fredag 20 november 2009

Tankar från en sjuksäng...

Barndomen var en trevlig tid att vara sjuk under. Man slapp skolan och fick ligga hemma och bli ompysslad. Morsan brukade duka upp cacao och mackor innan hon gick till jobbet. Under lunchrasten kom hon hem och tittade till mig. Hon brukade alltid ha med sig några nya serietidningar.
Jag gillade att vara sjuk. Jag försökte alltid att förlänga min sjukdomstid. Jag gick ut på balkongen och drog i mig den kyliga vinterluften och varje morgon så gnuggade jag pannan med täcket innan morsan kom in och kände mig på pannan.
- Oj så het! Du får nog vara hemma i dag också!
Det enda som var otäckt var när det var dags att ta tempen. På den tiden smorde man in en glastermometer med någon slags vit smet och sedan fick man den uppkörd i röven. Mycket obehagligt.
Men annars så var allt fint. Fick man mässlingen eller någon annan barnsjukdom så var det rena julafton. Det betydde att man slapp skolan under flera veckor. Man låg hemma i sängen och blev ompysslad.
Det var en fin tid.
En gång när jag låg hemma och myste i sängen så ringde det på dörren. Det var en flicka från min klass. Hon hette Annette. Hon hade med sig några av mina skolböcker. Matte och svenska vill jag minnas.
- Vad ska jag med dem till?
Undrade jag.
Det var vår lärarinna som hade beordrat henne att gå hem och lämna den till mig. Hon hade kryssat för vilka kapitel jag skulle gå igenom, så att jag inte kom efter i skolarbetet.
Jag blev förvånad. Jag hade alltid legat efter. Faktum var att jag oftast vägrade att öppna mina skolböcker. Vad fick min lärarinna att tro att jag helt plötsligt skulle ägna mig åt dem när jag låg hemma och var sjuk?
- Jag vill inte ha dem!
Sade jag.
Annette försökte få mig att ta emot dem. Annars kanske hon skulle få skäll när hon kom tillbaka.
- Släng dem i sopnedkastet!
Sade jag och drog igen dörren i ansiktet på Annette.
Inte ens när man var barn så fick man vara ifred.
Annette slängde aldrig mina skolböcker i sopnedkastet. Hon gick tillbaka till skolan och skvallrade för vår lärarinna.
- Han sade att jag skulle slänga dem i sopnedkastet!
Jag hämnades på Annette när jag blev frisk. Annette var en flicka som trivdes i skolan, som alltid ville göra rätt för sig och som såg upp till vår lärarinna. Hon ville t o m bli lärarinna när hon blev stor.
Annette var inte riktigt klok.
Under en rast så hade jag kvarsittning i klassrummet. Det tyckte jag var skönt. Då slapp man freda sig för Tuffa Gänget ute på skolgården. Jag tog en kniv och började karva i Annettes välpolerade bänk. Inget klotter där inte. Jag skar in en massa obsceniteter. Jag avslutade med att fylla hennes bänk med vatten.
Egentligen såg jag inget problem med att fröken hade fått reda på vad jag ansåg om läroböckerna, vad kunde hon göra åt det? Nej, det var just det faktum att Annette hade skvallrat för en lärarinna. Skvallrat. Det gör man bara inte lika lite som man i vuxen ålder springer till sin chef och skvallrar på sina arbetskamrater.
Det här var i andra klass. Sista året i en normal klass för mig. Resten av mellanstadiet skulle jag få tillbringa i en specialklass.
Men det var inte vandaliseringen av Annettes skolbänk som slutligen skickade mig till ”Specialen”.
Varje morgon så var vi tvungna att hälsa fint på vår lärarinna när hon steg in i klassrummet. Det här var under sjuttiotalet och vi hade precis läst om förintelsen och nazisternas brott mot mänskligheten.
- God morgon!
Hälsade hon.
Jag flög upp ur skolbänken, slog ihop fötterna och sträckte ut högerarmen.
- Heil Hitler!
Det blev ett jävla liv. Knalltransport till studierektor och senare till barnpsyk. Det blev min avskedshälsning till min gamla klass.

Jag registrerade mig på Facebook för ett tag sedan. Där har jag kommit i kontakt med flera gamla vänner. En del hade jag nästan glömt bort.
En av dem jag har fått kontakt med är en kvinna vid namn Affi. När jag kände henne var hon en ung flicka. Nu är hon mamma och gift med en man som heter Thomas. Affi har blivit gammal som alla oss andra. Hade hon varit ett par skor hade hon varit ett par fotriktiga sandaler i brunt fuskläder. När hon var ung var hon ett par svarta, högklackade läderstövlar med nitar.
Så kan det gå.
Jag noterade att hon hade skrivit en kommentar om sitt arbete. Hon tyckte det var trevligt att få komma tillbaka till sitt jobb.
"Är du inte klok? Vad är det för roligt med att arbeta?"
Kommenterade jag.
Jag fick genast ett oförskämt svar tillbaka.
"Vissa av oss har faktiskt ett jobb som vi tycker är kul!"
Affi jobbar på ett lasarett. Som sjuksköterska. Vad kan det vara som är så halsbrytande roligt med ett sådant jobb?
Men tydligen så tycker Affi att det är kul att vårda sjuka människor och då måste jag säga att hennes man Thomas haft en rent fantastiskt tur. Med en sådan fru så skulle jag vilja vara sjuk jämt! Eftersom Affi tycker att hennes jobb är så kul så skulle hon även få praktisera sitt yrke på sin lediga tid.
Skulle inte förvåna mig om Thomas ligger hemma i sängen hela dagarna och hostar och ömkar sig. Någon gång under eftermiddagen kommer Affi hem från sitt jobb och byter om till sin extrauppsättning av sjuksköterskekläder som hon har skickat efter från någon suspekt firma ute på nätet. Vilken tur att jag hittade den där siten! Nu kan jag vara sjuksköterska även på min fritid! Tänker Affi.
Hon skrider fram mot Thomas som ligger i sängen. På huvudet bär hon en vit hätta med ett rött kors framtill, ljusblått förkläde och vit, kort kjol. - Nu ska vi ta tempen!
Säger Affi och tar fram sin lilla vita läkarväska som också har ett rött kors.
- Inte i röven!
Skriker Thomas.
Nejdå. Han får den i munnen.
- Den smakar konstigt!
Det är en gammal febertermometer som inte har använts sedan Affis far hade lunginflammation och fick den uppkörd i röven under stora protester. Det var någon gång under åttiotalet när Affi var en liten flicka och lekte sjuksköterska. Det ska börjas i tid! Efter det har den legat nedpackad i ett litet, tillhörande etui. Affi har sparat den av nostalgiska skäl. Man vet ju aldrig när den kan komma till användning igen och om inte annat så är det kul att ha den i läkarväskan. Det ser så proffsigt ut på något vis med en sådan där gammal febertermometer i riktigt glas.
- Nu blir det mat!
Säger Affi till Thomas och går iväg till köket för att hämta matbrickan. Thomas noterar Affis korta, vita kjol. Han ser också att hon bär vita kåtstrumpor. Undrar om trosorna också är vita? Kanske med ett litet rött kors framtill?
Tänker Thomas.
- Du har ju stånd!
Utbrister Affi när hon kommer tillbaka. Affi blir jättearg. Patienterna på lasarettet har minsann aldrig stånd. Det får man inte om man är sjuk på riktig. Affi känner sig utnyttjad. Jävla Thomas! Hon drämmer brickan med mat i huvudet på honom, sätter sig i bilen och åker tillbaka till sitt jobb på lasarettet. De blir alltid tacksamma om man kan jobba övertid. Affi glömmer att byta om till sin riktiga sjuksköterskeuniform. Hon dyker upp på avdelningen med sin vita hätta med rött kors, ljusblå förkläde och korta, vita kjol med tillhörande kåtstrumpor. I handen håller hon sin lilla vita, läkarväska med rött kors.
- Men hur ser du ut?
Säger avdelningschefen när han får se Affi. – Är du inte riktigt klok?
Affi ser en skymt av sig själv i en spegel och blir illröd i ansiktet. Jävla Thomas! Tänker hon. Allt är hans fel! Sjuk va? Han ska nog jävlar i mig få anledning att känna sig sjuk när jag kommer hem!
Hårda bud för Thomas. Det kanske inte är så kul att vara gift med en sjuksköterska trots allt?

Idag är jag en vuxen man. Det är inte längre lika trevligt att bli sjuk. Det finns ingen som pysslar om mig längre. Min flickvän säger att jag sjåpar mig och chefen ringer varje dag och undrar när jag ska behaga bli frisk.
- Jobbet försvinner inte, vet du!
När jag var barn så levde jag i en mycket begränsad och enkel värld. Skolan var helvetet på jorden och hemmet var paradiset. Allt däremellan var en slags gråzon som jag inte var så intresserad utav att utforska. Hemma hade jag mina serietidningar och böcker. Det räckte för mig.
Jag gick med tunga steg till skolan men jag sprang alltid därifrån. När det ringde ut på eftermiddagen så susade jag fram över skolgården, förbi Tuffa Gänget, ut på gatan och så sträckte jag ut på allvar.
Jävlar vad det gick undan.
Idag susar jag inte längre fram. Jag går till jobbet med tunga steg och jag går hem med ännu tyngre steg. Det är svårt att springa i tunga arbetsskor med stålhättor. Jag har ingen lust att springa heller, den tiden är förbi. Allt har blivit en gråzon. Det känns som om jag väntar på något men jag vet inte vad?

Min gamla skolfröken dog för några år sedan. Cancer. Hon gick en för tidig död till mötes. Det var egentligen inget fel på henne. Hon hade en jävla kraft i nyporna och kunde lätt och ledigt lyfta upp mig från bänken i öronen. Men hon gjorde vad nöden krävde. Då blev jag tokig av ilska och ruvade på hämnd. Idag tycker jag att hon gjorde rätt, jag anser t o m att hon borde ha tagit i mycket hårdare.
Men då så hatade jag henne. Hon tillhörde ju den andra sidan, ”fiendesidan”. Hon representerade det som jag gjorde allt för att slippa.
Jag hade inga problem med auktoriteter, jag hade problem med mitt ointresse och min allt för tidiga insikt om meningslösheten.
Jag ångrar ingenting. Jag ångrar inte att jag aldrig lärde mig multiplikationstabellen eller alfabetet utantill. Jag kan läsa och skriva och det räcker för mig.
Men jag ångrar att jag aldrig fick chansen att be henne om ursäkt. Hon försökte bara sköta sitt jobb. Hon trodde på det som hon hade utbildat sig till.
Hon var nyexaminerad från lärarhögskolan. Vi var hennes första klass och jag var hennes första elev som satte sig på tvären.
Jag hoppas att Gud har fixat till en bra uppkoppling där uppe i himmelen. Så att hon kan läsa min ursäkt.
Eller också kanske hon står bakom ryggen på mig just nu. Hon kanske läser allt som jag skriver, snart så kanske hon lyfter upp mig i öronen igen och säger:
- Nu får det vara slut på dumheterna! Vad ska det bli av dig egentligen?
Det är hon inte den första som har undrat. Idag har min chef tagit över hennes roll. Men ännu så har hon inte dragit mig i öronen i alla fall och det är ju ett bra tecken.
Det går framåt.

11 kommentarer:

Asgarvad sa...

Har du testat http://www.typealyzer.com/ ännu?

Gammal Hårdrockare sa...

Asgarvad:

Öh... Vad är det?

E Hilter sa...

Nån bullshit

Löken sa...

Jag tycker det låter som att du är lite novemberdeppig GH. Hoppas jag har fel.

Vad hände förresten med Göte och Martin? Fick dom någon ordning på tillvaron och kommer det någon fortsättning?

Gammal Hårdrockare sa...

Löken:

Tvärtom! November är månaden så jag brukar vara som piggast av någon anledning. Fråga mig inte varför?
Och ja, det finns alltid en fortsättning på mina karaktärer. Men först tänkte jag återuppta bekantskapen med Rex och Roland igen.

Anonym sa...

Är det inte dags att berätta lite mer ingående om din favoritlek magiskafingret också?

/Lökens bakficka

Galna Kocken sa...

Ha ha.. Det här var riktigt kul läsning.

nog minns man den gamla "stjärt-termometern", och visst hatade man dessa hemskickade skolböcker!


Jag var fett less på min klassföreståndarinna när jag gick i 7:an, dessutom hade vi henne i svenska, av rent protest så ritade jag stora hakkors på mina böcker, vilket det blev ett jävla liv om. Men jag hade bara kul åt det hela.

Kan nämna att fick ha mina hakkors under hela högstadiet. He he..

Anonym sa...

Jag målade hela min bänk full med svastikor när jag gick i 3:an och brukade valla tjejer som jag lekte var judar med hjälp av bandyklubbor och styltor in i små läger jag hade satt upp. Sjukt beteende visst, men inte blev jag skickad till någon specialklass för det.

På tal om termometers i röven: Jag har minnen från de där vidriga sakerna, känslan av att få någon kallt och halt upp i anus sitter fortfarande i och jag kan fortfarande komma ihåg exakta känslan av det... Trauma?

Löken sa...

Bra att jag tolkat inlägget så fel.

Rex och Roland ja, dom hade man nästan glömt bort. Det blir ett kärt återseende.

Anonym sa...

Ditt rövhål, jag kräver att du slutar runka och börjar blogga oftare. Ett inlägg om dagen är väl inte mycket begärt...

Anonym sa...

Ny djävulskt hård blogg

http://bronsonbloggen.wordpress.com/