torsdag 8 oktober 2009

Nu ska vi gå på anställningsintervju!

- Är du intresserad av jobbet?
Frågade mannen som intervjuade mig och som tydligen var någon form av platschef.
Nä, inte ett dugg! Jag skulle hellre vilja drälla omkring på gatorna med mina kompisar men jag behöver pengarna. Så kunde man inte säga, så jag ljög för både mig själv och snubben bakom skrivbordet.
- Javisst! Jag längtar verkligen efter att hugga i! Det börjar bli så tråkigt att gå hemma och inte ha något att göra och jag vill verkligen känna att jag gör rätt för mig!
I regel fick man jobbet. Svårare var det inte under åttiotalet. Det räckte med att ljuga av bara helvete. När jag tänker tillbaka så måste de ju ha förstått att man ljög. Ingen vettig människa kan ju längta efter att få börja tillverka plastdunkar eller spika pall åtta timmar om dagen, speciellt inte när man är ung och livet pågår för fullt därute. Om man verkligen känner tillfredsställelse över att få tvätta sänglinnen åt lasarettet eller diska på stadshotellet så är man dum. Riktigt jävla dum.
Men dumma människor var vad de ville ha och dumma människor var vad de fick. Jag fick många jobb under åttiotalet. Jag tror jag hann med att avverka tjugo arbetsplatser under de där tio fina åren. Det var lika lätt att få ett nytt jobb som det var att få avsked från sitt gamla jobb. Man skulle inte bara ljuga, man skulle även förnedra sig en stund inför platschefen. Det hörde liksom till själva spelet. En gång förnedrade jag mig riktigt, jag sade att jag brukade se min arbetsplats som mitt andra hem. Jag sade att jag blev rastlös och mådde dåligt av att vara utan arbete. Jag tog i ända ifrån tårna. Jag trodde nästan att jag kanske hade gått för långt men jag fick jobbet. Ett jobb som jag knappt satte min fot på. Det var uppe i Värmland, i Kristinehamn. Jag hade flyttat dit tidigare under hösten och sovit mig igenom ett par terminer på en folkhögskola. Meningen var att jag skulle läsa in grundskolan, högstadiet. Mot slutet av läsåret väckte de mig. De tyckte att jag kanske skulle börja fundera på om det här med studier var den rätta vägen för mig.
Nej, det var det inte.
Så jag började söka jobb igen och jag fick ett nästan omedelbart.
Jag sjukskrev mig efter en vecka. Under åttiotalet var somrarna i regel soliga och varma. Jag hade sagt under anställningsintervjun att jag såg min arbetsplats som mitt andra hem. Det stämde. När man är ung och solen skiner så ska man inte sitta inne. Jag var ute och lekte med mina flaskor hela dagarna. Som sjukdom så uppgav jag nervöst sammanbrott. Det var vad jag höll på att få under den där första veckan som det var meningen att jag skulle blanda till klister på en fabrik. Jag fick vara ifred hela sommaren.
Åttiotalet var en härlig tid.

Det var som sagt annorlunda då. Idag söker man inte ens jobb på samma vis och kraven som arbetsgivaren ställer skulle t o m Stålmannen ha svårt att leva upp till. Man ska vara ung, vacker, fullt frisk och intelligent. Allt ska bevisas med diverse examina från skolor i den högre utbildningsfären.
Jag har aldrig uppfyllt något av dessa krav förutom att jag under en period av mitt liv var ung. Men det var en snabbt övergående fas. Jag tror aldrig att mitt namn har dykt upp i något sammanhang där egenskaper som snygg och intelligent har förekommit. Det mest positiva jag har hört om mig själv är att jag är pratsam och humoristisk.
Dessvärre kommer man inte så långt med skitsnack och vitsar under en anställningsintervju. En bra vits ska enligt mig uppfylla tre kriterier: Den ska vara osmaklig, rasistisk och kvinnoförnedrande. Kan man klämma in avföring, negrer och rövknull i en och samma historia så kan det bli riktigt roligt. Det är svårt, men det går.
Men få rekryterare uppskattar sådant. Idag är de mer intresserade av tidigare utbildningar, social kompetens och så naturligtvis, hur många bollar kan man hålla i luften samtidigt.
Jag saknar bollsinne och är inte det minsta stresstålig. Jag är sorten som låter makaronerna koka upp innan jag steker korven. Jag skulle inte ha en chans på dagens arbetsmarknad. Mitt nuvarande jobb är mitt sista jobb. Men det känns rätt så skönt.

Blev man arbetslös under åttiotalet så ringde man antingen till en arbetsgivare, eller svarade på en annons. Ibland kollade man i Platsjournalen. Man skickade iväg sin meritförteckning (Jag kommer aldrig att kalla det för CV, jävla trams! Det får bara något att verka märkvärdigare än det är. En ingenjör eller läkare kan skicka sina ”Ceves” om de vill, vi andra skickar våra meritförteckningar) och sedan väntade man på svar.Dessa meritförteckningar bestod av en lista över alla arbeten man hade haft samt intyg och vitsord från dessa tidigare arbetsgivare.Ibland även några telefonnummer till någon chef som man visste skulle lämna bra omdömen, dvs referenser. Fanns det ingen sådan så lämnade man ett telefonnummer till en kompis som vid behov brukade ställa upp och låtsas vara någon form av platschef eller arbetsledare. Ett personligt brev var också bra att skicka med, där man beskrev sig själv, sina intressen och hur man levde. Inget mer.Det räckte.
För fem år sedan blev jag arbetslös. Jag sökte jobb på jobb och var nära att ge upp. Jag trodde det räckte med att t ex en chaufför skulle kunna köra bil, att en svetsare skulle kunna svetsa och en målare skulle kunna måla och tapetsera.Det gjorde det inte längre.De sökte folk på ett städföretag. Det gällde patrullstädning. Man skulle åka runt med firmabilen och städa på olika adresser. Inget mer. Ett rätt så bra jobb. Jag trodde att det skulle räcka med körkort och dokumenterade kunskaper i lokalvård. Ånej!
- Du har visst glömt något i din CV!
sade mannen som intervjuade mig.
- Meritförteckning, sade jag. Det heter meritförteckning! Jag söker jobb som städare, inte som forskare inom biomedicin.
Mannen tittade på mig en stund. Sedan sade han att jag behövde komplettera min ansökan med mina gymnasiebetyg. Jag var nästan fyrtio år och de vill titta på gymnasiebetyg (!) Jag sade att jag inte hade gått något gymnasium, liksom många i min generation och det bl a var därför som vi hade riktiga jobb som t ex inom städbranschen, på fabriker, i lager och som svetsare och rörmokare. Han tackade för visat intresse och sade att de skulle höra av sig. Det gjorde de naturligtvis inte. Jag hade tur som fick ett annat jobb någon månad senare, riktigt stor jävla tur. Det jobbet har jag kvar än idag. Jag firar snart femårsjubileum. Det är rekord för mig.

När man läser mina texter så kan det verka som om jag var en sorglös figur som levde ett rätt så fritt och ansvarslöst liv. Så var inte fallet. Så fort jag blev arbetslös så tog det inte lång tid förrän jag började söka ett nytt jobb. Det kan tyckas underligt med tanke på att under åttiotalet så var a-kassan hög och kraven var nästintill obefintliga. Man kunde gå hur länge som helst och drälla. Men det gjorde jag oftast inte. Efter några veckor så började jag höra Rösterna.
Samvete och moral kan man också kalla det, men jag upplevde det som röster. Det var mina förfäder som talade till mig, alla de som hade jobbat och slitit men som ändå dog fattiga. Men de gjorde rätt för sig och det var så jag blev uppfostrad.
Morfar berättade ofta historier om vår släkt när jag var barn. Hur de hade fått slita, hur fattiga alla hade varit. Om fabriker och sotrök, om bonnjävlar som hade pryglat morfars far när han tjänade som dräng och om alla förbannade jobb han själv hade haft. Men han bet ihop, han jobbade på för det var så som man skulle göra. Allt annat var en skam.
Rösterna lämnade mig inte ifred. Under nätterna så kunde jag höra dem inuti mitt huvud.
Din skolgång blev ju ett skämt, och inte klarar du av att sköta ett jobb heller! Va fan liknar det, va?
När jag försökte att leva det liv jag ville leva, dvs vara ledig och ägna mig åt mina hobbies så led jag istället alla helvetes kval. Rösterna, samvetet eller kalla det vad ni vill lämnade mig inte ifred. Jag skulle jobba, så var det bara.
Vi hörde att Micke minsann har blivit ingenjör, och Anette har gift sig. Vad blir det av dig egentligen? Ingenting! Du kan ingenting! Du vill ingenting!
Och så var det bara att pallra sig iväg till en ny anställningsintervju och snacka till sig ett jobb som man egentligen inte ville ha.
Så fort jag hade fått ett jobb så tystnade rösterna. Jag glömde bort dem. Och så började jag vantrivas igen. Sedan tog det inte lång tid förrän jag blev uppsagd.
Vi jobbade för endast bröd, en tallrik soppa och tak över huvudet. Du går och dräller, lever lyxliv och har mage att gnälla!
Och så började allt om igen. Nytt jobb, ny bostadsort. Det hjälpte inte. Det går inte att flytta ifrån sig själv.

Men det har gett mig en del roliga minnen. Jag minns t ex när AF tvingade oss att söka jobb på SAAB. Idag krävs det högskoleutbildning för att få jobb inom bilindustrin, då räckte det med att man kunde klockan. Jag försökte med alla medel att komma undan det där jobbet. Jag kunde ta mycket skit men där gick min gräns. Om jag hade fått jobb på SAAB som mutterexpert vid linan så hade jag gjort mer skada än nytta.
- Du måste söka! Annars kanske vi omprövar din rätt till a-kassa!
Så det var bara att infinna sig på anställningsintervjun. Jag bestämde mig för att göra ett så dåligt intryck som möjligt. Ett slappt handslag är alltid bra att börja med. Mannen som intervjuade mig log och var trevlig. Han frågade mig vart jag hade jobbat tidigare och vad jag trodde att jag kunde bidra med på det här företaget. Jag svarade att det var väldigt länge sedan som jag hade haft ett jobb, att det kändes ovant att börja jobba igen och att jag inte var så van vid arbete överhuvudtaget.
- Jag menar, varje dag och så…
Platschefen, eller vad han nu var för något, svarade att det var inget problem. Här skulle jag minsann få lära mig hur det gick till på en arbetsplats. Fasta rutiner skulle nog få ordning på mig! Det såg mörkt ut. Han frågade mig hur jag ställde mig till droger och om jag hade alkoholproblem. Jag drog det gamla slitna skämtet om de höga priserna på alkohol så visst, jag hade problem med alkoholen - Priset var alldeles för högt!
- Man har snart inte råd att äta längre!
Han skrattade så tårarna rann. Han tyckte tydligen att jag var en riktig lustigkurre.
- Du har humor minsann! Sådana behöver vi på vårt företag!
Det lutade åt att jag skulle få jobbet. Det tycktes kvitta vilka dumheter jag sade. Då drämde jag till med det tunga artilleriet, jag sade att jag hade suttit inne två månader för grov stöld på tidigare arbetsplats.
Det fick avsedd verkan. Jag fick inte jobbet.
Min arbetsförmedlare blev heltokig.
- Alla får ju jobb där! Vad är det för FEL på dig?
Jag hade svårt att hålla mig för skratt.
Jag var tjugo år. De bestämde sig för att skriva in mig på AMI för utredning. Nu blev det lättare att hålla sig för skratt. Jag förlorade hur jag än gjorde. De får en alltid till slut.

Min tid på AMI har jag skrivit om tidigare:
http://gammalhardrockare.blogspot.com/2008/08/arbetsmarknadsinstitutet.html

9 kommentarer:

Foreverfjant sa...

Den med brunast tunga vinner, klara... färdiga.. gå.

Anonym sa...

Det här är den bästa texten på länge.

Anonym sa...

Tycker att jag har läst detta förut...

Anonym sa...

Var är Roger Persson? Följer han bloggen ?

Galna Kocken sa...

Påminner om en platsannons jag såg på 90-talet.

Ett försäkringsbolag sökte säljare.

Ett av kriterierna: Intresse av försäkringar!

?.. Vad ska man svara på det? Jo, jag samlar på olika försäkringar från hela värden.. Vill ni se min pärm!

Ha ha...

Micke sa...

Ja fan....herrejösses vad man känner igen sig med dessa förbannade intervjuer o cv hit o dit!
Bästa jag läst på länge!

Ha de gött! :)

milton76 sa...

Jag har precis sagt upp mig från mitt jobb. Höll på att avlida sakta av att vara där ... väntar nog ett tag med att söka nytt, måste ju skriva ett "ceevee" först.


Fan.

Anonym sa...

Jepp, att söka jobb idag innebär att din personliga jobbcoach är med och håller dig i handen så du svarar rätt på frågorna.

Tacka vet jag 80-talet, då tjafsade man lite om att man var en visionär. Vips satt man på en chefs position. Mycket i lön och lite arbete, om man nu kan kalla skälla på personalen för arbete ;-)


//Plutten

Anonym sa...

PÅ PRICKEN! Om man hade ändrat en del mindre detaljer, så skulle det lika gärna, kunnat gälla mig eller flera bekanta.