söndag 29 november 2009

Hjärnor under arbetstid - Del 1.

Långt upp i vuxen ålder så hade jag en föreställning om att alla andra tog sig igenom tråkiga och meningslösa arbetsdagar på samma vis som mig – Genom att dagdrömma och fantisera. Jag har genom vänner och bekanta förstått att så inte är fallet. Jag är rätt så ensam om att segla iväg inne i mitt eget huvud så fort jag infinner mig på min arbetsplats.
Detta tycker jag är märkligt. Hur står folk ut?
Fantasier och dagdrömmar har alltid varit min räddningsplanka i detta hav av dårskap och meningslöshet.
Mycket få människor har sina hobbies som yrke och ännu färre skrattar på sina jobb. Jag känner ingen som får betalt för att åka jorden runt, dricka gratis sprit och testa nybyggda berg- och dalbanor.
Så hur tar de sig igenom sin arbetsdag?
De flesta människor har vanliga, tråkiga jobb. Grovdiskare, brevbärare, murare och processanalytiker. Hur får de tiden att gå utan att dagdrömma?
- Stänger ni av skallen eller vad?
Frågade jag Rex. Han jobbar som svetsare, ett alldeles vanligt och dödligt meningslöst yrke. Han sade att han tänker på sitt arbete, på vad nästa steg i processen ska bli. Ibland händer det att han funderar på vad han ska göra när han kommer hem.
- Inget mer?
Frågade jag.
- Nä.
Jag var tvungen att testa.
Nu kör jag några jobbarkompisar till dagens arbetsuppgifter. Köra bil… köra bil… Och sedan så tror jag att jag ska – nu blir det spännande! – åka iväg och städa trappor! Och inte nog med det. Får jag tid över så ska jag nog ta mig en titt på den där golvbrunnen som det var stopp i borta vid Burger King och kanske, kanske får jag användning för… Stora Rensbandet minsann!
Det tog mig några sekunder att tänka de där tankarna. Fortfarande åtta timmar kvar av tortyr innan jag får gå hem. Rex brukade ibland, när han kände sig extra uppspelt och galen, tänka på vad han skulle göra efter jobbet, när han kom hem. Jaha, jag testade det med.
När jag kommer hem så ska jag sova ett par timmar och sedan så ska jag… Stiga upp. Då ska jag sätta mig vid datorn. Ja det är ingen hejd på äventyret och inte nog med det - Någon gång runt halvnio så ringer jag till min flickvän och talar om att jag tänker på henne, vilket jag inte alls gör för jag är mitt uppe i blytungt porrsurfande och snart ska jag laga middag. Ska det bli makaroner med falukorv eller fiskpinnar?
Ja, det är mycket att tänka på. Några sekunder tog det. Nästan åtta timmar kvar på jobbet. Hur får människor som fungerar på detta vis tiden att gå? Antagligen så vevas samma film uppe i huvudet på dem, om och om igen. – Nu svetsar jag, och en gång till, och en gång till. I hörnet står en gassvets men den använder inte jag. Jag svetsar med elsvets. Eeeelsvets. Jag svetsar elsvets. Svetsa… Svetsa… Där fick jag till en ovanligt fin tätning minsann och när jag kommer hem ska jag äta middag och klia på ett myggbett som jag har fått.
Varje dag, tills de får gå hem.
Så fungerar inte jag.
Men ändå, många människor fungerar tydligen på detta vis. De flesta. Så många hjärnceller, så få drömmar och fantasier.

En annan kompis, Janne, fungerar inte som Rex. Han fungerar i och för sig inte likadant som mig heller. Janne dagdrömmer inte, däremot funderar han. Det är lite skillnad. Janne jobbade som fastighetsskötare vid ett större fastighetsbolag i många år. Det tröttnade han naturligtvis på tämmeligen snabbt. Det hindrade honom inte från att jobba kvar. Lönen var god och det var mycket frihet under ansvar vilket betyder att möjligheterna till fusk och mygel ofta är mycket goda.
Janne funderade mycket under arbetstid. En hel del existentiella och religiösa grubblerier. Mycket kosmos och astralresor i sitt inre universum. Det gjorde Janne trött.
Jannes yttre universum, dvs Jannes arbetsområde, bestod av ett antal höghus utspridda på tre större bostadsområden. Dem skulle han sköta. Ungefär mitt mellan dessa låg Jannes lilla lägenhet. Ett rum och kök i universums mittpunkt.
Janne har alltid sett sig själv som universums medelpunkt. Runt honom kretsar allt och var passar en sådan person bäst om inte i universums mittpunkt? Janne åkte ofta hem till sin lägenhet och sov under arbetstid.
Sista året innan Janne ombads att lämna sin arbetsplats så visade han sig bara på jobbet två gånger om dagen, när han stämplade in och när det var dags att stämpla ut.
Soprum svämmade över, kranar droppade och avlopp slammade igen. Mot slutet blev hyresgästerna ovanligt besvärliga. De ringde och gnällde dagarna i ända. Janne fick knappt någon blund i ögonen. Till råga på allt så började chefen ringa och ställde en massa otrevliga frågor. Vad gjorde han under dagarna egentligen? Varför hände det inget?
- Jag har ju t o m beviljat dig övertid, ändå måste jag skicka upp extrapersonal till dina arbetsområden!
Så Janne fann ingen annan råd än att åka upp till sina förbannade höghus för att börja göra rätt för sin lön. Eller åtminstone visa sig. Det var med tunga steg som Janne lämnade sin lägenhet, sjönk ned i sätet på firmabilen och satte kurs mot Skogsbacken, som man så käckt hade döpt det grå höghusområdet till under det glada och sorglösa sjuttiotalet.

Janne klev ur bilen, vinkade åt hyresgästerna som satt på sina balkonger, snackade lite skit med de nya sommarvikarierna och gick sedan ned i en källare och lade sig och sov i en litet undangömt förråd som han hade inrett tidigare. Det låg en madrass på golvet och så vitt Janne visste så kände ingen till det där förrådet.
Det blev högsommar och vikarierna var självgående. Janne behövde aldrig instruera dem. Däremot så retade sig sommarvikarierna på att de även var tvungna att utföra Jannes sysslor. Det blev samtal till chefen.
- Han gör ju ingenting! Han kommer hit upp, hälsar, drar någon dålig vits om negrer och rövknull och sedan är han försvunnen!
Chefen muttrade för sig själv. Han kände till Jannes nonchalanta beteende. Janne trodde att allt kunde lösas med dåliga vitsar och ett charmerande leende. Att Jannes chef var både svart och levde i ett homosexuellt förhållande sedan många år tillbaka gjorde inte situationen mindre ansträngd. Han ringde upp. En yrvaken Janne svarade.
- Har du hört den om negern som blev sugen på lite analtöjning när han var ute och åkte buss?
Chefen lade på. Det var tydligt att Janne provocerade honom.
Jannes chef hette N´dognoof Kabuumba, men kallades kort och gott för Noddy. Han hade jobbat sig upp till sin nuvarande position och krävde av sina underlydande att de skulle dela hans lidelse för fastighetsskötsel. Det var tydligt att den där Janne inte hade samma inställning till sitt arbete. Noddy hade länge velat sparka Janne men det förbannade facket hade hela tiden kommit till Jannes räddning. De hävdade att Noddy gav Janne för mycket jobb, att Janne var överansträngd, led av stress och om inte Noddy lugnade ned sig så kanske Janne skulle utveckla psykiska besvär och då, då skulle det jävlar i mig inte bli roligt för Noddy, hotade facket. Vad Noddy anbelangade så kunde facket brinna i helvetet. Noddy visste att Jannes enda problem var hans ointresse för fastighetsskötsel och med tanke på Jannes beteende på sista tiden - Visst fan hade han hört av någon att han hade börjat uppträda hotfullt mot hyresgästerna? - Så förstod Noddy att något måste göras. Noddy måste ta Janne på bar gärning.

Några dagar senare dök Noddy upp oanmäld uppe på Höghusområdet som Janne var satt att sköta.
- Var är den där jävla Di Leva?
Frågade Noddy och syftade på Jannes underliga funderingar om kosmos och cirkulära religioner som han brukade dilla om under de få lunchrasterna som Janne visade sig.
Vikarierna hade inte någon aning. Janne hade dykt upp under morgonen, dragit någon vits om ett fotbollslag med storkukade negrer som gillade att duscha tillsammans och sedan hade han försvunnit.
Är det inte stjärnor och planeter så är det stora kukar. Tänkte Noddy ilsket. Hur kunde de anställa en sådan dåre? Jobbar man som fastighetsskötare så ska man prata om rörtänger, om lägenhetsbesiktningar och kanske t o m om de nya rutinerna för soptömning. Inget annat! Jannes underliga funderingar och kommentarer smittade. Inte så att hela arbetsstyrkan hade börjat prata om stora kukar dagarna i ända. Däremot hade han hört någon nämna något om planetkonjunktioner för ett tag sedan, och Noddys närmaste medarbetare hade sagt att Noddys aura verkade vara i olag sist som Noddy hade fått ett raseriutbrott över sin krånglande dator.
Janne måste bort!
Tänkte Noddy och gick ned i en källare. Ingen Janne. Han gick till nästa höghus, ned i källaren. Ingen Janne där heller. Han satte sig en stund, tände en cigg och retade upp sig till nya nivåer. Noddy låg efter med en massa pappersarbete, och så var han tvungen att fara omkring och leta efter en idiot som hade hakat upp sig på kosmos och negrer.
Det var då han hörde snarkningar. Riktiga timmerstockar. Det verkade som om de kom från ett soprum. Han gick dit. Ingen där, men nu hördes snarkningarna ännu tydligare. De kom från ett litet förråd som låg bakom soprummet. Noddy öppnade dörren och tittade in. Det var mörkt men han såg att det låg någon och sov på en madrass. En uteliggare? Sedan såg Noddy att det var Janne.
Det blev en fin dag för Noddy. Han gav Janne sparken omedelbart. Äntligen hade han tagit honom på bar gärning.
Det visade sig bli en fin dag för Janne också. Janne blev arbetslös och det var det bästa som hade hänt honom. Janne älskade att vara arbetslös. Han hade hittat sin plats i universum.

Janne ringde till mig för några dagar sedan. Han hade fått ett nytt jobb. Han börjar i morgon, på måndag. Han fick sex månader av frihet och sedan tog det slut. Det har varit de bästa månaderna i Jannes liv. Han har kunnat ligga hemma på soffan och fundera på livsatomernas kretslopp och universell karma dygnet runt.
Nu har han fått jobb som möbelsnickare och jag har hört att chefen på det företaget är en hård jävel som har full koll på sina anställda. Det ska bli intressant att se hur Janne löser detta. Att jobba som möbelsnickare kräver både engagemang och intresse. Jag tror det blir svårt att tänka på något annat samtidigt som man karvar till lite fina sniderier i en gungstol eller hallbord.
Jag skulle få sparken efter en vecka, dels för att jag inte kan stänga av min hjärna och dels för att jag helt saknar anlag för sådana yrken.
Men Janne är i alla fall händig, han kan nog fixa jobbet. Bara han ger fan i att segla iväg bland stjärnorna i sitt eget universum.

Fortsättning följer...

2 kommentarer:

Anonym sa...

Den där Janne får ändra livsstil om han iofs inte har långt till pensionen,då kan de gå bra ändå!! Dags att ta tag i saker och ting eller vinn storvinsten Janne lilla..

Klasse sa...

Jag har också svårt att förstå människor som påstår att de aldrig dagdrömmer. Antingen ljuger de för att verka ordentliga och skärpta eller så funkar de helt enkelt på så låg nivå att de inte vet hur man dagdrömmer...eller har glömt bort det. Många får ju höra som barn att de inte ska stå och drömma utan ägna sig åt det som är viktigt. Jag tror att många dödar sina dagdrömmar redan som små. Väldigt tragiskt egentligen.

En väldigt bra blogg, måste jag tillägga.

Mvh Klasse J.