söndag 1 november 2009

Tyskland.

Idag sticker jag iväg en sväng till Tyskland. Är tillbaka om ett par dagar. Vi syns!

6 kommentarer:

Micke sa...

see ya :)

Anonym sa...

Glöm inte att dricka mycket brännvin så att du får underlägg till ett gott kåseri när du återvänt.

Stefan Dedalus sa...

Hallo GH. Herzlich willkommen zurück. Tillhör dem som sedan en tid trofast som Lassie följer dina språkliga krumbukter. Näst intill förintelse av tacksamhet vill jag härmed dela med mig av en sann historia. Endast mina f d vänners namn är ändrade. Allt annat som jag minns det. Detta är inte en kommentar till texten ovan, utan ett kondensattyckande, en hommage till det Du vågat Dig på.

Om Du tycker det luktar plagiat, så minns visheten att i så fall erhåller Du den högsta form av smicker. Om illa, säg till på skarpen, eller ta bort skiten om det inte passar galoscheriet. Som vi säger mellan Palinka och vägg: Tessék!

/Stefan

***

Minnen, musiken och spriten – en prolog

I

1975. Det var nog detta år ett mer aktivt musikmedvetande började ta form. Kom ungefär samtidigt som omvälvningen i insikten att flickor inte bara var söta i de flesta fall; vilket man i kretsen av sportidioter, cykelfanatiker och havsfiskedårar på inga villkor fick erkänna eller på annat sätt avslöja. Då hade man blivit gyltabete. Dessa – jag menar tjejerna - som var i min ålder hade vid denna tid dessutom börjat tänja ut ylletröjor och tajta jeans på ett sätt som vi grabbar inte kunde, verkade det som. Det värsta var att jag gillade det. Men var förutom ful, irriterande easy-goer med lätt för att ta till mig skolans Lgr69, löjligt klen, utan spår av skrevfrisyr samt tredje kortast i klassen; - extremt blyg. Jag tror jag luktade illa också. Om jag fick hån och stryk? Skojar Ni?

Det var tider, det. Då fick man dessutom stryk en gång till väl hemma för att man solkat ned manchesterbyxorna med tjafs med blod och lera, i dag kallas det utanförskap och mobbing, och man kanske till och med får lite pengar av kommunen.

OT: Tillhör i vuxen ålder den minskande skara stadsbor som anser att könsbehåring behandlas på endast ett sätt. Tvagning. Så nu är jag otrendigt behårad på diverse underliga ställen, utom där jag vill. Finns ett ställe som inte ser en sax dock. Luktar dessutom bättre. Alltid något.

Så, ett gryende musikintresse ersatte fumliga trostagningsförsök. Jag var tolv på det trettonde, och flickor tyckte, inte utan viss rätt, att jag var ett vidrigt litet äckel. Spinkis. Snillet. Stickan. Några av de snällare epitet man blev tillskriven. Men jag blev en jävel på att springa. Det blir man med ett dussin finniga thinnerrusiga brölande bergsjötonåringar efter sig varannan dag.

- Ta han!!!

Jag lärde mig följaktligen aldrig bära träskor, utan hade alltid ett par gympaskor, inköpta på så pass fashionabla ställen som EPA (60s) eller Konsum (70s). Puma eller Adidas var bara att glömma för en grabb krasst förnekad veckopeng.

- Om du behöver något, ordnar vi det på söndag, vi skall ju till stormarknaden, mästrade far nöjt.

Den fulorangea tummelplatsen för allsköns tänkbar lågprisorgiastik hette Obs!. Man kunde runt den tiden faktiskt ta en gammal bilfärja från Agnesbergssidan över Göta Älv till Orrekulla Skans på det fagra Hisingen. Värt besväret, bara det var billigt, ansåg mina ekonomiska föräldrar. Ordet märkeskläder vad nog för övrigt inte ens uppfunnet. Så, ett par knockoutblå kemistinkande gummiskor (man sade så då) utan vare sig namn eller förpackning direkt ur en skitig nätbur för åtta kronor sjuttiofem öre, hopparade medelst skosnörena. Usel kvalitet made in Hong Kong, men höll för gatlopp. Och tur var det, annars skulle jag varit död och begraven för länge sedan. Jag skänker ofta en tacksamhetens tanke till dessa snabbt nötta fotbeklädnader.

Kände mig för övrigt aldrig kränkt eller missgynnad eller utanför eller segregerad eller ens fattig. Hade en ganska god uppväxt i Förorten. Det som skedde var ett naturens självklara tillstånd, tyckte jag. Pustade bara ut efter att återigen ha kommit undan, och dagen efter var det glömt. Survival of the fittest, om man så vill.

Många av de snubbar som fick nå’t vilt i blicken bara jag kom innanför deras medvetandegräns är numer alkoholiserade, under ett svårt narkotikamissbruk, och/eller inkapaciterade på psyket eller inom kriminalvården. Eller döda.

Stefan Dedalus sa...

Minnen, musiken och spriten – en prolog

II

Hade tidigare fått en Philips-bandspelare som jag roade mig med. Liknade en plattare massiv skokartong i storlek och form, sex tangenter, en volym & en ”ton”-ratt. Tryck ”eject”, och ett ljud som en örfil samt att spelaren spottade ut C60-kassetten (köpt på rea 2,50/st där Japan Photo ligger i dag, tror det då var en Expert-butik? Eller hette den Eko??) med en skräll på den kalopsdoftande plastduken på köksbordet. Fanns en radiohandlare i Utby som anses skyldig. Ärendet preskriberat. Ingen radio med; för dyrt, tyckte min av småländskt blod präglade far.

- Vi har ju en hemma! Den duger!

Hemma, ja. Där fanns en brun liten skränig sak från sextitalet, med bruten antenn, men vad göra? Så jag satte den inbyggda mic:en på vad jag trodde var lagom avstånd från radioapparaten. Allt kom ju med, mina hemska gälla flabb, morsans slammer i köket, farsans kommentarer om mat eller sport eller någon sorts variant på utflykt långt inne i en fuktdrypande förgäten barrskog, och liknande.

Far gillade radio. Så det var svårt att få prime time, så att säga. Men han hatade omusikaliskt oljud. D v s popmusik. Var det inte Glenn Miller eller Jularbo eller marschmusik eller James Last eller dålig Nashville (nästan allt är relativt) eller Allsvenskan eller vadförsportsomhelst var det skit.
Han brukade titta på mig som på något obestämbart som fastnat under skon.

- Vad är du för en? Gillar du inte fotboll? Lyssna nu på matchen. Du är allt tetig, du.

Han skakade på huvudet.

Spelade alltså in Ring så spelar vi & Melodikrysset på lördagarna. Men inte Sportradion. Annars om det fanns tillfälle: 10-i-topp, Kvällstoppen, och något med Fridolf Rhudin och sådant, som ansågs roligt på den tiden. Ett o annat Teveprogram kom med, Pratmakarna med Roffe Bengtsson, Mille Schmidt, Arve Opsal, Stig Grybe… jag glömmer, var inte Carl-Gustaf Lindstedt med också? Men det programmet kanske kom senare. Samt obskyra filmer med Zero Mostel och Harold Lloyd. Svartvitt. Färgteve fnös far åt. Mor mumlade något om sNålänningar.

- Nymodigheter. Den här duger!

Fast, färg hördes ju inte ändå. Those were the days. Snacka om utbud.

Det fanns en resegrammofon närvarande, en Sanyo, tror jag, med ett brutalt spårverktyg till pickupursäkt som mestadels fräste bort plasten - och musiken - på de få plattor jag ägde. Grov och graverande misshandel. Där fanns bl a ett repigt soundtrack till Lawrence of Arabia, Tintin: Det hemliga vapnet, Joe Loss Plays the Big Band Greats, samt några singlar & EP:s.

Det fräckaste jag hade, fast jag fattade det inte då, var Rolling Stones, Procol Harum, en reklamskiva för Esso med Everly Brothers och Ray Charles och en – Traffic! Den härligt psykedeliska ”Hole In My Shoe”. Den var ’spejsad’, eller vad nu adjektivet för dagen var. Samt en singel – en julklapp - med Sweet, som jag tyckte var för bullrig och skränig. Begrep inte att distad mindre mjuk glamrock faktiskt kan vara bra: Turn It Down/Someone Else Will. Skojiga titlar tillsammans på en singel, tycker jag. Vet ej om det var avsiktligt. Men den är faktiskt ok. Fortfarande. Det fanns ävenså ytterligare en LP som jag omvärderat 2 ggr: Först som dålig, ’tacky’, sedan som ett bortglömt om inte ett mästerverk, så ändock ett väl utfört albumjobb, klart före sin tid; den Rundgrenproducerade Sparks: Sparks; 1971 (1972?), på Bearsville (dynaflex!!!).

Stefan Dedalus sa...

Minnen, musiken och spriten – en prolog

III

Som sagt, kollen på då kontemporär musik var väl …sådär. Kompisarna Golla, Jonny, Conny och framför allt PN samt vår alltförtidigt framlidne kamrat Kråkan var bättre uppdaterade.

Måste nog vara den sämsta av västerländsk arbetarklass införskaffade såkallade musikanläggning någonsin. Connys, alltså. Men han hade 10cc, BTO, de just nyss genomslagna sminkisarna Kiss, Nazareth, Slade, Status Quo, Sweet, samt en poster upptejpad ovanför sängen på ”Annicka” i evadräkt i naturlig storlek från en skrynklig Fibban. Conny hade stackvis med Fibban. Och en del annat också med glansigt papper. Litet sjukt att jag minns hennes artistnamn. Weird. Hon kallade sig f ö Salomonsson i efternamn…

Men hon var ljuv skådemusik i mitt gryende hanemedvetande. Bara det att han fick slänga upp en lätt befläckad tvådimensionell modell i bara hud (in)för sina föräldrar!

Det är ofrånkomligen tämligen självklart att jag i den familjen ett par år senare lärde mig spritens ljuva mysterier. Lauders. Det var Connys farsas favorit. Blev även vår. Många simmiga fredagar och lördagar blev det.

- Fan, ni är ju snart fjorton! I er ålder söp vi ikapp med de gamla gubbarna på tryckeriet. Drick upp nu för fan! Hosta inte! Ni är väl inga bögar, va?!

Jag visste ärligen inte vad ”bögar”vad för något, men förstod av den förvridna minen och det allt mörkrödrare ansiktet hos Connys far att det inte var ett gäng man ville umgås med. Fast inte varför. Glasen fylldes på. Jag hostade av den brännande etanolen och skrattade. Tårarna rann. Hans farsa grymtade. Conny flinade.

Några som definitivt inte flinade var mamma och pappa. Vad hade hänt med den lille snälle grabben som kletade ihop plastmodeller i sitt unkna pojkrum? Förr luktade han Karlssons Klister. Nu kommer han slamrandes hem från farsans polare och stinker brännvin! Katastrof! Allvarligt snack. Det ekade ut till den fientliga betongen: Mor tjöt, far röt. Jag mådde oftast mest illa under tillrättavisningarna och ville bara gå och lägga mig. Skulle ju cykla till Björkö å fiska imorron.

Jag gillade Conny. Vi var bästa kompisar. Med en så’n fräck och cool farsa som bjöd på whisky 0ch något sött som jag senare fattade var likör och berättade om äventyr från sjön som handlade om kyla, skitiga arbetsvillkor, sprit, slagsmål och sex med villiga kvinns. Oftast inblandat i en och samma historia. Det var kul. Vem behövde nå’n jävla möglig fritidsgård att åka på däng i? Jag och kompisen satt inomhus på en varm heltäckningsmatta – som var brunorange, givetvis, medans nordan spacklade igen fönstret med klibbig svinkall snö. Det knakade i glaset. Om vi njöt? Vi kollade på färgteve, smaskade hempoppade kastrullpopcorn och söp med vuxna och fantiserade om Annicka S, och om vissa tjejer med tajta jeans ”på gården”, som vi uttryckte det.

Jag kräktes ofta på lördagskvällarna innan mor och far var färdiga med moralkakorna, en trend som hängde med upp långt i vuxen ålder. Den svartvita teven visade Åsa-Nisse i rekordform, nyheter och sport. Cykla till Björkö dagen efter? Glöm det.

***

Anonym sa...

Vad ska du göra i Tyskland om man får fråga?