söndag 4 oktober 2009

Hjälp! Lärarna mobbar de små barnen!

För några dagar sedan så kunde man läsa i Aftonbladet att fem ungar i varje klass anser sig vara mobbade av sin lärare. Dagisfajbjon Ola Lindholm tycker att detta är bedrövligt och problemet måste uppmärksammas.
Uppgifterna har Aftonbladet hämtat från Kamratposten. Just det, Kamratposten!
Det är när man läser sådant här som man blir påmind om vilket pellejönsland man lever i.
Känner dessa journalister till uttrycket: Som man frågar får man svar?
Förutom att dagens bortklemade ungar säkert känner sig både kränkta och mobbade så fort en lärare ställer lite krav så är det klart som fan att ungarna tar chansen att sätta dit en lärare!
Vem skulle inte ha gjort det?
När jag var barn hade jag gärna satt dit mina lärare, speciellt gymnastikläraren. Det var en riktig skithög av värsta sorten. Hade någon fjolla från Kamratposten givit mig ledande frågor om lärare och mobbing så hade jag nappat direkt. Jag hade låtit fantasin och kreativiteten flöda.
- Jo… Det finns faktiskt en lärare som alltid vill leka ”godis” med mig.
Den s.k. journalisten ser frågande ut. Godis? Va fan menar ungen? Han ber mig att förklara lite närmare.
Jag talar om för journalisten att gympaläraren har tvingat mig att känna på hans ”godis”, och då brukar den växa och bli stor.
- Jättestor faktiskt!
Gympaläraren brukar säga att hans godis smakar jättegott och om jag är snäll så ska jag få smaka på den någon dag inne i redskapsförrådet.
- Men jag börjar tröttna på hans godislekar. Man blir så trött i armen av det!
Nu blir det lite action minsann. Journalisten är fullkomligt bestörtad. Han tittar sig runt. Hörde alla det här?
- Herregud! Det är ju fruktansvärt!
En timma senare släpar polisen ut en skrikande och svärande gymnastiklärare till polisbilen. Han har på sig sin träningsoverall och visselpipan hänger runt halsen. Media är där och fotograferar.
En fin liten hämnd.

När jag var barn så lärde man sig att inte åka på stryk genom att åka på stryk. Det kallas livets skola. Man får erfarenhet efter vägen. Alla vuxna människor i min ålder vet att det finns några enkla regler att följa:
Aldrig knulla kompisens flickvän, inte skvallra på jobbarkompisarna och aldrig, aldrig någonsin klappa till en snut.
När en skarp tillsägelse från en lärare förvandlas till en djup kränkning och mobbing efter att lille Tobias har kallat lärarinnan för hora så lär han sig förstås att alla kvinnliga auktoriteter är att betrakta som horor. I framtiden kommer Tobias kvinnliga chefer att få stora problem med honom.
Men Tobias får ständigt höra att han inte bara är unik, innerst inne är han även något rent ofattbart begåvad trots att han inte kan läsa vid tio års ålder. Därför kommer han naturligtvis att gå direkt från en kravlös skolbänk till en välbetald chefsbefattning, och varför ska han då behöva lära sig att respektera auktoriteter?
Tio år senare är han tjugo år, bor fortfarande kvar hemma hos mamma och pappa och lever på socialbidrag. Det sitter många fullt friska ungdomar i väntrummen vid kommunernas socialkontor och kräver bidrag eftersom de har fått höra under hela sin kravlösa skolgång att de är så fantastiskt unika och begåvade. Ingen får kröka ett hårstrå på deras huvuden, ingen ska få kräva något av dem. Allt kan skada dem, från krav och ansvar till självaste tyngdlagen. De ska gå genom livet fullkomligt orörda. Allt ska vadderas med cykelhjälmar och alla ska ha lika roligt. Jämt. Hela livet.

Dagens ungar ska inte bara skyddas från livets alla motgångar och nyttiga läxor, de ska även helgonförklaras och de är alltid, oavsett vad de ställer till med, fullständigt oskyldiga. De lär sig tidigt att det alltid är någon annan som bär ansvaret över deras misslyckanden. Ofta är det Stora Stygga Samhällets fel att de inte kan tillgodogöra sig kunskap, eller också är det läraren som är dålig. Lärarna får inte vara lärare längre, de ska vara kompisar och skolan ska vara rolig.
Min chef är en kompetent kvinna. Hon är snäll och lyhörd för mina problem. Hon känner till mina svaga och starka sidor och gör sitt bästa för att jag ska kunna utföra mina sysslor på bästa möjliga vis. Men någon kompis kommer hon aldrig att bli, och det ska hon inte heller vara.
Hon är min chef.
Det är meningen att jag ska ha respekt för henne. Och det har jag.
Om hon hade varit min kompis så hade jag tappat respekten för henne. Det hade inte blivit mycket gjort på jobbet för min del. Varför skulle jag städa, rensa avlopp och lyssnat på en massa gnäll dagarna i ända när jag kan sitta med min nya kompis och snacka skit på hennes kontor?
Men det gör jag inte. Hon är inte min kompis, hon är min chef och skickar mig ständigt på nya uppdrag. Hon säger till mig att jag ska rensa avlopp vid någon restaurang, tömma sopor vid något hyreshus, reda ut konflikter hos några zigenare som har bestämt sig för att lösa sina familjeproblem under arbetstid och för fan, lönerapporterna måste in i tid!
Inte roligt, men det är så här det är att arbeta. Det är därför jag får lön och jag anser mig inte vara mobbad.
Vissa lärare vill inte vara kompis med eleverna, de är lärare och anser att eleverna ska lyda dem och prestera resultat. Det är så det är att gå i skolan. Eller borde vara i alla fall. Dessa lärare blir anklagade för att mobba sina elever.
Jag hatade skolan och gjorde allt för att slippa. Jag var inte rolig att få som elev. Lärarna tappade ofta tålamodet, de bestraffade på olika vis. Men mobbad, det anser jag inte att jag var. Jag fick bara vad jag förtjänade. Hade jag burit mig lika illa åt på jobbet, hade jag vägrat att utföra mina arbetsuppgifter och varit stor i käften mot chefen så hade jag med rätta fått sparken.
Det är så livet är. Men det får inte ungarna lära sig idag för då anses de vara mobbade. Så fram med cykelhjälmarna, låt kravlösheten blomma, starta bilen och vrid upp värmen för det har blivit höst. Det är kallt ute och ungarna måste skjutsas till sina aktiviteter för annars kanske de kan bli förkylda och det hade ju varit för bedrövligt.

Förra veckan satt jag och käkade i lunchrummet på mitt jobb. Vid bordet intill satt det några unga kvinnor och pratade om sina barn. Den ena kvinnan hade problem med sin tioåriga son vid namn Oscar. Han blev ständigt underkänd i svenska. Naturligtvis var hennes lille Oscar något rent fantastiskt intelligent, det var läraren som var dålig. Han kunde inte lära ut och dessutom hade hennes son sagt att han var elak. Antagligen för att han inte såg Oscars fantastiska potential.
- Vänta nu lite, sade jag, din son är svensk och har svenska som modersmål, eller hur?
Jovisst, svarade den unga mamman.
- Och ändå blir han underkänd. I sitt modersmål! Har han problem med talet också? Har han lärt sig att säga mamma ännu?
Hon svarade inte, hon gav mig bara ilskna mammablicken. Den får jag ofta. Hennes väninna sade till henne att inte ge sig in i någon diskussion med mig.
- Jag tror, fortsatte jag, att en välplacerad skiftnyckel i din sons dumma huvud skulle kunna motivera honom och höja hans studieresultat avsevärt.
Lärarna är inte mer än människor. Jag tror att läraren hade känt djup tillfredsställelse över att få tillfoga klassens dumskalle svår smärta.
Läraren får äntligen lätta på sina inre aggressioner och Oscar får en puff i rätt riktning. Alla blir vinnare!
- En skiftnyckel i mellanstorlek tror jag ger bäst resultat. Ibland kan det vara svårt att hitta balansen mellan tung smärta och allvarliga krosskador men övning ger resultat och dagens klasser sägs ju vara så stora. Övningsmaterial lär ju inte saknas!
Eftersom det var väldigt unga mammor som också är uppväxta i cykelhjälmeriets kravlösa pellejönssverige så har de inte lärt sig några av arbetslivets viktigaste regler, att aldrig skvallra på sina arbetskamrater. Några timmar senare ringde min chef.
- Jaha, jag tror det är dags att du och jag har ett utvecklingssamtal igen!
Det har blivit lite väl många utvecklingssamtal på sista tiden.
Det är nästan så att jag känner mig mobbad!

14 kommentarer:

Anonym sa...

Är med dig hela vägen!!!
Fan så rätt,35 tusen i månaden men jag har FAN fått kämpa till det!

/Chrille

Anonym sa...

Du har som vanligt helt rätt! Du skriver sådant som många tänker men ingen vågar säga.
Jag är faktiskt kvinna men håller ändå med dig. Jag har sett hur mina väninnor har blivit med åren. De lever små och futtiga liv i sina belånade villor och tycks tro att meningen med livet är åldrande gubbe och villa. På detta så har de skaffat sig ungar som de tror är små änglar.
Sanningen är att de kommer att växa upp och skaffa sig samma skitliv som sina föräldrar. Det blir typ inte mera.

Du är en man med stor humor, stor distans till dig själv och intelligent. Sådant gillar jag. Din blogg har jag lagt på mina favoriter.
Jag tänker leva samma liv som dig och jag ber inte om ursäkt för att jag inte skaffar mig barn, skulder och fet gubbe.

Hannah

Anonym sa...

Den här var nästan ännu bättre än svenska fjollor. Och precis lika rätt.
Du tar dej Rockarn.

/JW

lilla S sa...

Aah, GeHå är tillbaka, grinigare än någonsin!

Hama sa...

Jag väntar fortfarande på novellsamlingen ;P

Jeppe sa...

Nu har vi lösningen på problemet. Mamma ska få följa sina tonårsbarn till skolan, bidragsfinansierat! Denna nyhet är så rolig att den nästan förtjänar ett eget inlägg.

"Tanken är att man ska kunna använda föräldraförsäkringen längre, till exempel för att kunna följa med en tonåring till skolan eller om man har en tolvåring som behöver en förälder hemma under sportlovet", säger Veronica Palm (S), vice ordförande i socialförsäkringsutskottet, till tidningen.

http://di.se/Avdelningar/Artikel.aspx?ArticleID=2009\10\05\355448&sectionid=undefined

roberth sa...

David Eberhardt och du skulle träffas. Läs hans böcker GH! De handlar exakt om det du tar upp.

Anonym sa...

#Hannah - haha, håller med dig fast jag själv sitter i fucking villa - fast inte på det sätt som dina väninnor, that's 4 sure - älskar min övernattningsbarre t ex..... och jag vet att mina barn är små jävlar - och underbara människor, som en Kinder överraskning helt enkelt.

Krönikan är på pricken - så trött på allt dalt jag med. Undrar hur en sådan majje som min hade klarat sig idag. Man fick inte säga du, han tilltalade eleverna med efternamn där tjejernas fick ett "fröken" framför och han räknade alltid, utan undantag, upp resultatlistan på proven bakifrån med tillhörande kränkningar (till de som var dåliga då), typ: Fröken Didriksson - 12 rätt - fy, skäms, riktigt dåligt. Diskbiträde! Och hela vägen upp till Fröken Andersson. Bra, Utmärkt! Man kunde ha 35, men med extrapoäng fick fröken Andersson 40. Jurist, Läkare!

Jag är (tror jag faktiskt) jämnårig med GH och gick i fiiiin skola - i musikklass. Gubbjäveln lever fortfarande - han är närmare 100, fröken Didriksson är arbetslös WT och fröken Andersson blev mor när hon var 17. Så kan det gå.
Mary

Anonym sa...

Det heter bestört , inte bestörtad.
hälsn anonym

Anonym sa...

Jag hade fel det heter visst bestörtad ser jag efter att ha läst på.

Anonym sa...

Ninna ninna ni nanna ninna nanna ni na na...

Boktips till GH:
"I trygghetsnarkomanernas land" av David Eberhard. Intressant bok som tar upp mycket av det som skrivits här och i det tidigare inlägget "svenska fjollor".

Anonym sa...

Amen.

Micke sa...

Och församlingen svarade: Hallelujah! :)

Anonym sa...

Vill bara kommentera att det finns visst lärare som kräver en hel del av ungarna. Men du har rätt som vanligt... Det är dessa jävla fjollföräldrar som inte vågar sätta gränser för sina egna ungar som skapar dessa "Hellspawns".

//Plutten