torsdag 15 oktober 2009

Kärleksbrev.

För tjugo år sedan skrev jag mitt första kärleksbrev. Det var inte till min flickvän. Det var till en annan mans kvinna.
Det var på en Tysklandsfärja. En kille som hette Johan satt och försökte knåpa ihop ett kärleksbrev till sin unga flickvän i Bengtsfors. Han hade träffat henne under sin senaste ledighet. Hon hette Lisa och var - enligt Johan - blott arton år. Johan hade skrutit om sin unga flickvän ända sedan vi hade mönstrat på. Hur Johan hade burit sig åt för att väcka Lisas intresse var en gåta för mig. Johan var ful, dum, snart trettio år och höll på att utveckla en rejäl flint.
- Kan du några bra synonymer på knulla?
undrade han.
Johan jobbade tillsammans med mig i salladsberedningen. Man kan tycka att en man i den åldern borde känna till att en kvinna föredrar subtila och ömma kärleksbetygelser. En ung kvinna vill inte läsa i brevet från sin älskade att så snart han kommer hem så ska hon bli knullad genom sovrumsväggen. Kvinnor gillar vacker poesi och romantiska omskrivningar. Detta sade jag till Johan.
- Va fan ska jag skriva då?
Tja… Jag föreslog att han skulle skriva att han längtade efter henne. Att han såg henne framför sig varje kväll innan han somnade. Det är en bra början.
- Skriv att du tänker på henne hela tiden!
- Jamen det gör jag ju! Jag har stake hela dagarna!

Vid denna tid var jag tjugofyra år. Jag förstod att Johans prosa inte skulle få någon kvinna på fall, men min syn på kvinnor var egentligen inte så mycket bättre. Jag trodde faktiskt på fullaste allvar att kvinnor uppskattade känsliga män, att de faktiskt föll för omtanke och vackra kärleksförklaringar. Jag hade inte lärt mig ännu. Jag levde fortfarande i en illusion. En vacker illusion, men ungdomligt naiv. Senare fick jag min kvinnosyn krossad. Under en period var jag helt övertygad om att kvinnor föredrog skitstövlar och kriminella missbrukare. Det var lika felaktigt. Idag är jag en bra bit över fyrtio år och jag har inte en aning om hur kvinnor fungerar och vilka män de föredrar och ska sanningen fram så skiter jag i det.
Men det gjorde jag inte när jag var tjugofyra år. Så jag åtog mig att skriva brevet åt Johan. Som ett trevligt tidsfördriv.

Jag bad Johan beskriva Lisas utseende. Var hon mörk eller ljus? Var hon vacker?
Han kastade fram ett fotografi på Lisa. Jag granskade bilden och konstaterade snabbt att de förtjänade varandra. Lisa var inte den unga kvinna som jag trodde. Jag satte ständigt kvinnor på piedestal och hade en pinsamt naiv och oskyldig syn på kvinnor. Jag hade gjort mig en bild av Lisa som inte alls stämde. Bilden av en söt och ung flicka i vit klänning och blomsterbukett i handen hade vuxit fram. Hon skulle sitta på en soffa och tillbringa dagarna med att, ja… Se söt och snäll ut. Kanske skulle hon brodera lite som omväxling, när hon tröttnade på att sitta i soffan och se söt ut hela dagarna. Kanske spela lite piano samtidigt som en sommarbris från det öppna fönstret fick hennes långa, vackra hår att fladdra. Men för det mesta så skulle hon sitta och se söt ut.
Ingen bild kunde vara mer felaktig.
Det syntes på Lisa att hon var frukten av omsorgsfull inavel. Slår man upp ordet White trash i ordboken så får man med största sannolikhet se ett foto på Lisa. Inte verkade hon vara arton år heller. Snarare trettiofem. Hon var överviktig, hade sönderblonderat hår och bar en gammal sliten jeansjacka. Det enda som fattades var en stor Schäfer.
- Hon har en hund också, Bonzo! Han kom inte med på bild!
Sedärja. Vad var det jag sa?
Lisa var uppfödd på socialbidrag, raggarkukar och bagageljummen Explorer. Den sortens kvinnor är notoriskt otrogna och brukar lägga upp sig för ett par potentiella kvinnomisshandlare varje månad. Lisa var sorten som uppskattade ombyte och då menar jag inte byte av bostadsort. Här handlar det inte om gräs som är grönare på andra sidan, här är det grannkuken som alltid är större.
Vad sådana här kvinnor definitivt inte uppskattar, eller ens förstår sig på, är kärleksbrev. Få av dem är läskunniga.

Men om detta var Johan helt ovetande. Trettio år gammal och helt oerfaren när det gällde kvinnor. T o m en tönt som jag hade mer erfarenhet. Men jag sade aldrig något. Johan skulle få lära sig tids nog, som alla vi andra. Så jag skrev det där kärleksbrevet. Det blev ett långt brev. Jag hade kul när jag skrev det. Jag slog nästan knut på mig själv i schabloner. Det var hålla handen tillsammans i soluppgångar, sitta och mysa vid en brasa och jag tror t o m att jag fick med något om att springa hand i hand över en äng. Jag avslutade med en dikt. Det var något om månsken som speglades i Lisas ögon.
Lisa måste ha trott att Johan hade blivit galen.
Lisa bodde i Bengtsfors, det ligger i Dalsland. Jag har besökt Sveriges alla landskap och har bott i fem av dem. Jag kan på rak arm säga att det finns inget annat landskap som befolkas av så mycket bonnraggare, Elvisfantaster och white trash som detta landskap. På delad andraplats kommer Dalarna och Skaraborgs län. Ett mysterium som jag inte har någon förklaring till. Vad som var ännu märkligare var att vid denna tid så bestod närapå hälften av besättningen på Stena Germanica av män som hade träffat kvinnor som kom från dessa landskap. Mina färdigheter spred sig. Jag fick skriva många kärleksbrev som skulle postas till spännande och exotiska platser som Billingsfors, Rättvik, Falköping och Moholm.
Under ett halvår så skrev jag kärleksbrev till över femtio kvinnor. Rätt så kul när jag tänker tillbaka på det. Jag undrar hur många kvinnor som har sparat dessa brev? Kanske ligger de gömda i någon skokartong uppe på någon vind i Brålanda eller Skara, kanske tar dessa kvinnor fram breven ibland och minns tiden när män kunde sitta och skriva smäktande och eldiga kärleksbrev till dem.
Det är vad de tror. Det var jag som skrev dem! Kanske sitter någon av dessa kvinnor och läser min blogg just nu?
Ja, vem vet?

Ja, vad ska jag skriva mer? Idag har jag varit och tagit bort stygnen efter operationen. Det gjorde ont! *Synd om*
För övrigt så har det varit en bra dag på jobbet. Kanske ska jag byta arbetsuppgifter. De söker chaufförer igen. En sådan tjänst vill jag gärna ha. Trevligt med lite omväxling om inte annat. Det har varit lite väl mycket städning, avlopprensning och soptömning på sista tiden. Jag kan det där nu! Har jag tur så får jag tjänsten.
Och i morgon är det fredag och jag är ledig hela helgen. Om det inte bli extrajobb.
Det är så man märker att en medelålders man inte har något liv, det är när hans namn dyker upp på listan över folk som kan tänka sig att jobba extra under helgen. Mitt namn står alltid överst på listan. Det var länge sedan jag hade ett liv.
Om jag nu någonsin har haft det?

11 kommentarer:

Anonym sa...

Jag tycker du skall ta dig en kik in på bolaget och se dig omkring efter en Brännvin special denna helgen istället GeHå

// Adolf.H

Anonym sa...

Äntligen ett nytt inlägg, har matat sönder F5 tangenten på din blogg. Bra saker! Hur gick det med WT bruden? Fortsättning krävs! :)

Anonym sa...

Utseendet har mindre betydelse än vad många kan tro. Av min erfarenhet gillar kvinnor intressanta män med humor, självsäkerhet och dominans.

Anonym sa...

"Det syntes på Lisa att hon var frukten av omsorgsfull inavel."

Fantastisk forumulering!

Kausti sa...

Du ska veta att du ger en människa här på jorden hopp om framtiden. Just nu sitter jag, förhållandevis ung (23 år) utan jobb, fruntimmer, jag bor fortfarande hemma och jag är bitter som fan. Men du verkar vara lite som mig fast med en procenthalt på 3% i blodet. Och du verkar trivas med det du gör.

Eller... du kanske inte trivs, men du skrev nånstans att du hellre ville skriva dina noveller än umgås med en massa människor du har noll saker gemensamt med. Där håller jag med. Jag sitter hellre hemma framför datorn och skriver eller gör någonting annat istället för att umgås med dom människorna jag inte alls passar ihop med.

Det är nog mig det är fel på, men det gör fan ingenting. Varför ska alla passa in i samhället, varför ska alla gilla att göra samma saker? Varför kan man inte få vara den man är, osocial som fan, men samtidigt hyfsat lycklig? Kanske vore det en bra idé att skaffa jobb så att man kan ha något eget, men sen behövs det inte så mycket mer.

Jag gillar det du skriver som fan, även om jag läser alltför sällan. Förhoppningsvis får jag ett schysst slacker-jobb snart så att jag kan läsa bloggen lite oftare.

Tack för motivationen. Allt har funnits där tidigare, men jag har ändå tyckt synd om mig själv för att jag inte passat in i andras drömmar om hur jag borde bli. Det blir inget mer av det nu. Jag satsar och går min egen väg. I alla fall tills imorgon när jag fegar ur igen...

Anonym sa...

Hej "GeHå"! Det finns en tjej på ditt jobb som är intresserad av dig, när ska du få tummen ur?

www.metrobloggen.se/trygg sa...

hejsan första gången jag gör ett besök på din blogg, jag fastnade en bra stund för du skriver roligt , hoppas du får en mycket fin kväll och behöver du ett gapskratt är det bara att besöka min otroligt galna blogg haha ha det bäst mvh den galna mamman

Åmålsbon sa...

haha, Billingsfors är världens största rövhål, det finns två grejer som dom "lever på" det är "bruket i billingen" och att dom har varit i Allsvenskan för hur många års sedan som helst!
Åmålsbon

Anonym sa...

Vad är ett liv? Är det att konstant passa upp på andra människors behov av social samvaro, eller att själv uppskatta det man tar sig för?

I kväll skulle jag ha närvarat vid någon tillställning i Kulturhuset. Men som bekant var det skitväder. Jag stängde av mobilen och korkade upp ett skruvkapsylsvin istället. Snart rullar Taxi Driver på ettan.

Le, du är fin.

Stefan Dedalus sa...

Det där med liv har jag aldrig fattat. Att jobba är att leva. Att leva är att jobba. Aldrig har så mycken frustration, ilska och veritabelt hat flödat som när jag arbetar. Förutom kanske när jag kör bil. Eller i dörren möter min fru: Hon ser ut som hon känner likadant.

Det är då man vet att man lever. När man har en nära-döden-upplevelse vid det äktenskapliga vaktombytet.

Min chef har också fattat att jag inte har något liv.

- Kan Du jobba onsdag?

Hade tänkt att vara ledig efter en lååång helg med debila medarbetare som inte kan skilja prioritet från idioti. Men...

- Jo, det är klart.

Jag känner inte igen min gälla falsett.

- Vad sägs om helgen också?

Då slipper jag iofs min bättre hälft...

- Njaaoo, det blir ju tolv dagar i rad?

- Fan. Då kommer facket att börja gnälla igen. Ja, men, bra. >klick<

Fast, om jag är ledig dricker jag ju bara ohemula mängder god och nyttig sprit, spelar musik från förr (så jävla högt och barnsligt), kompar skamlöst med den halvakustiska & ylar, duckar från porslin och kvinnliga swingar, så, anletssvett; here I come.

/S

Gammal Hårdrockare sa...

Stefan Dedalus:

Ha! Ha! Det var en bra text. Humoristisk och tänkvärd, ja nästan poetisk i sina stycken.