnomisshandlare varje månad. Lisa var sorten som uppskattade ombyte och då menar jag inte byte av bostadsort. Här handlar det inte om gräs som är grönare på andra sidan, här är det grannkuken som alltid är större.
Vad sådana här kvinnor definitivt inte uppskattar, eller ens förstår sig på, är kärleksbrev. Få av dem är läskunniga.

Men om detta var Johan helt ovetande. Trettio år gammal och helt oerfaren när det gällde kvinnor. T o m en tönt som jag hade mer erfarenhet. Men jag sade aldrig något. Johan skulle få lära sig tids nog, som alla vi andra. Så jag skrev det där kärleksbrevet. Det blev ett långt brev. Jag hade kul när jag skrev det. Jag slog nästan knut på mig själv i schabloner. Det var hålla handen tillsammans i soluppgångar, sitta och mysa vid en brasa och jag tror t o m att jag fick med något om att springa hand i hand över en äng. Jag avslutade med en dikt. Det var något om månsken som speglades i Lisas ögon.
Lisa måste ha trott att Johan hade blivit galen.
Lisa bodde i Bengtsfors, det ligger i Dalsland. Jag har besökt Sveriges alla landskap och har bott i fem av dem. Jag kan på rak arm säga att det finns inget annat landskap som befolkas av så mycket bonnraggare, Elvisfantaster och white trash som detta landskap. På delad andraplats kommer Dalarna och Skaraborgs län. Ett mysterium som jag inte har någon förklaring till. Vad som var ännu märkligare var att vid denna tid så bestod närapå hälften av besättningen på Stena Germanica av män som hade träffat kvinnor som kom från dessa landskap. Mina färdigheter spred sig. Jag fick skriva många kärleksbrev som skulle postas till spännande och exotiska platser som Billingsfors, Rättvik, Falköping och Moholm.
Under ett halvår så skrev jag kärleksbrev till över femtio kvinnor. Rätt så kul när jag tänker tillbaka på det. Jag undrar hur många kvinnor som har sparat dessa brev? Kanske ligger de gömda i någon skokartong uppe på någon vind i Brålanda eller Skara, kanske tar dessa kvinnor fram breven ibland och minns tiden när män kunde sitta och skriva smäktande och eldiga kärleksbrev till dem.
Det är vad de tror. Det var jag som skrev dem! Kanske sitter någon av dessa kvinnor och läser min blogg just nu?
Ja, vem vet?

Ja, vad ska jag skriva mer? Idag har jag varit och tagit bort stygnen efter operationen. Det gjorde ont! *Synd om*
För övrigt så har det varit en bra dag på jobbet. Kanske ska jag byta arbetsuppgifter. De söker chaufförer igen. En sådan tjänst vill jag gärna ha. Trevligt med lite omväxling om inte annat. Det har varit lite väl mycket städning, avlopprensning och soptömning på sista tiden. Jag kan det där nu! Har jag tur så får jag tjänsten.
Och i morgon är det fredag och jag är ledig hela helgen. Om det inte bli extrajobb.
Det är så man märker att en medelålders man inte har något liv, det är när hans namn dyker upp på listan över folk som kan tänka sig att jobba extra under helgen. Mitt namn står alltid överst på listan. Det var länge sedan jag hade ett liv.
Om jag nu någonsin har haft det?

måndag 12 oktober 2009

Dansa först?

Det började en kanadensare på mitt jobb. Det var inte mitt nuvarande jobb, det var för tio år sedan. Jag körde truck på ett stort lager och kanadensaren hette Phil.
Det var min arbetsledare som kom dragandes med honom under frukostrasten. Phil hade kanske bott ett halvår i Sverige men kunde inte ett ord svenska. Det hindrade honom inte från att ständigt låta käften gå. Phil kunde ingen svenska och min arbetsledare kunde inte ett ord engelska. Inte några bra förutsättningar för kommunikation.
- Det här är Phil, han ska jobba tillsammans er!
Vår arbetsledare var stor och fet. Han hette Sten. Intill honom stod Phil. Han var i fyrtioårsåldern och verkade vara en pigg och glad snubbe.
- Men han pratar utrikiska, man begriper inte ett ord av vad han säger!
sade Sten. - Och inte begriper han svenska heller. Det hjälper inte att tala högt och tydligt. Jag har försökt!
Phil gick fram till oss och presenterade sig på engelska.
- Ni hör själva! Man begriper inte ett ord!
Sedan vände Sten på klacken och gick.
De flesta av oss förstod och kunde tala engelska någorlunda väl så Phil hade inga större problem med att komma in i gänget. Vi pratade engelska med honom så gott vi kunde vilket fick till följd att Phil inte lärde sig svenska. Han behövde ju inte. Det var inte bra. Phil blev isolerad på sin fritid. Han hade bott i Sverige i ett halvår och kände ingen. Hans bristfälliga kunskaper i svenska språket försvårade kontakter, speciellt med kvinnor. Phil ville väldigt gärna träffa en kvinna. Under lunchrasten öppnade han upp lite lätt genom att informera oss om att det var länge sedan han hade doppat veken.
- Six fucking months and no pussy!
Eftersom det var en manlig arbetsplats så rörde sig huvuddelen av samtalen runt sprit och kvinnor. Fittan och flaskan. Om det någon gång förirrade sig en kvinna från kontoret in i vårt lunchrum så blev det helt tyst. Man kunde höra en knappnål falla.
Det finns vissa män som blir desperata om de inte får träffa någon kvinna på ett tag. Phil tillhörde denna kategori av män. Han kände sig värdelös, omanlig. Efter ett tag sänker sådana män kraven. Phil var inte nere på kolbaserad livsform ännu men valfri white trashkvinna med två-tre ungar skulle gå finfint. Om han bara hade fått någon. Det fick han inte. Problemet var språket. Fläsk-Fia ute i förorten har sällan kunskaper i engelska.
Varenda helg var Phil på Harrys och lade ut sina nät, men det blev ingen fångst. Han spenderade tusentals kronor på drinkar till kvinnor som tacksamt tog emot den, sedan försvann de ut på dansgolvet. Kvar stod en övergiven Phil. Han fick gå hem ensam.

Det föll sig så att jag och Phil fick jobba tillsammans. Vi blev placerade ute i ett stort torrförråd. Vi tillbringade stor tid med att stapla säckar med mjöl och strösocker på pallar som vi sedan körde ut till ett annat förråd. Det var ett bra jobb. Vi slapp ackordet och kunde därför sänka vår arbetstakt markant. Mycket tid över till skitsnack. Phil gillade att prata knulla. Jag förstod inte riktigt allt och ofta lyssnade jag bara med ett halvt öra. Phil var enkelspårig. Jag har andra intressen. Det var fittslickning, sugjobb och stora kukar för hela slanten. Varje dag. Åtta timmar om dagen.
Stora kukar?
- Do you like big dicks?
- No! Not me! The bitches of course!

Varje måndag så hoppades jag innerligt att Phil äntligen hade fått luftat staken under helgen, då kanske det skulle bli slut på det eviga malandet om ”bitches” och Phils stora kuk som skulle ge kvinnorna dåndimpen, bara han fick chansen att använda den någon gång. Phil var en trevlig kille, men jag gillade inte hans kvinnosyn. Han verkade inte ärligt intresserad utav kvinnor, han ville bara knulla. Själv så gillar jag att umgås med kvinnor, skratta tillsammans, kolla på film, diskutera senaste romanen man läst och kanske resa iväg och ta in på ett trevligt hotell någonstans och utforska en ny stad tillsammans.
Phil ville bara knulla.
Jag bestämde mig för att lära honom några fraser på svenska. Så att han skulle få kontakt med kvinnorna. Jag lärde honom att det var viktigt att fråga en kvinna om lov till en dans innan han började hälla i henne en massa drinkar.
- Swedish girls like to dance before fucking!
- Why?
Ja, det kan man fråga sig? Det är något som har förbryllat män ända sedan den första urkvinnan någonstans nere i södra Afrika reste sig upp från lägerelden och började dansa i eldens sken. De andra hanarna blev upphetsade och den största och mest dominanta av dem reste sig, gick fram till kvinnan och grymtade fram sitt behov.
- Grok vill knulla! Nu!
Det kunde han glömma. Dansa först! Grok fattade ingenting, han gick och satte sig igen. Därmed blev han den första mannen i historien som blev nobbad vid något som vi idag kallar för dansgolv, men som i det här fallet var en liten plätt upptrampat gräs. Kvinnan dansade vidare och Grok satt vid lägerelden med sin bultande ståkuk och tyckte att världen höll på att gå åt helvete.
Mitt ute på en savann i Afrika för tusentals år sedan dansade en kvinna ensam framför en grupp håriga halvidioter och startade därmed en utveckling som många män har förbannat sedan dess. Det tog många år innan någon till slut fattade galoppen och bjöd upp en kvinna till dans. Efter det så ökade jordens befolkning markant och människan spred sig t o m ända upp till norra Europas nedfrusna utmarker.
Men än idag så har vi aldrig förstått varför kvinnor så gärna vill dansa innan det blir dags för lite trevligt intimumgänge. Men det är så världen ser ut och det är bara att acceptera. Detta förklarade jag för Phil så gott jag kunde på min brutna engelska. Jag lärde honom hur man skulle bjuda upp en kvinna på svenska.
- Repeat after me: Vackra kvinna, jag har kondylom!
- Vackra kvinna, jaag haar kånndylååm. Right?
Ja, ungefär så. Det lät godkänt.
- That means, do you want to dance whith me?
Och om hon ändå verkade lite tveksam så skulle han avsluta med:
- Du har stora bröst!
Phil nickade. Han hade förstått. Det var en fredag. Till kvällen skulle han till Harrys och pröva lyckan igen.
- Man, I can feel it! I get lucky tonight!

Jag träffade inte Phil något mer efter det. Jag blev förflyttad till en annan avdelning. Ett mycket sämre jobb. Jag skulle köra ut grönsaker till väntande lastbilar ute på kajen, och det var väl helt ok. Dessvärre så lämnade mina nya arbetskamrater mycket att önska, jag hade inget gemensamt med dem. De gillade att dansa. Varje helg så gick de ut och bjöd upp på olika dansbandsgalor. Under dagarna så spelade de fånig dansbandsmusik så det dånade i hela lokalen. Ibland hävde de ur sig larviga kommentarer som ”Vill man bjuda upp får man bjuda till”! Helt utan att skämmas. Vuxna män som dansade.
- Och ni är inte homosexuella?
Nej, det var de inte.
- Och mutta, blir det något sådant?
Nej, och det var inte heller själva vitsen. Jag undrade vad vitsen i så fall var men det svarade de inte på eftersom de ansåg att jag ändå inte skulle förstå. Nej, det gjorde jag sannerligen inte.
Under rasterna så pikade jag dem hela tiden. Jag drog böghistorier och var allmänt nedlåtande. Jag började smita undan. Jag satt ofta ute på lastbryggan och rökte. Jag kunde helt enkelt inte respektera fjollor som dansade till fåntrattar som köpte sina scenkläder hos Bröderna Fikus. Jag ville därifrån. Jag misstänkte att även företaget ville bli av med mig, de försökte trötta ut mig. Det var därför de hade placerat mig på töntavdelningen. De visste att jag förr eller senare skulle börja fuska och mygla, och det var precis vad jag gjorde. De sista veckorna stämplade jag in i tid men så mycket mer blev det inte. Det började bli vår och solen värmde fint ute på lastbryggan. Jag brukade sitta där ute och snacka skit tillsammans med några praktiserande degskallar som var tvångsplacerade utav Arbetsförmedlingen. De var lika fulla av arbetslust som mig. Jag gav fan i alltihopa, jag hade ändå varit där för länge. Nästan ett år.
Praktikanterna var tre till antalet, var i tjugoårsåldern och meningen var att de skulle få fasta rutiner i vardagen och lära sig ett yrke. Alla var ungefär lika intresserade av att få in en fot på arbetsmarknaden som att få en remiss till landstingets radiumhem. Den ena killen ville helst försörja sig på sina dikter och var medlem i en poesigrupp som kallade sig för Kosmos i vardagen. Den andra hade allvarliga planer på att sluta röka gräs och istället börja utforska hallucinogenernas spännande värld. Det var tydligen ett bra svampår ute på Internet. Den tredje lade mycket energi på att försöka få stolleintyg från psyket så att han kunde bli beviljad dårpension.
Spännande grabbar allihop.
Efter ett par veckor blev jag uppkallad till ledningen. De sade att jag inte hade motsvarat deras förväntningar och att mitt vikariat inte skulle leda till någon fast anställning. Jag hade gjort min sista arbetsvecka hos dem.
- Här sliter man i sitt anletes svett!
Det hade blivit pingst, jag blev arbetslös lagom till hänryckningens tid.

I somras träffade jag Phil på stan. Tio år hade gått. Phil hade passerat femtio men såg fortfarande pigg och sugen ut. Han hade äntligen fått en flickvän. Han var lycklig och hon var ung, som Anita Lindblom sjöng en gång. Den unga kvinnan sköt en barnvagn framför sig. Phil hade fått doppa till slut.
- Och inte behövde jag dansa innan!
Ibland har vi killar tur. Min flickvän har tillbringat helgen hos mig. Hon dök upp i fredags och var på gott humör.
Och jag slapp att bjuda upp till dans.

torsdag 8 oktober 2009

Nu ska vi gå på anställningsintervju!

- Är du intresserad av jobbet?
Frågade mannen som intervjuade mig och som tydligen var någon form av platschef.
Nä, inte ett dugg! Jag skulle hellre vilja drälla omkring på gatorna med mina kompisar men jag behöver pengarna. Så kunde man inte säga, så jag ljög för både mig själv och snubben bakom skrivbordet.
- Javisst! Jag längtar verkligen efter att hugga i! Det börjar bli så tråkigt att gå hemma och inte ha något att göra och jag vill verkligen känna att jag gör rätt för mig!
I regel fick man jobbet. Svårare var det inte under åttiotalet. Det räckte med att ljuga av bara helvete. När jag tänker tillbaka så måste de ju ha förstått att man ljög. Ingen vettig människa kan ju längta efter att få börja tillverka plastdunkar eller spika pall åtta timmar om dagen, speciellt inte när man är ung och livet pågår för fullt därute. Om man verkligen känner tillfredsställelse över att få tvätta sänglinnen åt lasarettet eller diska på stadshotellet så är man dum. Riktigt jävla dum.
Men dumma människor var vad de ville ha och dumma människor var vad de fick. Jag fick många jobb under åttiotalet. Jag tror jag hann med att avverka tjugo arbetsplatser under de där tio fina åren. Det var lika lätt att få ett nytt jobb som det var att få avsked från sitt gamla jobb. Man skulle inte bara ljuga, man skulle även förnedra sig en stund inför platschefen. Det hörde liksom till själva spelet. En gång förnedrade jag mig riktigt, jag sade att jag brukade se min arbetsplats som mitt andra hem. Jag sade att jag blev rastlös och mådde dåligt av att vara utan arbete. Jag tog i ända ifrån tårna. Jag trodde nästan att jag kanske hade gått för långt men jag fick jobbet. Ett jobb som jag knappt satte min fot på. Det var uppe i Värmland, i Kristinehamn. Jag hade flyttat dit tidigare under hösten och sovit mig igenom ett par terminer på en folkhögskola. Meningen var att jag skulle läsa in grundskolan, högstadiet. Mot slutet av läsåret väckte de mig. De tyckte att jag kanske skulle börja fundera på om det här med studier var den rätta vägen för mig.
Nej, det var det inte.
Så jag började söka jobb igen och jag fick ett nästan omedelbart.
Jag sjukskrev mig efter en vecka. Under åttiotalet var somrarna i regel soliga och varma. Jag hade sagt under anställningsintervjun att jag såg min arbetsplats som mitt andra hem. Det stämde. När man är ung och solen skiner så ska man inte sitta inne. Jag var ute och lekte med mina flaskor hela dagarna. Som sjukdom så uppgav jag nervöst sammanbrott. Det var vad jag höll på att få under den där första veckan som det var meningen att jag skulle blanda till klister på en fabrik. Jag fick vara ifred hela sommaren.
Åttiotalet var en härlig tid.

Det var som sagt annorlunda då. Idag söker man inte ens jobb på samma vis och kraven som arbetsgivaren ställer skulle t o m Stålmannen ha svårt att leva upp till. Man ska vara ung, vacker, fullt frisk och intelligent. Allt ska bevisas med diverse examina från skolor i den högre utbildningsfären.
Jag har aldrig uppfyllt något av dessa krav förutom att jag under en period av mitt liv var ung. Men det var en snabbt övergående fas. Jag tror aldrig att mitt namn har dykt upp i något sammanhang där egenskaper som snygg och intelligent har förekommit. Det mest positiva jag har hört om mig själv är att jag är pratsam och humoristisk.
Dessvärre kommer man inte så långt med skitsnack och vitsar under en anställningsintervju. En bra vits ska enligt mig uppfylla tre kriterier: Den ska vara osmaklig, rasistisk och kvinnoförnedrande. Kan man klämma in avföring, negrer och rövknull i en och samma historia så kan det bli riktigt roligt. Det är svårt, men det går.
Men få rekryterare uppskattar sådant. Idag är de mer intresserade av tidigare utbildningar, social kompetens och så naturligtvis, hur många bollar kan man hålla i luften samtidigt.
Jag saknar bollsinne och är inte det minsta stresstålig. Jag är sorten som låter makaronerna koka upp innan jag steker korven. Jag skulle inte ha en chans på dagens arbetsmarknad. Mitt nuvarande jobb är mitt sista jobb. Men det känns rätt så skönt.

Blev man arbetslös under åttiotalet så ringde man antingen till en arbetsgivare, eller svarade på en annons. Ibland kollade man i Platsjournalen. Man skickade iväg sin meritförteckning (Jag kommer aldrig att kalla det för CV, jävla trams! Det får bara något att verka märkvärdigare än det är. En ingenjör eller läkare kan skicka sina ”Ceves” om de vill, vi andra skickar våra meritförteckningar) och sedan väntade man på svar.Dessa meritförteckningar bestod av en lista över alla arbeten man hade haft samt intyg och vitsord från dessa tidigare arbetsgivare.Ibland även några telefonnummer till någon chef som man visste skulle lämna bra omdömen, dvs referenser. Fanns det ingen sådan så lämnade man ett telefonnummer till en kompis som vid behov brukade ställa upp och låtsas vara någon form av platschef eller arbetsledare. Ett personligt brev var också bra att skicka med, där man beskrev sig själv, sina intressen och hur man levde. Inget mer.Det räckte.
För fem år sedan blev jag arbetslös. Jag sökte jobb på jobb och var nära att ge upp. Jag trodde det räckte med att t ex en chaufför skulle kunna köra bil, att en svetsare skulle kunna svetsa och en målare skulle kunna måla och tapetsera.Det gjorde det inte längre.De sökte folk på ett städföretag. Det gällde patrullstädning. Man skulle åka runt med firmabilen och städa på olika adresser. Inget mer. Ett rätt så bra jobb. Jag trodde att det skulle räcka med körkort och dokumenterade kunskaper i lokalvård. Ånej!
- Du har visst glömt något i din CV!
sade mannen som intervjuade mig.
- Meritförteckning, sade jag. Det heter meritförteckning! Jag söker jobb som städare, inte som forskare inom biomedicin.
Mannen tittade på mig en stund. Sedan sade han att jag behövde komplettera min ansökan med mina gymnasiebetyg. Jag var nästan fyrtio år och de vill titta på gymnasiebetyg (!) Jag sade att jag inte hade gått något gymnasium, liksom många i min generation och det bl a var därför som vi hade riktiga jobb som t ex inom städbranschen, på fabriker, i lager och som svetsare och rörmokare. Han tackade för visat intresse och sade att de skulle höra av sig. Det gjorde de naturligtvis inte. Jag hade tur som fick ett annat jobb någon månad senare, riktigt stor jävla tur. Det jobbet har jag kvar än idag. Jag firar snart femårsjubileum. Det är rekord för mig.

När man läser mina texter så kan det verka som om jag var en sorglös figur som levde ett rätt så fritt och ansvarslöst liv. Så var inte fallet. Så fort jag blev arbetslös så tog det inte lång tid förrän jag började söka ett nytt jobb. Det kan tyckas underligt med tanke på att under åttiotalet så var a-kassan hög och kraven var nästintill obefintliga. Man kunde gå hur länge som helst och drälla. Men det gjorde jag oftast inte. Efter några veckor så började jag höra Rösterna.
Samvete och moral kan man också kalla det, men jag upplevde det som röster. Det var mina förfäder som talade till mig, alla de som hade jobbat och slitit men som ändå dog fattiga. Men de gjorde rätt för sig och det var så jag blev uppfostrad.
Morfar berättade ofta historier om vår släkt när jag var barn. Hur de hade fått slita, hur fattiga alla hade varit. Om fabriker och sotrök, om bonnjävlar som hade pryglat morfars far när han tjänade som dräng och om alla förbannade jobb han själv hade haft. Men han bet ihop, han jobbade på för det var så som man skulle göra. Allt annat var en skam.
Rösterna lämnade mig inte ifred. Under nätterna så kunde jag höra dem inuti mitt huvud.
Din skolgång blev ju ett skämt, och inte klarar du av att sköta ett jobb heller! Va fan liknar det, va?
När jag försökte att leva det liv jag ville leva, dvs vara ledig och ägna mig åt mina hobbies så led jag istället alla helvetes kval. Rösterna, samvetet eller kalla det vad ni vill lämnade mig inte ifred. Jag skulle jobba, så var det bara.
Vi hörde att Micke minsann har blivit ingenjör, och Anette har gift sig. Vad blir det av dig egentligen? Ingenting! Du kan ingenting! Du vill ingenting!
Och så var det bara att pallra sig iväg till en ny anställningsintervju och snacka till sig ett jobb som man egentligen inte ville ha.
Så fort jag hade fått ett jobb så tystnade rösterna. Jag glömde bort dem. Och så började jag vantrivas igen. Sedan tog det inte lång tid förrän jag blev uppsagd.
Vi jobbade för endast bröd, en tallrik soppa och tak över huvudet. Du går och dräller, lever lyxliv och har mage att gnälla!
Och så började allt om igen. Nytt jobb, ny bostadsort. Det hjälpte inte. Det går inte att flytta ifrån sig själv.

Men det har gett mig en del roliga minnen. Jag minns t ex när AF tvingade oss att söka jobb på SAAB. Idag krävs det högskoleutbildning för att få jobb inom bilindustrin, då räckte det med att man kunde klockan. Jag försökte med alla medel att komma undan det där jobbet. Jag kunde ta mycket skit men där gick min gräns. Om jag hade fått jobb på SAAB som mutterexpert vid linan så hade jag gjort mer skada än nytta.
- Du måste söka! Annars kanske vi omprövar din rätt till a-kassa!
Så det var bara att infinna sig på anställningsintervjun. Jag bestämde mig för att göra ett så dåligt intryck som möjligt. Ett slappt handslag är alltid bra att börja med. Mannen som intervjuade mig log och var trevlig. Han frågade mig vart jag hade jobbat tidigare och vad jag trodde att jag kunde bidra med på det här företaget. Jag svarade att det var väldigt länge sedan som jag hade haft ett jobb, att det kändes ovant att börja jobba igen och att jag inte var så van vid arbete överhuvudtaget.
- Jag menar, varje dag och så…
Platschefen, eller vad han nu var för något, svarade att det var inget problem. Här skulle jag minsann få lära mig hur det gick till på en arbetsplats. Fasta rutiner skulle nog få ordning på mig! Det såg mörkt ut. Han frågade mig hur jag ställde mig till droger och om jag hade alkoholproblem. Jag drog det gamla slitna skämtet om de höga priserna på alkohol så visst, jag hade problem med alkoholen - Priset var alldeles för högt!
- Man har snart inte råd att äta längre!
Han skrattade så tårarna rann. Han tyckte tydligen att jag var en riktig lustigkurre.
- Du har humor minsann! Sådana behöver vi på vårt företag!
Det lutade åt att jag skulle få jobbet. Det tycktes kvitta vilka dumheter jag sade. Då drämde jag till med det tunga artilleriet, jag sade att jag hade suttit inne två månader för grov stöld på tidigare arbetsplats.
Det fick avsedd verkan. Jag fick inte jobbet.
Min arbetsförmedlare blev heltokig.
- Alla får ju jobb där! Vad är det för FEL på dig?
Jag hade svårt att hålla mig för skratt.
Jag var tjugo år. De bestämde sig för att skriva in mig på AMI för utredning. Nu blev det lättare att hålla sig för skratt. Jag förlorade hur jag än gjorde. De får en alltid till slut.

Min tid på AMI har jag skrivit om tidigare:
http://gammalhardrockare.blogspot.com/2008/08/arbetsmarknadsinstitutet.html

tisdag 6 oktober 2009

Grillkväll bland medelålders villaägare.

I lördags eftermiddag tog jag mig en promenad genom stan. Jag hade varit på en läkarstation och fått såret omlagt. Jag ställde mig vid ett gathörn och rökte. Intill mig stod en fet och skäggig gubbjävel i min ålder, någonstans runt fyrtio-fyrtiofem år. Han hade med sig sin lika feta kärring. De såg inte lyckliga ut.
Jag började fundera över det.
Blev inte livet som de ville?
Om jag hade haft en sådan fet och i förtid åldrad kärring så hade jag skrikande sprungit ut ur hennes liv och aldrig återvänt.
Och kärringen, är det av ren lathet som hon behåller en fet gubbe med lågprisjeans, stort grått skägg och fotriktiga skor? Är det skulderna som håller dem samman? Det kan ju knappast vara sexuell attraktion och vänskap i alla fall. Det såg ut som om de hatade varandra. Jag kunde slå vad om att det var en tidsfråga innan frugan blandade råttgift eller propplösare i mannens morgonkaffe.
Det kanske hon redan hade gjort?
Mannen såg ut som om han hade druckit något som man rensar avlopp med under flera år och nu höll han på att dö av det.
Enda fördelen med åldrandet är att den är rättvis. Vi blir alla till slut lika fula och tråkiga. Ingen kommer undan.
Jag har klarat mig från övervikt, jag tappade håret istället. Det är värre. Jag hade föredragit att bli fet. Man kan ju banta.
Men det värsta, det är att åldras i anden. Förvånansvärt många bestämmer sig för att bli gamla redan efter trettiofemårsdagen. De slutar att ha roligt och tycker hädanefter att det festligaste som finns är grillkvällar i villaträdgården. Och så börjar de att bära lågprisjeans och låter skägget växa. Varför tycker så många medelålders män att det helt plötsligt är jättefränt med kukhår i ansiktet?
Sådär stod jag och tänkte.
Ju äldre jag blir, ju mindre får jag gemensamt med mina jämnåriga. Jag vet inte om det är negativt eller positivt men jag får mindre och mindre att tala med dem om. Jag brukar tjuvlyssna på dem ibland. Samtalen rör sig ofta runt gräsklippning, grillkvällar och hur man sänker villalånen och höjer kuken på snabbast möjliga vis.
Jag vill inte köpa någon gräsklippare. Jag hatar grillkvällar. Jag föredrar äta ensam, helst pizza vid TV:n och än så länge så vaknar jag fortfarande med stånd. Sorglig nog somnar jag oftast med stånd också.
I svenska villaområden sitter feta, medelålders människor och hatar varandra och sina liv. De grillar fettdrypande köttbitar, oroar sig över nästa amortering och fantiserar om att strypa sin partner med pianotråd.
Jag sitter ensam vid min TV och käkar pizza med ståkuk.
Jag vet inte vilket som är sorgligast?

När jag stod där vid gathörnet så fräste det förbi en moped i full fart. En ung kille i sexton-sjuttonårsårsåldern satt bakom styret och baktill satt det en flicka med fladdrande hår. Killen hade en cigg i mungipan och båda verkade vara berusade. På väg mot äventyr. Det var lördagseftermiddag och de var tonåringar.
De visste inte om det men just då så upplevde de sitt livs lyckligaste stund. Jag var avundssjuk på dem.
- Någon borde ringa till polisen!
Hör jag gubbjäveln med låprisjeansen säga högt till sin feta kärring. Han andades tungt och den stora magen höjdes upp och ned. Jag undrade hur många kor, hur många grisar och hur stora arealer av åkermark det hade gått åt för att bygga upp detta berg av fett.
Jag undrar hur många grillkvällar i trädgården som hade krävts?
- De är unga, de har bara roligt!
Sade jag. Mest för mig själv men gubbjäveln hörde mig.
- Roligt? Tycker du att det är roligt att riskera sitt eget och andra människors liv?
Vi var lika gamla men gubbjäveln hade inte fattat någonting. Han hade redan glömt hur det var att vara ung. Han hade glömt bort känslan av ansvarslöshet och frihet, att leva för stunden och ge efter för minsta lilla infall. När man är ung och berusad och känner en flickas händer runt midjan så är olyckor och dödsfall väldigt långt borta.
Grillkvällar i en tråkig villaträdgård är ännu längre borta. Det är något som de Gamla Människorna ägnar sig åt.
Alla utom jag.

Men det fanns en tid då jag under en period gästade några villaträdgårdar. Och nej, jag var inte osäker eller drevs av ett behov av att passa in i någon mall. Jag gjorde min f.d. sambo till lags. Inget annat. Vi var båda i trettiofemårsåldern men hon hade gett sig fan på att ta ut ålderdomen i förskott. Det var ett av skälen till att vi gick isär. Någon gång när jag tydligen var ovanligt förvirrad så hade jag sagt att vi skulle åldras tillsammans. Det fick jag anledning att ångra.
- Jag kan väl inte hjälpa att du bestämde dig för att tjuvstarta utan mig!
Sade jag när vi hade bestämt oss för att jag skulle flytta till en egen lägenhet.
Mitt ex älskade att gå på grillfester hos grannar och vänner. Hennes vänner. Jag ville inte ha några nya vänner. Under min lediga tid ville jag helst sitta ensam vid min dator och fantisera ihop nya, fåniga noveller.
Jag följde med för husfridens skull.
Få platser får mig att känna mig så felplacerad som en villaträdgård. Jag skulle lika gärna kunna genomgå en analsondering på ett utomjordiskt rymdskepp.
Förutom att jag inte gillar att umgås med gubbar och kärringar i en trädgård, i ett land med nästintill subarktiskt klimat så är inte fett, senor och brosk något som jag uppskattar att stoppa i munnen. Köttbitarna bestod oftast av en tjock ring med fett. Inuti var det en liten knapp med kött. Även den full med insprängt fett och senor. Till detta skulle man dricka öl. Jag avskyr öl.
Jag brukade gå ut hårt på starkspriten istället. Sprit förekom inte på dessa bjudningar. Jag hade alltid med mig en egen flaska.
Jag brukade sitta ensam i ett hörn av trädgården och hälla i mig sprit. Alla tyckte att jag var konstig. Det passade mig bra. Oftast fick jag vara ifred. Jag hade ändå inget att tala med de andra om. Installation av bergvärme, ungar och topplån har aldrig tillhört mina intressen. Så jag satt där i ett hörn av trädgården och drack mig berusad. Tyst och effektivt. Ibland kom det någon och frågade om de fick slå sig ned intill mig.
- Helst inte!
Oftast så hade dessa familjer hundar. Jag är kattmänniska. Jag hatar hundar, speciellt stora hundar. Labradorer och schäfrar tycktes tillhöra favoritraserna. Stora, stinkande och dreglande hundar. Jag brukade sitta och stirra ilsket på dem. Mäta dem med blicken. Framåt kvällen började männen spela krocket. Jag satt ofta och fantiserade om att lura in familjens hund i garaget och sedan börja bearbeta honom med en krocketklubba. De verkade nästan tillverkade för lite gammaldags och hederlig hunduppfostran. Greppvänliga och fin tyngd.
Krocket var inget för mig. Däremot hade jag gärna ägnat mig åt att klubba hund som avslutning på en i för övrigt helt bortkastad kväll.

Under dessa kyliga och äktsvenska sommarkvällar så hann jag även med att fantisera ihop en hel serie porrnoveller om fabrikör Jansson som drev ett spinneri nere i Skåne under trettiotalet.
Fabrikör Jansson hade uteslutande bemannat sitt spinneri med unga kvinnor. Han var inte så noga med deras tidigare meriter och kompetens. Det räckte så gott med att de drog ned trosorna vid behov och inte bara när de kände sig skitnödiga. Ja, ska sanningen fram så struntade fabrikör Jansson i sina anställdas behov överhuvudtaget. Det var Janssons behov det handlade om. Behov som bara växte med åren och som pockade på mer och mer. Fabrikör Janssons intresse för sitt företag svalnade mer och mer. Orderingången minskade, vinst förvandlades till förlust men Jansson anställde unga kvinnor som aldrig förr. Till slut så gick det tre unga kvinnor på varje vävstol och vid kardmaskinerna så satt kvinnorna sysslolösa och väntade på att Fabrikör Jansson skulle kalla upp dem på sitt kontor för att - som han sade - tala om deras framtidsplaner inom företaget.
Mot slutet var Fabrikör Janssons spinneri kommunens största arbetsgivare och han blev utnämnd till årets företagare. Vid den årliga skördemarknaden så var det meningen att Jansson under pompa och ståt skulle bli tilldelad ett diplom. Orkestern spelade upp, kommungubbarna var på plats men Jansson dök aldrig upp. Han lämnade aldrig sitt kontor, han var mitt uppe i en anställningsintervju som han inte ville avbryta. Företaget framför allt!
I samma stund som de ropade upp Fabrikör Jansson på scenen så trängde han med ett stön in i röven på en artonårig bonddotter som var uppväxt på en gård utanför Tomelilla. Det var hennes första jobb, hon hade i stort sett aldrig varit utanför gården och trodde därför att detta var ett helt normalt förfarande under en anställningsintervju. Något år senare flyttade hon till Malmö och sökte jobb som kontorist nere i hamnen. Hon blev mycket förvånad när de sade åt henne att genast dra upp trosorna under anställningsintervjun. Hon fick aldrig jobbet.
Alla dessa unga kvinnor gjorde att Fabrikör Jansson tappade både omdömet och intresset för sitt företag. Det fanns helt enkelt inte någon tid till att ägna sig åt balansräkningar och planeringsmöten med sina underlydande avdelningschefer. Jansson ville hellre knulla.
Mycket och ofta.
Novellerna bar titlar som ”Sug, annars får du sparken”! och liknande. De var oerhört dåliga, rena skiten om ni frågar mig, men jag fick sålt hela serien till ett herrtidningsförlag. Det förvånade mig. Själv så gillade jag dem aldrig men de var ett tidsfördriv så gott som något under tråkiga grillkvällar.
Men allt har sitt slut, så även grillkvällarna. Jag lät Fabrikör Janssons spinneri gå i konkurs och därmed så försvann han ur mitt huvud.
Fabrikör Jansson kommer aldrig mer att besvära någon ung kvinna och jag kommer aldrig mer att sitta av tid i någon villaträdgård.
Det är jag väldigt tacksam för.

söndag 4 oktober 2009

Hjälp! Lärarna mobbar de små barnen!

För några dagar sedan så kunde man läsa i Aftonbladet att fem ungar i varje klass anser sig vara mobbade av sin lärare. Dagisfajbjon Ola Lindholm tycker att detta är bedrövligt och problemet måste uppmärksammas.
Uppgifterna har Aftonbladet hämtat från Kamratposten. Just det, Kamratposten!
Det är när man läser sådant här som man blir påmind om vilket pellejönsland man lever i.
Känner dessa journalister till uttrycket: Som man frågar får man svar?
Förutom att dagens bortklemade ungar säkert känner sig både kränkta och mobbade så fort en lärare ställer lite krav så är det klart som fan att ungarna tar chansen att sätta dit en lärare!
Vem skulle inte ha gjort det?
När jag var barn hade jag gärna satt dit mina lärare, speciellt gymnastikläraren. Det var en riktig skithög av värsta sorten. Hade någon fjolla från Kamratposten givit mig ledande frågor om lärare och mobbing så hade jag nappat direkt. Jag hade låtit fantasin och kreativiteten flöda.
- Jo… Det finns faktiskt en lärare som alltid vill leka ”godis” med mig.
Den s.k. journalisten ser frågande ut. Godis? Va fan menar ungen? Han ber mig att förklara lite närmare.
Jag talar om för journalisten att gympaläraren har tvingat mig att känna på hans ”godis”, och då brukar den växa och bli stor.
- Jättestor faktiskt!
Gympaläraren brukar säga att hans godis smakar jättegott och om jag är snäll så ska jag få smaka på den någon dag inne i redskapsförrådet.
- Men jag börjar tröttna på hans godislekar. Man blir så trött i armen av det!
Nu blir det lite action minsann. Journalisten är fullkomligt bestörtad. Han tittar sig runt. Hörde alla det här?
- Herregud! Det är ju fruktansvärt!
En timma senare släpar polisen ut en skrikande och svärande gymnastiklärare till polisbilen. Han har på sig sin träningsoverall och visselpipan hänger runt halsen. Media är där och fotograferar.
En fin liten hämnd.

När jag var barn så lärde man sig att inte åka på stryk genom att åka på stryk. Det kallas livets skola. Man får erfarenhet efter vägen. Alla vuxna människor i min ålder vet att det finns några enkla regler att följa:
Aldrig knulla kompisens flickvän, inte skvallra på jobbarkompisarna och aldrig, aldrig någonsin klappa till en snut.
När en skarp tillsägelse från en lärare förvandlas till en djup kränkning och mobbing efter att lille Tobias har kallat lärarinnan för hora så lär han sig förstås att alla kvinnliga auktoriteter är att betrakta som horor. I framtiden kommer Tobias kvinnliga chefer att få stora problem med honom.
Men Tobias får ständigt höra att han inte bara är unik, innerst inne är han även något rent ofattbart begåvad trots att han inte kan läsa vid tio års ålder. Därför kommer han naturligtvis att gå direkt från en kravlös skolbänk till en välbetald chefsbefattning, och varför ska han då behöva lära sig att respektera auktoriteter?
Tio år senare är han tjugo år, bor fortfarande kvar hemma hos mamma och pappa och lever på socialbidrag. Det sitter många fullt friska ungdomar i väntrummen vid kommunernas socialkontor och kräver bidrag eftersom de har fått höra under hela sin kravlösa skolgång att de är så fantastiskt unika och begåvade. Ingen får kröka ett hårstrå på deras huvuden, ingen ska få kräva något av dem. Allt kan skada dem, från krav och ansvar till självaste tyngdlagen. De ska gå genom livet fullkomligt orörda. Allt ska vadderas med cykelhjälmar och alla ska ha lika roligt. Jämt. Hela livet.

Dagens ungar ska inte bara skyddas från livets alla motgångar och nyttiga läxor, de ska även helgonförklaras och de är alltid, oavsett vad de ställer till med, fullständigt oskyldiga. De lär sig tidigt att det alltid är någon annan som bär ansvaret över deras misslyckanden. Ofta är det Stora Stygga Samhällets fel att de inte kan tillgodogöra sig kunskap, eller också är det läraren som är dålig. Lärarna får inte vara lärare längre, de ska vara kompisar och skolan ska vara rolig.
Min chef är en kompetent kvinna. Hon är snäll och lyhörd för mina problem. Hon känner till mina svaga och starka sidor och gör sitt bästa för att jag ska kunna utföra mina sysslor på bästa möjliga vis. Men någon kompis kommer hon aldrig att bli, och det ska hon inte heller vara.
Hon är min chef.
Det är meningen att jag ska ha respekt för henne. Och det har jag.
Om hon hade varit min kompis så hade jag tappat respekten för henne. Det hade inte blivit mycket gjort på jobbet för min del. Varför skulle jag städa, rensa avlopp och lyssnat på en massa gnäll dagarna i ända när jag kan sitta med min nya kompis och snacka skit på hennes kontor?
Men det gör jag inte. Hon är inte min kompis, hon är min chef och skickar mig ständigt på nya uppdrag. Hon säger till mig att jag ska rensa avlopp vid någon restaurang, tömma sopor vid något hyreshus, reda ut konflikter hos några zigenare som har bestämt sig för att lösa sina familjeproblem under arbetstid och för fan, lönerapporterna måste in i tid!
Inte roligt, men det är så här det är att arbeta. Det är därför jag får lön och jag anser mig inte vara mobbad.
Vissa lärare vill inte vara kompis med eleverna, de är lärare och anser att eleverna ska lyda dem och prestera resultat. Det är så det är att gå i skolan. Eller borde vara i alla fall. Dessa lärare blir anklagade för att mobba sina elever.
Jag hatade skolan och gjorde allt för att slippa. Jag var inte rolig att få som elev. Lärarna tappade ofta tålamodet, de bestraffade på olika vis. Men mobbad, det anser jag inte att jag var. Jag fick bara vad jag förtjänade. Hade jag burit mig lika illa åt på jobbet, hade jag vägrat att utföra mina arbetsuppgifter och varit stor i käften mot chefen så hade jag med rätta fått sparken.
Det är så livet är. Men det får inte ungarna lära sig idag för då anses de vara mobbade. Så fram med cykelhjälmarna, låt kravlösheten blomma, starta bilen och vrid upp värmen för det har blivit höst. Det är kallt ute och ungarna måste skjutsas till sina aktiviteter för annars kanske de kan bli förkylda och det hade ju varit för bedrövligt.

Förra veckan satt jag och käkade i lunchrummet på mitt jobb. Vid bordet intill satt det några unga kvinnor och pratade om sina barn. Den ena kvinnan hade problem med sin tioåriga son vid namn Oscar. Han blev ständigt underkänd i svenska. Naturligtvis var hennes lille Oscar något rent fantastiskt intelligent, det var läraren som var dålig. Han kunde inte lära ut och dessutom hade hennes son sagt att han var elak. Antagligen för att han inte såg Oscars fantastiska potential.
- Vänta nu lite, sade jag, din son är svensk och har svenska som modersmål, eller hur?
Jovisst, svarade den unga mamman.
- Och ändå blir han underkänd. I sitt modersmål! Har han problem med talet också? Har han lärt sig att säga mamma ännu?
Hon svarade inte, hon gav mig bara ilskna mammablicken. Den får jag ofta. Hennes väninna sade till henne att inte ge sig in i någon diskussion med mig.
- Jag tror, fortsatte jag, att en välplacerad skiftnyckel i din sons dumma huvud skulle kunna motivera honom och höja hans studieresultat avsevärt.
Lärarna är inte mer än människor. Jag tror att läraren hade känt djup tillfredsställelse över att få tillfoga klassens dumskalle svår smärta.
Läraren får äntligen lätta på sina inre aggressioner och Oscar får en puff i rätt riktning. Alla blir vinnare!
- En skiftnyckel i mellanstorlek tror jag ger bäst resultat. Ibland kan det vara svårt att hitta balansen mellan tung smärta och allvarliga krosskador men övning ger resultat och dagens klasser sägs ju vara så stora. Övningsmaterial lär ju inte saknas!
Eftersom det var väldigt unga mammor som också är uppväxta i cykelhjälmeriets kravlösa pellejönssverige så har de inte lärt sig några av arbetslivets viktigaste regler, att aldrig skvallra på sina arbetskamrater. Några timmar senare ringde min chef.
- Jaha, jag tror det är dags att du och jag har ett utvecklingssamtal igen!
Det har blivit lite väl många utvecklingssamtal på sista tiden.
Det är nästan så att jag känner mig mobbad!