tisdag 3 november 2009

Besök på dagis.

Förra veckan besökte jag ett nytt städobjekt som mitt företag har lagt anbud på. Ett stort dagis. Jag är glad över att jag inte kommer att behöva städa där. Det finns gränser även för mig när det gäller förnedring. Att städa upp efter skitungar skulle nog vara bland det värsta jag skulle kunna tänka mig. Jag skulle inte kunna koncentrera mig. Jag skulle hela tiden glo ilsket på ungarna och fantisera ihop nya tortyrmetoder.
Jag retade mig speciellt mycket på en unge i sexårsåldern med ljusa änglalockar. Han hette Oscar och visade redan översittartendenser. Han styrde och ställde med de andra ungarna. Han gapade och skrek och skulle hela tiden bestämma. Han blängde ofta ondskefullt på en liten blyg, svart flicka. Oscar skulle med största sannolikhet knäcka många mindre framfusiga ungar under sin barndomstid.
Lille söte, jävla Oscar! Tänkte jag. Hur skulle du gilla att få en plastpåse över huvudet?
Jag fantiserade ihop lite nya spännande lekar åt honom.
Hur man leker ”hängda gubben” kanske? Visa hur man med ett vanligt hopprep knyter en alldeles riktig hängsnara inne i lekhuset. Precis så som dom gjorde i Vilda Västern en gång i tiden. Som cowboysarna!
Jag skrattade för mig själv när jag såg bilden framför mig av en skäggig dagisfarbror som skar ned en vilt sprattlade unge med blått ansikte och byxorna fulla med avföring.
- Men lille Oscar, så ska man inte göra! Nu blev det fel igen! Vilken tur att den snälla städfarbrorn hämtade mig!
Ja, vilken jävla hjälte jag är va?
- Men titta! Oscar har ju bajsat i byxorna! Så får man inte göra!
Säger jag till de andra ungarna som har samlats kring den flämtande lille Oscar.
- Oscar är en bajsgris! Bajs! Bajs! Bajsgris!
Skriker ungarna i kör.
Jag fnissar för mig själv åt den trevliga dagdrömmen.
Men ingen skulle lära lilla Oscar någon läxa. Han skulle få terrorisera människor i sin omgivning ostört. Ondskan lever och mår bra i Sverige och när den någon gång blir uppmärksammad så bortförklaras den med antingen dåligt självförtroende eller någon bokstavskombination. Ingen skulle tala om för den lilla blyga, svarta flickan att det inte är henne det är fel på när Oscar eller någon annan jävla typ ger sig på henne. Det är nämligen Oscar det är synd om. I Sverige bestraffas de utsatta med förflyttning, mobbarna belönas med diverse trevliga extraåtgärder och uppmärksamhet. Alla som har råkat ut för någon översittare under barndomen vet att de hela tiden kräver uppmärksamhet och specialbehandling. I Sverige får de det. Det är synd om dem.
Måtte alla jävla lärare, skolkuratorer och flummare långsamt stekas i helvetet!

En kvinna dök upp. En dagismamma, eller förskollärare som de kallas. Nu för tiden krävs det t o m högre utbildning för att kunna snyta och mata ungar. Hon var ung, hade stora bröst och åtsittande jeans. Hon såg bra ut. Hon var sorten som en man vill lära känna lite närmare. Kanske bjuda på bio. Eller knulla.
Hon hette Mimmi och fick genast en framträdande roll i mina fantasier. Hej Mimmi! Jo, jag undrar, vilken färg har dina trosor och vad skulle du tycka om att skippa den där jävla filmen och låta mig ta dig bakifrån direkt?
Jag var tvungen att sätta mig ned för att inte avslöja mitt tillstånd. Jag hade fått stånd. Jag tror inte man uppskattar en man med ståkuk på ett dagis. Det kan liksom ge felaktiga signaler.
Jag gjorde Mimmi uppmärksam på Oscars beteende. Jag talade klarspråk, jag sade att Oscar var en liten ondsint jävel som säkerligen gjorde livet till ett helvete för flera av barnen.
- Speciellt för den lilla blyga, svarta flickan som står där borta i hörnet!
Jag fick det svar som jag misstänkte. Det var inget fel på Oscar, han var bara lite utåtagerande.
Utåtagerande.
Jag hade lust att släpa in Mimmi i den lilla hoppborgen, dra av hennes trånga jeans och med de förstummade barnen som vittnen knulla henne tills kuken slaknade och brandlarmet gick. Jag undrar vad hon hade kallat mitt beteende – kontaktsökande?
Naiva och sönderflummade människor som Mimmi är egentligen värre än översittarna. De håller dem bakom ryggen och försvarar dem. Som barn är man helt chanslös mot deras argument eftersom man inte hittar de rätta orden. Man kan inte försvara sig.
Jag minns när jag själv skulle börja andra klass. Jag hade just flyttat till en ny kommun och skola. Jag var ny i klassen, jag hade glasögon, jag hatade fotboll och stammade. Det var fyra fel av fem möjliga. Jag hade inte rött hår men man kan ju inte få full pott varje gång.
Jag skulle få stryk och jag visste om det.
Vad jag inte visste var att det var jag som ansågs vara den skyldiga. Den värsta av dem hette Christer. Han var ondskan personifierad. Jag tröttnade till slut på att bli misshandlad av honom varje dag. Eftersom han var mycket större och starkare än mig så hämnades jag på mitt vis, det enda viset jag kunde. Jag smet ut under en lektion och skar sönder hans nya, fina vinterjacka. Naturligtvis åkte jag dit så det small om det. Det var jag som var boven och det spelade ingen roll att både jag och flera andra ungar vittnade om Christers trakasserier av mig och flera andra. Det var synd om Christer och jag var en otäcking som inte gick att ha i en normal klass. Jag hade sedan tidigare rykte om mig att vara ointresserad och lat. Tydligen hade också en dragning till vandalism och sabotage.
Christer var den oskyldige.
Jag blev förflyttad.
Idag är Christer gift och är en mätt och belåten medelålders man. Han jobbar på ett större företag, tjänar rätt så bra och har fått en person att säga upp sig efter en längre tids trakasserier. Att hävda att översittare och mobbare är en känslig punkt hos mig är att gå en smula till underdrift. Jag hatar dem. Jag känner igen beteendet direkt, hos stora och små och jag kommer aldrig att sälla mig till dem som hävdar att de är oskyldiga. Det finns överhuvudtaget inga oskyldiga människor och i synnerhet inte sådana som njuter av att plåga andra människor.
Jag hoppas att de får stekas i samma panna uppe i helvetet tillsammans med alla lärare som höll dem om ryggen.

Innan jag åkte därifrån så noterade jag en vägg där barnen hade satt upp teckningar. De gick i samma teman allihop - Mamma, pappa och deras bostad. Enfaldigt kludd alltihop. Ingen av dem visade på några konstnärliga anlag. Rena skiten. Vissa av teckningarna såg man inte ens vad de föreställde. Något som såg ut som en Skogaholmslimpa på hjul var tydligen en husvagn och illustrerade därmed familjens sommarbostad. Det hade jag aldrig kunnat lista ut om inte ungen med klumpiga bokstäver hade skrivit HUSVAGN ovanför teckningen.
Det värsta var att dagisfröknarna antagligen hade uppmuntrat dem till att teckna, de hade berömt dem och sagt att det var så fint! Åh vad du kan! Jättebra! Du har verkligen talang!
I Sverige är det nämligen förbjudet att säga sanningen till barn så länge som den kan upplevas som obehaglig.
Det är därför Sverige har så många kulturarbetare som lever på bidrag. Jag har träffat människor i fyrtio-femtioårsåldern som kallar sig för konstnärer, författare och poeter trots att de aldrig har fått sålt en enda tavla eller novell. Kyrkogårdarna är fulla av människor med krossade illusioner. När sanningen går upp för dem så super de ihjäl sig, de hänger sig och kör in i bergväggar.
Det kan vi tacka svensk skolpolitik för. Flum och dalt från första stund. Alla ska skyddas från den otäcka verkligheten. Det är mycket roligare att få höra att man är bra på att teckna eller är en musikalisk begåvning av guds nåde istället för att få sanningen slängd i ansiktet.
- Nä, det är nog bättre att du satsar på att måla plank för du är ju i alla fall inte färgblind!
Alla är vi unika och alla har vi vår speciella begåvning, men det kanske inte alltid stämmer överens med våra önskningar. Jag är t ex en jävel på att skriva snabbt, jag har långa fingrar som hittar tangenterna i sömnen. Det betyder inte att jag har en framtid som författare. Jag vet att jag uppfattas som en gammalmodig gubbjävel trots att jag är uppfostrad i sjuttio- och åttiotalets flumskola, men jag tycker att man bör göra skillnad på hobbies och arbete. Det är ytterst få förunnat att kunna leva på sin hobby och sina intressen. Hade arbetslivet varit utformat efter våra önskemål hade det inte funnits några fabriker. Ingen hade tillverkat kullager till våra bilar, ingen hade städat våra skithus, svetsat ihop plåtbitar eller bakat våra limpor.
Ingen vill vara bra på att passa tider eller vara en jävel på att skura golv. Däremot så vill alla bli konstnärer, författare och musiker.
Inte undra på att vi har blivit utkonkurrerade av kineserna.

Jag skrev att ingen av ungarna visade på några konstnärliga anlag. Jag ljög. Det fanns ett undantag och eftersom världen inte är rättvis så var det naturligtvis lille, jävla Oscar. Han hade helt klart begåvning. Visst, det syntes fortfarande att det var en teckning gjord av ett barn, men man kunde se att han hade talang. Stava kunde han tydligen redan vilket även tydde på en viss intelligens. Det bär mig emot att säga detta men jag blev imponerad.
”Hemma hos mig. Mamma och pappa fikar i trädgården.”
Hade han skrivit ovanför teckningen.
Jag tittade en stund på Oscars teckning. Det föreställde en välskött villa. I trädgården satt Oscars mor och far och drack kaffe. Det kunde man faktiskt se. Oscar hade t o m fått till rätt perspektiv på villan.
Jag rev ned Oscars teckning och slängde den i en papperskorg. Jag satte mig vid ett bord, greppade en ask med kritor och började rita en egen teckning på ett papper som låg framme. Jag härmade Oscars stil så gott jag kunde. Jag ritade ett fallfärdigt ruckel till hus. I trädgården satt pappan i en stol och drack sprit direkt ur flaskan. Runt honom låg en massa tomflaskor och ölburkar. Jag gjorde honom flintskallig och orakad. Mamman stod intill i bara underklänningen. Jag gav dem pratbubblor som jag fyllde i med text.
- När ska du skaffa dig ett jobb egentligen?
undrade modern.
- Tvinga mig inte att stryka upp dig igen!
Svarade fadern.
Jag skrev Fyllot och Mammahoran och drog pilar som visade vem som var vem. Jag tog en röd krita och textade RUNKHUSET med stora, barnsliga versaler högst upp på teckningen. Jag avslutade med att signera konstverket nere i högra hörnet. Oscar sex år.
Det blev en fin teckning. Jag satte upp dem bland de andra.
Jag hoppas att den får vara kvar länge så att alla får se vilken begåvning Oscar är. Lille, jävla Oscar.

För övrigt så kan jag tala om att det var trevligt i Tyskland. Det var en liten kryssning till Kiel. Det var ett tag sedan jag var där. Det blev lite shopping. Läsk och bananmjölk till mig (jag är barnsligt förtjust i smaksatt mjölk!) och en flaska sprit till polarn, Rex. Den får han nästa gång han kommer och hälsar på. Eller om jag åker till honom.

15 kommentarer:

Ringo sa...

Troll?

Anonym sa...

Ord överflödiga! 5/5

ocdmannen sa...

Bäste GH,

Du ha gjort det igen: Satt ord på mina tankar och funderingar.

Jag tackar ödmjukast för ännu ett sanningens ord i denna eminenta blogg.


Högaktningsfullt

ocdmannen

Korp sa...

Jaaajaaa nu är det som vanligt i dina och andra svenskars PK-värld alltid en blond onding mot en svart stackare som aldrig gjort någon något förnär. Du är en svenskhatande rasist som borde flytta härifrån eftersom du inte gillar landet eller något med Sverige, flytta till Zimbabwe eller något annat bättre land än Sverige om du inte trivs. Din blogg var rolig och bra en gång i tiden, nu för tiden är den mest någon sorts politisk hjärntvätt för hur man inte bör tänka.

Veronika sa...

Otroligt trevlig läsning. Skrattade till ett par gånger också. Men jag måste bara fråga, gjorde du verkligen om teckningen så? Och om det är sant (vilket jag hoppas) var det en väldigt bra sak du gjorde där!


Med vänlig hälsning, Veronika.

Gammal Hårdrockare sa...

Korp:

Ok, tänk bort Oscar som blond onding. Vi säger att han var svart istället och flickan vit. Bättre så?

Alltså, allvarligt talat: Vad har hudfärgen för betydelse? Det finns mycket som jag ogillar, kommunism, nazism och islam t ex. Men jag skiter i vilken hudfärg dessa dårar har, hajar du vad jag menar? Idioter är alltid idioter oavsett hudfärg.
Oscar hade lika gärna kunnat vara svart, nu råkade han vara vit. Dårskapen sitter inte i färgen, den sitter mycket djupare än så.

E Hilter sa...

Fan GH, posta bild på teckningen :D

Peter sa...

Korp: Sök hjälp för din paranoia. Den kan bli farlig en dag.

Fru Utter sa...

En fråga till dig GH.

När du skriver namn på personer du träffat på, som tillexempel Mimmi, OScar m.fl.
Använder du deras riktiga namn då?
Eller döper du om dem till något annat?

Vore kul att veta.

Fortsätt skriva, alltid lika kul att läsa!

thechosenone sa...

Du gjorde min kväll GH, underbart skrivet som vanligt!

Gammal Hårdrockare sa...

Fru Utter:

Hejsan och tack för berömmet! Och för att svara på frågan:
Jag byter alltid ut namnen, ibland även stad så att ingen ska känna sig träffad.

Anonym sa...

Om man märker att man är bättre än andra blir man en översittare, det är mänskligt. Det finns poänger med mobbing också, att få de som inte levererar i en grupp att inse sina misstag. En evolutionär princip som vi inte skulle klarat oss utan på stenåldern. Människan är ämnad att vara fysiskt stark och intelligent, så enkelt är det.

Anonym sa...

Anonym 09.25 5 November:

Det som skiljer människan från djuren är att vi tack vare vår vår överlägnsa hjärnkapacitet kunnat samarbeta för att utvecklas från stenyxe- och grottstadiet.
Vi har också skapat samhällen där vi kommit överens om att ta hand om varandra i viss utsträckning genom familjebildningar, andra grupperingar och slutligen den sk. "välfärden" via skattsedeln.

Det översittare och mobbare gör är att gå emot allt det som gör människan unik och som tagit oss från stenålderssamhället dit vi är idag. Genom sitt beteende så visar en mobbare/översittare att de står på ett mycket lägre plan rent evolutionärt.

/JW

Anonym sa...

Ungar som Oscar måste läxas upp i tid. Annars riskerar de att bli som den empatistörde Anders som kommenterat i tråden om "karriärcoachen".

mut sa...

UNDERBART!