söndag 29 november 2009

Hjärnor under arbetstid - Del 1.

Långt upp i vuxen ålder så hade jag en föreställning om att alla andra tog sig igenom tråkiga och meningslösa arbetsdagar på samma vis som mig – Genom att dagdrömma och fantisera. Jag har genom vänner och bekanta förstått att så inte är fallet. Jag är rätt så ensam om att segla iväg inne i mitt eget huvud så fort jag infinner mig på min arbetsplats.
Detta tycker jag är märkligt. Hur står folk ut?
Fantasier och dagdrömmar har alltid varit min räddningsplanka i detta hav av dårskap och meningslöshet.
Mycket få människor har sina hobbies som yrke och ännu färre skrattar på sina jobb. Jag känner ingen som får betalt för att åka jorden runt, dricka gratis sprit och testa nybyggda berg- och dalbanor.
Så hur tar de sig igenom sin arbetsdag?
De flesta människor har vanliga, tråkiga jobb. Grovdiskare, brevbärare, murare och processanalytiker. Hur får de tiden att gå utan att dagdrömma?
- Stänger ni av skallen eller vad?
Frågade jag Rex. Han jobbar som svetsare, ett alldeles vanligt och dödligt meningslöst yrke. Han sade att han tänker på sitt arbete, på vad nästa steg i processen ska bli. Ibland händer det att han funderar på vad han ska göra när han kommer hem.
- Inget mer?
Frågade jag.
- Nä.
Jag var tvungen att testa.
Nu kör jag några jobbarkompisar till dagens arbetsuppgifter. Köra bil… köra bil… Och sedan så tror jag att jag ska – nu blir det spännande! – åka iväg och städa trappor! Och inte nog med det. Får jag tid över så ska jag nog ta mig en titt på den där golvbrunnen som det var stopp i borta vid Burger King och kanske, kanske får jag användning för… Stora Rensbandet minsann!
Det tog mig några sekunder att tänka de där tankarna. Fortfarande åtta timmar kvar av tortyr innan jag får gå hem. Rex brukade ibland, när han kände sig extra uppspelt och galen, tänka på vad han skulle göra efter jobbet, när han kom hem. Jaha, jag testade det med.
När jag kommer hem så ska jag sova ett par timmar och sedan så ska jag… Stiga upp. Då ska jag sätta mig vid datorn. Ja det är ingen hejd på äventyret och inte nog med det - Någon gång runt halvnio så ringer jag till min flickvän och talar om att jag tänker på henne, vilket jag inte alls gör för jag är mitt uppe i blytungt porrsurfande och snart ska jag laga middag. Ska det bli makaroner med falukorv eller fiskpinnar?
Ja, det är mycket att tänka på. Några sekunder tog det. Nästan åtta timmar kvar på jobbet. Hur får människor som fungerar på detta vis tiden att gå? Antagligen så vevas samma film uppe i huvudet på dem, om och om igen. – Nu svetsar jag, och en gång till, och en gång till. I hörnet står en gassvets men den använder inte jag. Jag svetsar med elsvets. Eeeelsvets. Jag svetsar elsvets. Svetsa… Svetsa… Där fick jag till en ovanligt fin tätning minsann och när jag kommer hem ska jag äta middag och klia på ett myggbett som jag har fått.
Varje dag, tills de får gå hem.
Så fungerar inte jag.
Men ändå, många människor fungerar tydligen på detta vis. De flesta. Så många hjärnceller, så få drömmar och fantasier.

En annan kompis, Janne, fungerar inte som Rex. Han fungerar i och för sig inte likadant som mig heller. Janne dagdrömmer inte, däremot funderar han. Det är lite skillnad. Janne jobbade som fastighetsskötare vid ett större fastighetsbolag i många år. Det tröttnade han naturligtvis på tämmeligen snabbt. Det hindrade honom inte från att jobba kvar. Lönen var god och det var mycket frihet under ansvar vilket betyder att möjligheterna till fusk och mygel ofta är mycket goda.
Janne funderade mycket under arbetstid. En hel del existentiella och religiösa grubblerier. Mycket kosmos och astralresor i sitt inre universum. Det gjorde Janne trött.
Jannes yttre universum, dvs Jannes arbetsområde, bestod av ett antal höghus utspridda på tre större bostadsområden. Dem skulle han sköta. Ungefär mitt mellan dessa låg Jannes lilla lägenhet. Ett rum och kök i universums mittpunkt.
Janne har alltid sett sig själv som universums medelpunkt. Runt honom kretsar allt och var passar en sådan person bäst om inte i universums mittpunkt? Janne åkte ofta hem till sin lägenhet och sov under arbetstid.
Sista året innan Janne ombads att lämna sin arbetsplats så visade han sig bara på jobbet två gånger om dagen, när han stämplade in och när det var dags att stämpla ut.
Soprum svämmade över, kranar droppade och avlopp slammade igen. Mot slutet blev hyresgästerna ovanligt besvärliga. De ringde och gnällde dagarna i ända. Janne fick knappt någon blund i ögonen. Till råga på allt så började chefen ringa och ställde en massa otrevliga frågor. Vad gjorde han under dagarna egentligen? Varför hände det inget?
- Jag har ju t o m beviljat dig övertid, ändå måste jag skicka upp extrapersonal till dina arbetsområden!
Så Janne fann ingen annan råd än att åka upp till sina förbannade höghus för att börja göra rätt för sin lön. Eller åtminstone visa sig. Det var med tunga steg som Janne lämnade sin lägenhet, sjönk ned i sätet på firmabilen och satte kurs mot Skogsbacken, som man så käckt hade döpt det grå höghusområdet till under det glada och sorglösa sjuttiotalet.

Janne klev ur bilen, vinkade åt hyresgästerna som satt på sina balkonger, snackade lite skit med de nya sommarvikarierna och gick sedan ned i en källare och lade sig och sov i en litet undangömt förråd som han hade inrett tidigare. Det låg en madrass på golvet och så vitt Janne visste så kände ingen till det där förrådet.
Det blev högsommar och vikarierna var självgående. Janne behövde aldrig instruera dem. Däremot så retade sig sommarvikarierna på att de även var tvungna att utföra Jannes sysslor. Det blev samtal till chefen.
- Han gör ju ingenting! Han kommer hit upp, hälsar, drar någon dålig vits om negrer och rövknull och sedan är han försvunnen!
Chefen muttrade för sig själv. Han kände till Jannes nonchalanta beteende. Janne trodde att allt kunde lösas med dåliga vitsar och ett charmerande leende. Att Jannes chef var både svart och levde i ett homosexuellt förhållande sedan många år tillbaka gjorde inte situationen mindre ansträngd. Han ringde upp. En yrvaken Janne svarade.
- Har du hört den om negern som blev sugen på lite analtöjning när han var ute och åkte buss?
Chefen lade på. Det var tydligt att Janne provocerade honom.
Jannes chef hette N´dognoof Kabuumba, men kallades kort och gott för Noddy. Han hade jobbat sig upp till sin nuvarande position och krävde av sina underlydande att de skulle dela hans lidelse för fastighetsskötsel. Det var tydligt att den där Janne inte hade samma inställning till sitt arbete. Noddy hade länge velat sparka Janne men det förbannade facket hade hela tiden kommit till Jannes räddning. De hävdade att Noddy gav Janne för mycket jobb, att Janne var överansträngd, led av stress och om inte Noddy lugnade ned sig så kanske Janne skulle utveckla psykiska besvär och då, då skulle det jävlar i mig inte bli roligt för Noddy, hotade facket. Vad Noddy anbelangade så kunde facket brinna i helvetet. Noddy visste att Jannes enda problem var hans ointresse för fastighetsskötsel och med tanke på Jannes beteende på sista tiden - Visst fan hade han hört av någon att han hade börjat uppträda hotfullt mot hyresgästerna? - Så förstod Noddy att något måste göras. Noddy måste ta Janne på bar gärning.

Några dagar senare dök Noddy upp oanmäld uppe på Höghusområdet som Janne var satt att sköta.
- Var är den där jävla Di Leva?
Frågade Noddy och syftade på Jannes underliga funderingar om kosmos och cirkulära religioner som han brukade dilla om under de få lunchrasterna som Janne visade sig.
Vikarierna hade inte någon aning. Janne hade dykt upp under morgonen, dragit någon vits om ett fotbollslag med storkukade negrer som gillade att duscha tillsammans och sedan hade han försvunnit.
Är det inte stjärnor och planeter så är det stora kukar. Tänkte Noddy ilsket. Hur kunde de anställa en sådan dåre? Jobbar man som fastighetsskötare så ska man prata om rörtänger, om lägenhetsbesiktningar och kanske t o m om de nya rutinerna för soptömning. Inget annat! Jannes underliga funderingar och kommentarer smittade. Inte så att hela arbetsstyrkan hade börjat prata om stora kukar dagarna i ända. Däremot hade han hört någon nämna något om planetkonjunktioner för ett tag sedan, och Noddys närmaste medarbetare hade sagt att Noddys aura verkade vara i olag sist som Noddy hade fått ett raseriutbrott över sin krånglande dator.
Janne måste bort!
Tänkte Noddy och gick ned i en källare. Ingen Janne. Han gick till nästa höghus, ned i källaren. Ingen Janne där heller. Han satte sig en stund, tände en cigg och retade upp sig till nya nivåer. Noddy låg efter med en massa pappersarbete, och så var han tvungen att fara omkring och leta efter en idiot som hade hakat upp sig på kosmos och negrer.
Det var då han hörde snarkningar. Riktiga timmerstockar. Det verkade som om de kom från ett soprum. Han gick dit. Ingen där, men nu hördes snarkningarna ännu tydligare. De kom från ett litet förråd som låg bakom soprummet. Noddy öppnade dörren och tittade in. Det var mörkt men han såg att det låg någon och sov på en madrass. En uteliggare? Sedan såg Noddy att det var Janne.
Det blev en fin dag för Noddy. Han gav Janne sparken omedelbart. Äntligen hade han tagit honom på bar gärning.
Det visade sig bli en fin dag för Janne också. Janne blev arbetslös och det var det bästa som hade hänt honom. Janne älskade att vara arbetslös. Han hade hittat sin plats i universum.

Janne ringde till mig för några dagar sedan. Han hade fått ett nytt jobb. Han börjar i morgon, på måndag. Han fick sex månader av frihet och sedan tog det slut. Det har varit de bästa månaderna i Jannes liv. Han har kunnat ligga hemma på soffan och fundera på livsatomernas kretslopp och universell karma dygnet runt.
Nu har han fått jobb som möbelsnickare och jag har hört att chefen på det företaget är en hård jävel som har full koll på sina anställda. Det ska bli intressant att se hur Janne löser detta. Att jobba som möbelsnickare kräver både engagemang och intresse. Jag tror det blir svårt att tänka på något annat samtidigt som man karvar till lite fina sniderier i en gungstol eller hallbord.
Jag skulle få sparken efter en vecka, dels för att jag inte kan stänga av min hjärna och dels för att jag helt saknar anlag för sådana yrken.
Men Janne är i alla fall händig, han kan nog fixa jobbet. Bara han ger fan i att segla iväg bland stjärnorna i sitt eget universum.

Fortsättning följer...

torsdag 26 november 2009

Vad ska man annars hoppas på?

Vi lever alla i vår egen verklighet, i vårt eget universum. När jag säger Sommar, så kanske du tänker på första gången som du som sjuttonåring höll en flicka i handen, någon annan av er kanske minns en solig skolavslutning.
Sommar för mig är när jag är åtta år. Det är sommarlov. Morsan har precis fått löning och vi går och handlar på ICA. Det gjorde vi alltid när hon fick lön. Då kände hon sig rik. I slutet av månaden fick vi handla på Konsum.
Början av månaden var extrasaltat smör och ost på mackorna, i slutet blev det stekmargarin. Inget mer.
Säg Sommar till mig och jag känner de kalla golvplattorna på ICA:s golv mot mina fötter. Vi har kommit in från värmen och den heta asfalten där utanför. Vi ska köpa smörgåsar och läsk för vi ska strax åka till stranden. Morsan köper även en prickig badboll till mig och ett sugrör som har en massa kringelikrokar, det försöker att slå knut på sig själv. Det ser skojigt ut. Men det var dyrt, två kronor kostade det.
Jag fick dåligt samvete när jag fick reda på vad det kostade.
Varje minut så dör och föds det människor. Universum släcks och nya universum tänds. Det är både tragiskt och vackert.
Jag undrar ibland var alla dessa minnen tar vägen den dag som vi seglar iväg för gott? Det kanske är som så att exakt i våra dödsögonblick så visar sig Gud för oss och säger: SOMMAR! – Vips så står jag på min barndoms strand igen. Lite längre bort sitter morsan på en filt och ropar att jag ska komma och äta!
Eller, Du kanske helt plötsligt är arton år igen, det är ljummen sommarnatt och du står och håller om en vacker flicka. En flicka som är så vacker så du har aldrig lyckats glömma henne under hela ditt liv. Men nu står du faktiskt och håller om henne igen och hon luktar t o m likadant som den där gången för så länge sedan. Inte ens det har du glömt.
Nyss var vi gamla och låg och dog i våra sjuksängar, nu är vi helt plötsligt unga igen och upplever våra livs lyckligaste stunder.
- DET HÄR VAR NI INTE BEREDDA PÅ, VA?
Mullrar Gud någonstans högt ovanför våra huvuden.
Nej det var vi verkligen inte, eller hur?

Jag har aldrig förstått det där med att man ska dela upp folk i troende och icketroende. Varför måste allt vara svart eller vitt?
Jag skulle inte ens våga vara konsekvent i en sådan här allvarlig fråga. Det vore ju direkt korkat. Och nej, jag tror inte. Jag förnekar inte heller. Jag vill inte heller kalla mig för agnostiker, det är ju annars på modet numer.
Nej, jag hoppas. Jag hoppas på Gud. Det tycker jag är det bästa man kan göra. En präst kan inte bevisa att Gud finns lika lite som en vetenskapsman kan bevisa att Gud inte finns. Det bästa man kan göra är enligt mig att hoppas. Annars skulle ju allt man gör här på jorden kännas fullkomligt meningslöst. Slutar man att hoppas kan man lika gärna gå och dränka sig direkt.
Jag hoppas på Gud och ett liv efter detta.
Min mormor var en mycket religiös kvinna. Det var inte min morfar. Han försökte att anpassa sig efter mormor. Inget mer.
Det fanns mycket som var syndigt i min mormors värld. Det absolut värsta var kortspel och sprit. Kortspel och sprit var det bästa morfar visste. Det var inte utan att det kunde bli lite spänningar ibland. Morfar jobbade hårt hela veckan. När lördagen kom så kan man tycka att han hade gjort sig förtjänt av lite kortspel och brännvin med kompisarna.
Åh nej! Mormor vaktade som en hök. Morfar var tvungen att vara lite kreativ. Han fick mormor att tro att han var intresserad av friluftsliv, att han gillade att sitta i skogen och röka pipa, titta på djurlivet och filosofera. Varför lördagsförmiddag så tog han med sig sin pipa och gick iväg ut i skogen.
- Kommer tillbaka till kvällen någon gång!
Och visst, morfar satt därute i skogen vid en glänta och rökte pipa. Och spelade kort och drack sprit med sin jobbarkompis som bodde lite längre bort efter vägen.
Morfar levde ett hårt och arbetsamt liv. Jag tror att de där stunderna i skogen tillsammans med bästa kompisen var hans andningshål.
Jag tror även att det var ett litet spel inför gallerierna, eller i alla fall inför Gud. Jag tror att mormor mycket väl kände till vad morfar sysslade med. Det hände att mormor ibland gick och hämtade morfar. Jag såg dem ibland komma tillbaka, de gick hand i hand på grusvägen i den sena sommarskymningen. Mormor såg aldrig arg ut. Jag tror faktiskt att de var rätt så lyckliga just då.
Morfar hade syndat inför Gud enligt mormor, men hon hade i alla fall inte gett sin tillåtelse. Hon spelade bara med. Morfar var nöjd. Gud var nog också nöjd.
De kanske vandrar på den där grusvägen idag?

Vi lever i en ytlig värld idag. Många människor glömmer bort vad som egentligen räknas här i livet, vilka stunder som är de finaste, när man är som lyckligast.
Idag ska folk plastikoperera sig för att passa in, de ska göra karriär, köpa fina bostäder och tjäna en jävla massa pengar.
Jag tror inte att det är feta löningar, eluppvärmt golv och köksöar de minns när de ligger på dödsbädden.
Men jakten på allt detta gör att de går miste om så mycket annat. Livet kan vara att sova på en äng och vakna av att en katt nosar dig på fingret.
Eller att sitta vid datorn en tidig morgon som jag brukar göra och skriva, dricka kaffe och ibland gå ut på balkongen och ta sig en rök och stirra upp mot stjärnorna.
Jag tror inte på karriär och designade hem.
Jag tror inte på något.
Jag hoppas däremot på universum som tänds. Jag hoppas på att när det är dags att somna in för gott så kommer jag snart att slå upp mina ögon igen, under samma stjärnor som jag en gång föddes.
Vad ska man annars hoppas på?

onsdag 25 november 2009

Alabama - Mellerud. Del 2.

Några dagar senare så ljuder fabriksvisslan vid Stora Dörrfabriken i Mellerud. Det är första fredagen i juli månad och industrisemestern har börjat. Rex springer genom fabriksportarna. Det känns som när han var barn, när han sprang över skolgården med betyget i nypan och hade ett helt sommarlov framför sig. Då ville han hem till sin cykel och sina leksaker.
Nu vill han hem till sina nya leksaker, sin nya, röda raggarbil och en hembränningsapparat. Stor och påkostad i äkta koppar. Igår kramade han ur den hela tio liter. Dunken står välfylld i ett hörn och väntar på honom.
Industrisemester. Smaka på ordet. Ett ord som nästan har försvunnit ur svenska språket idag allteftersom tillverkningsindustrin har flyttat utomlands. Idag har fjollorna i Stockholm projektanställningar, flextid och allt vad det nu heter. Det är ingen ordning alls, folk tar semester lite då och då. Men inte i Mellerud!
Rex tänker fira semestern som han alltid har gjort, genom att dricka hejdlöst hela första veckan. Frugan har tagit med sig deras barn och åkt till släktingarna i Bergsjön utanför Göteborg. Det gör hon alltid första veckan i juli.
Skönt att slippa de där jävla idioterna!
Tänker Rex när han springer fram på villagatan, mot sitt hus. Han viftar med matlådan i luften. Han är över fyrtio år men känner sig som tio. Här ska jävlar i mig supas! Tänker han. Jag tänker inte vika mig en tum förrän jag ser botten i dunken!
När han kommer fram till sin villa ser han Roland, sin förbannade snutgranne. Han står i sin trädgård och flinar elakt mot Rex. Vad har han för jävelskap på gång nu då? Undrar Rex. Roland har strukit omkring hans villa i flera dagar. Rex blänger ilsket på Roland innan han går in och smäller igen dörren. Därmed lämnar han den otäcka världen bakom sig. Nu är han hemma. Nu ska han supa!

Nästa dag, som råkar vara en lördag, kliver Coleman Carter av tåget vid Melleruds järnvägsstation. Han tittar sig omkring. Det ser trevligt ut. Solen skiner och invånarna verkar vara av den arbetsamma och skötsamma sorten.
- What a wonderful day!
Skriker Coleman rakt ut i luften vilket får de förbipasserande att snabbt skynda vidare. Ännu en dåre som har klivit av Göteborgståget. Alla dårar kommer söderifrån, det har Melleudsborna lärt sig under åren. Om de bara visste hur långt söderifrån denna passagerare kommer ifrån.
- Och svart som sot är han också!
Coleman styr stegen upp mot centrum. En välbyggt, svart man, två meter strumplästen som bär blåa lågprisjeans, boots och en pippigul t-tröja med texten:”Pull-Pull Fried chicken.” Coleman tänker leta upp en bar och ta sig ett glas. Det är vad han behöver just nu. Sedan tänker han leta upp ett jobb.
Men först ett glas.
Sedan jobb.
Rex sitter i passagerarsätet på sin röda amerikanare med vitt vinyltak och dricker direkt ur en plastflaska. Ur stereon dånar rockmusik.
En jobbarkompis till Rex, Veino, kör bilen. Veino är nykterist vilket betyder att Rex har någon som kan köra omkring på honom hela kommande veckan. Det gör inte Veino något eftersom han vet att Rex snart kommer att tuppa av och då gäller det att vara snabb i vändningarna och få ut Rex ur bilen innan han hinner starta ett reningsverk i brallorna. Men så fort han har släpat in Rex i villan så får han bilen för sig själv och kan ragga upp den där tonårstjejen som han hade sett borta vid korvkiosken. Hon hade stått där alldeles ensam och sett övergiven ut hela förmiddagen.
Inte så länge till min lilla duva! Tänker Veino. Jag ska plocka upp dig och köra dig till den gamla träbron vid Skitälven och tillsammans ska vi smyga ned under bron. Jag lovar, vi ska inte fånga grodyngel!
Veino får stånd bara han tänker på det. Tidigare hade han fått berättat för sig av andra medelålders män ur den lokala raggarklubben att de minsann hade fått lägga sig mellan hennes ben. Han hade fått stånd då också men då var det inte ens han som stod på tur.
Men nu kunde det bli allvar av för hans del!
De kör Storgatan fram. Helt plötsligt ser Rex hur en storväxt svart man kliver in på en pizzeria med fullständiga rättigheter. Veino ser ingenting. Först i munnen, tänker Veino, och sedan så...
- En neger!
Skriker Rex. - Helvetes jävlar! Jag låste väl dörren hemma?
Han beordrar genast Veino att köra tillbaka hem till sin villa.
När de kommer fram så är Garagedörren öppen, där inne står Roland med full polisuniform. Han håller just på att bära ut Rex hembrännarutrustning.
- Nu har jag dig! Din lille jävel!
Säger Roland och ser överlycklig ut.
Luften går ur Rex. Det här var inte bra. Inte bra alls. Skulle den där jävla Roland ta hem spelet till slut trots allt?

Samtidigt kliver Coleman in på Pizzeria Fontana och beställer en dubbel whiskey. I samma stund som han sveper spriten så sprider sig en fruktansvärt smärta i Colemans mage. Den får honon att se rött. Smärtan gör Coleman fullkomligt vansinnig. Han vill slå sönder hela världen.
Roland får ett anrop på sin komradio. Utryckning på gång.
- En jättelik neger med pippigul t-tröja håller på att göra kaffeved av Restaurang Fontana. Åk genast dit!
Nu hade Rex tur. Roland är tvungen att åka iväg på utryckning. Rex tar chansen att gömma undan sin hembrännare. Sedan kommer ord att stå mot ord.
När Roland kommer fram till Restaurangen står ägaren utanför. En del nyfikna människor har samlats. Äntligen händer det något spännande i Mellerud. Ägaren stoppar Roland som tänker gå in.
- Det är ingen idé! Han pratar bara utrikiska!
Roland ropar i en megafon att han ska komma ut från restaurangen omedelbart. Coleman svarar med att kasta ut ett stort mixerbord genom fönstret. Ett mixerbord som brukar användas under de kvällar som det anordnas rockkvällar med främst Eddie Meduza på repertoaren.
Roland hör hur vandaliseringen fortsätter därinne. Stolar, bord och jävelskap flyger omkring.
- Nu går jag in!
Säger Roland bistert. Äntligen får han visa de här förbannade bonnjävlarna vilken hårding till snut han är.
Roland är inte stor, lite drygt en och sjuttiofem och har början till kulmage. Men Roland har stor tilltro till sig själv. Han har minsann erfarenhet av somalierna nere i Göteborg och den här svarte mannen kan knappast vara värre. Han har bankat skiten ur många somalier i sina dagar.
Så Roland går in.
Och kommer inte tillbaka.
Ett klot av eld brinner i Colemans mage. Det kan endast släckas med våld.
Tio minuter senare är förstärkning från Uddevalla på plats. Två poliser rusar in. Då håller Roland som bäst på att bli strypt med sin egen slips. Coleman tar i så det knakar, Roland är alldeles blå i ansiktet. Flera av Rolands tänder är utslagna och ena armen är bruten på flera ställen.
Uddevallasnuten försänker Colemans värld i mörker med sina batonger.

Coleman blir anhållen och häktad. Roland hamnar på lasarettet. Han kommer att tillfriskna men dessvärre har han inget minne av denna dag. Inte av Coleman och inte heller minns han något av Rex och upptäckten av hans hembrännarapparat.
Där hade Rex tur.
Det kunde han tacka Coleman för.
Jag väljer att göra denna historia kort. Rex blev upplyst om Colemans bravader. Det sades att Rex stod utanför tingssalen och väntade på honom när han blev släppt. Det sägs även att Rex har ställt upp som Colemans övervakare och att de har blivit bästa vänner. Coleman har fått en sängplats i Rex vinterisolerade garage.
Ibland brukar de tillsammans stå och lipa och kasta sten på Roland när han är ute och klipper gräsmattan. Roland fattar ingenting. Att den där jävla Rex hatar honom vet han, men vad fan har han gjort den där jävla negern?
Det sägs även att Rex funderar på att följa med Coleman till Alabama en dag. Hur det blir med det får vi se. Jag måste erkänna att jag själv tycker att Wormwood Hills verkar vara en spännande liten stad som är värd att bekanta sig med lite närmare. Hur som helst så vet jag att ovänskapen mellan Rex och Roland kommer att hålla i sig.
I Mellerud kommer fotbollsdårarna att fortsätta med att jaga sina bollar och raggarna kommer att åka runt torgen och vifta med sina spritflaskor och sydstatsflaggor.
År efter år.
Det finns en del att skriva om.
Och Rex har fått en ny kompis från Alabama.

tisdag 24 november 2009

Alabama - Mellerud. Del 1.


Det finns en grupp med indianer som brukar dyka upp och besvära invånarna i Sveriges större städer med jämna mellanrum. Jag tror att de är peruaner. De riggar upp sina instrument vid torg och gågator. Panflöjter, mandoliner, congas och jävelskap. De för ett oherrans oväsen.
Ni har säkert sett dem. I Örebro brukar de hållas vid Olof Palmes torg och i Karlstad brukar de ställa sig vid Drottninggatan.
En kompis till mig, Rex, avskyr dem. Han avskyr överhuvudtaget peruaner. Det är lite ovanligt. Peruaner som är ett sådant harmlöst och anonymt folk. Hur kan de reta upp någon genom sin blotta existens?
Rex tycker att det är något lömskt över dem, något förslaget och beräknande. Han litar inte på dem. Och så tycker han att de verkar vara skitiga. De ser dammiga ut, som han säger.
- Jobbar varenda jävla peruan i något kalkbrott?
Rex människosyn är en smula snäv. Han litar bara på folk från svenska landsbygden, amerikanska södern och Israel. Resten av mänskligheten vill han helst ha på så långt avstånd ifrån sig som möjligt. Rex bor i Dalsland, man blir sådan då.
Rex var och hälsade på mig för ett tag sedan. Vi gick ut på stan. Det föll sig som så att just då hade nämnda peruaner anlänt till staden. De stod och spelade för fullt. Rex ryggade bakåt direkt. En utav dem gick omkring och sålde CD-skivor till åskådarna.
- Kommer det fram en sådan där jävla idiot i poncho så klipper jag till direkt!
Han skämtade inte. Rex såg faktiskt rädd ut på allvar. Han skulle slå i rent självförsvar.
Vi gick vidare.
Min flickvän däremot älskar dem. Hon är t o m personlig bekant med ett par av dem. Jag tror att det beror på att hon är från Chile. Antagligen känner hon samhörighet med dem. Vad vet jag?
Rex känner bara samhörighet med vita, heterosexuella svenskar på landsbygden, sydstatare och judar. Punkt slut. Resten kan fara och flyga åt helvete.
- Och finnarna! Du glömde Finland!
Ja just det ja. Finska befolkningen finner även nåd hos Rex.
- Förutom bögarna! Skriv det. Inte bögarna för fan!
Ok, nu har jag skrivit det också. Är det något jag har glömt?
- Roland. Den där jävla Roland!
Roland är Rex granne och tillika polis. De gillar inte varandra. Alla som har följt min blogg känner till deras förehavanden sedan gammalt. Där behövs ingen närmare presentation.

Rex bor i Dalsland, i Mellerud närmare bestämt. Ett samhälle mitt på den dalsländska slätten med ett bedårande vackert litet centrum, garanterat fritt från peruanska gatumusikanter. Jag har då aldrig sett någon.
Det är populärt att gnälla på småkommuner idag när alla av någon anledning ska flytta till Stockholm, raka kuken och jobba kontor bland de andra fjollorna och salladsätarna. Jag gillar småkommuner. Jag har bott i både Stockholm och Mellerud. Jag har erfarenhet från båda orterna. Om jag blir tvingad så väljer jag Mellerud framför Stockholm. Bondhåla är alltid att föredra framför Stockholm.
Men allt är naturligtvis inte frid och fröjd i Mellerud. Inskränktheten är stor. Det är mycket svårt att bli accepterad. Antingen ska man vara en fotbollsidiot och anse att livets mening är att sparka in en boll mellan två stolpar, eller också ska man åka runt torgen i en gammal amerikansk bil och dricka sprit. Runt, runt. År efter år. Det är som klockan som går men aldrig kommer fram.
Boots och fodrad jeansjacka är klädseln för dagen. Alla dagar sedan sjuttiotalet någon gång.
Jag avskyr fotboll och kan inte ens byta olja på min bil så jag hade svårt för att passa in. Då kan ni ju bara tänka er vilket mottagande ett gäng med peruanska gatumusikanter skulle få. För några år sedan så läste jag om en liten håla i Alabama i djupaste amerikanska södern Utanför samhället så hade de satt upp en skylt.
”NEGER! OM DU KAN LÄSA, LÅT INTE SOLEN GÅ NED ÖVER DIG I DENNA STAD!
Jag tänkte direkt på Mellerud.
Staden hette Wormwood Hills. Jag var inne på Melleruds kommuns hemsida. Där föreslog någon i styrelsen Wormwood Hills som vänort till Mellerud.
Jag blev inte förvånad.
Nu försöker Melleruds kommun att hitta någon som både kan engelska och som är skrivkunnig så att de kan inleda en korrespondens med kommunledningen i Wormwood hills.
- Annars så får vi väl ta det på svenska!
Som kommunens starke man Conny Mügel sade till den lokala reportern som var utskickad från Mellerudsnyheter – Hela familjens tidning.
- Om man skriver enkelt och kortfattat med stora bokstäver så kanske de förstår ändå?
Varken reporter eller läsare reagerade på detta. Utom Rex. Han blev alldeles eld och lågor när han en morgon satt och läste Mellerudsnyheter vid köksbordet. Skulle Mellerud kanske få en vänort i amerikanska sydstaterna? Och Alabama till på köpet! Rex absoluta favoritstat!
- Jag kan engelska! Jag ska författa det där brevet!
Sade han till sin hustru Hannah.
Och så blev det.
Några månader senare blev det bekräftat, Mellerud hade fått en vänort i Alabama. Det fick stora rubriker i Mellerudsnyheter. Det var den största nyheten sedan en galen bonne vid namn Axel Olsson en dag i fyllan och villan hade kört sin nyinköpta skördetröska rakt in i en transformatorstation och försänkt hela kommunen i mörker.

Ungefär samtidigt som man i Mellerud firade sitt nya vänskapsförbund så släpptes Coleman Carter ut ur Wormwood Hills countyjail där han hade suttit av sex månader för vandalism och misshandel. Coleman var en egentligen en fridens man men led av magsår. När smärtorna satte in så kunde han bli helt galen och slog sönder allt som fanns i närheten, inklusive dem som försökte stoppa honom. Den här gången hade smärtorna satt in när han besökte en bar. Det var ju en smula förargligt. Redan efter första glaset så högg det till i magen och sedan var det färdigt. Coleman blev som ett rytande lejon och började veva med sina jättelika armar. Gäster och inventarier flög åt alla håll. Det tog tio minuter innan polisen kom, då hade Coleman hunnit demolera i stort sett hela baren. Det var bara flisor kvar.
Coleman var stor, över två meter lång och bestod enbart av muskler. Coleman var även en av Wormwood Hills få svarta invånare.
Om han hade varit illa omtyckt innan så förstod han att nu var han direkt hatad och låg illa till. Han kunde inte återvända till staden och sitt gamla jobb på snabbmatsrestaurangen med friterad kyckling som specialitet.
- Välkommen till Pull-Pull fried chicken! Hoppas det smakar bra! Ha en pullig dag!
Det där jävla jobbet skulle han inte sakna. Inte Wormwood Hills heller. Det var en håla där varannan invånare hette Bubba och det serverades lite väl mycket pungråtta och majsgröt på middagsborden för Colemans smak. Men han var uppväxt där, han kände inte till så mycket annat. Vart skulle han nu ta vägen? Vad skulle han jobba med? Han hade 1 500 dollar undansparade. De skulle inte räcka länge.
Coleman drog sig till minnes en artikel i Wormwood News. Det hade stått något om att stan hade fått en vänort i Europa, i Sverige. Vad var det nu stan hette - Mellerud? Ja, så var det! Och vänort, det lät trevligt. Det måste ju betyda att invånarna är vänliga där. Coleman hade aldrig varit i Europa, han hade överhuvudtaget aldrig varit utanför Alabamas statsgräns. Få invånare i Wormwood Hills såg längre bort än sin husvagnsparkering.
Coleman hade femtonhundra dollar undansparat. De skulle räcka till en enkel biljett till Sverige.
Jag sticker dit. Tänkte han. Jag sticker tammefan till Sverige!
- Åt helvete med Alabama!
Hojtade Coleman, lyfta upp sin axelremsväska och gick ut på landsvägen. Han började traska söderut mot flygplatsen.

Fortsättning följer...

fredag 20 november 2009

Tankar från en sjuksäng...

Barndomen var en trevlig tid att vara sjuk under. Man slapp skolan och fick ligga hemma och bli ompysslad. Morsan brukade duka upp cacao och mackor innan hon gick till jobbet. Under lunchrasten kom hon hem och tittade till mig. Hon brukade alltid ha med sig några nya serietidningar.
Jag gillade att vara sjuk. Jag försökte alltid att förlänga min sjukdomstid. Jag gick ut på balkongen och drog i mig den kyliga vinterluften och varje morgon så gnuggade jag pannan med täcket innan morsan kom in och kände mig på pannan.
- Oj så het! Du får nog vara hemma i dag också!
Det enda som var otäckt var när det var dags att ta tempen. På den tiden smorde man in en glastermometer med någon slags vit smet och sedan fick man den uppkörd i röven. Mycket obehagligt.
Men annars så var allt fint. Fick man mässlingen eller någon annan barnsjukdom så var det rena julafton. Det betydde att man slapp skolan under flera veckor. Man låg hemma i sängen och blev ompysslad.
Det var en fin tid.
En gång när jag låg hemma och myste i sängen så ringde det på dörren. Det var en flicka från min klass. Hon hette Annette. Hon hade med sig några av mina skolböcker. Matte och svenska vill jag minnas.
- Vad ska jag med dem till?
Undrade jag.
Det var vår lärarinna som hade beordrat henne att gå hem och lämna den till mig. Hon hade kryssat för vilka kapitel jag skulle gå igenom, så att jag inte kom efter i skolarbetet.
Jag blev förvånad. Jag hade alltid legat efter. Faktum var att jag oftast vägrade att öppna mina skolböcker. Vad fick min lärarinna att tro att jag helt plötsligt skulle ägna mig åt dem när jag låg hemma och var sjuk?
- Jag vill inte ha dem!
Sade jag.
Annette försökte få mig att ta emot dem. Annars kanske hon skulle få skäll när hon kom tillbaka.
- Släng dem i sopnedkastet!
Sade jag och drog igen dörren i ansiktet på Annette.
Inte ens när man var barn så fick man vara ifred.
Annette slängde aldrig mina skolböcker i sopnedkastet. Hon gick tillbaka till skolan och skvallrade för vår lärarinna.
- Han sade att jag skulle slänga dem i sopnedkastet!
Jag hämnades på Annette när jag blev frisk. Annette var en flicka som trivdes i skolan, som alltid ville göra rätt för sig och som såg upp till vår lärarinna. Hon ville t o m bli lärarinna när hon blev stor.
Annette var inte riktigt klok.
Under en rast så hade jag kvarsittning i klassrummet. Det tyckte jag var skönt. Då slapp man freda sig för Tuffa Gänget ute på skolgården. Jag tog en kniv och började karva i Annettes välpolerade bänk. Inget klotter där inte. Jag skar in en massa obsceniteter. Jag avslutade med att fylla hennes bänk med vatten.
Egentligen såg jag inget problem med att fröken hade fått reda på vad jag ansåg om läroböckerna, vad kunde hon göra åt det? Nej, det var just det faktum att Annette hade skvallrat för en lärarinna. Skvallrat. Det gör man bara inte lika lite som man i vuxen ålder springer till sin chef och skvallrar på sina arbetskamrater.
Det här var i andra klass. Sista året i en normal klass för mig. Resten av mellanstadiet skulle jag få tillbringa i en specialklass.
Men det var inte vandaliseringen av Annettes skolbänk som slutligen skickade mig till ”Specialen”.
Varje morgon så var vi tvungna att hälsa fint på vår lärarinna när hon steg in i klassrummet. Det här var under sjuttiotalet och vi hade precis läst om förintelsen och nazisternas brott mot mänskligheten.
- God morgon!
Hälsade hon.
Jag flög upp ur skolbänken, slog ihop fötterna och sträckte ut högerarmen.
- Heil Hitler!
Det blev ett jävla liv. Knalltransport till studierektor och senare till barnpsyk. Det blev min avskedshälsning till min gamla klass.

Jag registrerade mig på Facebook för ett tag sedan. Där har jag kommit i kontakt med flera gamla vänner. En del hade jag nästan glömt bort.
En av dem jag har fått kontakt med är en kvinna vid namn Affi. När jag kände henne var hon en ung flicka. Nu är hon mamma och gift med en man som heter Thomas. Affi har blivit gammal som alla oss andra. Hade hon varit ett par skor hade hon varit ett par fotriktiga sandaler i brunt fuskläder. När hon var ung var hon ett par svarta, högklackade läderstövlar med nitar.
Så kan det gå.
Jag noterade att hon hade skrivit en kommentar om sitt arbete. Hon tyckte det var trevligt att få komma tillbaka till sitt jobb.
"Är du inte klok? Vad är det för roligt med att arbeta?"
Kommenterade jag.
Jag fick genast ett oförskämt svar tillbaka.
"Vissa av oss har faktiskt ett jobb som vi tycker är kul!"
Affi jobbar på ett lasarett. Som sjuksköterska. Vad kan det vara som är så halsbrytande roligt med ett sådant jobb?
Men tydligen så tycker Affi att det är kul att vårda sjuka människor och då måste jag säga att hennes man Thomas haft en rent fantastiskt tur. Med en sådan fru så skulle jag vilja vara sjuk jämt! Eftersom Affi tycker att hennes jobb är så kul så skulle hon även få praktisera sitt yrke på sin lediga tid.
Skulle inte förvåna mig om Thomas ligger hemma i sängen hela dagarna och hostar och ömkar sig. Någon gång under eftermiddagen kommer Affi hem från sitt jobb och byter om till sin extrauppsättning av sjuksköterskekläder som hon har skickat efter från någon suspekt firma ute på nätet. Vilken tur att jag hittade den där siten! Nu kan jag vara sjuksköterska även på min fritid! Tänker Affi.
Hon skrider fram mot Thomas som ligger i sängen. På huvudet bär hon en vit hätta med ett rött kors framtill, ljusblått förkläde och vit, kort kjol. - Nu ska vi ta tempen!
Säger Affi och tar fram sin lilla vita läkarväska som också har ett rött kors.
- Inte i röven!
Skriker Thomas.
Nejdå. Han får den i munnen.
- Den smakar konstigt!
Det är en gammal febertermometer som inte har använts sedan Affis far hade lunginflammation och fick den uppkörd i röven under stora protester. Det var någon gång under åttiotalet när Affi var en liten flicka och lekte sjuksköterska. Det ska börjas i tid! Efter det har den legat nedpackad i ett litet, tillhörande etui. Affi har sparat den av nostalgiska skäl. Man vet ju aldrig när den kan komma till användning igen och om inte annat så är det kul att ha den i läkarväskan. Det ser så proffsigt ut på något vis med en sådan där gammal febertermometer i riktigt glas.
- Nu blir det mat!
Säger Affi till Thomas och går iväg till köket för att hämta matbrickan. Thomas noterar Affis korta, vita kjol. Han ser också att hon bär vita kåtstrumpor. Undrar om trosorna också är vita? Kanske med ett litet rött kors framtill?
Tänker Thomas.
- Du har ju stånd!
Utbrister Affi när hon kommer tillbaka. Affi blir jättearg. Patienterna på lasarettet har minsann aldrig stånd. Det får man inte om man är sjuk på riktig. Affi känner sig utnyttjad. Jävla Thomas! Hon drämmer brickan med mat i huvudet på honom, sätter sig i bilen och åker tillbaka till sitt jobb på lasarettet. De blir alltid tacksamma om man kan jobba övertid. Affi glömmer att byta om till sin riktiga sjuksköterskeuniform. Hon dyker upp på avdelningen med sin vita hätta med rött kors, ljusblå förkläde och korta, vita kjol med tillhörande kåtstrumpor. I handen håller hon sin lilla vita, läkarväska med rött kors.
- Men hur ser du ut?
Säger avdelningschefen när han får se Affi. – Är du inte riktigt klok?
Affi ser en skymt av sig själv i en spegel och blir illröd i ansiktet. Jävla Thomas! Tänker hon. Allt är hans fel! Sjuk va? Han ska nog jävlar i mig få anledning att känna sig sjuk när jag kommer hem!
Hårda bud för Thomas. Det kanske inte är så kul att vara gift med en sjuksköterska trots allt?

Idag är jag en vuxen man. Det är inte längre lika trevligt att bli sjuk. Det finns ingen som pysslar om mig längre. Min flickvän säger att jag sjåpar mig och chefen ringer varje dag och undrar när jag ska behaga bli frisk.
- Jobbet försvinner inte, vet du!
När jag var barn så levde jag i en mycket begränsad och enkel värld. Skolan var helvetet på jorden och hemmet var paradiset. Allt däremellan var en slags gråzon som jag inte var så intresserad utav att utforska. Hemma hade jag mina serietidningar och böcker. Det räckte för mig.
Jag gick med tunga steg till skolan men jag sprang alltid därifrån. När det ringde ut på eftermiddagen så susade jag fram över skolgården, förbi Tuffa Gänget, ut på gatan och så sträckte jag ut på allvar.
Jävlar vad det gick undan.
Idag susar jag inte längre fram. Jag går till jobbet med tunga steg och jag går hem med ännu tyngre steg. Det är svårt att springa i tunga arbetsskor med stålhättor. Jag har ingen lust att springa heller, den tiden är förbi. Allt har blivit en gråzon. Det känns som om jag väntar på något men jag vet inte vad?

Min gamla skolfröken dog för några år sedan. Cancer. Hon gick en för tidig död till mötes. Det var egentligen inget fel på henne. Hon hade en jävla kraft i nyporna och kunde lätt och ledigt lyfta upp mig från bänken i öronen. Men hon gjorde vad nöden krävde. Då blev jag tokig av ilska och ruvade på hämnd. Idag tycker jag att hon gjorde rätt, jag anser t o m att hon borde ha tagit i mycket hårdare.
Men då så hatade jag henne. Hon tillhörde ju den andra sidan, ”fiendesidan”. Hon representerade det som jag gjorde allt för att slippa.
Jag hade inga problem med auktoriteter, jag hade problem med mitt ointresse och min allt för tidiga insikt om meningslösheten.
Jag ångrar ingenting. Jag ångrar inte att jag aldrig lärde mig multiplikationstabellen eller alfabetet utantill. Jag kan läsa och skriva och det räcker för mig.
Men jag ångrar att jag aldrig fick chansen att be henne om ursäkt. Hon försökte bara sköta sitt jobb. Hon trodde på det som hon hade utbildat sig till.
Hon var nyexaminerad från lärarhögskolan. Vi var hennes första klass och jag var hennes första elev som satte sig på tvären.
Jag hoppas att Gud har fixat till en bra uppkoppling där uppe i himmelen. Så att hon kan läsa min ursäkt.
Eller också kanske hon står bakom ryggen på mig just nu. Hon kanske läser allt som jag skriver, snart så kanske hon lyfter upp mig i öronen igen och säger:
- Nu får det vara slut på dumheterna! Vad ska det bli av dig egentligen?
Det är hon inte den första som har undrat. Idag har min chef tagit över hennes roll. Men ännu så har hon inte dragit mig i öronen i alla fall och det är ju ett bra tecken.
Det går framåt.

torsdag 19 november 2009

Intelligenstest - Del 2.


- Jag ska tala klarspråk, sade min arbetsförmedlare nästa dag. - Är det något slags fel på dig?
Ja. Svarade jag.
- Jag tycker inte det är kul att rensa brunnar från skräp.
Hon tittade på mig en stund.
- Jag ser i mina papper att du inte har någon utbildning. Hur kommer det sig?
- Jag behövde inte!

Det stämde. Borde det inte vara en merit att ha klarat av den förbannade skolan så snabbt som möjligt?
- Dumma människor måste tillbringa lång tid i skolbänken. Det finns ingen som tycker att en person som måste tillbringa ett år vid en körskola är intelligent. Jag klarade mig vid första uppkörningen!
Logiken var kristallklar.
Hon fortsatte med att stirra på mig. Hon var mållös. Hon visste inte riktig hur hon skulle bemöta den sortens logik.
- Har du några drömmar?
- Ja, jag skulle vilja ha lönebidrag.

Jag ville ha det som Nicke. Jag kunde se mig själv sitta ensam, undanskuffad i något utrymme hos något företag. Där skulle jag sitta och fantisera åtta timmar om dagen. Sedan skulle jag få gå hem. Det skulle passa mig.
Om de ansåg att Nicke hade några skruvar som behövde dras åt, hur mycket glappade det då inte i min skalle egentligen? Enligt samhället så är man inte som man ska i huvudet om man inte tycker det är kul att gå till en plats man inte vill vara på åtta timmar om dagen och utföra sysslor man aldrig skulle drömma om att befatta sig med på sin fritid.
Fem dagar i veckan.
År efter år.
Tills man fyller sextiofem år. Då är man fri och har man tur så faller man inte ihop och avlider när det är dags för att bli avtackad. Kanske hinner man få uppleva några år av frihet och lycka.
Min arbetsförmedlare talade om för mig att jag inte var aktuell för lönebidrag.
- Man måste ha någon sjukdom eller handikapp!
Nu var jag helt plötsligt fullt frisk och normal.
- Alla undrar ju hela tiden vad det är för fel på mig! Hur ska ni ha det?
Hon började tröttna. Det syntes på henne att hon ville få det här mötet avklarat så fort som möjligt. Hade jag tur så skulle hon stämpla upp kort som räckte hela sommaren. Då skulle jag få en sommar i frihet, utan otrevliga distraktioner i form av arbete.
Det gjorde hon inte.
Hon talade om att det fanns ett jobb ledigt som köksbiträde vid lasarettet. Det fick jag gärna söka, om jag ville.
- Helst inte.
- Hoppsan! Jag glömde. Du MÅSTE söka det!


Jag fick jobbet. I ett år så stod jag nere i en källare och lastade i matvagnar som skulle ut till avdelningarna. Efter ett tag kom de tillbaka, då var det dags att lasta ur dem och diska alla kantiner, porslin och bestick. I början var det rätt så bra. Under tiden som jag väntade på att vagnarna skulle komma tillbaka så kunde jag smita ut på lastbryggan och snacka skit med de söta undersköterskorna som ofta satt därute och rökte.
Jag knöt kontakter i syfte att få doppa innan sommaren var slut. Så att jag i alla fick ut något av det där jobbet.
Och ja, det fick jag. En ovanligt svårbotad form av kondylom.
Jag önskar att någon hade skvallrat på mig innan jag hade snackat in mig hos den där kvinnan. Hon hette Fia och jag blev glatt överraskad när jag förstod att hon var sorten som gärna hade sex redan vid första träffen.
Ännu mer överraskad blev jag några veckor senare när jag stod i duschen och upptäckte två rosa, köttiga vårtor mitt på kuken. Det krävdes flera, plågsamma behandlingar innan jag blev botad.
Fia var i sanning en överraskningarnas kvinna.

Det finns alltid folk som retar sig på att det finns någon som fixar det för sig på sin arbetsplats. Jag brukar kalla dem för Hederlig Svensk. De har inget liv och kräver att alla andra i deras närhet ska lida lika mycket som de själva gör.
Hederlig Svensk hittar man överallt och kännetecknas av snusförnuftighet och extrem laglydnad. Det är de som kan komma fram och säga åt dig att släcka cigarretten eller be dig att plocka upp läskburken som du nyss slängde på gatan. Bara för att jag vet att de finns så slänger jag alltid skräp runt omkring mig och ser jag ett luftintag någonstans så ställer jag mig vid det och röker.
Hederlig Svensk är också en av anledningarna till att jag aldrig någonsin skulle få för mig att sopsortera och jag känner djup tillfredsställelse varje gång som jag stannar bilen, kliver ur och kastar iväg vinterns förbrukade batterier över en blommande sommaräng.
Skyll inte på mig. Skyll på Hederlig Svensk.
Nu hade en sådan retat upp sig på att jag satt ute på lastbryggan och slickade in mig hos undersköterskorna. Det skulle jag inte få göra. Så fort jag fick tid över så skulle jag upp till salladsberedningen och hjälpa till. De förväntade sig att jag skulle tycka det var roligt och intressant att få lära mig att blanda till olika sorters sallad. En utav arbetsledarna frågade mig t o m vilken sorts sallad som jag tyckte var roligast att tillreda.
Jag frågade henne vilken sorts cancer hon trodde var trevligast att få dö i.
De slutade prata med mig. Det tyckte jag var skönt. De tillhörde de Dumma Människorna. Jag tror faktiskt att flera utav dem som stod där och hackade och tärnade uppriktigt trivdes med sina sysslor. De tyckte det var kul. De blev lyckliga. Dumma människor är ofta lyckligt ovetande om meningslösheten och sin obetydliga roll i livet. Dumma människor drabbas sällan av depression och psykiska sjukdomar. Man hittar sällan Zoloft och Xanor i deras badrumsskåp. De är alltid glada. De begriper inte bättre.
Sista dagen på vikariatet så bjöd jag dem på tårta.
- Vad firar vi?
Undrade arbetsledaren.
- Jag gör sista dagen idag och jag fick inte vikariatet förlängt!
Jag sken som en sol.
De trodde inte att jag var riktigt klok i huvudet.

Så med tanke på allt detta som jag har skrivit ned så borde jag känna mig rätt så trygg inför ett intelligenstest. Men så slog det mig för ett tag sedan, intelligens kännetecknas ofta av nyfikenhet och intresse utav att lära sig saker och ting. Jag är inte nyfiken och det finns mycket få saker som jag är intresserad av att lära mig.
Tänk om det är jag som är korkad?
Tänk om det är alla andra som faktiskt tycker det är kul att gå till sina jobb som är intelligenta?
Det kanske är jag som tillhör de Dumma Människorna. Alla andra människor i min omgivning har hela tiden känt till att jag har varit dum. Riktigt jävla Dum I Huvudet. Utom jag. Jag har levt i en illusion av att det är jag som har fattat något som ingen annan har fattat.
Skrämmande tanke.
Men jag gjorde i alla fall intelligenstestet. Det var en riktig pina. Jag var så nervös så att svetten dröp av mig. Det var svårt att koncentrera sig. När jag satt och väntade på resultatet så kändes det värre än när jag gjorde teoriprovet hos körskolan. Hela min självkänsla hängde på vilket värde jag skulle få. Hur jag skulle förhålla mig till mig själv under resten av livet.
Och så dök min intelligenskvot upp på skärmen.
Det hade gått åt helvete.
Medelvärdet ligger på 100. Femtio procent av världens befolkning har en IQ på 100.
Jag fick… 106.
Ok, jag tillhör inte de Dumma Människorna. Jag ligger över medel. Men inte tillräckligt för att jag ska känna mig nöjd. Två polare, Rex och Janne fick högre. Det retar mig och det kommer det alltid att göra.
- Du vet väl att jag alltid kommer att se ned på dig en smula nu?
Sade Rex till mig.
Det finns inte så mycket mer att säga om detta. Jag får lära mig att leva med denna vetskap.

Om ni är intresserade att själva göra testet så har ni adressen här:
http://www.mensa.se/
Men kom ihåg: Ni får leva med resultatet resten av era liv. Tänk er för innan ni gör det.

tisdag 17 november 2009

Intelligenstest - Del 1.


Det finns två saker jag aldrig har vågat mäta, min intelligens och kuken. Tänk om resultatet inte blir vad jag hoppas på!
Det jag inte vet har jag inte ont utav. Alltså har jag struntat i det. Tills för några dagar sedan. En kompis till mig hade besökt Mensas sida och gjort intelligenstestet. Han hade fått sin IQ uppmätt. Nu var det min tur. Skulle jag få mer än honom?
- Aldrig i livet!
Sade jag.
Jag har alltid föraktat enfald. Jag har känt många dumma människor, och när jag skriver dumma så menar jag inte att jag umgicks med någon av de där dreglande idioterna som man ibland kan se ute på stan, som står under något varmluftsintag och tar sig på kuken. Nej, jag menar alldeles vanliga, lågbegåvade människor som kan sköta sin egen ekonomi och hygien men som aldrig utmärker sig på något vis.
När jag växte upp så var jag omgiven av dumskallar. Jag tillbringade ju, som jag har skrivit om tidigare, flera år i en OBS-klass. Hälften var kanske inte efterblivna men de balanserade på gränsen. Den andra hälften hade passat bättre på mentalsjukhus eller anstalt. Där hamnade också flera av dem senare i livet. En av dem fick tio år för rånmord vid tjugo års ålder och det måste man säga är raskt marscherat.
En annan kille visade sig vara riktigt lovande i slöjd och hantverk. Det sägs att han idag är en jävel på att måla postlådar och svarva ljusstakar vid Norrtäljeanstaltens terapiverkstad.
Resten var av typen som ogenerat kunde stå i duschen och runka efter gympan och som formade bokstäverna med munnen när de med stor möda skrev sina namn.
- Du blev ju placerad i den där klassen. Vad var du, dum eller kriminell?
Undrar ni naturligtvis.
Ingetdera. Jag var tönten som bara var lat och ointresserad. Jag har alltid fungerat på det viset. Jag tycker bara det är kul att lära mig sådant som intresserar mig. Resten struntar jag i. Lägg därtill en fullkomlig avsaknad av ambition. Min initiativförmåga är väl inte heller vad den borde vara. Men jag är medveten om mina problem. Jag känner till mina fel och brister och ibland utnyttjar jag dem till max.

Under åttio och nittiotalet hände det att jag blev arbetslös ibland. Tvärtemot vad många inbillar sig idag så var det inte alltid så trevligt och slappt att vara arbetslös. Man levde absolut inget lyxliv och under nittiotalet så hårdnade tillvaron betydligt för de arbetslösa. Jag blev arbetslös en sväng när jag var i trettiofemårsåldern. Jag hade blivit såpass gammal så att jag ansåg mig kunna ställa lite krav på mina kommande arbeten. Jag bestämde mig för att hädanefter inte ta vilka skitjobb som helst.
Min arbetsförmedlare var av en annan åsikt. Hon tvingade mig att söka det ena jobbet värre än det andra.
- Sök! Annars stänger jag av dig från A-kassan!
Hon hette Berit och var både intelligent och ond. Ingen bra kombination. Det gick inte att lura henne. Hon ringde alltid och kollade om jag hade sökt jobben hon hade anvisat mig.
Otäcka kvinna!
Så till slut så fick jag en provanställning på ett företag som sysslade med grovsanering på byggen och viss avloppsrensning. Städjobb kan vara hur bra som helst, om det är inomhus. Detta var uteslutande utomhusjobb. Jag hatar att jobba utomhus! Detta är Sverige. Ständig kyla, blåst och regn. I värsta fall snö. Personalstyrkan visade sig bestå av medelålders män med snus, fotboll och öl som största intressen. Jag skulle aldrig kunna smälta in bland dem och bli accepterad.
Jag bestämde mig för att straffa ut mig från det jobbet.

Första dagen så att jag i firmabilen och slappade. Det var trevligt. Kanske skulle jag få vara ifred?
Och så ringde telefonen. Någon hade tydligen använt en brunn som avstjälpningsplats åt en massa byggskrot. Snart så skulle vattnet kopplas på. Brunnen måste rensas.
- Åker du ut och tittar på det?
Javisst kunde jag göra det. Jag drog iväg ett par mil söder om stan. Vid en lerig byggarbetsplats hittade jag brunnen. Den var full med plankor, gipsplattor och något som såg ut som alldeles vanliga kökssopor. Jag tittade på det en stund. Jag tände en cigarrett och noterade att våren var på väg. Efter några minuter så kom det en man i blåställ och gjorde mig sällskap. Han jobbade tydligen på bygget.
- Fint väder vi har fått! Jag tror att våren är på väg.
Sade han.
Han presenterade sig som Nicke och jag bjöd honom på en cigg. Nicke verkade vara en trevlig man. Vi stod en stund och tittade på brunnen tillsammans.
- Mycket skit därnere!
Jo, det höll jag med om. Nicke frågade om jag ville följa med till baracken och dricka en kopp kaffe med honom. Han hade köpt en vetekrans. Det lät trevligt så jag tackade ja.
Vi satt och pratade. Det visade sig att Nicke inte var anställd på riktigt, han hade lönebidrag.
- Det är skitbra! Jag behöver inte jobba om det regnar. Då kan jag sitta här och filosofera. De skiter i mig i alla fall. Jag brukar sitta här när solen skiner också.
Det lät väldigt bra. Jag undrade hur det kom sig att han hade fått lönebidrag.
- Det är något med nerverna. Så står det i papperena i alla fall. Egentligen så är jag nog bara ett hopplöst fall.
Jag tyckte inte att Nicke var ett hopplöst fall. Jag tyckte att han var en ytterst sympatisk man.
Nicke var i samma ålder som mig och vi hade ungefär samma bakgrund. Mycket skitjobb och en del kringflackande under åren. Vi hade haft samma drömmar och fått dem krossade vid samma tidpunkt, någon gång vid slutet av åttiotalet. Det var då vi förstod att det inte fanns någon framtid för sådana som oss.
Vi hade mycket att prata om. Tiden gick. Till slut så ringde chefen och frågade var i helvete jag var och hur det hade gått med brunnen.
Jag talade om att han hade haft rätt, brunnen var full med sopor och ja, jag hade stått och tittat på brunnen en stund.
- Så det är fixat nu då?
Fixat? Skulle jag? Det var det ingen som hade sagt till mig! Jag talade om för chefen att jag behövde tydliga och klara order och att helst så behövde det finnas någon i närheten som hela tiden talade om för mig vad jag skulle göra. Jag behövde styrning, annars så kunde det bära iväg något alldeles förfärligt.
- Det har min läkare sagt! Jag måste ha stöd i arbetslivet!
Nicke skrattade. Han gav mig en min som sade: Ta inte i för mycket nu!
Sedan åkte jag tillbaka. Jag skulle sakna Nicke. Under andra omständigheter så skulle vi ha blivit bästisar.

Nästa dag satt jag i bilen hela dagen. Jag satt bakom ratten ute vid företagsparkeringen och glodde på en motorvärmare. Jag fantiserade och dagdrömde. Jag seglade omkring i tomrummet mellan mina öron. Det blåste upp, jag började få vind i seglen. Jag skrev en ny porrnovell uppe i mitt huvud som jag skulle skicka till någon herrtidning.
Den handlade om en medelålders man som jobbade på en fabrik som tillverkade handtorkar till offentliga toaletter. Mannen hette Martin och var gift med Gittan. En jordnära kvinna som var nöjd med sin tillvaro som hemmafru. Ännu nöjdare var hon med deras sexliv. Martin besvärade henne bara en gång i månaden, den tjugofemte. När lönen kom. Det firade Martin med att hälla i sig en sjuttiofemma och sedan ligga på hålet hela natten. Gittan fick stirra upp i sovrumstaket ända tills gryningen men det kunde hon stå ut med. Hon brukade tänka på något annat. Gittan gillade att skriva dikter och några av sina finaste hade hon funderat ut under de där stunderna. En hade t o m blivit publicerad, den kallade hon "Löningsdags" och var en studie i vardagsrealism och villaliv. Den fick bra recensioner i Annonsbladet.
Martin hade även barn, en dotter och en son. Dottern var av den skötsamma sorten och hade alltid varit intresserad av hästar. Vid sexton års ålder så försäkrade hon sin far om att det enda hon gjorde under helgerna var att rida.
Det stämde. Hon kunde knappt bärga sig förrän hon fick lämna middagsbordet och kunde springa bort till bondgården och rida Göte, en drygt femtioårig hästskötare som var känd för sin långa fylleperioder och sin ännu längre kuk. Det sades att han kunde mäta sig med vilken avelshingst som helst.
Sonen var däremot något av ett sorgebarn. Lätt utvecklingsstörd och hade svårt med impulskontrollen. Så fort han såg en vacker kvinna så drog han ned gylfen och kastade sig över henne.
- Du måste försöka att behärska dig!
Förmanade Martin.
- Kan inte!
Det förstod Martin. Han var nämligen likadan. Det fanns en anledning till att han bara besvärade sin fru en gång i månaden. Martin brukade nämligen ge efter för sina lustar varje kväll hos en kvinna som gick under namnet Halva Örebro. Hon var en smula lättfotad. Det tilltalade Martin. Han kastade sig över henne så fort han klev över hennes tröskel. Det hette att han jobbade över och det stämde. Martin var av den konservativa sorten och ville alltid ligga överst. Han fick jobba hårt för att få henne att ligga kvar i samma ställning i flera timmar.
- Men ligg still för helvete!
Det var en fin arbetsdag. Jag hann med att fundera ut hela persongalleriet. Det skulle bli en följetong. Martin och hans familj skulle jag nog kunna tugga på rätt så länge. Det skulle räcka till minst fyra noveller på tiotusen tecken vardera.
Någon gång under eftermiddagen kom chefen ut till mig och sade att jag kunde gå hem. Vid närmare eftertanke så behövde de inte anställa någon. De hade inget behov.
- Det känns så just nu i alla fall!
Sade han.

Fortsättning följer...

fredag 13 november 2009

Porrsurfning på jobbet.

För ett tag sedan så noterade jag att besöksstatistiken på min blogg sjönk markant under helgerna. Det tyckte jag var underligt. Det borde ju vara tvärtom. Folk med en rik fritid borde ju verkligen hänga ute på nätet när de är lediga och får chansen att sitta hela dagen vid sin dator.
Jag frågade en nätkompis vad detta kunde bero på. Svaret jag fick var att de flesta satt vid datorerna på sina jobb under vardagarna.
Sitta vid en dator under arbetstid.
Det skulle jag också vilja göra!
Jag har en bekant som tillbringar sin arbetstid vid en dator. Han har fina arbetsdagar. Tobbe heter han och talar tre främmande språk flytande. Tobbes arbetsuppgifter består i att ta emot och översätta mail från tyska, engelska eller spanska till svenska. Eller tvärtom, någon kontorsfjant skickar ett mail till honom på svenska som han sedan ska översätta till något av dessa språk och skicka till den rätta avsändaren.
Tobbes samlade arbetstid kanske kommer upp i två timmar om dagen. Resterande sex timmar ägnar han åt stenhård porrsurfning. Tobbe får ut sjuttontusen kronor i månaden efter skatt. Ett sådant jobb skulle jag också kunna tänka mig. Jag får ut femtontusen efter skatt och inom städ -och avloppsbranschen är kvalitetstid vid en dator mycket sällsynt.
Min chef har en dator på sitt kontor men den är jag förbjuden att använda numer. Hon har satt upp ett säkerhetsavstånd på minst tre meter mellan mig och hennes dator.
- Du skulle bara våga!
Sade hon under vårt förra utvecklingssamtal. Hon såg att jag kastade lystna blickar mot skärmen.
Det fanns en tid då jag fick låna chefens dator. Skicka iväg beställningar och lönerapporter.
- Du kan få använda datorn när jag är ute hos någon kund!
Sade hon.
Det gjorde jag.
Någon tid senare storknade datorn av alla spywareprogram och virus. Min chef kallade in mig på sitt kontor. Hon var arg. Datorn hade nupit ihop när hon skulle sända iväg ett viktigt dokument till en kund.
- Oj! Ja, det finns så mycket skit ute på nätet. Sade jag. – Det gäller att inte surfa in på skumma sidor!
Min chef är en mycket korrekt kvinna. Varje dator har ett unikt ip-nummer som loggas och lagras centralt någonstans. Mitt företag har inte bara nolltolerans mot mobbing och rasism, att uppskatta lättklädda kvinnor anses både kränkande och ytterst oetiskt. Högsta chefen hade kallat in min chef och bett henne förklara varför hon frekventerade sidor som ”Pornstars from the eighties” och ”Alone, wet and dripping” under arbetstid och från sin jobbdator. Att skylla ifrån sig på sina underlydande låter vid sådana situationer som, just det - En dålig ursäkt.
Min chef var inte på sitt mest kärvänliga humör när hon kallade in mig efter mötet med sin chef. Hon talade om att jag hade arbetat för henne i fem år, att hon hade fått stå ut med mycket konstigheter från min sida och att det fanns gränser.
- Du är farligt nära att passera den gränsen just nu!
Hon sade också att jag kunde vara riktigt rolig och charmig men ibland så kunde jag visa upp en mycket ful sida.
- Ful? Tycker du inte jag är vacker?
- Försvinn!

Tobbe, han som jobbar med att översätta mail och porrsurfa, talade om för mig att det fanns en tjänst ledig på företaget som han var anställd vid. Det var för några år sedan, när jag var arbetslös.
- Sök det! Jag kan rekommendera dig!
Jo, jag tänkte söka det. Men det fanns ett litet problem: Jag kunde inte tyska eller spanska och kunskaper i dessa språk var ju liksom själva kravet för att få jobbet. De sökte inte någon som kunde rensa deras avlopp eller städa lunchrummet. De ville ha en språkbegåvad och välutbildad person som kunde sköta kontakterna med kunder från den tyska och spansktalande delen av världen.
Jag tillhör en värld där man i stort sett bara kommunicerar genom att blanda svenska könsord och svordomar. I enstaka fall talar jag engelska men bara när jag är absolut tvungen och har passerat Sveriges gräns.
Nu sökte jag ett jobb som översättare. Jag hade ljugit mig till jobb många gånger tidigare och jag har aldrig varit nervös i sådana situationer. Man har ju inget att förlora, antingen får man jobbet eller också får man det inte. Spelar roll. Arbetslös är man ju redan.
Så jag skickade iväg min meritförteckning med tillhörande personligt brev (inte CV! Jag använder mig inte av den benämningen men det vet ni ju sedan tidigare texter). I det personliga brevet så skrev jag att jag hade arbetat en längre tid i Tyskland (sant) och att jag under kvällarna hade läst tyska för att bättre kunna kommunicera med mina chefer (absolut inte sant). Jag skrev också att min mormor var spanjorska och att jag därför i min ungdom hade spenderat flera studieår vid Spanska skolan i Paris och talade därför spanska som en infödd.
Jag bifogade betyg. Med Photoshop går det att uträtta underverk. Jag gav mig själv högsta betyg i muntlig redovisning, uppsatsskrivning och - av någon underlig anledning - matematik. Antagligen för att detta ämne alltid har varit lika obegripligt för mig som egyptiska hieroglyfer. Men ska man ljuga så ska man drämma till ordentligt från första början. Det är något som jag har lärt mig.
Jag blev uppkallad till intervju.

Jag blev förvånad över att intervjun skedde på svenska. Det började bra. Sedan gav de mig ett formulär med frågor på tyska. Det fanns flera alternativ att kryssa i efter varje fråga. Jag begrep knappt svarsalternativen, än mindre frågorna. Ja och Nej förstod jag, men det fanns flera svarsalternativ som jag inte kunde tyda.
Jag fick en halvtimma på mig.
Jag kryssade i på måfå. Ungefär som om jag satt och fyllde i en lottokupong. Vad annat kunde jag göra?
Jag fick även en spansk version av frågeformuläret. Precis lika obegripligt.
Jag lämnad in formulären efter femton minuter.
- Det var raskt marscherat!
Sade mannen som hade intervjuat mig. Inte helt utan beundran.
Sedan var det bara att vänta på att de skulle rätta formuläret. En timma tog det. Sedan kom mannen tillbaka. Han tittade på mig.
- Gå härifrån!
Det var vad han sade. Inget mer. Jag reste mig upp och gick.
Utav Tobbe så fick jag sedan höra att av formuläret att döma så drog de slutsatsen att jag faktiskt kunde stava till mitt namn och att jag kunde läsa och förstå enkla meningar. På svenska. Jag föredrog även att bära lederhosen till vardags, hade problem med verklighetsuppfattningen och jag gillade att tugga tuggummi på min lediga tid. Min bästa vän var en hamster som hette Carmencita och en bra dag så kunde jag knyta mina skor utan hjälp av min personliga assistent som hette Heinz.
Resten var så fullt av motsägelser så det gick inte att få ut något begripligt överhuvudtaget.

Jag kommer nog aldrig att få sitta vid en dator och surfa under arbetstid. Det känns lite tråkigt.
Min chef satte upp en förslagslåda utanför sitt kontor för någon månad sedan. Den blev populär och redan första veckan så svämmade den över av skojfriska och anonyma förslag som t ex: En fri och liberal syn på alkoholintag under arbetstid och daglig massage hos vår unga, kvinnliga friskvårdskonsulent med ett obligatoriskt lyckligt slut.
Tänk vad omogna vissa människor är.
Jag lämnade också in ett förslag, naturligtvis med mitt fulla namn och anställningsnummer. Jag skrev att jag tyckte att vi som jobbade ute på fältet skulle få varsin laptop med trådlös internetuppkoppling, så att vi kunde hålla kontakten med vår kära chef.
Jag har inte fått något svar.
Förresten så hörde jag att hon tog ned förslagslådan för några dagar sedan. Hon tröttnade. Det var ingen bra idé.
Det är det sällan.

onsdag 11 november 2009

Till Maria.

Ibland får jag mail eller kommentarer på min blogg som gör mig extra glad. Idag fick jag en sådan kommentar. En ung tjej som hette Maria (jag förutsätter att hon var ung eftersom hon skrev att hon brukade läsa min blogg när hon var i skolan) skrev under min föregående text att hon uppskattade min blogg. Hon skrev också att hon ville läsa lite mer från min ungdom under åttiotalet.
Jag avskyr att skriva på beställning. Men den här gången bestämde jag mig för att gå henne till mötes. Dels för att jag faktiskt blev smickrad - ungdomar är kräsna läsare och kan man fånga deras intresse så är det rätt så stort - och dels för att hon, liksom jag gjorde, hatar skolan.
Maria kan i och för sig vara lärarinna. Vem hatar inte sitt jobb? I så fall så har hon hittat till rätt blogg. Här gillar vi inte att jobba!
Hur som helst, direkt efter att jag hade läst Marias kommentar så tvingade jag mig till att skriva en text. Det blev inget vidare, men va fan, jag skrev den på under en timma och ur ett tidsmässigt perspektiv så är jag faktiskt rätt så nöjd.

Sommaren 1983 var jag arton år. Det var en sommar som var ovanligt het och solig för att vara i Sverige. Jag kan inte minnas att vi har fått uppleva sådan värme senare, men det kan naturligtvis vara som så att det är minnet som spelar mig ett spratt. När en medelålders man ser tillbaka så skiner alltid solen. Saker och ting får ett romantiskt skimmer över sig.
Men jag minns att solen sken, och det är ju det som är det viktiga. Jag tror på skiten och det är huvudsaken.
Sommaren 1983 var äventyrens och förväntningarnas sommar.
Idag reser tonåringar jorden runt. Vi cyklade till en camping tre km bort med spritkassar dinglande på våra cykelstyren. Vi hade långt hår, bar jeansjackor och lyssnade på rockmusik. Ofta hade vi med oss en bandspelare. Deep Purple, AC/DC och Saxon skrällde ur högtalarna. De fick oss att tro att vi skulle vara långhåriga tonåringar för alltid.
Våra förväntningar var stora. På campingen fanns tjejer från Tyskland, Holland och Norge. Tjejer som inte kände till vårat töntrykte. Att cykla till campingen var lite grand som att börja om i en ny stad. Här kanske vi hade en chans.
Vi brukade ta rast efter vägen. Vi slängde våra cyklar i diket och satte oss i skymningen vid någon skogsbacke och drack hemgjort vin och rökte. Vi pratade om flickor. Kanske var det ikväll som vi skulle träffa någon?
Herregud! Tänk om jag träffar någon? Vad gör jag då? Hur gör man?
Tänkte jag med skräckblandad förtjusning.
De flesta av oss hade aldrig haft någon flickvän, men flera ljög eller överdrev friskt.
- Fruntimmer ska knullas i båda ändarna!
Sade en kille som hette Bosse. Han ville verka erfaren. Det var skitsnack. Bosse hade förvisso fått doppa staken en gång. I ett mörkt och fuktigt utrymme under trettio sekunder. En tjej som kallades Trollet brukade ha mottagning i ett soprum bakom slöjdsalarna. Trollet var några år äldre, ful som stryk men lätt på foten. Bosse hade stått där tillsammans med tre andra killar och väntat på sin tur. Trollet smällde av dem allihop efter varandra. Pang! Pang! Pang!
Att ha legat med Trollet var inget man skröt om. Eller ens talade om för någon.
Bosse visste inte att jag visste. Jag sade aldrig något. Då hade jag riskerat stryk. Jag lät honom hållas. Egentligen visste Bosse ingenting om kvinnor. Jag minns att han med inlevelse förklarade för oss hur man skulle slicka en tjej. För det hade han själv gjort, massor av gånger minsann. Slicka fitta var hans specialitet.
- När ni tänker på fitta så tänk på mig!
Det var först senare som jag förstod att Bosse anatomiska kunskaper var av det bristfälliga slaget. Hade vi följt Bosse råd så hade vi slickat våra första tjejer i röven.
- Va fan sysslar du med? Är du inte klok?
Jag vill knappt tänka på hur det hade gått om vi hade hoppat över förspelet och klivit på direkt. Det tar emot. Ska det verkligen gå så här trögt?

Campingen var faktiskt full av tjejer under de korta sommarmånaderna. Men det var konkurrens och det fanns ormar i paradiset. Christer och Tommy och resten av deras gäng brukade också ta sig dit och hade man otur så stötte man på dem. De var samma skitstövlar som de hade varit i skolan. Ränderna går aldrig ur.
Naturligtvis var det de som skördade de största framgångarna hos tjejerna. Det är så det är. Kvinnor förväxlar ofta elakhet och ren ondska med styrka. Det är därför översittarna och skithögarna alltid blir populära hos det motsatta könet.
Christer och Tommy skröt med sina erövringar. Tommy träffade en gång en svart tjej från Holland.
- Igår fick jag fan i mig knulla en neger!
Ropade han högt över torget till sina kompisar som var församlade utanför kiosken. Det väckte beundran.
- En neger? Nja… Jag hade nog föredragit en negress!
Sade jag som stod vid luckan och skulle köpa mig en ask cigarretter. Jag kunde inte hålla mig. Det var dumt gjort av mig. De andra skrattade.
- Skulle det där vara roligt eller?
Tommy gick emot mig. Jag backade mot min cykel. Christer anslöt sig till Tommy. Nu skulle jag få stryk igen. Christer var den värsta av dem.
Jag ramlade över min cykel och Christer gav mig en spark i magen. Det var mitt på dagen. Det satt ett gäng tjejer längre bort. De skrattade.
Tommy hade högljutt deklarerat att han hade knullat en neger men det var mig de skrattade åt.
Sånt var livet för en blyg och ful ung man under åttiotalet.
Jag tror att det är så för alla blyga, unga killar oavsett tid och plats. Skitstövlarna lever och mår bra vid torgen runt om i Sverige fortfarande.

Sådana händelser är lätt att glömma när man tänker tillbaka. Man kommer ihåg det fina och minns med vemod sin ungdom. Egentligen borde det vara tvärtom, man borde haka upp sig på all skit man fick svälja och istället glädja sig åt att man har blivit vuxen och har lyckats ta sig bort från alla skitstövlar.
Men istället så minns jag varma sommarkvällar under åttiotalet när jag satt på en cykel och var på väg mot en camping. Jag minns hur jag och mina vänner satt i skogsbackar och grässlänter och drack hemgjort vin och skickade cigarretter mellan oss. Jag minns hur det var att kunna skratta utan att brista ut i hostattacker, hur det var att kunna dricka sig berusad utan att få minnesluckor. Men framför allt så minns jag pirret i magen av förväntan. Var det nu som det skulle hända? Skulle jag träffa Flickan ikväll?
Jag var arton år och det största äventyret av allt var att få träffa en flicka på en camping. Större krav på livet hade jag faktiskt inte en sommar i början av åttiotalet.
Idag är jag vuxen och jag känner inte längre något pirr av förväntan i magen.
Jag har vandrat på gator i främmande länder hundratals mil hemifrån och träffat kvinnor som jag aldrig kunde drömma om som ung. Men jag har aldrig fått uppleva den där speciella känslan av äventyr som jag kände den där sommaren i början av åttiotalet. När det största äventyret av alla var att dricka sig berusad på hemgjort äppelvin med sina vänner och cykla till en camping som låg tre kilometer bort.
När jag var arton år.
Idag är jag fyrtiofyra år, sist gång jag kände något som liknade ett pirr i magen var när jag smällde i mig en falukorv som hade legat framme i solen hela dagen.
När jag var ung så hällde jag i mig alkohol och försökte få kontakt med flickor på en camping.
Nu är jag medelålders och vill inget hellre än att äta vid TV:n.
Då fick jag sällan några flickor.
Nu får jag ränndreta av gammal korv.
Och så säger de att livet bara blir bättre och bättre efter fyrtio.

måndag 9 november 2009

Män är djur!

Jag har blivit god vän med en ung kvinna på mitt jobb. Hon heter Caroline och är blott tjugofyra år. Hade jag varit tjugo år yngre så hade jag säkerligen varit intresserad utav henne på det mer osunda viset. Men nu är det som det är, jag är en gubbjävel och jag inbillar mig heller inget annat. Caroline är en bra kompis, vi trivs i varandras sällskap. Inget mer. Gubbjävlar ska hålla sig på sin kant, det är min fasta övertygelse. Jag har haft mitt lilla roliga.
Caroline är som så många unga människor – hon söker efter en mening med sitt liv. Hon har trots sin ungdom hunnit med flera olika jobb, flyttat runt en smula och prövat på flera olika hobbies men inte hittat något som har passat.
Jag känner igen mig själv i henne. Jag var likadan som ung. Man söker och söker, letar och letar men finner bara en stor påse skit bakom vartenda hörn.
Så Caroline mår inte så bra just nu. Inte har hon någon pojkvän heller. Vill inte ha.
- Djur allihop! Har bara en sak i huvudet!
Ja, vad svarar man på det? Faktum är att vi män har mycket svårt att tänka på världsfreden eller ägna oss åt att lösa komplicerade ekvationer när vi får en vacker kvinna i närheten. I vissa svåra fall kan det bli en utmaning att knyta skorna.
Men detta betyder inte att vi vill dem illa på något vis. De flesta av oss kan behärska sig, vi respekterar kvinnor.
Kvinnor visar sin uppskattning genom ord och kramar. En man vill ta fram kuken.
Det är inte alltid han får det och när han väl får det så har det föregåtts av lång och dyrbar uppvaktning.
Ibland så kan det hända att en man med stor tur springer på en kvinna som inte har så stora krav på uppvaktning. Ofta räcker det med att bjuda dem på alkohol, så att de blir sådär charmigt omdömeslösa som vi män uppskattar så mycket. Dessvärre så tycker mannen efteråt att han har haft en sådan fantastisk tur så att han måste tala om det för alla sina kompisar. Och sedan går ryktet. Sådana kvinnor blir under en kort period mycket populära och själva känner de sig uppskattade. Omsvärmade av snygga män som trugar på dem drinkar, vem kunde tro det? De som ingen ville dansa med under skoldanserna.
Dessvärre vill ingen gifta sig med en sådan kvinna. De riskerar att bli ensamma mot slutet. Caroline är en ung och intelligent kvinna, hon har varit med. Hon känner till allt detta. Det retar henne och det ska vara så. Varför kan det inte vara lika enkelt för henne som för en kille?
- Det är enkelt för er! Säger jag. – Det är ju ni som väljer, säger ni nej så är det ju nej. Ni behöver ju bara vänta tills den rätta kommer fram och godkänna honom!
Problemet många gånger är att kvinnor väljer fel man. De väljer bort de snälla killarna som anses mesiga men ger grönt ljus för de tuffa och självsäkra killarna som ibland visar sig vara riktiga svin.
Caroline har valt flera idioter i sitt liv. Men nu var det slut med det. Hon ville inte ha någon mer kille. Aldrig någonsin.
- De har bara en sak i skallen!

För ett tag sedan gick vi på bio. Hon skulle komma och hämta mig klockan nio. Hon ringde på min dörr redan kl halvåtta. Jag skulle precis ställa mig i duschen.
- Sätt dig vid datorn så länge!
När jag var färdig så gick vi. Det var en bra film.
Men när jag satt där i biomörkret med Caroline så kändes det ändå lite sorgligt. Jag var tjugo år äldre än Caroline. Jag kände mig gammal. Jag mindes när jag själv var i hennes ålder. Då gick jag på bio med en ung tjej som hette Cilla. Hon var nitton år. Jag fattade ingenting av filmen. Jag var mycket nervös. Svetten rann av mig. Jag visste inte om jag skulle lägga armen om henne. Skulle jag våga? Tänk om hon blir förbannad? Tänk om hon reser sig upp och mitt inför hela biosalongen skriker:
- Va fan gör du din jävla idiot?
Och sedan skulle ljuset tändas, filmen skulle avbrytas och hela biosalongen skulle stirra på mig, tönten som hade inbillat sig att han skulle få avsluta fredagskvällen med lite gulligull.
Jag lade aldrig armen om henne. Jag satt och glodde på en film som jag inte fattade ett smack utav. När filmen var slut och eftertexterna rullades upp så hade jag fått stånd.
- Ska vi gå då?
Sade Cilla.
- Nä, vi sitter kvar en stund.
Detta tolkade Cilla som ett genuint filmintresse hos mig. Själv så studerade hon något som hade med film att göra på högskolan. Utan att det hade varit min mening så hade jag med mina pornografiska dagdrömmar fixat in mig i hennes lilla studentrum. Som så vanligt i mitt liv så hade jag tur.
Men det var då det. Nu är jag tjugo år äldre och all min gamla blygsel och osäkerhet inför kvinnor är nästan borta.
Jag satt med en ung och vacker kvinna intill mig på en bio men nu var jag för gammal och inte nog med det, jag var inte ens intresserad längre. Hon var för ung.
Det kändes sorgligt, lite vemodigt på något vis.
De säger att första tecknet på att en man börjar bli gammal är när det börjar växa hår ur öronen på honom. Jag håller inte med. Första tecknet på att en man börjar bli gammal är när han kan umgås avslappnat med en kvinna. Så var det inte när man var tjugofem, eller ens trettio. Jag minns att jag åkte på semester upp till Trondheim och Sundsvall med en tjej för många år sedan. Vi var borta i en vecka. Jag hade konstant stånd. Jag minns att vi stod och beundrade Nidarosdomen. Jag hade tunna bomullsbyxor på mig. Det var rätt så varmt.
- Men herregud! Du har ju stånd!
Utbrast hon.
- Ja.
Sedan gick jag och köpte glass åt oss.
I Sundsvall så körde jag upp på norra stadsberget och beundrade utsikten. Hela stan låg där under mig. En ljummen vind rufsade mitt hår. Solen sken. Det var vackert.
Jag hade fortfarande ståkuk.

Men det var då det! Nu är det nya tider och jag hade precis varit på bio med en tjugo år yngre tjej. Efter att vi hade skiljts åt så gick jag hem. Datorn stod på. Caroline hade aldrig stängt av den efter att hon hade suttit där. Jag satte mig vid datorn. Jag såg att hon hade varit inne på sin MSN. Hon hade glömt att stänga ned. Ett meddelande låg och blinkade nere i hörnet. Jag klickade på det.
”Sötnos! Jag längtar efter din vackra kropp!”
Jag var ganska säker på att det inte var adresserat till mig.
Tydligen så hade Caroline träffat en pojkvän. Jag hoppades att han var snäll och skötsam. Jag frågade Caroline nästa dag när jag träffade henne på jobbet.
- Den jävla idioten!
Utbrast hon. Sedan så talade hon om att killen hette Alexander. Hon hade träffat honom för några veckor sedan när hon hade varit ute på Harrys och firat en väninna som nyss hade förlovat sig. Alexander hade helt oinbjuden satt sig vid deras bord. Han hade börjat dra vitsar och fick Caroline att skratta. Alexander verkade både trevlig och rolig så när han frågade om han fick bjuda ut henne på restaurang nästa kväll så tackade hon ja.
Det blev inte så lyckat.
När han äntligen dök upp, en halvtimma försenad, så var han påtagligt berusad. I den skumma belysningen på Harrys så hade han sett ut som högst trettio år, nu såg hon att han var minst fyrtio och dolde sin flint med överkamningsmetoden. Hur hade hon kunnat missa det?
Men eftersom Caroline inte ville vara elak så tänkte hon att han i alla fall kunde få bjuda på middag.
Först så ville Alexander dansa. Orkestern hann inte mer än spela upp förrän han försökte ta Caroline på karamellen. Hon blev förbannad och gick och satte sig vid bordet. Alexander kom efter och beställde. Pepparstek med gräddsås och potatisnoisetter. Två karaffer vin. De åt under tystnad. När Caroline hade kommit halvvägs på sin pepparstek så hade Alexander redan hällt i sig hela sin karaff med vin. Nu satt han och drack direkt ur Carolines karaff. Det var den värsta middagen i Carolines unga liv. Hon skämdes. Här satt hon med en gubbjävel som inte kände till något om vare sig stil, finess eller kvinnor. Tänk om folk tror att vi är tillsammans!
Helt plötsligt kastade sig Alexander över bordet och försökte ta henne på brösten.
Vakterna kom och slängde ut honom. Hela Alexanders skjortbröst var fullt med gräddsås.
Caroline satt kvar. Hon fick betala hela kalaset.
- Vad var det jag sade? Män har bara en sak i huvudet!
Fräste Caroline åt mig. Precis som om jag hade något med det hela att göra.

Caroline är tjugofyra år och känner sig ensammast i världen. Det gör man ofta i hennes ålder, inget ovanligt i det men det kan man naturligtvis inte säga. Vi som är medelålders begriper nämligen ingenting, sedan spelar det ingen roll att vi kanske någon gång, i en avlägsen forntid själva har varit i deras ålder.
Men jag vet som sagt hur det känns. Det som räddade mig som ung var att jag hade en del hobbies och intressen. Det höll de dåliga tankarna borta. För det mesta.
- Har du några hobbies, Caroline?
Nej, det hade hon inte. Hon tyckte i och för sig om att umgås med kompisar men de flesta av dem hade skaffat sig pojkvänner och flera hade t o m blivit sambos.
- Jag sitter ensam i min jävla etta!
Sade hon och var nära att brista i gråt. - Det finns ju inte en enda normal kille kvar till mig! Sexdårar och fyllon allihopa!
Men jag visste att hon även gillade att läsa, och att resa. Caroline fann också ett stort nöje i att shoppa kläder. Vilken ung kvinna gör inte det?
- Varför reser du inte någonstans? Har du varit i Lissabon? Jättefint!
Föreslog jag.
Nej, det hade hon inte. Däremot så hade hon varit i Rom och Cannes med sin förra pojkvän Micke. Det hade varit misslyckat. Micke hade bara haft sprit och knulla i huvudet under båda resorna. Redan på flyget ned så började han tafsa på henne mellan drinkarna. En het dag inne i Rom blev Micke så till den milda grad berusad och sugen på Caroline så att han försökte slita av henne kläderna under en guidad rundtur inne på Vatikanstaten. Stor skandal.
I Cannes hade det gått lite bättre, så tillvida att Caroline hade sluppit Mickes inviter. Han hade suttit på hotellrummet och krökat hela tiden. Caroline fick flanera omkring ensam på strandpromenaden och det tyckte hon var skönt. Hon besökte fashionabla boutiquer och köpte en del vackra smycken och väskor. På eftermiddagarna låg hon på stranden och solade. Under nätterna gjorde dock Micke några tama utfall i sängen men han var så berusad så det var lätt för Caroline att avvisa honom.
Det var den sista dagen som allt gick åt helvete.
Någon gång tidigt under förmiddagen tog spriten ut sin rätt. Micke fick ett allvarligt anfall av något som verkade vara en blandning av delirium och kåtslag och våldtog Annabelle, den snart sextioåriga hotellstäderskan. Annabelle hade gått till jobbet som vanligt denna morgon. Hon trodde att det skulle bli den vanliga, tröstlösa rutinen med bäddning och dammsugning. Usch! Tänkte Annabelle. Tänk om det ändå kunde hända något spännande jobbet, ändå.
Det gjorde det. Två hotellvakter och en snut krävdes för att få bort den vilt pumpande Micke som låg mellan Annabelles ben.
Caroline fick åka hem till Sverige ensam. Micke blev häktad, dömd och sedan transporterad till Sverige för att sitta av två år för grov våldtäkt.
Den dagen Micke kommer ut så kommer Carolines tre bröder att vänta på honom. De är storvuxna och kända för att kunna slå mycket hårt, speciellt när det finns en hotbild mot deras söta lillasyster.
- Män är djur! Aldrig mer någon pojkvän! Jag kommer att dö ensam!
Snyftade Caroline.
Ja, inte är vi världens mest civiliserade varelser. Men inte tror jag att Caroline kommer att dö ensam inte.

Jag visste att Caroline gillade att läsa tjocka romaner, och gillar man att läsa, ja då är intresset för skrivandet inte långt borta. Det brukar falla sig naturligt hos många. Man behöver bara en spark i baken för att komma igång.
- Varför börjar du inte med att skriva? Starta med lite insändare till tidningarna, eller dra igång en blogg kanske?
Caroline såg tveksam ut. En blogg? Vad skulle hon skriva om? Hon hade ju inget liv. Bara tråkiga minnen av idioter till pojkvänner, sin lilla jävla etta ute i ett tröstlöst höghusområde och ett meningslöst jobb som höll på att skicka henne till psyket.
- Jamen skriv om det då! En kvinna som skriver om sådant skulle verkligen behövas bland alla fjantiga modebloggar och mammabloggar och annat trams.
Så Caroline drog faktiskt igång en blogg.
Det gick trögt. Få besökare och inga kommentarer. Få ville läsa om en ung kvinna och hennes oglamourösa liv. Tydligen så måste kvinnor antingen skriva om mode och vikt, eller om sina fula ungar, belånade villa och efterblivna man för att skapa ett intresse hos andra kvinnor.
Till slut så kunde inte Caroline hålla sig, det ligger väl i de kvinnliga generna eller något. Hon tog ett foto av sig själv i sina nya, dyra märkesjeans och en liten, tunn rosa topp med glittrande paljetter som hade kostat en fjärdedel av hennes lön. Hon lade ut fotot på sig själv på sin blogg.
”Min nya outfit. Vad tycker ni?”
Det tog en dag. Sedan så fick Caroline sin första kommentar.
”Jag skulle knulla dig direkt!”
Det var signerat av någon som kallade sig för Bosse.
- Djur! Män är djur!
Morrade Caroline till mig under en lunchrast.
Idag ligger bloggen nere. Det tycker jag är synd. Om hon hade haft den kvar så kunde jag ha länkat till den från min blogg. Då hade hon fått många trevliga och intelligenta läsare som skulle ha vett på att uppskatta en god text skriven av en ung kvinna i början av livet. För det är ju bara intellektuellt förfinade män som hittar till min blogg.
Eller hur?

fredag 6 november 2009

Möte med Karriärcoach.

Det finns en kvinna som heter Nina Jansdotter. Hon kallar sig för karriärcoach och förekommer då och då i media.
Ninas artiklar har ofta rubriker som t ex: ”Så löser du dina kreativa blockeringar på jobbet” och ”Så maximerar du din arbetsprestation.” Texterna domineras av ord och beskrivningar som tidsoptimering, mentorskap, förändringsbenägenhet och konsekvensanalyser. Hon riktar
sig oftast till akademiker, både arbetslösa och till dem som har jobb.
Jag missar aldrig hennes artiklar. Jag älskar dem.
Du är en obildad tönt som försörjer dig på att städa och rensa avlopp och det lär nog inte bli bättre för din del!
Tänker ni nog för er själva just nu.
Ja, det stämmer. Det var en korrekt beskrivning av mig och mitt arbetsliv. Vad kan jag ha för intresse av Ninas råd och tips?
Svaret på den frågan blir: Inget alls! Jag tillhör inte Ninas
målgrupp. Men hennes texter och den värld hon skriver för fascinerar mig. Jag kan inte nog förundras över att det finns människor som kan ta meningslöshet på ett sådant blodigt allvar. Jag menar, oavsett om vi städar, diskar eller sitter på ett kontor och ägnar oss åt kreativ produktutveckling så är det ju ändå bara en larvig lek alltihop. Totalt meningslöst. Ingen kommer att skriva några sånger om oss, oavsett vad vi kastar bort vår dyrbara tid på.
Jag vet att Nina är en trevlig och begåvad kvinna som brinner för sitt jobb och det är inget fel i det. Jag är helt säker på att hennes råd kommer till stor nytta. Inte för sådana som mig kanske, men för många andra.
Detta skriver jag inte enbart för att jag vet att Nina brukar titta in på min blogg lite då och då. Människor som Nina är intelligenta, de vill göra rätt och hjälpa andra människor. Det tror jag Nina är bra på.
Jag är bra på att passa tider och att flytta prylar från en punkt till en annan. Om jag hade levt under trettiotalet så hade jag försörjt mig på att gräva diken åt snåla storbönder. Det skulle ha förvånat mig om jag hade varit läskunnig.
Jag skulle inte ha någon hjälp av Ninas råd om nu min chef av någon outgrundlig anledning skulle få för sig att hyra in Nina någon dag för lite personalfrämjande åtgärder.

Jag brukar med stort intresse läsa Ninas artiklar som riktar sig till arbetslösa. Idag ska man ”nätverka”. På min tid så sade man att det var bra om man hade kontakter. Eller i alla fall ett telefonabonnemang så att man kunde ringa upp arbetsgivarna och fråga om de behövde en chaufför eller någon lagom knäckt person som ville tillbringa en stor del av sitt liv vid en stansmaskin eller degblandare.
Men idag så ska man alltså nätverka. Helst innan man blir arbetslös. Man ska odla kontakter med kollegor på andra företag, snacka in sig hos kunder och kanske bli tjenis med någon chef på ett konkurrerande företag. Man ska vara engagerad i både sitt jobb och sin omgivning.
Jag är mycket glad över att jag inte riskerar att bli arbetslös idag. Jag skulle inte ha en chans. Jag har en kompis som jobbar som svetsare på ett företag som tillverkar dörrar. En annan kompis har nyss fått sparken som vaktmästare efter att upprepade gånger ha ägnat sig åt att sitta hemma och dricka sprit under sina jourhelger istället för att rycka ut och hjälpa hyresgäster i nöd. Den tredje polarn har pga socialmedicinska problem en lönebidragsplats vid kommunens verktygsförråd och besöker sin arbetsplats ytterst sporadiskt.
Själv så jobbar jag som sagt mest med städning, leverans och avloppsrensning. Ärligt talat så tror jag inte att vi skulle ha någon större glädje av att börja nätverka med varandra.

Till min förtjusning så har jag upptäckt att Nina har börjat dyka upp i en del TV-program. Hon har blivit lite av en kändis. Det tycker jag att hon är värd. Hon har jobbat hårt och gör så fortfarande. Det gör människor som brinner för sitt jobb. Det händer att jag kan bli avundsjuk på sådana människor. Gud har rört vid dem med sin tändsticka. Jag vet inte vilka kriterier Gud går efter under sin urvalsprocess men mig tände han aldrig. Han kanske glömde mig?
Eller också kanske han redan från början insåg det hopplösa i situationen och skickade ut mig i livet direkt utan någon som helst varukontroll. Det är ju inte första gången måndagsexemplar och defekt gods släpps ut på marknaden.
Men innerst inne så hoppas jag på att han har sparat mig till något annat. Något som inte innebär utförsäljning av den futtiga tid av liv som vi får.
Jag skulle vilja sitta i samma TV-soffa som Nina någon gång. Det hade varit kul. Nina kanske ger tittarna lite tips om hur man ska bära sig åt för att trivas ännu bättre på sitt jobb.
- Trivas på jobbet? Hur då menar du?
Undrar jag.
Nina förklarar att det ofta handlar om att tänka positiva tankar.
- Du menar att man ska lära sig att stå ut? Att man ska förlika sig med sitt öde och vara tacksam?
Nu ser Nina irriterad ut. Var har dom hittat den där jävla idioten? Tänker hon. Vad är det för FEL på honom? Jag trodde vi skulle diskutera karriär och yrkestips. Nina tittar frågande på programledaren. Han rycker på axlarna och ser lika undrande ut. Fråga inte mig! Han bara dök upp! Ser det ut som om han tänker.
Nina nonchalerar mig och börjar prata om vikten av att få ”feedback” för sitt jobb. Det är nämligen viktigt att känna att man gör något meningsfullt.
- Jag fixade ett stopp i en golvbrunn igår. Det var några lustigkurrar vid badhuset som hade skitit i duschen. Jag fick avföring ända upp till armbågen.
Inflikade jag.
Nu tittar Nina och programledaren på varandra.
- Ursäkta, men jag tror inte riktigt att jag känner till dig. Hur kommer du in i bilden överhuvudtaget?
Undrar programledaren.
- Jag är här som sakkunnig!
Programledaren ser förvirrad ut. Sakkunnig inom vad? Det här har jag fan inte fått någon information om! Tänker han och bestämmer sig för att nonchalera mig under resten av programtiden.
- Individuell löneförhandling! Utbrister Nina. - Det är ju något som kommer mer och mer och här skulle jag vilja ge några råd till alla ungdomar som står i begrepp att ge sig ut på arbetsmarknaden!
Nina börjar redogöra för olika knep man kan använda sig utav för att kunna erhålla högsta möjliga lön. Bl a så ska man försöka att framhålla sin spetskompetens. Den är unik bara för just Dig!
- Jag är en jävel på att lösa upp i skitkorvar som blockerar gamla toakrökar. Hur mycket extra kan det ge?
Nina ger mig en hastig blick, nu är hon helt säker på att jag är galen och bestämmer sig för att det är bäst att inte låtsas om mig. Få aldrig ögonkontakt med en dåre! Speciellt inte under en direktsändning. Hon fortsätter sin utläggning om löneförhandlingar och vinnande argument. Man ska marknadsföra sig själv.
- Ge mig ett rensband och en flaska kaustiksoda så uträttar jag underverk!
Både programledaren och Nina börjar se panikslagna ut. Programledaren ger Nina en snabb blick som betyder att hon nog bör avrunda så snabbt som möjligt. Hon avslutar med att göra reklam för sin nyöppnade hemsida, där finns mycket matnyttigt om individuell löneförhandling. Och adressen är…
- www.rövknullad&blåst.se
Jag fick sista ordet. Det försöker jag alltid att få.
Och sedan bröt de för reklam.

Men detta kommer aldrig att hända. Mig kommer de aldrig att bjuda in till någon TV-soffa. Men det är en trevlig dagdröm.
Sist jag såg Nina på TV så hade de någon form av telefonväkteri. Folk kunde ringa in och fråga om råd gällande sin karriär. Vem som helst fick ringa in. Det betyder att Nina aldrig kan vara säker på vem de släpper fram.
Jag finns där ute någonstans och jag har ett telefonabonnemang.
Tänk på det Nina!
Foto: Helén Karlsson.