tisdag 20 oktober 2009

Omvänd karriär - Nytt jobb på gång!

Jag söker en ny tjänst på företaget jag är anställd hos. Det finns många sysslor att välja på. Jag har varit anställd i fem år. De sista två åren har jag varit arbetsledare för en mindre grupp. Ska sanningen fram så har jag aldrig känt mig bekväm i den rollen. Jag passar inte för det. Jag gillar inte ansvar. För snäll är jag också. Jag gillar att vara kompis med mina arbetskamrater. Det blir jag också och det är ju bra, men sådana relationer försvårar själva rollen som arbetsledare. Det blir problem. Dels så får jag aldrig vara ifred, folk ringer till mig under min lediga tid och dels så hamnar jag liksom mellan två läger, jag är ju chefens mellanhand så att säga. Är det något problem med någon så är det jag som ska informera chefen. Det känns som om jag skvallrar och därför har jag istället försökt att lösa problemen på egen hand, utan chefens inblandning. Till slut så har arbetsbördan blivit orimlig. Jag ska lösa problem åt folk, jag får förtroenden, vara kurator, ta del av ”hemlisar” (som ibland är av sådan art att chefen borde få reda på det) och ska hålla reda på en jävla massa papper, beställningar och skit. Mitt uppe i alltihop så ska jag även sköta det vanliga jobbet.
Jag har tröttnat.
Så jag var uppe hos chefen för några dagar sedan och framförde mitt ärende. Det kändes inte bra, det kändes som jag svek henne. Men jag vet att det finns en kvinna som mer än gärna tar över mitt jobb. Vissa personer gillar henne inte men det struntar jag i, det går inte att komma ifrån att hon gör ett bra jobb och företaget måste ju naturligtvis gå före de anställdas önskemål och behov. Det säger sig självt.
Hon heter Camilla. Anledningen till att några ogillar henne är att hon anses vara hård. Hon är mer chef än kompis. Min raka motsats alltså. Inte undra på att vi haft svårt att komma överens. Men jag vet att hon gör ett bra jobb. Jag är bra på att vara kompis, Camilla är bra på att vara chef.
Jag glömmer ofta.
Det gör inte Camilla.
Jag har svårt för regler och disciplin.
Det har inte Camilla.
Jag får ofta stånd under arbetstid.
Det har Camilla svårt att få.
Vi har liksom inget gemensamt. Meningen är att vi ska samarbeta men det har inte gått så bra. Det är bådas fel. Camilla är en person som tar sitt jobb på allvar, på mycket stort allvar. Jag är en person som alltid har haft som målsättning att inte ta något på allvar. Tiden här på jorden är alldeles för kort för att hänga upp sig på skitsaker. Universum expanderar, världar tänds och släcks och under tiden så förväntas man att komma ihåg att beställa material och varor och se till så att tidsrapporterna kommer in i tid varje vecka.
Så jag bestämde mig för att skita i alltihop och söka mig något annat.

Min chef tog emot mig efter lunch. Jag framförde mitt ärende, talade om att jag i stort sett kunde ta vilken tjänst som helst och att jag var trött på skiten.
Hon tittade på mig en lång stund. Hon var helt tyst. Jag blir nervös av sådant. Vad fan är det nu då? Vid sådana här tillfällen går tiden mycket långsamt. Man hinner tänka en hel del. Jag får alltid en massa underliga tankar. Tänk om jag lutar mig fram och skriker RÖVEN rakt i ansiktet på henne? Herregud, tänk om jag gör det!
Nej, det gjorde jag inte. Jag börjar fundera på vad som skulle hända om jag reste mig upp, hojtade JAG HAR EN ORGEL SOM JAG SPELAR PÅ VARJE DAG och gick fram och snöt mig i hennes gardiner. Ånej, tänk om jag gör det!
Sådär håller min hjärna på. Den går inte att stänga av. Den går på tomgång hela tiden och väljer slumpmässigt ut en massa snurriga scenarion och alternativa händelseförlopp som inte har ett dugg med verkligheten att göra.
Sedan började hon tala.
- Du har en liten mental störning, sade hon - Du är livrädd för arbete som innebär ansvar och engagemang.
Ännu en gång så visade min chef vilken god människokännare hon är. Hon hade helt rätt. Med några få ord så lyckades hon beskriva min personlighet. Sådant imponerar på mig. Jag önskar att jag hade haft förmågan att kunna uttrycka mig kortfattat. Det har jag inte. Jag hade istället förlorat mig i en ändlös utläggning och till slut så hade jag dragit fram overheaden. Ändå så hade jag inte fått fram något tydligt budskap.
- Vad ska vi göra med dig?
undrade hon och tittade på mig med vänliga ögon. Jag föreslog några tjänster som jag visste skulle bli lediga och som intresserade mig.
- Tycker du inte att de är under din kompetens?
Det där resonemanget har jag aldrig förstått. Vad spelar det för roll? För min del så handlar det om att förenkla tillvaron, att fixa det för sig. Ett jobb utan stress och krav på engagemang är ett bra jobb. Då har man fixat det för sig. För mig har det aldrig legat någon status i arbete. Jag gillar arbete där man slipper att tänka, eller - rättare sagt, där man slipper att tänka på arbetsguppgifterna. Jag vill kunna koppla bort jobbet och istället ratta in mina egna kanaler uppe i huvudet under tiden som jag arbetar. Min förmåga att fantisera och drömma mig bort är en egenskap som jag värdesätter högt och som har räddat mig från galenskap många gånger.

Jag har inget emot tunga, dumma och monotona jobb. Det ser jag som en styrka. Det är inte vem som helst som klarar av att t ex spika pall, pressa plastdunkar eller sortera blanketter åtta timmar om dagen. Min gamla polare Janne t ex, han blir galen av sådana jobb. I början av åttiotalets glada dagar var Janne en ung man som fortfarande bodde kvar i Skåne. Han fick jobb på en lastpallsfabrik i Veberöd utanför Malmö. Alla som har jobbat med att spika pall vet att det är ett tungt, tråkigt och monotont arbete. Janne hatade det från första dagen. Intill honom stod en medelålders man och utförde samma jobb som Janne. Han frågade honom hur han stod ut.
- De första tre åren var ett helvete, men sedan gick det bra!
Det hade tagit tre år att knäcka honom. Janne tänkte inte låta sig knäckas. Han maskade medvetet och smygsöp under arbetstid. Janne började fira fredag lagom till lunchrasten varje måndag. Då stack han iväg till Systembolaget och sedan accelererade drickandet under hela veckan. Varje fredagseftermiddag fick två kollegor ta honom under armarna släpa ut honom till bussen som gick in till Malmö. Det blev spår i gruset efter Jannes hälar.
Janne förstod efter några veckor att det fanns ett visst värde i dessa lastpallar. Mindre nogräknade företagare betalade gärna under bordet för dessa om de fick dem till ett bra pris. Janne stod ofta ute på lastbryggan och sålde företagets lastpallar för halva priset. Ingen hade koll på vilken lastbil som tillhörde vem så han behövde inte ens smyga med sina affärer. Det var bara att ta en palltruck och rulla in några staplar med träpallar i lastutrymmet. Ryktet spred sig om en ung spritdoftande man som stod på en lastkaj i Veberöd och sålde pall för halva priset. Janne gjorde goda affärer och ingen tycktes sakna de där pallarna. Det fanns ju så många! Men det märktes i orderböckerna.
Janne hade en provanställning på tre månader, därefter hade chefen sagt att han skulle överväga en fast anställning.
Efter tre månader övervägde chefen en polisanmälning.
Janne klarade sig tack vare att det inte fanns några direkta bevis. Ingen ställde upp som vittne, inga kvitton hade skrivits och under åttiotalets början var övervakningskameror bara något man läste om i agentromaner. Janne hade överhuvudtaget inte varit på lastbryggan och låtsades bli mycket moraliskt upprörd över att bli beskylld för ett sådant hemskt brott. Sådant skulle han minsann inte behöva tåla! Han funderade på att säga upp sig direkt på fot!
- Lovar du?
Frågade chefen.
Janne undvek polisanmälan om han lovade att aldrig mer visa sig i fabriken. Det tyckte Janne lät som en alldeles utmärkt idé.

Men jag är inte som Janne. Jag vore dum om jag sade att jag trivs med sådana jobb, men jag föredrar dem framför andra. Jag har haft många ”palljobb” och jag har skött dem väl allihop. Jag är bra på att passa tider, jag är sällan sjuk och kan hålla ett snabbt tempo om förutsättningen är att jag slipper att tänka på vad jag gör. Om jag kan ägna mig åt mina dagdrömmar och fantasier istället. Det kan man om man har arbetsuppgifter som utesluter engagemang och problemlösning. Därför hade jag aldrig några problem med att hitta jobb under åttiotalet och i viss mån nittiotalet. Ge mig en spade och visa var diket ska vara så gräver jag!
Några av de bästa jobben jag har haft var som besticksorterare på ett stort sjukhus i Lappland och som kommunalanställd chaufför i en stad i Värmland. Då vet ni var ni har mig.
Men de jobben försvann någon gång under mitten av nittiotalet. Efter det blev det svårare att få jobb. Men jag lyckades hänga i. Fanns det något dumt jobb någonstans så hittade jag det till slut. Dessvärre så fanns det även del jobb som hittade mig, jobb som krävde både engagemang och tankeverksamhet. Sådana jobb fick mig alltid att bli en trogen kund hos Arbetsförmedlingen under min lediga tid. Det hände att jag bytte rätt så kvalificerade jobb till riktiga idiotjobb med låg status. Jag hade ett jobb på ett offsettryckeri i Örebro. Jag stannade i ett halvår, jag sökte och fick ett vikariat som städare på ett sjukhusapotek.
Jobbet som tryckare krävde noggrannhet och stort personligt intresse. Det var inget för mig.
Jag fick ett vikariat som bibliotekarie i Filipstad. Det tog inte lång tid förrän jag sökte mig ett jobb som diskare på lasarettet i Karlstad. Det var inte kul men jag slapp att tänka och lönen var rätt så bra.

Allt detta talade jag om för min chef när jag satt där på hennes kontor. Eller, den lilla anekdoten med Janne höll jag inne med. För övrigt så forsade orden ur mig. Jag talade till en chef som jag aldrig tidigare har talat.
- Jag har alltid fått ursäkta mig inför folk bara för att jag inte ser det som mitt största intresse att fjanta runt på ett kontor, att servera företagslösningar, bli en häftig entreprenör eller utföra hjärttransplantationer. Jag kom upp i varv ordentligt. Allt som jag har hållit inne med i hela mitt vuxna liv. - Jag skiter i karriär! Jag behöver inget fint jobb som alibi för mitt liv och den jag är! Jag har roligt som fan på min fritid! Det räcker för mig!
Jag avslutade med att fråga min chef om hon satt på sin fritid och lekte planeringsmöte, skrev ut arbetsorder i tre kopior och hade en liten armé av trädgårdstomtar uppställda som hon satt och delade ut arbetsuppgifter till på sin fritid.
- För du tycker väl ditt jobb är roligt? Sådant som man tycker är kul brukar man ju ägna sig åt på sin fritid, eller hur?
Hon satt helt tyst. Hon tittade på mig. Hade jag gått för långt? Var det klippt ? Jag är fyrtiofyra år, skulle jag få sparken nu så skulle jag aldrig mer få något nytt jobb. Dagens arbetsmarknad är mycket begränsad, för att inte säga helt stängd, för medelålders män som mig utan någon som helst utbildning.
- Det ligger förbaske mig något i det du säger! Sade hon. - Du har gett mig något att tänka på!
Jag andades ut.
Resten av vårat samtal var trevligt och avspänt. Jag förklarade jag skulle kunna tänka mig att få tillbaka min gamla tjänst som chaufför. Trappstädning och patrullstädning tycker jag också är trevligt. Man hämtar en bil på morgonen och åker iväg och städar på anvisade adresser. sedan åker man tillbaka, lämnar in nycklarna och går hem.
- Jag ska se vad jag kan göra!
Det lät hoppingivande. När jag gick därifrån kändes det bättre än vad det har gjort på mycket länge. Ännu så vet jag inte vad mina kommande sysslor blir men det var länge sedan jag gick med sådana lätta steg till jobbet som jag gjorde igår, trots att det var måndag.

9 kommentarer:

Peter sa...

vid tillfälle vore det intressant att se dig skriva om hur det kommer sig att du går upp före 4.00 på morgnarna för att hinna skriva en blogg och lägga in på nätet innan jobbet!?
Medelåldersångest som håller dig vaken, eller älskar du bara den sköna morgonstunden?
/Peter - 44år och morgontrött

Anonym sa...

Det är starkt gjort att komma upp ur sänge så tidigt. Håller med föregående talare!

Det går väl även att ställa in tid och klockslag när texten skall publiceras på sidan?

Gammal Hårdrockare sa...

Peter:

"vid tillfälle vore det intressant att se dig skriva om hur det kommer sig att du går upp före 4.00 på morgnarna för att hinna skriva en blogg och lägga in på nätet innan jobbet!?"

Jag är extremt morgonpigg. Jag går upp klockan halvfem på morgonen, mitt jobb börjar klockan halvsju.
Dusch och tandborstning tar en halvtimma. Sedan har jag en timma på mig att sitta vid datorn och eventuellt skriva något om jag känner för det. Notera: Enbart om jag känner för det.
Den dagen jag känner mig tvingad att lägga ut ett visst antal texter på bloggen varje vecka så lägger jag ned hela skiten. Då är det inte kul längre.

Vad jag vill ha sagt är att jag går inte upp tidigt enbart för att jag ska hinna skriva något nytt för att lägga ut på min blogg.
Det kommer som det faller sig. Ibland är det långt mellan texterna och ibland kan jag lägga ut en ny text flera dagar i rad.

Anonym sa...

Jag är avundsjuk på dig och din språkliga framfötter. Önskar att jag kunde formulera mig på samma sätt. Måste vara spännande att lägga ut en text och läsa alla kommentarerna när man kommer hem för dagen.

M sa...

Väldigt roligt att läsa om ditt hjärnkontor som föreslår sociala kärnvapenattacker i kritiska sammanhang.

Jag trodde jag var ensam om att göra sådant.

Peter sa...

Jag lider av en liknande mental störning som du har. Jag tycker inte heller om ansvar eller att basa andra individer.
Den känns som en extremt ovanlig läggning idag då de flestas högsta önskan verkar vara att bli CHEF!
Jag avskyr t.o.m att basa för min familj. Skall vi på gemensam semester så ser jag helst att jag slipper planera och styra upp resplanerna. Jag har inga problem med att styra upp mig själv och mitt eget liv, men jag tycker inte om att styra över andra, inte ens vår hund.
Det är därför jag föredrar katter framför hundar. Katter är självständiga och klarar sig själva medan en hund behöver en chef och jag vill inte.

Min lösning kärriärmäsigt på att slippa bli chef och ändå få hyfsade arbetsuppgifter och lön är att bli EXPERT. Det är mycket bättre. Mindre ansvar och inget personalansvar!

Däremot skiljer vi oss enormat vad gäller förmåga att orka med enformiga arbetssysslor. De få gånger jag haft tråkiga arbetsuppgifter har jag inom kort börjat klättra på väggarna, arbetsvägra och hållit på att supa ihjäl mig, eller så har jag blivit träningsfanatiker för att få utlopp för allt som jag inte får utlopp för på arbetet. Jag har nog inte lika bra fantasi som du har eller så kräver min hjärna annan typ av stimuli och externa händelser. Jag skulle antagligen inte uppskatta att bli en grönsak i en sjukhussäng lika mycket som du skulle :-)

RJ sa...

Fan vilken bra och underhållande blogg! Har suttit nu i ett par dagar och hunnit läsa en hel del inlägg. Äntligen en bloggare som TILLFÖR något och som samtidigt får folk att skratta och känna igen sig. Det är annat än alla meningslösa dagboksbloggar skrivna av människor utan vare sig fantasi, berättartalang eller humor.

Din blogg blir som ett beroende, har man väl läst ett inlägg måste man läsa fler. Inte många bloggar lyckas fängsla en på det sättet.

Ser fram emot fler underhållande inlägg! :-)

Den arbetslöse. sa...

Jag har en fundering GH som jag tänkt på flera gånger. Finns det nått jobb som du skulle vilja ha som du inte har kvalifikationer för eller inte kan få pga. annat? Jag tänker tex. ett jobb som en sån där som reser runt på frilans för att sen få stora förlag att ta in dina texter i en reseguide. Vad ditt "drömjobb" är vet ju alla, men jag undrar över ditt riktiga drömjobb, det som du inte kan få.(om det nu finns nått sånt)
Hur som helst, jag trivs med det du skriver och du ska ha en liten applåd för det!

Jonas sa...

Underbar utläggning till din chef!
Jag antar att du även är lika bra på att prata som du är på att skriva så din chef blev imponerad! :)