tisdag 17 november 2009

Intelligenstest - Del 1.


Det finns två saker jag aldrig har vågat mäta, min intelligens och kuken. Tänk om resultatet inte blir vad jag hoppas på!
Det jag inte vet har jag inte ont utav. Alltså har jag struntat i det. Tills för några dagar sedan. En kompis till mig hade besökt Mensas sida och gjort intelligenstestet. Han hade fått sin IQ uppmätt. Nu var det min tur. Skulle jag få mer än honom?
- Aldrig i livet!
Sade jag.
Jag har alltid föraktat enfald. Jag har känt många dumma människor, och när jag skriver dumma så menar jag inte att jag umgicks med någon av de där dreglande idioterna som man ibland kan se ute på stan, som står under något varmluftsintag och tar sig på kuken. Nej, jag menar alldeles vanliga, lågbegåvade människor som kan sköta sin egen ekonomi och hygien men som aldrig utmärker sig på något vis.
När jag växte upp så var jag omgiven av dumskallar. Jag tillbringade ju, som jag har skrivit om tidigare, flera år i en OBS-klass. Hälften var kanske inte efterblivna men de balanserade på gränsen. Den andra hälften hade passat bättre på mentalsjukhus eller anstalt. Där hamnade också flera av dem senare i livet. En av dem fick tio år för rånmord vid tjugo års ålder och det måste man säga är raskt marscherat.
En annan kille visade sig vara riktigt lovande i slöjd och hantverk. Det sägs att han idag är en jävel på att måla postlådar och svarva ljusstakar vid Norrtäljeanstaltens terapiverkstad.
Resten var av typen som ogenerat kunde stå i duschen och runka efter gympan och som formade bokstäverna med munnen när de med stor möda skrev sina namn.
- Du blev ju placerad i den där klassen. Vad var du, dum eller kriminell?
Undrar ni naturligtvis.
Ingetdera. Jag var tönten som bara var lat och ointresserad. Jag har alltid fungerat på det viset. Jag tycker bara det är kul att lära mig sådant som intresserar mig. Resten struntar jag i. Lägg därtill en fullkomlig avsaknad av ambition. Min initiativförmåga är väl inte heller vad den borde vara. Men jag är medveten om mina problem. Jag känner till mina fel och brister och ibland utnyttjar jag dem till max.

Under åttio och nittiotalet hände det att jag blev arbetslös ibland. Tvärtemot vad många inbillar sig idag så var det inte alltid så trevligt och slappt att vara arbetslös. Man levde absolut inget lyxliv och under nittiotalet så hårdnade tillvaron betydligt för de arbetslösa. Jag blev arbetslös en sväng när jag var i trettiofemårsåldern. Jag hade blivit såpass gammal så att jag ansåg mig kunna ställa lite krav på mina kommande arbeten. Jag bestämde mig för att hädanefter inte ta vilka skitjobb som helst.
Min arbetsförmedlare var av en annan åsikt. Hon tvingade mig att söka det ena jobbet värre än det andra.
- Sök! Annars stänger jag av dig från A-kassan!
Hon hette Berit och var både intelligent och ond. Ingen bra kombination. Det gick inte att lura henne. Hon ringde alltid och kollade om jag hade sökt jobben hon hade anvisat mig.
Otäcka kvinna!
Så till slut så fick jag en provanställning på ett företag som sysslade med grovsanering på byggen och viss avloppsrensning. Städjobb kan vara hur bra som helst, om det är inomhus. Detta var uteslutande utomhusjobb. Jag hatar att jobba utomhus! Detta är Sverige. Ständig kyla, blåst och regn. I värsta fall snö. Personalstyrkan visade sig bestå av medelålders män med snus, fotboll och öl som största intressen. Jag skulle aldrig kunna smälta in bland dem och bli accepterad.
Jag bestämde mig för att straffa ut mig från det jobbet.

Första dagen så att jag i firmabilen och slappade. Det var trevligt. Kanske skulle jag få vara ifred?
Och så ringde telefonen. Någon hade tydligen använt en brunn som avstjälpningsplats åt en massa byggskrot. Snart så skulle vattnet kopplas på. Brunnen måste rensas.
- Åker du ut och tittar på det?
Javisst kunde jag göra det. Jag drog iväg ett par mil söder om stan. Vid en lerig byggarbetsplats hittade jag brunnen. Den var full med plankor, gipsplattor och något som såg ut som alldeles vanliga kökssopor. Jag tittade på det en stund. Jag tände en cigarrett och noterade att våren var på väg. Efter några minuter så kom det en man i blåställ och gjorde mig sällskap. Han jobbade tydligen på bygget.
- Fint väder vi har fått! Jag tror att våren är på väg.
Sade han.
Han presenterade sig som Nicke och jag bjöd honom på en cigg. Nicke verkade vara en trevlig man. Vi stod en stund och tittade på brunnen tillsammans.
- Mycket skit därnere!
Jo, det höll jag med om. Nicke frågade om jag ville följa med till baracken och dricka en kopp kaffe med honom. Han hade köpt en vetekrans. Det lät trevligt så jag tackade ja.
Vi satt och pratade. Det visade sig att Nicke inte var anställd på riktigt, han hade lönebidrag.
- Det är skitbra! Jag behöver inte jobba om det regnar. Då kan jag sitta här och filosofera. De skiter i mig i alla fall. Jag brukar sitta här när solen skiner också.
Det lät väldigt bra. Jag undrade hur det kom sig att han hade fått lönebidrag.
- Det är något med nerverna. Så står det i papperena i alla fall. Egentligen så är jag nog bara ett hopplöst fall.
Jag tyckte inte att Nicke var ett hopplöst fall. Jag tyckte att han var en ytterst sympatisk man.
Nicke var i samma ålder som mig och vi hade ungefär samma bakgrund. Mycket skitjobb och en del kringflackande under åren. Vi hade haft samma drömmar och fått dem krossade vid samma tidpunkt, någon gång vid slutet av åttiotalet. Det var då vi förstod att det inte fanns någon framtid för sådana som oss.
Vi hade mycket att prata om. Tiden gick. Till slut så ringde chefen och frågade var i helvete jag var och hur det hade gått med brunnen.
Jag talade om att han hade haft rätt, brunnen var full med sopor och ja, jag hade stått och tittat på brunnen en stund.
- Så det är fixat nu då?
Fixat? Skulle jag? Det var det ingen som hade sagt till mig! Jag talade om för chefen att jag behövde tydliga och klara order och att helst så behövde det finnas någon i närheten som hela tiden talade om för mig vad jag skulle göra. Jag behövde styrning, annars så kunde det bära iväg något alldeles förfärligt.
- Det har min läkare sagt! Jag måste ha stöd i arbetslivet!
Nicke skrattade. Han gav mig en min som sade: Ta inte i för mycket nu!
Sedan åkte jag tillbaka. Jag skulle sakna Nicke. Under andra omständigheter så skulle vi ha blivit bästisar.

Nästa dag satt jag i bilen hela dagen. Jag satt bakom ratten ute vid företagsparkeringen och glodde på en motorvärmare. Jag fantiserade och dagdrömde. Jag seglade omkring i tomrummet mellan mina öron. Det blåste upp, jag började få vind i seglen. Jag skrev en ny porrnovell uppe i mitt huvud som jag skulle skicka till någon herrtidning.
Den handlade om en medelålders man som jobbade på en fabrik som tillverkade handtorkar till offentliga toaletter. Mannen hette Martin och var gift med Gittan. En jordnära kvinna som var nöjd med sin tillvaro som hemmafru. Ännu nöjdare var hon med deras sexliv. Martin besvärade henne bara en gång i månaden, den tjugofemte. När lönen kom. Det firade Martin med att hälla i sig en sjuttiofemma och sedan ligga på hålet hela natten. Gittan fick stirra upp i sovrumstaket ända tills gryningen men det kunde hon stå ut med. Hon brukade tänka på något annat. Gittan gillade att skriva dikter och några av sina finaste hade hon funderat ut under de där stunderna. En hade t o m blivit publicerad, den kallade hon "Löningsdags" och var en studie i vardagsrealism och villaliv. Den fick bra recensioner i Annonsbladet.
Martin hade även barn, en dotter och en son. Dottern var av den skötsamma sorten och hade alltid varit intresserad av hästar. Vid sexton års ålder så försäkrade hon sin far om att det enda hon gjorde under helgerna var att rida.
Det stämde. Hon kunde knappt bärga sig förrän hon fick lämna middagsbordet och kunde springa bort till bondgården och rida Göte, en drygt femtioårig hästskötare som var känd för sin långa fylleperioder och sin ännu längre kuk. Det sades att han kunde mäta sig med vilken avelshingst som helst.
Sonen var däremot något av ett sorgebarn. Lätt utvecklingsstörd och hade svårt med impulskontrollen. Så fort han såg en vacker kvinna så drog han ned gylfen och kastade sig över henne.
- Du måste försöka att behärska dig!
Förmanade Martin.
- Kan inte!
Det förstod Martin. Han var nämligen likadan. Det fanns en anledning till att han bara besvärade sin fru en gång i månaden. Martin brukade nämligen ge efter för sina lustar varje kväll hos en kvinna som gick under namnet Halva Örebro. Hon var en smula lättfotad. Det tilltalade Martin. Han kastade sig över henne så fort han klev över hennes tröskel. Det hette att han jobbade över och det stämde. Martin var av den konservativa sorten och ville alltid ligga överst. Han fick jobba hårt för att få henne att ligga kvar i samma ställning i flera timmar.
- Men ligg still för helvete!
Det var en fin arbetsdag. Jag hann med att fundera ut hela persongalleriet. Det skulle bli en följetong. Martin och hans familj skulle jag nog kunna tugga på rätt så länge. Det skulle räcka till minst fyra noveller på tiotusen tecken vardera.
Någon gång under eftermiddagen kom chefen ut till mig och sade att jag kunde gå hem. Vid närmare eftertanke så behövde de inte anställa någon. De hade inget behov.
- Det känns så just nu i alla fall!
Sade han.

Fortsättning följer...

5 kommentarer:

Anonym sa...

C,D,A

Löken sa...

Jag tror att GH behöver kolla igenom dagdrömmen en gång till.

"Martin besvärade henne bara en gång i månaden, den tjugofemte. När lönen kom. Det firade Göte med att hälla i sig en sjuttiofemma och sedan ligga på hålet hela natten."

"Martin brukade nämligen ge efter för sina lustar varje kväll hos en kvinna som gick under namnet Halva Örebro. Hon var en smula lättfotad. Det tilltalade Göte. Han kastade sig över henne så fort han klev över hennes tröskel."

Gammal Hårdrockare sa...

Löken:

Ajdå! Ja, så blir det när man ska försöka göra två saker samtidigt. Jag skrev och kopplade ihop min nya ljudanläggning till datorn.
Jag får fixa till det där!

Peter sa...

Hur gick det med IQ-testet? Och kukmätningen? Vilket blev störst :-)

Ivan von Brutenballe sa...

Skön läsning, förgyller tillvaron i ett annars så tråkigt liv.