torsdag 1 oktober 2009

Ett dumt jobb.

Jag har tidigare skrivit om flera av mina gamla skitjobb men jag tror inte att jag har skrivit om jobb som jag faktiskt var helt ok. Jag har haft en del sådana också. Arbeten som inte har krävt någonting, vare sig fysisk eller intellektuell insats.
Det var fina jobb. Sådana växte inte på träd och idag är de väl mer eller mindre bortrationaliserade.
Men en gång i tiden så fanns det faktiskt jobb som inte innebar ständig stress och tunga lyft och det bästa av allt: Ingen som helst tankeförmåga krävdes.
Jag har hört många säga att de trivs med sina arbeten för de kan koppla bort släppa det direkt vid arbetsdagens slut.
Jag är sorten som helst vill koppla bort och släppa skiten direkt vid arbetsdagens början.
Sådana jobb fanns men det var stor konkurrens om dem och fick man ett sådant, då hade man tur. Det hade jag sällan.
Men någon gång hände det att lyckan log mot mig också.

Jag hade fått jobb på Stora Centrallasarettet någonstans i en svensk stad. Det var under nittiotalets första år. Jag hade suttit under en anställningsintervju och ljugit mig till ett jobb jag aldrig skulle klara av. Ett jobb som skötare på en långvårdsavdelning. Jobbet gick ut på att torka spyor och avföring. Det skulle jag aldrig fixa, det var bara att inse. Jag hade gjort bort mig.
Det hade varit så lätt att sitta där under anställningsintervjun och låta käften gå. Arbetslösheten var rekordstor men jag kunde fortfarande snacka till mig ett jobb. Det kändes bra. Tills jag kom hem och förstod vad det var för slags jobb jag hade fått. Det var en torsdag. Jag skulle börja jobba på måndag efter helgen.
Jag låg vaken hela natten och våndades. Nästa dag gick jag tillbaka. Jag bad så mycket om ursäkt men jag hade varit lite väl optimistisk.
- Jag är ledsen, men jag tror inte att jag kommer att klara av jobbet!
Du uppskattade min ärlighet och frågade om jag kanske var intresserad av något annat jobb. Det fanns två lediga sommarvikariat kvar, ett i persedelförrådet och ett i köket. Jag visste sedan tidigare att i kök så var man tvungen att jobba som fan. Stress, uselt betalt och skithögar till chefer. Jag hade gjort mitt på sådana ställen, jag valde persedelförrådet.
Det visade sig vara en lyckoträff.

Det finns flera olika jobb. Det finns tråkiga jobb, det finns stressiga jobb och det finns tunga jobb. Ibland uppträder de i en kombination av allt detta. Då ligger man illa till. Jag har råkat ut för många sådana jobb.
Men så finns det dumma jobb. Det är inte så illa som det låter. Dumma jobb är bra. Dumma jobb är de absolut bästa jobben.
Dumma jobb kännetecknas av minimal arbetsinsats och total frånvaro av engagemang och problemlösning. Man kan ägna tiden åt att drömma och fantisera om trevliga saker under arbetstid.
Exempel på dumma jobb som jag själv har haft är t ex besticksorterare i centralköket på ett större lasarett och chaufför åt kommunen. En gång jobbade jag vid en fabrik som tillverkade sådana där röda koner i plast som vägarbetare använder sig utav för att dirigera om fabriken. Jag stod och tryckte på en knapp, hällde i plastmaterial då och då och kollade så att de blev som de skulle. Det var ett bra jobb. Jag kunde koppla bort jobbet och tänka på sådant som var viktigt istället.
Tiden går fort när man kan tänka på sprit och knulla.
En annan gång så var jag anställd på en stor charkfabrik. Det var helvetet på jorden. Tungt och stressigt. Jag stod ut i tre månader. Men där så fanns det en man som jobbade vid stora köttbullemaskinen. Det verkade vara ett bra jobb. Han satt vid ena änden av maskinen och glodde. Han såg lycklig ut. En gång varje halvtimma så reste han sig, gick bort till andra änden av maskinen, drog undan en plastlåda som hade blivit full med köttbullar och ställde dit en tom plastlåda. Sedan satte han sig igen.
Det verkade vara ett fint jobb. Han hette Bengt och jag frågade honom hur han hade fått jobbet. Krävdes det kanske något speciellt?
- Det tog mig tio år att ta mig hit!
sade Bengt med stolthet i rösten.
Först så hade han jobbat tre år med att hänga korv, sedan blev det fyra år inne i frysen och så tre år i paketeringen. Sedan så fick han äntligen sin nuvarande tjänst vid köttbullemaskinen.
Tio år för att få ett värdigt arbetsliv.
Bengt var i femtioårsåldern och visade upp ett osunt intresse för de unga, vikarierande tonårstjejerna som brukade dyka upp under sommaren. En av dessa tjejer hette Madde.
- Kåta Madde!
som Bengt kallade henne. Han hade fått för sig att hon var av den liderliga sorten som medvetet gick omkring och frestade honom. I hans drömmar.
Madde jobbade vid en maskin alldeles intill Bengt, en maskin som blandade till olika sorters köttsmet. Bengt satt på sin pall och studerade Madde med lysten blick dagarna i ända. Ibland fick Madde böja sig ned med ändan vänd mot Bengt för att dra åt någon mutter eller lyfta upp en bunke med någon tillsats som skulle blandas i smeten. Då andades Bengt extra häftigt och fick gripa tag i stolshandtagen för att inte ramla ned på golvet.
Dagarna i ända så satt Bengt och stirrade på Madde och fantiserade om hur han besteg henne på alla möjliga och omöjliga vis.
Bengt hade inte en chans hos Madde, men i sin fantasi så brukade han hinna med att knulla henne sex-sju gånger under en arbetsdag. Bengt var en ensam man som varje kväll satt vid sin TV utan att ha någon att prata med. Men som tur var så hade han sitt fina jobb och livliga fantasi.
Dumma jobb är inte alltid så dumma.
Jag har alltid suktat efter sådana jobb.

Jobbet i persedelförrådet gjorde mig positivt överraskad. Jag hade inte haft någon aning om vad det innebar när jag skrev på anställningskontraktet. Det lät bra, och det räckte för mig.
Det var bra.
Det var ett dumt jobb.
Jobbet gick i stort sett ut på att sitta bakom en disk. Inget mer. Ibland kom det in någon anställd och slängde sina skitiga arbetskläder i anvisade tunnor och bad om att få nya. Det var mig de vände sig till. De talade om vad de hade för storlek och vad de önskade för färg på bussarongen (om det var någon av lägre rang, annars var det vit rock som gällde) och sedan gick jag och hämtade det. Inget mer. Det fanns fyra storlekar, liten, medium, stor och extrastor. Bussarongerna fanns i tre färger, grön, blå och rosa.
Det var aldrig stressigt. Det kanske kom in sju-åtta personer i timman. Lagom för att hålla mig vaken men inte mer.
I början blev jag lite orolig för att det kanske var jag som även skulle tvätta kläderna när tunnorna blev fulla, men inte ens det behövde jag göra. Det brukade komma in en trevlig, söt kvinna i yngre medelåldern lite då och då och tömma över smutstvätten i stora kar med hjul på som hon sedan rullade iväg till tvätteriet. Hon hette Maria och gick alltid omkring i en vit städrock. Hon hade långt, svart hår som ofta var uppsatt i en hästsvans, brun hy och långa, rödmålade naglar.
Det tog inte lång tid förrän jag började fundera på vilken färg hennes trosor kunde ha.

Det var många som var avundssjuka på min tjänst. Det fanns de som var tvungna att städa toaletter dagarna i ända, som stekte korv, rensade rabatter och tog hand om sjuka människor inte minst. Det jobbade över femhundra personer på det där lasarettet, läkare och sköterskor inräknade.
Jag hade det bästa jobbet.
Åtta timmar om dagen kunde jag sitta och röka, dricka kaffe och fantisera om Maria. Jag kunde ha det sämre.
Jag började att prata med Maria när hon kom för att hämta tvätten, hon var lätt att få kontakt med. Alltid på glatt humör. Efter ett tag så började vi att fika tillsammans. Hon var några år äldre än mig, lite drygt trettio år, vacker som en soluppgång och verkade tillräckligt dum i huvudet för att kunna ha sex med mig.
Med vem som helst.
Alla.
Jag förstod tidigt att hon inte var den seriösa sorten. Hon hade rykte om sig att vara lättfotad och brukade utan konkurrens bli den populäraste kvinnan på personalfesterna efter några glas. Jag ville väldigt gärna gå på personalfest med Maria och bjuda henne på några glas. Hela flaskan för att vara på den säkra sidan.
Maria levde ensam med sina barn. Dem ville inte jag träffa. Jag minns att hon ofta talade om dem men jag lyssnade aldrig och blev lika förvånad varje gång hon nämnde deras namn.
- Vilken jävla Carlos? Rosa vem?
- Du lyssnar ju inte!
Nej, det gjorde jag inte. Jag hade helt andra saker i huvudet.
- Vad tänker du på?
Kunde hon fråga. Jag sade att jag tänkte på henne, att jag skulle vilja göra något trevligt tillsammans med henne någon helg.
Det stämde. Jag tänkte på henne. Jag satt bakom disken med ståkuk hela dagarna.
- Vad gullig du är!

När jag bodde i Stockholm så minns jag att det fanns ett jobb som alla föraktade och såg ned på: Spärrvakt vid tunnelbanan.
Det förstod aldrig jag. Det verkade vara ett mycket trevligt jobb. Lagom dumt. Det verkade vara ett jobb för mig. Jag tror att jag hade stortrivts med ett sådant arbete.
Jobbet verkade gå ut på att sitta i en glasbur och kontrollera resenärernas biljetter. Det verkade inte vara någon som kontrollerade att de verkligen kontrollerade biljetterna så varför skulle de göra sig det omaket?
Om jag hade haft ett sådant trevligt jobb så hade jag gett fullkomligt fan i om de hade biljetter. Gå förbi bara! Välkomna! TUT! TUT! Nu går tåget till Rövkyrka!
Jag vet inte hur det är idag, men då så var det av någon anledning oftast negrer som hade dessa jobb. De satt där i sin glasbur och glodde rakt fram. Ibland satt de och läste i någon bok.
Jag var avundsjuk på dem.
Jag minns att det jobbade en neger vid spärren på Gärdet. Han satt alltid och läste porrtidningar när jag gick förbi. Helt öppet, utan att skämmas. Han var djupt försjunken i någon spännande berättelse och märkte aldrig av oss resenärer. Jag har aldrig sett någon ägna sig åt att läsa porrnoveller med sådan koncentration.
Jag brukade alltid hälsa på honom när jag gick förbi. Han hälsade alltid tillbaka. Trevlig kille. Det var alltid gratis.
Men någon gång så hände det att man fick ögonen på sig av någon nitisk idiot.
- Stopp där! Du måste visa biljetten!
Och så fick man dra till med någon ursäkt och hala upp plånboken.
Jag undrade ofta varför de brydde sig. Varför gjorde de sig besväret? Jag har alltid varit en lugn och fredlig människa så det blev aldrig något besvär med mig. Jag betalade. Men det fanns naturligtvis de som ställde till med ett jävla liv, som tvunget måste börja argumentera och vara otrevliga. En del missbrukare blev t o m aggressiva.
Varför utsatte sig spärrvakten för sådant? Vad driver sådana människor egentligen? Hur tänker de?
Människan är och förblir ett mysterium för mig.

Ni undrar förstås hur det gick med Maria som jag skrev om tidigare i min text? Fick jag känna något på såssnipan?
Den berättelsen sparar jag till ett senare tillfälle. Nu har jag inte tid att skriva mer, klockan närmar sig sex på morgonen och jag måste sticka iväg till jobbet.
Hej så länge!

14 kommentarer:

Peter sa...

Mina kriterier på ett bra jobb är att det skall vara så intressant att tiden går fort(man vill inte ens gå hem) och man skall tjäna bra. Därutöver prioriterar jag stor personlig frihet och eget ansvar. Avskyr då andra bestämmer över mig.

Det som för mig är rena döden är understimulans, tråkiga arbetsuppgifter och onödiga sysslor.

Det slår mig ibland att "f-an vilket jävla skitjobb det där måste vara" (i mina ögon).
Exempel:
* Pilot på långflyg
* Badvakt i ett badhus
* Stå i en liten boutique i ett köpcentrum med 2 kunder/dag.
* Vakt i en kur där ingen passerar.

Visst kan man ägna sig åt bokläsning, surfning, onani etc dagaran i ända, men blir man inte ganska trött på det efter 1 vecka?

Nej tacka vet jag kreativa jobb där man får utlopp för sin skaparglädje ungefär som du GH får när du skriver noveller och jag får då jag programmerar.

Anonym sa...

Hur kan du efter en vecka med Bengt få veta vad hans innersta tankar är? Hur kan du veta vad alla hade för rykten om sig. Vad alla tänkte på och vad dom gjorde på sin fritid. Det är märkligt att alla verkar lätta sina hjärtan för dig och låta dig höra deras innersta tankar. Men det är roligt att läsa dina fantasier.

Anonym sa...

"Kåta madde". Troligt att en arbetskamrat skulle dela med sig om vad han innerst inne skulle vilja kalla henne - efter en veckas jobb. Visst GH, fantasier. Men tror du inte att vi genomskådar dina historier? Att du orkar med att hitta på sådant kvalificerat skitsnack och ljug. Det härliga är att du är alkoholiserad, det går att spåra i alla dina inlägg. Du längtar efter alkohol, men nej, du dricker ju sällan.

Jonas Berggren sa...

Ni "Anonyma" modiga människor kanske borde läsa detta inlägg: http://gammalhardrockare.blogspot.com/2009/03/logn-fantasi-eller-sanning.html

Anonym sa...

Anonym:

Tala om att sparka in öppna dörrar! Jag undrar hur många gånger GeHå har skrivit att han lägger till och drar ifrån, blandar episoder och människor från olika tider osv. Detta för att de ska bli underhållande vilket han också lyckas med!
GeHå är det bästa som har hänt bloggvärlden!
Läs detta:
http://gammalhardrockare.blogspot.com/2009/03/logn-fantasi-eller-sanning.html

/Gideon

Anonym sa...

Jävla idioter som rackar ner på GH. Fattar ni inte charmen så kan ni bara dra! Förslagsvis åt helvete

Anonym sa...

Det var lite konstiga meningsuppbyggnader i början av texten.

Anonym sa...

De som inte förstår att GH blandar friskt mellan sina egna upplevelser och frodiga fantasier har nog totalt missförstått hela hans blogg.

mrarboc sa...

Klart underhållande inlägg som vanligt. Kommentarerna är nästan bättre!!

lilla S sa...

Anonym nr 2: Du är tråkig. Kan annars bara hålla med er andra!

Anonym sa...

När jag jobbade i Dubai fanns det ett jobb jag tror du skulle ha gillat. Där råder väldiga hiearkier mellan personalen på företagen och jag minns att det fanns ett jobb som en Indier hade. Det enda han gjorde under sin arbetsdag var att sitta vid en dörr och trycka på en knapp för att öppna dörren åt alla som skulle in och ut ur lokalen.

Gammal Hårdrockare sa...

Anonym:

"jag minns att det fanns ett jobb som en Indier hade. Det enda han gjorde under sin arbetsdag var att sitta vid en dörr och trycka på en knapp för att öppna dörren åt alla som skulle in och ut ur lokalen."

Snälla, ge mig telefonnumret till det företaget!
Verkligen ett jobb för mig!

Anonym sa...

Du är det bästa som hänt den svenska litteraturen sedan Sture Dahlström! Skål på dig!

/Amir

Micke sa...

Kan inte släppa detta, åter igen, något av det bästa jag läst på länge!
Skål! :))