onsdag 25 november 2009

Alabama - Mellerud. Del 2.

Några dagar senare så ljuder fabriksvisslan vid Stora Dörrfabriken i Mellerud. Det är första fredagen i juli månad och industrisemestern har börjat. Rex springer genom fabriksportarna. Det känns som när han var barn, när han sprang över skolgården med betyget i nypan och hade ett helt sommarlov framför sig. Då ville han hem till sin cykel och sina leksaker.
Nu vill han hem till sina nya leksaker, sin nya, röda raggarbil och en hembränningsapparat. Stor och påkostad i äkta koppar. Igår kramade han ur den hela tio liter. Dunken står välfylld i ett hörn och väntar på honom.
Industrisemester. Smaka på ordet. Ett ord som nästan har försvunnit ur svenska språket idag allteftersom tillverkningsindustrin har flyttat utomlands. Idag har fjollorna i Stockholm projektanställningar, flextid och allt vad det nu heter. Det är ingen ordning alls, folk tar semester lite då och då. Men inte i Mellerud!
Rex tänker fira semestern som han alltid har gjort, genom att dricka hejdlöst hela första veckan. Frugan har tagit med sig deras barn och åkt till släktingarna i Bergsjön utanför Göteborg. Det gör hon alltid första veckan i juli.
Skönt att slippa de där jävla idioterna!
Tänker Rex när han springer fram på villagatan, mot sitt hus. Han viftar med matlådan i luften. Han är över fyrtio år men känner sig som tio. Här ska jävlar i mig supas! Tänker han. Jag tänker inte vika mig en tum förrän jag ser botten i dunken!
När han kommer fram till sin villa ser han Roland, sin förbannade snutgranne. Han står i sin trädgård och flinar elakt mot Rex. Vad har han för jävelskap på gång nu då? Undrar Rex. Roland har strukit omkring hans villa i flera dagar. Rex blänger ilsket på Roland innan han går in och smäller igen dörren. Därmed lämnar han den otäcka världen bakom sig. Nu är han hemma. Nu ska han supa!

Nästa dag, som råkar vara en lördag, kliver Coleman Carter av tåget vid Melleruds järnvägsstation. Han tittar sig omkring. Det ser trevligt ut. Solen skiner och invånarna verkar vara av den arbetsamma och skötsamma sorten.
- What a wonderful day!
Skriker Coleman rakt ut i luften vilket får de förbipasserande att snabbt skynda vidare. Ännu en dåre som har klivit av Göteborgståget. Alla dårar kommer söderifrån, det har Melleudsborna lärt sig under åren. Om de bara visste hur långt söderifrån denna passagerare kommer ifrån.
- Och svart som sot är han också!
Coleman styr stegen upp mot centrum. En välbyggt, svart man, två meter strumplästen som bär blåa lågprisjeans, boots och en pippigul t-tröja med texten:”Pull-Pull Fried chicken.” Coleman tänker leta upp en bar och ta sig ett glas. Det är vad han behöver just nu. Sedan tänker han leta upp ett jobb.
Men först ett glas.
Sedan jobb.
Rex sitter i passagerarsätet på sin röda amerikanare med vitt vinyltak och dricker direkt ur en plastflaska. Ur stereon dånar rockmusik.
En jobbarkompis till Rex, Veino, kör bilen. Veino är nykterist vilket betyder att Rex har någon som kan köra omkring på honom hela kommande veckan. Det gör inte Veino något eftersom han vet att Rex snart kommer att tuppa av och då gäller det att vara snabb i vändningarna och få ut Rex ur bilen innan han hinner starta ett reningsverk i brallorna. Men så fort han har släpat in Rex i villan så får han bilen för sig själv och kan ragga upp den där tonårstjejen som han hade sett borta vid korvkiosken. Hon hade stått där alldeles ensam och sett övergiven ut hela förmiddagen.
Inte så länge till min lilla duva! Tänker Veino. Jag ska plocka upp dig och köra dig till den gamla träbron vid Skitälven och tillsammans ska vi smyga ned under bron. Jag lovar, vi ska inte fånga grodyngel!
Veino får stånd bara han tänker på det. Tidigare hade han fått berättat för sig av andra medelålders män ur den lokala raggarklubben att de minsann hade fått lägga sig mellan hennes ben. Han hade fått stånd då också men då var det inte ens han som stod på tur.
Men nu kunde det bli allvar av för hans del!
De kör Storgatan fram. Helt plötsligt ser Rex hur en storväxt svart man kliver in på en pizzeria med fullständiga rättigheter. Veino ser ingenting. Först i munnen, tänker Veino, och sedan så...
- En neger!
Skriker Rex. - Helvetes jävlar! Jag låste väl dörren hemma?
Han beordrar genast Veino att köra tillbaka hem till sin villa.
När de kommer fram så är Garagedörren öppen, där inne står Roland med full polisuniform. Han håller just på att bära ut Rex hembrännarutrustning.
- Nu har jag dig! Din lille jävel!
Säger Roland och ser överlycklig ut.
Luften går ur Rex. Det här var inte bra. Inte bra alls. Skulle den där jävla Roland ta hem spelet till slut trots allt?

Samtidigt kliver Coleman in på Pizzeria Fontana och beställer en dubbel whiskey. I samma stund som han sveper spriten så sprider sig en fruktansvärt smärta i Colemans mage. Den får honon att se rött. Smärtan gör Coleman fullkomligt vansinnig. Han vill slå sönder hela världen.
Roland får ett anrop på sin komradio. Utryckning på gång.
- En jättelik neger med pippigul t-tröja håller på att göra kaffeved av Restaurang Fontana. Åk genast dit!
Nu hade Rex tur. Roland är tvungen att åka iväg på utryckning. Rex tar chansen att gömma undan sin hembrännare. Sedan kommer ord att stå mot ord.
När Roland kommer fram till Restaurangen står ägaren utanför. En del nyfikna människor har samlats. Äntligen händer det något spännande i Mellerud. Ägaren stoppar Roland som tänker gå in.
- Det är ingen idé! Han pratar bara utrikiska!
Roland ropar i en megafon att han ska komma ut från restaurangen omedelbart. Coleman svarar med att kasta ut ett stort mixerbord genom fönstret. Ett mixerbord som brukar användas under de kvällar som det anordnas rockkvällar med främst Eddie Meduza på repertoaren.
Roland hör hur vandaliseringen fortsätter därinne. Stolar, bord och jävelskap flyger omkring.
- Nu går jag in!
Säger Roland bistert. Äntligen får han visa de här förbannade bonnjävlarna vilken hårding till snut han är.
Roland är inte stor, lite drygt en och sjuttiofem och har början till kulmage. Men Roland har stor tilltro till sig själv. Han har minsann erfarenhet av somalierna nere i Göteborg och den här svarte mannen kan knappast vara värre. Han har bankat skiten ur många somalier i sina dagar.
Så Roland går in.
Och kommer inte tillbaka.
Ett klot av eld brinner i Colemans mage. Det kan endast släckas med våld.
Tio minuter senare är förstärkning från Uddevalla på plats. Två poliser rusar in. Då håller Roland som bäst på att bli strypt med sin egen slips. Coleman tar i så det knakar, Roland är alldeles blå i ansiktet. Flera av Rolands tänder är utslagna och ena armen är bruten på flera ställen.
Uddevallasnuten försänker Colemans värld i mörker med sina batonger.

Coleman blir anhållen och häktad. Roland hamnar på lasarettet. Han kommer att tillfriskna men dessvärre har han inget minne av denna dag. Inte av Coleman och inte heller minns han något av Rex och upptäckten av hans hembrännarapparat.
Där hade Rex tur.
Det kunde han tacka Coleman för.
Jag väljer att göra denna historia kort. Rex blev upplyst om Colemans bravader. Det sades att Rex stod utanför tingssalen och väntade på honom när han blev släppt. Det sägs även att Rex har ställt upp som Colemans övervakare och att de har blivit bästa vänner. Coleman har fått en sängplats i Rex vinterisolerade garage.
Ibland brukar de tillsammans stå och lipa och kasta sten på Roland när han är ute och klipper gräsmattan. Roland fattar ingenting. Att den där jävla Rex hatar honom vet han, men vad fan har han gjort den där jävla negern?
Det sägs även att Rex funderar på att följa med Coleman till Alabama en dag. Hur det blir med det får vi se. Jag måste erkänna att jag själv tycker att Wormwood Hills verkar vara en spännande liten stad som är värd att bekanta sig med lite närmare. Hur som helst så vet jag att ovänskapen mellan Rex och Roland kommer att hålla i sig.
I Mellerud kommer fotbollsdårarna att fortsätta med att jaga sina bollar och raggarna kommer att åka runt torgen och vifta med sina spritflaskor och sydstatsflaggor.
År efter år.
Det finns en del att skriva om.
Och Rex har fått en ny kompis från Alabama.

12 kommentarer:

Stefan Dedalus sa...

Sweet Home Alabama! En bra start på arbetsdagen. Två högljudda skratt... leve Coleman & Rex. Och Roland. A doormat is sometimes very useful. OT: På Status platta "Quo" låter andra spåret som nå'nting som Flying Burrito Bro:s skulle varit stolt över. Och kanske även Lynyrd Skynyrd. Jag måste besöka Mellerud. Är detta rätt årstid? /Atb /S

Anonym sa...

Ja jävlar, varenda fördom om landet visar sig stämma till punkt och pricka

Micke sa...

Tackar för detta, ett gott skratt förlänger livet säger man ju, jag är numera odödlig!

ha de!

Rex sa...

Dedalus: Nä,vänta till sommaren,en bonnhåla som denna kommer INTE till sin rätt så här års :-)

Anonym sa...

Rex och Roland är klassiker och kult i stil med Axel Olsson!
Det bästa är att Rex finns i verkligheten!

Mera historier från landet GH!

/Tråget

Anonym sa...

Sommar eller vinter spelar väl ingen roll i Mellerud.
Har man bara en banjo, skitiga gummistövlar och truckerkepa så funkar det väl att komma dit året om?

/JW

Anonym sa...

Den här historian var tyvärr väldigt politiskt korrekt och lite tråkig för att komma från vår GH.

Tack för en toppenblogg, och ursäkta kritiken! Jag har nog vant mig vid din vanliga höga standard bara...

Anonym sa...

Appropå politiskt korrekt. Jag har aldrig känt att GH sparar på krutet i sina historier.

Men vissa människor kanske har förhoppningar om helt andra historier, därav föregående inlägg?!?

Anonym sa...

Du måste ha en rent otrolig fantasi och skrivarlusta. Många av dina texter är ju rena novellerna och du har skrivit hundratals! Flera i veckan!
Du kanske borde sakta ned lite så att du inte tröttnar? Vi vill ju inte att du ska tröttna. Det vore en mardröm för mig om jag en dag kom hit till en stängd blogg.

Hjärtligast Mayna

Anonym sa...

"Men vissa människor kanske har förhoppningar om helt andra historier, därav föregående inlägg?!?"

Vet inte hur man ska tolka detta... Kanske ett slags misstänkliggörande? Är det en speciell slags människor som gillar ett speciellt slags texter som åsyftas?

Men visst, det är fullt möjligt att "vissa människor har förhoppningar om helt andra historier".

Har läst alla GH:s inlägg och tycker fortfarande att detta var rätt pk o förutsägbart i förhållande till hans andra fullständigt lysande texter.

Tack GH, för att du finns och delar med dig av dina alster!

Anonym sa...

Genialt skrivet! Din blogg förgyller min vardag.

Anonym sa...

Slutet gott, allting gott.

Rex & Coleman är ett helgjutet radarpar. Fler äventyr med dem, tack!