onsdag 11 november 2009

Till Maria.

Ibland får jag mail eller kommentarer på min blogg som gör mig extra glad. Idag fick jag en sådan kommentar. En ung tjej som hette Maria (jag förutsätter att hon var ung eftersom hon skrev att hon brukade läsa min blogg när hon var i skolan) skrev under min föregående text att hon uppskattade min blogg. Hon skrev också att hon ville läsa lite mer från min ungdom under åttiotalet.
Jag avskyr att skriva på beställning. Men den här gången bestämde jag mig för att gå henne till mötes. Dels för att jag faktiskt blev smickrad - ungdomar är kräsna läsare och kan man fånga deras intresse så är det rätt så stort - och dels för att hon, liksom jag gjorde, hatar skolan.
Maria kan i och för sig vara lärarinna. Vem hatar inte sitt jobb? I så fall så har hon hittat till rätt blogg. Här gillar vi inte att jobba!
Hur som helst, direkt efter att jag hade läst Marias kommentar så tvingade jag mig till att skriva en text. Det blev inget vidare, men va fan, jag skrev den på under en timma och ur ett tidsmässigt perspektiv så är jag faktiskt rätt så nöjd.

Sommaren 1983 var jag arton år. Det var en sommar som var ovanligt het och solig för att vara i Sverige. Jag kan inte minnas att vi har fått uppleva sådan värme senare, men det kan naturligtvis vara som så att det är minnet som spelar mig ett spratt. När en medelålders man ser tillbaka så skiner alltid solen. Saker och ting får ett romantiskt skimmer över sig.
Men jag minns att solen sken, och det är ju det som är det viktiga. Jag tror på skiten och det är huvudsaken.
Sommaren 1983 var äventyrens och förväntningarnas sommar.
Idag reser tonåringar jorden runt. Vi cyklade till en camping tre km bort med spritkassar dinglande på våra cykelstyren. Vi hade långt hår, bar jeansjackor och lyssnade på rockmusik. Ofta hade vi med oss en bandspelare. Deep Purple, AC/DC och Saxon skrällde ur högtalarna. De fick oss att tro att vi skulle vara långhåriga tonåringar för alltid.
Våra förväntningar var stora. På campingen fanns tjejer från Tyskland, Holland och Norge. Tjejer som inte kände till vårat töntrykte. Att cykla till campingen var lite grand som att börja om i en ny stad. Här kanske vi hade en chans.
Vi brukade ta rast efter vägen. Vi slängde våra cyklar i diket och satte oss i skymningen vid någon skogsbacke och drack hemgjort vin och rökte. Vi pratade om flickor. Kanske var det ikväll som vi skulle träffa någon?
Herregud! Tänk om jag träffar någon? Vad gör jag då? Hur gör man?
Tänkte jag med skräckblandad förtjusning.
De flesta av oss hade aldrig haft någon flickvän, men flera ljög eller överdrev friskt.
- Fruntimmer ska knullas i båda ändarna!
Sade en kille som hette Bosse. Han ville verka erfaren. Det var skitsnack. Bosse hade förvisso fått doppa staken en gång. I ett mörkt och fuktigt utrymme under trettio sekunder. En tjej som kallades Trollet brukade ha mottagning i ett soprum bakom slöjdsalarna. Trollet var några år äldre, ful som stryk men lätt på foten. Bosse hade stått där tillsammans med tre andra killar och väntat på sin tur. Trollet smällde av dem allihop efter varandra. Pang! Pang! Pang!
Att ha legat med Trollet var inget man skröt om. Eller ens talade om för någon.
Bosse visste inte att jag visste. Jag sade aldrig något. Då hade jag riskerat stryk. Jag lät honom hållas. Egentligen visste Bosse ingenting om kvinnor. Jag minns att han med inlevelse förklarade för oss hur man skulle slicka en tjej. För det hade han själv gjort, massor av gånger minsann. Slicka fitta var hans specialitet.
- När ni tänker på fitta så tänk på mig!
Det var först senare som jag förstod att Bosse anatomiska kunskaper var av det bristfälliga slaget. Hade vi följt Bosse råd så hade vi slickat våra första tjejer i röven.
- Va fan sysslar du med? Är du inte klok?
Jag vill knappt tänka på hur det hade gått om vi hade hoppat över förspelet och klivit på direkt. Det tar emot. Ska det verkligen gå så här trögt?

Campingen var faktiskt full av tjejer under de korta sommarmånaderna. Men det var konkurrens och det fanns ormar i paradiset. Christer och Tommy och resten av deras gäng brukade också ta sig dit och hade man otur så stötte man på dem. De var samma skitstövlar som de hade varit i skolan. Ränderna går aldrig ur.
Naturligtvis var det de som skördade de största framgångarna hos tjejerna. Det är så det är. Kvinnor förväxlar ofta elakhet och ren ondska med styrka. Det är därför översittarna och skithögarna alltid blir populära hos det motsatta könet.
Christer och Tommy skröt med sina erövringar. Tommy träffade en gång en svart tjej från Holland.
- Igår fick jag fan i mig knulla en neger!
Ropade han högt över torget till sina kompisar som var församlade utanför kiosken. Det väckte beundran.
- En neger? Nja… Jag hade nog föredragit en negress!
Sade jag som stod vid luckan och skulle köpa mig en ask cigarretter. Jag kunde inte hålla mig. Det var dumt gjort av mig. De andra skrattade.
- Skulle det där vara roligt eller?
Tommy gick emot mig. Jag backade mot min cykel. Christer anslöt sig till Tommy. Nu skulle jag få stryk igen. Christer var den värsta av dem.
Jag ramlade över min cykel och Christer gav mig en spark i magen. Det var mitt på dagen. Det satt ett gäng tjejer längre bort. De skrattade.
Tommy hade högljutt deklarerat att han hade knullat en neger men det var mig de skrattade åt.
Sånt var livet för en blyg och ful ung man under åttiotalet.
Jag tror att det är så för alla blyga, unga killar oavsett tid och plats. Skitstövlarna lever och mår bra vid torgen runt om i Sverige fortfarande.

Sådana händelser är lätt att glömma när man tänker tillbaka. Man kommer ihåg det fina och minns med vemod sin ungdom. Egentligen borde det vara tvärtom, man borde haka upp sig på all skit man fick svälja och istället glädja sig åt att man har blivit vuxen och har lyckats ta sig bort från alla skitstövlar.
Men istället så minns jag varma sommarkvällar under åttiotalet när jag satt på en cykel och var på väg mot en camping. Jag minns hur jag och mina vänner satt i skogsbackar och grässlänter och drack hemgjort vin och skickade cigarretter mellan oss. Jag minns hur det var att kunna skratta utan att brista ut i hostattacker, hur det var att kunna dricka sig berusad utan att få minnesluckor. Men framför allt så minns jag pirret i magen av förväntan. Var det nu som det skulle hända? Skulle jag träffa Flickan ikväll?
Jag var arton år och det största äventyret av allt var att få träffa en flicka på en camping. Större krav på livet hade jag faktiskt inte en sommar i början av åttiotalet.
Idag är jag vuxen och jag känner inte längre något pirr av förväntan i magen.
Jag har vandrat på gator i främmande länder hundratals mil hemifrån och träffat kvinnor som jag aldrig kunde drömma om som ung. Men jag har aldrig fått uppleva den där speciella känslan av äventyr som jag kände den där sommaren i början av åttiotalet. När det största äventyret av alla var att dricka sig berusad på hemgjort äppelvin med sina vänner och cykla till en camping som låg tre kilometer bort.
När jag var arton år.
Idag är jag fyrtiofyra år, sist gång jag kände något som liknade ett pirr i magen var när jag smällde i mig en falukorv som hade legat framme i solen hela dagen.
När jag var ung så hällde jag i mig alkohol och försökte få kontakt med flickor på en camping.
Nu är jag medelålders och vill inget hellre än att äta vid TV:n.
Då fick jag sällan några flickor.
Nu får jag ränndreta av gammal korv.
Och så säger de att livet bara blir bättre och bättre efter fyrtio.

11 kommentarer:

Anonym sa...

Jag vill minnas att du för några år sedan skrev en rörande vacker skildring från dina ungdomsår. Den hette "På en asfaltsväg in i evigheten" och är i mitt tycke något av det bästa du någonsin har skrivit.
I övrigt gillar jag allt du skriver, men den var speciell...

Jari sa...

"Idag är jag fyrtiofyra år, sist gång jag kände något som liknade ett pirr i magen var när jag smällde i mig en falukorv som hade legat framme i solen hela dagen."

Tack för att du förgyller vardagen för mig.

Mv häls Jari.

Gammal Hårdrockare sa...

Anonym:

Tackar! Och den där ungdomsskildringen som du nämnde finns någonstans här på bloggen. Jag minns att jag har lagt ut den här någonstans.
Och ja, jag älskar att skriva om min ungdom. Men jag måste vara på rätt humör. Det var jag inte ikväll. Det blev skit av alltihopa.

Rex sa...

Inget du skriver är skit,kom ihåg det ;-) Mer eller mindre bra,men ALLTID bra.

Anonym sa...

Här har ni "På en asfaltsväg in i evigheten" - http://www.poeter.se/viewText.php?textId=334086

Mysan sa...

Jag är en tjej på 19år som läser din blogg och tycker den är skit kul, har en tjej kompis till i samma ålder som med läser den o tycker den är skoj. Keep up the good work ;)

Anonym sa...

Jag skulle också citera falukorvsdelen men Jari hann före.
Stor skrivkonst, mycket stor.

/JW

Anonym sa...

GH, Alla dina texter som finns på Poeter.se måste läggas upp här. Du kan väl iaf länka till sidan på din blogg så att övriga kan ta del av detta. De är otrolit underhållande. Dina texter om karaktären Hårdrockaren är väldigt underhållande men den bästa av dem alla är ändå " under tiden som tvätten torkar" =)

Anonym sa...

Härlig läsning! Jag har varit utan internet i några veckor så jag har lite att läsa nu, härligt! :)

Cagliostro sa...

Skriv för fan inte ordet asfaltväg med ett binde-s mitt i ordet: det gör aldrig vägarbetarna eller ingenjörerna som jobbar med asfalt.
Annars är berättelsen bra och att du inte hunnit putsa på den allt för mycket är kanske just det som gör den bra. Du har skrivit så mycket att du har killed your darlings för länge sen och behöver inte råredigera texterna längre.

Anonym sa...

#Cagliostro - jaha, hur vägarbetare och ingenjörer i branschen skriver är totalt irrelevant. Båda stavningarna är korrekta. Själv är jag gammeldags och föredrar GH:s variant. Det skulle heller aldrig falla mig in att använda det helt korrekta "australisk" - låter konstruerat i mina öron, alltså väljer jag det lika korrekta "australiensisk".
GH har sin stil - det är det som är grejen - det är själ i hans texter.
Tycker
Mary