torsdag 26 november 2009

Vad ska man annars hoppas på?

Vi lever alla i vår egen verklighet, i vårt eget universum. När jag säger Sommar, så kanske du tänker på första gången som du som sjuttonåring höll en flicka i handen, någon annan av er kanske minns en solig skolavslutning.
Sommar för mig är när jag är åtta år. Det är sommarlov. Morsan har precis fått löning och vi går och handlar på ICA. Det gjorde vi alltid när hon fick lön. Då kände hon sig rik. I slutet av månaden fick vi handla på Konsum.
Början av månaden var extrasaltat smör och ost på mackorna, i slutet blev det stekmargarin. Inget mer.
Säg Sommar till mig och jag känner de kalla golvplattorna på ICA:s golv mot mina fötter. Vi har kommit in från värmen och den heta asfalten där utanför. Vi ska köpa smörgåsar och läsk för vi ska strax åka till stranden. Morsan köper även en prickig badboll till mig och ett sugrör som har en massa kringelikrokar, det försöker att slå knut på sig själv. Det ser skojigt ut. Men det var dyrt, två kronor kostade det.
Jag fick dåligt samvete när jag fick reda på vad det kostade.
Varje minut så dör och föds det människor. Universum släcks och nya universum tänds. Det är både tragiskt och vackert.
Jag undrar ibland var alla dessa minnen tar vägen den dag som vi seglar iväg för gott? Det kanske är som så att exakt i våra dödsögonblick så visar sig Gud för oss och säger: SOMMAR! – Vips så står jag på min barndoms strand igen. Lite längre bort sitter morsan på en filt och ropar att jag ska komma och äta!
Eller, Du kanske helt plötsligt är arton år igen, det är ljummen sommarnatt och du står och håller om en vacker flicka. En flicka som är så vacker så du har aldrig lyckats glömma henne under hela ditt liv. Men nu står du faktiskt och håller om henne igen och hon luktar t o m likadant som den där gången för så länge sedan. Inte ens det har du glömt.
Nyss var vi gamla och låg och dog i våra sjuksängar, nu är vi helt plötsligt unga igen och upplever våra livs lyckligaste stunder.
- DET HÄR VAR NI INTE BEREDDA PÅ, VA?
Mullrar Gud någonstans högt ovanför våra huvuden.
Nej det var vi verkligen inte, eller hur?

Jag har aldrig förstått det där med att man ska dela upp folk i troende och icketroende. Varför måste allt vara svart eller vitt?
Jag skulle inte ens våga vara konsekvent i en sådan här allvarlig fråga. Det vore ju direkt korkat. Och nej, jag tror inte. Jag förnekar inte heller. Jag vill inte heller kalla mig för agnostiker, det är ju annars på modet numer.
Nej, jag hoppas. Jag hoppas på Gud. Det tycker jag är det bästa man kan göra. En präst kan inte bevisa att Gud finns lika lite som en vetenskapsman kan bevisa att Gud inte finns. Det bästa man kan göra är enligt mig att hoppas. Annars skulle ju allt man gör här på jorden kännas fullkomligt meningslöst. Slutar man att hoppas kan man lika gärna gå och dränka sig direkt.
Jag hoppas på Gud och ett liv efter detta.
Min mormor var en mycket religiös kvinna. Det var inte min morfar. Han försökte att anpassa sig efter mormor. Inget mer.
Det fanns mycket som var syndigt i min mormors värld. Det absolut värsta var kortspel och sprit. Kortspel och sprit var det bästa morfar visste. Det var inte utan att det kunde bli lite spänningar ibland. Morfar jobbade hårt hela veckan. När lördagen kom så kan man tycka att han hade gjort sig förtjänt av lite kortspel och brännvin med kompisarna.
Åh nej! Mormor vaktade som en hök. Morfar var tvungen att vara lite kreativ. Han fick mormor att tro att han var intresserad av friluftsliv, att han gillade att sitta i skogen och röka pipa, titta på djurlivet och filosofera. Varför lördagsförmiddag så tog han med sig sin pipa och gick iväg ut i skogen.
- Kommer tillbaka till kvällen någon gång!
Och visst, morfar satt därute i skogen vid en glänta och rökte pipa. Och spelade kort och drack sprit med sin jobbarkompis som bodde lite längre bort efter vägen.
Morfar levde ett hårt och arbetsamt liv. Jag tror att de där stunderna i skogen tillsammans med bästa kompisen var hans andningshål.
Jag tror även att det var ett litet spel inför gallerierna, eller i alla fall inför Gud. Jag tror att mormor mycket väl kände till vad morfar sysslade med. Det hände att mormor ibland gick och hämtade morfar. Jag såg dem ibland komma tillbaka, de gick hand i hand på grusvägen i den sena sommarskymningen. Mormor såg aldrig arg ut. Jag tror faktiskt att de var rätt så lyckliga just då.
Morfar hade syndat inför Gud enligt mormor, men hon hade i alla fall inte gett sin tillåtelse. Hon spelade bara med. Morfar var nöjd. Gud var nog också nöjd.
De kanske vandrar på den där grusvägen idag?

Vi lever i en ytlig värld idag. Många människor glömmer bort vad som egentligen räknas här i livet, vilka stunder som är de finaste, när man är som lyckligast.
Idag ska folk plastikoperera sig för att passa in, de ska göra karriär, köpa fina bostäder och tjäna en jävla massa pengar.
Jag tror inte att det är feta löningar, eluppvärmt golv och köksöar de minns när de ligger på dödsbädden.
Men jakten på allt detta gör att de går miste om så mycket annat. Livet kan vara att sova på en äng och vakna av att en katt nosar dig på fingret.
Eller att sitta vid datorn en tidig morgon som jag brukar göra och skriva, dricka kaffe och ibland gå ut på balkongen och ta sig en rök och stirra upp mot stjärnorna.
Jag tror inte på karriär och designade hem.
Jag tror inte på något.
Jag hoppas däremot på universum som tänds. Jag hoppas på att när det är dags att somna in för gott så kommer jag snart att slå upp mina ögon igen, under samma stjärnor som jag en gång föddes.
Vad ska man annars hoppas på?

24 kommentarer:

Gud sa...

Tro på det som får dig att leva.

Micke sa...

Djupt!!

Rex sa...

Tår i ögat.....

Ron Obvious sa...

Jag förstår inte varför ett andra liv helt automagiskt skulle vara ångestfritt när det första inte är det. Men visst vore det fint att få behålla sina goda minnen då i alla fall.

Bengt sa...

Mycket bra novell idag, Hårdrockarn!

Fredrik sa...

Det bästa du skrivit.

Anonym sa...

Vackert, bra att du uppdaterar oftare numera och förlåt att jag kallade dig för rövhål.

Anonym sa...

Det finaste jag läst på länge. Blir nästan tårögd.

Anonym sa...

Fin läsning, jag håller med dig, jag tror inte på Gud eller något igentligen. Jag tror faktiskt att vi bara ruttnar bort och blir maskföda. Men jag HOPPAS på något roligare, något trevligare.

Synd att man inte levde i någon forntid då man trodde på skogsrån, troll och tomtar och det fanns mystik i vardagen. Nu känns det som att magin i världen är borta.

Anonym sa...

Kändes bra att läsa det här!
/Chrille

Anonym sa...

Underbar text...Får en att fundera lite vad som faktiskt är viktigt här i livet....
Sunny

Sandra sa...

Fantastiskt. Jag sitter tillochmed med en tår i ögonvrån. Vackert skrivet!

Henrik sa...

Riktigt bra idag. Verkligen!!!

Marcus Sköld sa...

Jag hoppas också på att Gud existerar och har ett svulstigt smörgåsbord uppdukat på andra sidan medvetslösheten. På samma sätt som jag hoppas på att vinna tio miljoner på lotto (jag har aldrig spelat lotto i hela mitt liv) eller hoppas på att Kylie Minogue ska höra av sig med önskemål om att vi ska ta tag i den där trekanten med prinsessan Madeleine snarast. På samma sätt önskar jag även att min bil ska gå igenom besiktningen utan anmärkningar och att regering och riksdag under morgon dag går ut med ett påbud om förbud mot farthinder och nykterhetskontroller i trafiken. Alla som lagt sig till med ovanan att kalkylera omvärlden efter statistik, empirisk forskning och sannolikhetslära skulle förmodligen inte rekommendera några tyngre insatser på ovan nämnda scenarion.

Anonym sa...

Ska man hoppas på att döden blir samma skit, en gång till? Låter mer som helvetet.

cnyb sa...

Vore inte texten så jävla lång skulle den hamnat i citatsamlingen!

? sa...

Oerhört fint och vackert! Fick mig till och med en liten tår i ögat.
Tackar å det hövligaste för denna text.

Daddyfoam sa...

Jag är avundsjuk på dej, det är stort. Du ska veta att JÄTTEmånga är avundsjuka på mej.

Kzmonova sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Anonym sa...

Jag tror inte heller på något, i alla fall inget som människorna hittar på.

Mvh Elake Karsten

Anonym sa...

Jag var bar tvungen att lämna en kommentar.. helt underbart inlägg, som nybliven deprimerat kolli måste jag säga att detta inlägget gav mig lite hopp. tack för det

Anonym sa...

Jag grät när jag läste inlägget. KÄnner igen mig precis. Väldigt vackert.

Anders sa...

Du skriver på ett magiskt sät som ingen annan jag läst lyckas med mer än i korta perioder. Allting jag läser av dig utspelar sig i min fantasi, tillslut läser jag inte längre, jag upplever dina texter och denna var den bästa. Tack för att jag fick se din mormor och morfar på grusvägen. Och snälla överväg en novell/roman.

Anonym sa...

Det är ungefär exakt så som jag själv tror, ypperligt välskrivet!

/Erik